Idag ska jag främst ställa frågor, utan att egentligen ha några svar. Dem hoppas jag få av andra som genomför undersökningar – om än små – av hur barn egentligen uppfattar de bägge böcker om barnfamiljers flykt undan krig som jag här ska ta upp. Gärna barn i olika åldrar under 10. Frågorna är många:
Är det att anse som bra att en bilderbok om krig är vacker? Lyckas den väl, när den fram-kallar recensenters tårar? Gråter även barnhörskådare? I så fall: fälls tårar över samma ting som i fallet med de vuxna? Över samma bilderboksuppslag eller samma detaljer? Är det kanske bättre med ett mindre estetiskt ”skönt” utförande och en mer haltande text? Om man nu verkligen vill främja barns förståelse och empati, vill säga.
Var vänlig ta reda på detta och återkom till mig, så att jag kan upplysa mina trogna läsare! Kanske får jag rent av publicera dina rön?
Flyktingtrend inom barnlitteraturen
Av lättförståeliga skäl har bilderboksutgivningen inom flyktinggenren för barn ökat enormt de senaste åren. Jag har själv tagit del av ett drygt tiotal nyutkomna svenska eller till svenska översatta bilderböcker, som sägs vara för 3-6-åringar. De skildrar oftast de flyendes resväg och heter ibland just Resan, exempelvis Veronica Salinas’ och Camilla Engmans fabel-variant från 2014 (norska originalet 2012: Reisen). Just den är väl den enda som verkligen lämpar sig för den angivna låga läsåldern (3-6 år).
Resan är också originaltiteln (Il viaggio) liksom det engelska namnet (The Journey) på italienskan Francesca Sannas prisbelönta debutbok (2016). På svenska är bilderboken däremot döpt till Flykten och på tyska likaså Die Flucht. Hösten 2016 utkom (enligt den schweiziska tidningen Die Wochenzeitung 17/11-16) på tyska runt 100 barn- och ung-domsböcker på temat migration och flykt. En del av dessa bygger precis som Sannas på dokumentation av flyktingars egna berättelser.
Exempelvis Kirsten Boies tvåspråkiga bok Allt blir säkert bra igen/Hatman al-ghad afdal (2016, på tyska Bestimmt wird alles gut, 2012) sägs vara baserad på en syrisk flykting-pojkes och dennes familjs upplevelser i Homs och flykten till Tyskland. Boken, som alltså är översatt både till svenska och arabiska, är tänkt för 6-9-åringar och har i slutet av boken en liten parlör.
I Norge och Danmark tycks behovet begripligt nog inte vara lika stort som hos oss eller i Tyskland, som tagit emot flest flyktingar. Ett färskt ”helsvenskt” exempel är Johanna Sandbergs och Torsten Larssons bok, som precis som Sannas också den heter Flykten (2016). Jag ska här jämföra de bägge mycket olikartade bilderböckerna med identisk titel, som signalerar mer verklighetsförankrade berättelser än vad enbart en ”resa” gör.
Med tanke på att bilderböcker slentrianmässigt kommit att för det mesta ges så låg rekommenderad läsålder som 3-6 år, skildrar berättelserna dock inte särskilt många till det yttre dramatiska händelser. I denna typ av böcker är det främst nallar och dockor som dör. Läsaren och hörskådaren behöver således inte ta del av någon direkt skildring av kriget, av våld eller fysiskt lidande, utan det rör sig snarare om ”vardagsskildringar” av hemskheterna – om nu ett sådan ord verkligen kan användas om dessa psykiskt säkerligen fruktansvärda upplevelser.
Sandberg & Larsson: Flykten (2016)
Sandberg & Larssons bok finns enligt LIBRIS i pappersversion på 67 bibliotek, medan Sannas köpts in till 81 bibliotek. Detta kan därmed sägas motivera en likartad bedömning, även om förlagen Whip Media respektive Rabén & Sjögren spelar i olika divisioner. Dessutom har den svenska boken fått för sin typ ovanligt många recensioner, av allt att döma främst beroende på det behjärtansvärda temat. Just därför tror jag att en jämförelse är givande och att en receptionsstudie av barnmottagares reaktioner på och kommentarer om böckerna också vore mycket intressant. Om inte annat ett lämpligt ämne för en C- eller D-uppsats.
Böcker i denna flyktinggenre är oftast uppbyggda som tre etapper. Detta är visserligen inte unikt för just denna genre, utan kännetecknar merparten berättelser överhuvudtaget: de börjar hemma, följs av resa ut, för att sedan avslutas hemma igen eller ibland i ett nytt hem av något slag. Böcker kan dock lägga olika mycket vikt på en av dessa tre stationer och i jämförelse med Sannas bok ägnar den svenska boken framför allt mindre utrymme åt ursprungshemmet: bara 3 av sina 12 uppslag, men 7 till själva flykten (varav 4 till båtfärder) och således resterande 2 åt det slutliga resmålet Sverige. Här framhävs heller inga hinder, vakter eller hjälpare/profitörer specifikt…
Sandberg & Larssons bok är illustrerad i en mer ”vardagsrealistisk” stil och möjligen passar detta ändamålet bäst, fast det kan bara barnen avgöra. Texten förefaller mig vara alltför ”vuxen”, med vuxna vändningar lagda i det jag-berättande lilla barnets mun. Jag tror inte att ett barn som gråter över sin förlorade nalle och sedan beskriver det som att ”’Habibi!’ skrek jag, medan tårarna rann. Min bästa vän försvann i vågorna”. Eller tar uttryck som ”allt av värde”, ”alla trängdes som i panik”, ”hungern gjorde ont i magen. Vi gick utan mål. Vi gick inte till. Vi gick från” i sin mun. Eller bryr sig om exakt vilken månad och veckodag de för några år sedan anlände till Sverige…
Nu bor de tydligen sedan ett par år tillbaka i någon svensk skogsglänta, där palmer ersatts av granar, men kläder fortfarande behöver tvättas – även om familjen har samma kläder på sig som vid resans start för två-tre år sedan. Sådant brukar förskolebarn notera…
Sanna: Flykten (2016)
Av Francesca Sannas 19 uppslag avsätts 7 för hemmiljön och hela 12 till flykten, i en resa som vi här aldrig riktigt ser nå ett mål. Genom denna starkare betoning på själva flyendet – som gestaltas ske först med egen bil, sedan gömda på flaken till pickup respektive lastbil, därefter med mamman på cykel med barnen i kärra efter och till fots mot gränsen genom farlig skog, för att till sist nå havet och båtfärd, samt slutligen tågresan som fortfarande pågår vid berättelsens slut – blir två ting tydliga: dels hur lång, strapatsrik och farofylld flykten är, dels hur aktiva de flyende själva är. Här är det inte bara fråga om att betala flyk-tingsmugglare och mer eller mindre passivt åka med, utan ett farligt och modigt agerande från moderns sida.
Sannas ambition är att få de unga hörskådarna att förstå att flyktingarna i detta fall kommer från rätt liknande hemförhållanden som mottagarlandets och ägnar därför mer utrymme åt att beskriva ursprungshemmet. Framför allt vill hon dock lyfta fram flyktingarnas inre styrka och hur de kämpat för att klara sig ”hit”. Således inte bara betalat flyktingssmugglare, som gjort jobbet åt dem. Författaren/illustratören Sanna säger sig vilja betona de flyendes över-tygelse och styrka, snarare än framkalla medlidande som hon menar ger upphov till distans. Källa:
De flyende är alltså inte (bara) offer. Upphovskvinnan ville heller inte framställa flykting-smugglare som ensidigt dåliga, eftersom de flyktingar hon talat med inte betraktade dessa så ensidigt eftersom de trots allt hjälpte dem på flykten. Illustrationerna vittnar därför om en ambivalens inför dessa räddare till monsterlika anonyma jättar, med sina stora svarta händer likt marionettförare lyfter de små flyende över en jättemur utgörande en landsgräns. Berät-telsens slut överlämnar hon också åt läsaren att själv fundera kring (a a).
Jag anser, oavsett vad förlaget Rabén & Sjögren (såväl som Barnens bokklubb) än säger om lämplig ”läsålder” (3-6 år), att denna av kommersiella skäl är satt alldeles för låg för en så komplex tematik och framställning som denna. För 6-9-åringar kan denna bilderbok emel-lertid vara fascinerande att utforska och samtala kring.
Jag anser, oavsett vad förlaget Rabén & Sjögren (såväl som Barnens bokklubb) än säger om lämplig ”läsålder” (3-6 år), att denna av kommersiella skäl är satt alldeles för låg för en så komplex tematik och framställning som denna. För 6-9-åringar kan denna bilderbok emel-lertid vara fascinerande att utforska och samtala kring.
Vacker bok om fasansfull händelse
Sanna är utbildad till grafisk designer och boken kan sägas berätta en historia i text och en delvis annan i bilderna. (Själv hade jag föredragit att texten fram till och med näst sista uppslaget varit formulerad i imperfektum för dåtid, då jag betvivlar att barn talar i pågående presens om redan genomlevda händelser.)
Recensenterna har just framhållit hur hennes Flykten i ord försöker berätta utifrån ett barns perspektiv, medan bilderna är gjorda med en utomståendes blick på den lilla familjen och visar hur de bägge barnen och modern ibland reagerar olika. Det sägs vara fråga om kommunikation på två plan, där det åskådande barnet tros fokusera barnen och den läsande föräldern lika självcentrerad mest fäster blicken på mamman.
Jag vet ej om barn verkligen är så egocentrerade att de inte upptäcker moderns tårar på det motsägelsefulla uppslag där barnberättaren på ena sidan hävdar att mamman aldrig är rädd och därför tryggt somnar – varpå modern kan släppa fram sina tårar. Om nu dessa beror på hennes rädsla. Åtskilliga är de (kvinnliga) recensenter som här sagt sig börja gråta. Själva tar de uppenbarligen detta som belägg för sin empati, men kanske är de i själva verket bara sentimentala eller självupptagna?
Föreställer sig recensenterna själva vara i moderns situation? Gråter de i så fall inte över sig själva? Eller är det därför att modern nu visar sin – högst mänskliga – svaghet, som hon döljer inför barnen när de är vakna för att ej göra dem oroliga? Eller försätter man sig själv i den gråtandes ställe/situation? Men medför det i så fall inte att den andra personen/figuren blir bestulen på sin känsla? Eller gråter man helt enkelt för att det är ”smittsamt” att se andra gråta? Detta tål i vart fall att funderas över.
Ytterst förenklad jämförelse i tabellform
Sandberg & Larsson Sanna
sägs vända sig till 3-6-åringar avsedd för 6-9-åringar
bokens format litet dubbelt så bred, liggande bok
bara 12 uppslag 19 uppslag
realistisk stil sagoaktig/folkloristisk bildstil
lär ej få något pris flerfaldigt prisbelönad
liten pojke eller flicka som berättare, utan aningen äldre pojke el.flicka som jag-
angivande av förnamn = allmängiltigare berättare, utan angivet förnamn
text i imperfekt, förment ur barnamun barn (?) berättar i presens om nyss
bilder adderar föga bilderna lägger till en vuxnare nivå
kriget påminner om vulkanutbrott, med kriget ser ut som en svart slukande våg
färgrik explosion i bakgrunden el. abstrakta hot typ smugglares hand
vi ser mängder av flyende vi ser (nästan) bara familjetrion fly
brunhyad intakt kärnfamilj vithyad familj med dödad far
medelklass välbärgad medelklass, fullt med böcker
anges ej varifrån de flyr, dock vart anges ej varifrån de flyr, eller vart
passiva flyende aktiva flyende
förlorad nalle förlorad far (& gradvis förlorat bagage)
kvarlämnad hund kvarlämnad katt
föga gripande, säger sig vilja förstärka möjligen känsloframkallande, men vill
hörskådande barns empati inte frammana distanserat medlidande
introduktionssidan upprepas i slutet, med omslaget en ”resume” av hela flykten,
minimal men viktig förändring och omslagets två insidor likt karta
uppsamlingsläger och drunknade antyds ej, mottagarlandets insatser antyds aldrig,
dock hunger och språksvårigheter ej heller hunger el. språksvårigheter
"lyckligt slut", når sitt mål öppet slut, trion reser fortfarande
texten är den huvudsakliga berättaren, med bilderna=det egentliga berättarinslaget,
vardagliga vuxencitat fantasifulla & samtidigt realistiska
Dömer barnen boken efter omslaget? Uppslag till din studie:
Försök framför allt vara lyhörd för vad barnet/barnen faktiskt ordagrant säger och själv lyfter fram!
Några förslag till fokusering i samtalsstudie med 6-9-åringar:
- Inled med att tala om vad barnet/barnen tror att berättelsen ska handla om? Låt dem motivera: varför då? Vilka detaljer lyfts fram?
- Föredrar barnen den bok som har stora sidor/bilder?
- Antyder Sannas liggande format i sig en framåtrörelse?
- Vad säger de om att texten är inlagd i de färgade bilderna?
- Vad tycker de om mer verklig/realistisk stil vs mer fantasifull/sagoaktig?
Vilken boks bilder verkar mest verkliga? Är det bra eller dåligt?
- Vilka hot eller hemskheter finns i de bägge böckerna? Framställda hur? ”Ska” bilderböcker om hemskheter vara snygga? Krockar temat krig med alltför vackra bilder?
- Ser de flyende barnen rädda ut, eller är det mer som ett äventyr?
- Kommenteras storleksskiftningarna och storleksskillnaderna i bild?
- Vem är det, tror man, som är berättarrösten i texten? En flicka eller pojke? Hur gammal? Hur gamla verkar barnen i bild vara?
- För barn i vilken ålder tycker barnen att denna bok passar?
- Vad tycker barnen om allt svart i Sannas bok? Kan de föreställa sig något visst utifrån det svarta?
- Förstår barn(en) att fadern dör (orden om ”kriget tog min pappa”)? Är det konstigt att bara pojken på uppslag 4 gråter?
- Var beredd på frågor om vart katten i Sannas bok tog vägen! VEM tar hand om den nu?? Är den ensam? Övergiven? I den svenska boken: dito om hunden???!
- Säger sig barnen själva ha nära till gråten? Över VEM gråts i så fall tårarna? De flyende i denna bok? Verklighetens offer från tv? Eller över godheten hos läsaren som gråter?
- Vilken boks slut föredrar barnen? Öppet slut när familjen ej nått slutmålet – eller när den bott i Sverige i ett par år? Om den hörskådande själv hade varit ett av de flyende barnen, i vilken av de bägge familjerna hade man föredragit att vara?
- Ska denna typ av böcker främst väcka känslor eller tankar? Finns det enligt barnen känslor utan tankar?
Dessa diskussionsteman kan förstås (omformulerade) även fungera i en undervisningssitua-tion, men då delar man ju ej med sig till några andra än barnen. Vilket i sig givetvis kan räcka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar