Svenska Filminstitutets uppgift är att främja svensk film. Inte bara svensk filmproduktion eller svenskt filmhörskådande, utan framför allt svenska filmer sedda på biograf. Om inte det lyckas, åtminstone upprätthålla ”de ynka två procenten” av all film som ses på biograf, eller som branschens gamla slogan löd: ”film är bäst på bio”. Så föga framgångsrik var alltså den. Ja, tv-visningar av svenska filmer anses förstås också okej och nådde under 2015 mer än tjugo gånger fler åskådare än biograferna. Svensk film anses uppenbarligen mest värdefull (enligt dem som anser sig förstå sig på sådant), eller har i vart fall ”svenska värderingar” – vad nu det är. Och man ska ju som vanligt ”börja med barnen”…
Därför ger man även stöd till produktion och distribution av svenska barnfilmer. I Filmåret 2015 i siffror sammanställer Svenska filminstitutet likt varje år statistik över det gångna filmåret. Utbudet av svensktillverkade långfilmer med premiär 2015 hade till 78 procent vuxna som sin målgrupp, 15 procent ungdomar, medan endast tre stycken motsvarande 7 procent av filmerna var gjorda för barn, vilket var lägre än för 2014. Ingen svensk animerad långfilm hade premiär under 2015. Av de utländska filmerna var dock 10 procent riktade till barn, de flesta utan inhemskt produktionsstöd.
Den mest sedda utländska barnfilmen var Minioner/Minions med 660 000, följd av Insidan ut med 475 000, därefter Paddington och Big Hero 6 med drygt 300 000 biobesök var-dera. De svenska filmproducenterna inriktade sig mer på ”familjefilmer”. Sune i fjällen sågs av 570 000, LasseMajas detektivbyrå-Stella Nostra av 270 000 och Tsatsiki, farsan och olivkriget av drygt 200 000. Således inget för de allra yngsta. Blev det bättre året efter? Den redovisningen får vi vänta fem månader till på, men något vet vi. Åtminstone en animerad kom för någon månad sedan (Bamse och häxans dotter), dessutom ännu en s.k. familje-film, spelfilmen Siv sover vilse.
Barnskildringar står i Sverige i vägen för barnfilmer
Av 2016 års biopremiärer hade också en förment barnfilm – som egentligen är en barn-skildring för vuxna – fått 9 miljoner i produktionsstöd av en vuxenfilmskonsulent vid Svenska filminstitutet: Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna. Hälften av dessa 9 miljoner kommer, om jag fattat saken rätt, från skattepengar. Filmen ifråga sågs under året (t.o.m. november 2016) av endast 6 722 åskådare. Det är oklart hur många av dessa som var barn, men det lär ej vara många. Detta innebär, förutsatt att jag (som är latinare) räknar rätt, en subventionering av varje biobiljett med 1 339 kronor. Är svensk-heten så mycket värd?
Därmed hade pengar möjliga att ge till produktion av svensk barnfilm samtidigt minskat i motsvarande grad. I år ska som tur är barnfilmskonsulenttjänsten återinföras, enligt Film-institutets vd Anna Serner (i Aktuellts Kulturnyheterna 5/12-16). När den togs bort vintern 2013, menade dock samma vd att ”Alla konsulenter måste dela på ansvaret för barnfilmen och det är bättre än att ha en dålig barnfilmskonsulent” (Sydsvenskan 19/3-13). Man har nu tydligen lyckats hitta någon bättre.
Men bryr sig barn verkligen om ifall en film är svensk eller utländsk? Märker de det ens? Under ett antal terminer har jag bett mina studenter i Barnkultur och i Barnfilm undersöka detta, genom samtal med förskolebarn. Det genomgående svaret har varit, att ifall karaktä-rerna talar svenska, ja, då är filmen svensk. Till svenska dubbade filmer är alltså inklude-rade. Än mindre bryr barnen sig om representationen av svenskhet i svensk film. De är ju, precis som sägs i Filminstitutets Handlingsplan för 2015-2016, ”världsmedborgare”.
Några mer systematiska studier har jag inte haft tid att genomföra, men kanske kan man både som barnfilmsforskare och som ung filmhörskådare rent av hämta ny kunskap och handlingskraft just från andra länder? Kanske är det rent av särskilt fördelaktigt att få annorlunda intryck och idéer från länder med helt andra värderingar? Som jag berörde i mitt blogginlägg om Lejonkungen (29/6-16), om hur svarta barn i Etiopiens huvudstad Addis Abeba uppfattat Lejonkungen.
Värdet av ”utländska”, annorlunda värderingar
Simbas (liksom Mowglis) frihet, för dem själva utopisk, är just det som etiopiska medel-klassbarn främst uppskattade hos Lejonkungen (och Djungelboken), enligt Tewodros Workalemahu (2007). Särskilt Simbas ”tid med Pumba och Timon, när lejonungen lekte med vännerna och inte oroade sig för någonting”, avundades dessa etiopiska barn. Liksom när Mowgli ”gör i stort sett vad han vill”, men enligt de hårt hållna medelklassbarnen är detta i realiteten ”too good to be true”. De är väl medvetna om sin egen likhet med Mowgli: när Mowgli till sist kom till ”människobyn fanns där regler och föreskrifter”, som en av dem säger… (a a).
Ofta tros filmer från och om andra länder och deras invånare förvisso minska fördomar och kontra stereotyper om dem. Att utländska filmer även kan få den unga publiken att ifråga-sätta inhemska företeelser är dock sällan framhävt. Ett exempel på att till och med ameri-kanska animerade filmer kan sätta det egna landets värderingar i fokus har jag hämtat från Taiwan.
Taiwan (eller snarare: företrätt endast av huvudstaden Taipei) har ju tillsammans med andra Syd- och Östasiatiska länder (Singapore, Japan, Macao, Hong Kong, Korea och fyra provin-ser i Kina) lyfts fram i samband med höga placeringar i PISA-undersökningarna. Merparten av dessa är influerade av konfucianism eller har den som sin värdegrund. Denna starkt hierarkiska ideologi kännetecknas också av en auktoritär föräldrafostran.
Medieberättelser för barn och unga har i nästan ett helt sekel också de påståtts vara auktori-tära i sina effekter, när skolfolk och samhällsdebattörer hävdat att barn passivt insuper ”budskapen” i filmer och tv-program. I minst ett halvsekel har merparten av forskarna på området visserligen ifrågasatt detta, men vad vet de…
Kathryn Gold Hadley och Sandi Kawecka Nenga (2004) fortsätter dock denna kamp i mot-vind, sett till ”den allmänna meningen”. I en studie av taiwanesiska 4-7-åringar insamlade Kathryn Gold Hadley under ett år på deras (för)skola retnografiska data som visade att barnen inte alls bara passivt internaliserade eller reproducerade budskapen erhållen från media eller vuxna auktoritetspersoner. Istället inkorporerade barnen populära medieberät-telser och -figurer i sin kamratkulturs kollektiva lek. Barnen använde medieinnehållet till att utagera, utforska och göra motstånd mot lärarnas och föräldrarnas konfucianska värderingar avseende vad det innebär att vara en bra elev, bra kamrat och bra son eller dotter.
Receptionsstudie av 4-7-åringars bruk av populärkultur
I denna receptionsstudie betonas alltså hur barnen kreativt använder, tolkar, förstår och värderar medieinnehåll i sin vardagliga tillvaro. Här beskrivs den konfucianska filosofi som betonas såsom ”harmoni inom hierarki”. Lärarna lär eleverna att värdera kollektivet och definiera sig själva, inte som individer utan i sin relation till andra: vara en god familje-medlem längst ned i ett tydligt hierarkiskt system, en god elev som visar läraren respekt och strävar mot högsta möjliga position i klassens dagligen offentligt redovisade betygssystem, samt en god kamrat som inte utestänger någon kamrat från leken och inte heller efterliknar skolans rangordningssystem och statusskillnader.
Redan i förskolan får barnen hemläxor och ska till exempel utantill lära sig fraser som rör hur man ska vara ett lydigt barn och barnbarn. Att vara en duktig elev betonas alltså redan i förskolan, på så sätt att läraren inför alla visar upp och ger kritik av enskilda barns arbeten och deras svagheter och fördelar, samt uttryckligen utsäger vilket barns arbete som var bäst. Redan i första klass har eleverna månatliga prov, med varje elevs betyg och rangordning i klassen redovisad för alla.
Detta ledde begripligt nog till att barnen använde medieinnehåll typ Pokémon, Digimon, Hello Kitty, Sailor Moon och Disneys Törnrosa som ett sätt att i sin lek och övriga kamrat-kultur både repetera denna konfucianska läxa om innebörden en god elev, god kamrat och god familjemedlem – och ibland även göra motstånd mot idéerna. I planeringen av sin lek kunde de förvisso ibland gå emot den i kollektivet inkluderande betoningen av att ”alla ska få vara med”, när de fördelade rollerna i hierarkisk ordningsföljd.
Vissa lekar byggande på medieberättelser kunde nämligen i sig innehålla inslag som gjorde allmänt tillträde omöjligt, särskilt om ett barn ville ha en viss roll. Särskilt pojklekar som er nära verkar följa förebilden, exempelvis byggande på Digimon som handlar om figurernas sex livsstadier, gjorde det möjligt/nödvändigt att utestänga vissa kroppstyper ur leken.
Däremot var barnen mer egalitära än läraren, då de sällan efterliknade den elitistiska hierar-kin för en ”god elev” genom att offentligt jämföra varandras kunskaper och kompetenser eller kritisera den som inte så bra t.ex. kunde tyda orden i en Snövit-bok. Då var det viktigare att vara en god kamrat.
”However, children were more likely to resist, mock and relax the requirements of being a good student or being a good peer during play episodes than any other media-related interactions. Students used creative play to relax the required competition and ranking inherent in the value of being a good student […] ” (a a:529).
Digimon i akademisk konkurrens – och i jämlikars teckningslek
Ett exempel från Gold Hadleys nästan 700 timmar fältanteckningar avser två förskolepoj-kars teckningslek utifrån den även hos oss jättepopulära japanska serien, spelet m.m. Digimon. Detta får bli veckans engelskalektion:
”Drawing was a common academic activity in the kindergarten, and students often commen-ted on the quality of each other’s drawings. Teachers also conducted public assessments of students’ drawings, comparing quality among their students’ work, and identifying better and worse products.
While playing their drawing game, Xia YiMao and Xi YangZao took this competitive, academic activity and turned it into a pleasurable, non-competitive one. First, they assigned points based on the strength of the Digimon character rather than on the quality of the drawing, which meant that this competition was not an academic test of drawing skills. Second, the boys adopted and then poked fun at the competitive assessment aspect of school when they took turns giving each side larger and more outrageous point totals.
This is an excellent example of interpretive reproduction where children use information for their own peer culture while both supporting and resisting teachers’ values. The boys’ continuing joint play demonstrated their willingness to enact the value of being a good peer, even as they took pleasure from poking fun at the activities and competitive aspects of being a good student” (a a:529-530).
Flickorna ”tar för sig” i fysisk kamplek à la Sailor Moon
För jämlikhets skull ska även Gold Hadleys fältanteckningar från en flicklek återges. Det rör förskoleflickors lek utifrån den även i Sverige så populära japanska tv-serien Sailor Moon om dussinet 14-åriga tjejer till superhjältar, som bekämpar de onda med hjälp av både super-krafter och supermagi.
”While playing Sailor Moon on the playground, three girls drew on fighting elements from the cartoon and took the initiative to engage in physical fighting with two boys. San YueQian was one of the smallest and youngest girls in the kindergarten class and rarely engaged in this kind of physical play, especially with boys. But in the context of playing Sailor Moon, she took on a male opponent and fought with him using her hands and feet. Jian DaoHan was a tall but quiet girl who also rarely played with boys at this school in this manner. She, too, used her body to fight with her male opponent as part of the game. Yu HaoYi also used the Sailor Moon episode to play in a way she rarely initiated and to tolerate physical interactions she usually protested.
In short, playing under the guise of Sailor Moon provided a clear ’play’ boundary for this interaction. Kicking and hitting behaviors, especially between boys and girls, usually prompted at least a threat to tell the teacher or a visit to the classroom to report this behavior. In this play episode, though, no child even threatened to tell.
Here students were able to create and sustain collective ‘fights’. Although normally such fights would violate the value of being a good peer, marking episodes as play allowed children to fight without generating sanctions or ill will that would end the collective interaction. This inclusive, collective and forbidden play was a notable example of children enacting the value of being a good peer in their own way, and in violation of the teachers’ ideas” (a a:530-531).
Är då inte detta, att med medieberättelsers hjälp driva med värdehierarkierna bakom upp-fattningarna om en god elev respektive en god son/dotter, bara en säkerhetsventil? Det vet förstås jag lika lite som någon annan. Uppenbart är dock att barnen finner mening i det.
Referenser
Hadley, Kathryn Gold & Nenga, Sandi Kawecka: From Snow White to Digimon: Using popular media to confront Confucian values in Taiwanese peer cultures, Childhood 11 (2004):4, s.515-536
Workalemahu, Tewodros: Disney Kids: A Study on the Reception of a Global Media Giant by Ethiopian Children in Addis Ababa (2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar