Jag har precis läst Skolinspektionens nya granskningsrapport Förskolans arbete med jämställdhet som publicerades den 19 januari 2017. Eftersom jag är en enveten föresprå-kare för barns okränkbara rättighet att leka fritt, och det absoluta flertalet barn idag vistas i förskolan merparten av dagen, är detta rimligen den miljö som denna fria lek ska kunna äga rum i. Rapporten verkar inte hålla med mig, att döma av dess högst fria definition av ”fri” i ”fri lek”.
Granskningens frågeställning är följande:
Arbetar förskolan med att erbjuda barnen möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsmönster och könsroller?
Granskningsarbetet genomfördes i 36 förskolor, varav 30 kommunala och sex fristående, i 18 kommuner. En av metoderna var observationer av ett antal aktiviteter i olika miljöer i förskolans dagliga verksamhet såsom den ”fria leken inom- och utomhus, vuxenledda aktiviteter inne- och utomhus, hall/tambur och måltider” (a a:36). Totalt rör det sig om 305 observationstimmar, med ett genomsnittligt observationsunderlag på 8,5 timmar per grans-kad förskola. Av denna observationstid avser drygt hälften, 159 timmar, ”fri lek inomhus” (78,5 tim) och ”fri lek utomhus” (80,5 tim).
Skolvärlden har egen definition av ”fri lek”
Just den så kallade fria leken är således mest övervakad, förlåt ”observerad”, i denna kvalitetsgranskning. Fast inte granskad utifrån frågeställningen om denna är fri nog, utan ifall den är tillräckligt pedagogiskt tillrättalagd. Skolvärlden har nämligen en – i dubbelt mening – egen definition av ”fri lek”. Som förklaring till vad som i rapporten menas med detta, ges i en fotnot (a a:5) nämligen denna precisering:
”Fri lek är ett vanligt förekommande begrepp i förskolan och innebär att barn själva får välja mellan flera aktiviteter och rum/platser samt vilket material de önskar.”
”Leka fritt” blir alltså liktydigt med ”välja mellan flera”… Det som i själva verket avses med rapportens bortkollrande begrepp ”fri lek”, är alltså barns val mellan några av alternativen i vuxnas redan gjorda ”vägledande” urval, utifrån ett genusmaktsperspektiv ”syste-matiskt planerade” aktiviteter, ”lekytor" och ”lekmaterial”. Ett Newspeak som nog hade gjort George Orwell avundsjuk.
Observationsscheman
Observationerna genomfördes med hjälp av observationsscheman som projektledningen utarbetat. Dessa observationsstöd (a a:39-42) gällde således om [f]lickor och pojkar har samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsmönster och könsroller”. Exempelvis om personalen påverkar barnens lek-beslut, liksom deras val av lekmiljöer och leksaker och då:
– ”i lika stor utsträckning [ger] respons på flickor[s] och pojkars initiativ till samtal, lek, aktivitet etc” (a a:39)
– ”utgår från det intresse som både flickor och pojkar initierar” (a a:39)
– ”utmanar både pojkar och flickor att våga pröva olika aktiviteter” (a a:39)
–”uppmuntrar både pojkar och flickors initiativ till lek/aktiviteter” (a a:39)
Således i min tolkning: om personalen utgår från barnens egna lekinitiativ, men ifråga-sätter dessa val genom att föreslå någonting annat som anses ”modigare” för att istället uppmuntra detta slags lek. Vidare om personalen ”fyller traditionella miljöer (ex. dock-vrå) med nytt innehåll”. Likaså om personalen aktivt:
– ”påverkar barnen så att de prövar olika material” (a a:41)
– ”uppmuntrar både pojkar och flickor att pröva material som stimulerar till lek, rollek, spel, drama och fantasi, skapande, undersökande och experimenterande, bygg och konstruktion, motorik och språk” (a a:41)
– ”tillskriver olika material lika stort värde och attraktion” (a a:41)
Men väljer barn någonsin material som inte stimulerar till lek?! Att olika material skulle ha lika stort värde och attraktion (avses för barnen, enligt personalen eller för samhället?) motsägs väl här av andemeningen, att barnen bör välja andra material än dem de självmant valt? Personalen verkar ska lägga sig i precis allt som barnen gör. Det framgår visserligen inte exakt hur detaljerad och undervisande denna inblandning är.
Granskningens resultat i korthet
Granskningen visar, vad gäller relationerna mellan personal och barn, i huvudsak att:
” * Personalen vid flertalet granskade förskolor arbetar inte systematiskt utifrån ett genus-perspektiv vid genomförande av aktiviteter, planering av miljö och material eller i samtal om förhållningssätt. Flera förskolor arbetar aktivt med likabehandling, men inte alltid med hän-syn till förskolans specifika jämställdhetsuppdrag.
* Personalen vid majoriteten (85%) av förskolorna arbetar med att ge flickor och pojkar samma möjlighet att pröva och utveckla förmågor och intressen.
* Personalen vid ungefär hälften av förskolorna vägleder inte pojkar och flickor så att deras möjlighet att pröva olika miljöer och material breddas och varieras, särskilt inte i den fria leken” (min kursivering)” (a a:5).
Och:
”Det är framför allt i den fria leken som barn generellt inte erbjuds att pröva olika miljöer och material så att de får möjlighet att utvecklas och breddar sina lekmönster och intressen. I dessa förskolor är det vanligt att barnen leker sina lekar med det material de själva väljer och har tillgång till” (a a:13).
Jag säger bara: Heder åt denna olydiga halva!
På andra förskolor, som framställs som mer förebildliga, varierar personalen ”gruppindel-ning för att möjliggöra prövande av olika miljöer och ger stöd till barnen så att de prövar olika platser att vara på […] I hälften av förskolorna vägleder personalen i liten utsträck-ning barnen så att de byter rum eller till andra platser. Personalen uppmuntrar den plats som barnet själv valt snarare än att uppmuntra barnen att variera”.
Även vad gäller lekmaterial finns två halvor, där den ena tydligen inte är att rekommendera. Bara om barnen direkt ber om det, får flickor och pojkar i lika hög grad hjälp med att ta fram nytt material till leken:
”Även om personalen, vid en del besökta förskolor, är uppmärksam på barnen i de olika leksituationerna finns det inga tillfällen då personalen medvetet för in nytt material i leken för att utveckla innehållet i den” (a a:13).
I de förskolor som lyfts fram som exemplariska vägleder personalen däremot barnen ”aktivt så att de prövar olika material som breddar barns lekmönster och intressen samt tillskriver olika material lika stort värde och attraktion”:
”Barngruppen visar intresse för vatten och vad de kan göra med vatten. Detta uppmärk-sammar personalen och hämtar vatten för att sedan uppmuntra både flickor och pojkar att testa vad de kan göra med vattnet. De uppmuntras till att pröva att hälla vatten i rören som är uppsatta på gården, för att se vart vattnet kommer ut någonstans. Personalen erbjuder barn som inte vill leka med vattnet att istället leka i sandlådan med sand och vatten” (a a:14).
Det har dock i ett flertal amerikanska studier visat sig att vuxnas inblandning och direkta uppmuntran i själva verket motverkar ”undersökande och experimenterande”. Inte minst motarbetar pedagogens ingrepp i barns lek, val av miljö och material barnens engagemang, utforskande samt deras kreativitet, framhåller till exempel en av de för närvarande ledande profilerna på detta område, utvecklingspsykologen Alison Gopnik vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien.
Vuxnas intervention minskar lekengagemang och utforskande
I sin nya bok The Gardener and the Carpenter (2016) återger Gopnik ett antal av sina och kollegernas intressanta forskningsstudier. Särskilt en studie av lek genomförd av Berkeleykollegan Elizabeth Bonawitz m.fl. (2011) är enligt min mening intressant i sammanhanget. Bonawitz, som studerar barns kognitiva utveckling, fann att när vuxna visade 85 stycken 4-6-åringar i fyra olika experimentgrupper en leksak under olika betingelser, blev resultaten olika. Exempelvis i den ”Pedagogiska gruppen” visade läraren 20 barn hur man kunde leka med en specialkonstruerad leksak med flera olika funktioner, och efteråt imiterade barnen bara de vuxna och lekte kortare stund med den. I en grupp med samma leksak där de 25 barnen själva fick undersöka leksaken prövade barnen däremot olika handlingar, till dess att de uttömt allt som man kunde göra med leksaken.
Gopnik (2011) refererar även till studien i Slate, varifrån jag hämtar denna beskrivning:
”Elizabeth Bonawitz, and their colleagues looked at how 4-year-olds learned about a new toy with four tubes. Each tube could do something interesting: If you pulled on one tube it squeaked, if you looked inside another tube you found a hidden mirror, and so on. For one group of children, the experimenter said: ’I just found this toy!’ As she brought out the toy, she pulled the first tube, as if by accident, and it squeaked. She acted surprised (’Huh! Did you see that? Let me try to do that!’) and pulled the tube again to make it squeak a second time.
With the other children, the experimenter acted more like a teacher. She said, ’I'm going to show you how my toy works. Watch this!’ and deliberately made the tube squeak. Then she left both groups of children alone to play with the toy.
All of the children pulled the first tube to make it squeak. The question was whether they would also learn about the other things the toy could do. The children from the first group played with the toy longer and discovered more of its ’hidden’ features than those in the second group. In other words, direct instruction made the children less curious and less likely to discover new information” (Gopnik 2011).
Även om experimentet kanske inte direkt motsvarar skillnaderna på de motsatta halvorna förskolor, eftersom vi ej vet exakt hur detaljerad, strukturerad och planerad personalens influens varit, refererar jag ändå till dem. Resultaten antyder att vuxnas inblandning kan hindra eller begränsa barns utforskande och upptäckter. De barn som får en pedagogisk förevisning är rationella och tror att om läraren visar hur något fungerar, är frånvaron av alternativa funktioner ett starkt belägg för att det heller inte finns några sådan, därför att då skulle läraren säkert ha visat dem.
Undervisning kan säkert vara utmärkt i fallet med fakta, men jämställdhetsfostran i form av mindre inskränkt genusagerande handlar inte om fakta, utan utprövas främst i barns inbördes lek. Inte bara jag och dessa forskare, utan även FN:s Barnrättskommitté (bestående av bl.a. forskare) har dessutom en annan definition av och syn på barns fria lek.
FN:s barnrättskommitté varnar för pedagogiseringen av leken
Jag har redan tidigare i två inlägg (3/11-15 + 6/6-16) ifrågasatt lekbegreppet i Läroplan för förskolan såväl som Skolverkets negligerande av FN:s Barnrättskommittés tolkning av innebörden hos Artikel 31 om RÄTT TILL VILA, FRITID, LEK, REKREATION & KONST:
”1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.”
Väl att märka är att barns ”rätt till vila, fritid och lek” nämns före deras rätt till kultur och konst. Det vill säga: ska komma i första rummet, tolkar jag detta alltså som – och inte bara jag utan FN:s barnrättskommitté, som är tänkt att fungera vägledande vid uttolkningen av konventionstexten. I april 2013 kom denna kommitté med sitt framhävande av leken.
Barnrättskommittén är en tungt vägande FN-instans, som ska kontrollera att reglerna i FN:s konvention om barnets rättigheter följs. Kommittén samlar sig ungefär en gång om år till en session för särskilda uttalanden i form av ”allmänna kommentarer”, när den anser sig vara bekymrad över staternas tillämpningar, eller behöva förtydliga och poängtera ytterst viktiga aspekter av Barnrättighetskonventionen. Dessa ”kommentarer” ska ses som tydliga fingervisningar om hur olika formuleringar eller teman i aktuella artiklar bör tolkas.
Den 17:e i ordningen av dessa allmänna kommentarer kallad Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31) inleds med oron över att så få tar hela denna artikel på allvar och som Skolinspektionens granskning hellre framhäver vuxnas strukturerade och organiserade aktiviteter:
”Efter att ha granskat hur barns rättigheter enligt konventionen har genomförts är kommittén emellertid bekymrad över vilket ringa erkännande staterna ger rättigheterna i artikel 31. [..] Där det görs investeringar är det oftast i form av strukturerade och organiserade aktiviteter, men det är lika viktigt att skapa tid och utrymme för barn att ägna sig åt spontan lek, rekrea-tion och kreativitet, samt att främja samhällsattityder som stödjer och uppmuntrar sådan aktivitet.”
FN:s Barnrättskommitté har dessutom en helt annan syn på vad lek innebär och tycker sig inte ens behöva hitta på nyskapelsen ”fri lek”. ALL lek är nämligen definitionsmässigt initierad, kontrollerad och styrd av barn. Barns lek gynnas inte nödvändigtvis av vuxentill-rättalagda miljöer, utan äger rum var som helst, bör inte vara vuxenplanerad eller ”av vuxna fylld med okonventionellt innehåll”. Leken ska heller inte vara ”produktiv”, det vill säga ska inte syfta till någonting. Den ska med andra ord inte ha något mål, inte användas för några jämställdhetsuppdrag eller för andra pedagogiska uppgifter ledda av vuxna.
Jag är till och med tveksam om vuxeninterventionen i barns lek ens är demokratisk och följer skollagen: ”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.”
Vilken frihet har barnindividerna om deras egna val hela tiden ifrågasätts, ska förändras och motverkas i smyg?
”Det finns förskolor där de gör lekgrupper för att alla barn ska leka med varandra. ’Det är viktigt att få barn som inte leker med varandra att leka med varandra, de får dock välja en aktivitet och ibland bestämmer vi även vilken lek de ska leka” (Skolinspektionen 2017: 14).
Det vore givetvis helt otänkbart att vuxna skulle fösas ihop i grupper och tvingas umgås med varandra på sin fria tid.
Barnrättskommitténs definition av lek
FN:s Barnrättskommitté framhåller helt andra sidor och kvaliteter hos leken och betonar att leken inte ska vara något medel att nå mål, således inte heller jämställdhetsmål eller använd till genusförändringsarbete:
”Lek: Barns lek omfattar alla beteenden, aktiviteter eller processer som initieras, kontrol-leras och struktureras av barnen själva. Lek äger rum närhelst och varhelst tillfälle ges. Omvårdare kan bidra till skapandet av miljöer där lek äger rum, men lekandet i sig självt är inte obligatoriskt, utan drivs av inneboende motivation och utförs för sin egen skull snarare än som ett medel att nå ett mål. Lek innefattar självbestämmande samt fysisk, psykisk eller emotionell aktivitet, och kan ta sig oräkneliga former, antingen i grupp eller individuellt. Dessa former förändras och anpassas under barndomens gång. Nyckelegenskaperna i lek är nöje, ovisshet, utmaning, flexibilitet och icke-produktivitet (mina kursiver).”
Denna precisering av lekbegreppet skiljer sig som synes också markant från det lekbegrepp som förekommer i läroplanen för förskolan, Lpfö 98, som jag som sagt i ett tidigare blogg-inlägg (3/11-15) kritiserat. I Lpfö 98 står: ”Leken är viktigt för barns utveckling och lärande.”
Precis! Just därför ska den inte ”brukas” av vuxna till någonting alls! Ändå fortsätter den motsägelsefulla läroplanstexten, som åtminstone får mig att be om läroplansförfattarnas syn på/definition av/precisering av sitt lekbegrepp, med denna mening:
”Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande ska prägla verksamheten i förskolan.”
Men det var ju för 20 år sedan.. Har då inga tillägg kommit sedan 1998? Jo, i Skolverkets Allmänna råd, Kvalitet i förskolan (2005), vars syfte är att förtydliga verksamheten utifrån skollag och läroplan, finns följande råd formulerade i avsnittet ”Leken och lärandet”:
”Leken utgör grunden för barns utveckling och lärande. Det är därför viktigt att personalen:
– organiserar verksamheten så att barnen ges rikligt med tid, rum och material för olika former av lek samt ger dem upplevelser som stimulerar fantasin, kreativiteten och förmågan att leka.
– använder leken som ett medel såväl i arbetet med barngruppen som i arbetet med enskilda barns utveckling och lärande.”
Läroplanstextens inskränkande lekbegrepp, såväl som skrivningen i det allmänna rådet om att personalen ska ”ge barnen lekupplevelser” och lära barnen leka på rätt sätt, samt inte minst betoningen i den andra strecksatsen ovan anser jag strider mot Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 17 (från april 2013). Lek skall inte vara något ”medel”! Läro-planen måste alltså revideras på denna punkt.
Hela denna Allmänna kommentar, Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), från 2013 finns översatt till svenska på Barnombudsmannens webbsida. Den innehåller ytterst intressanta definitioner inte bara av innebörden av vila, fritid, rekreation.
Slutsats? Erbjudanden och vägledning görs till normer
Jämställdhetsundervisning och köns- och genuskonstruktion handlar inte om inlärning av faktakunskaper av den typ som förekommer i exempelvis naturvetenskap. Jämställdhet kan inte ”planeras” fram eller ”förmedlas i förskolan”, vad rapporten (2017) än tycks mena. Jämställdhet kan undervisas om, men ej i. Särskilt inte eftersom jämställdhet rör sig om maktrelationer, inklusive ojämlika sådana mellan barnen och den vuxna personalen.
Skolinspektionens rapport uttrycks alltså med hjälp av meningar som att personalen ska ”utmana” bägge könen att ”våga pröva olika aktiviteter”, ”uppmuntra både pojkars och flickors initiativ till lek” och särskilt samkönad sådan, ”vägleda till breddning och variation av lekmiljöer”, ”fylla dockvrån med nytt innehåll”. Inte minst ska personalen aktivt påverka barnen genom att ”uppmuntra både pojkar och flickor att pröva material som stimulerar till lek, rollek, spel, drama och fantasi, skapande, undersökande och experimenterande”.
Som jag ser det, kolliderar detta emellertid med ett annat av (för)skolans mål: att främja elevernas nyfikenhet och kreativitet. Som tur är finns fortfarande motståndsfickor kvar:
”Det är dock vanligt att personal hänvisar till barnens egna intressen och behov med utgångspunkt att barn måste få välja, oavsett kön. Att lyssna in barns intressen och vad de vill är vanligt förekommande svar vid intervjuerna, genom att barn tillfrågas om ’vad vill ni göra’ eller ’vill ni vara med här och leka’. Personal uttrycker att det är viktigt att barnen får välja själva var de vill leka och att barns egna val är viktigt” (Skolinspektionens Förskolans arbete med jämställdhet 2017:14).
Till granskningsrapportens Newspeak hör även de vackra orden om erbjudanden, möjlig-heter, vägledning, stöd och uppmuntran som är tänkta att mildra känslan av personalens ”påverkan” på barnen. Det rör sig icke desto mindre om mer eller mindre starka och ofta för barnen dolda påtryckningar – det jag kallat för interventionsparadigmet – som förstås känne-tecknar all pedagogik, men som åtminstone leken bör få vara befriad från.
Kan vi vuxna inte låta åtminstone ett område för barn vara fritt från ofrihet? Särskilt som leken tycks främja undersökande, utforskande, experimentlusta och den annars så omhul-dade kreativiteten…
Referenser
Barnombudsmannen: Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), Stockholm 2013
Bonawitz, Elizabeth, Shafto, Patrick, Gweon, Hyowon, Goodman, Noah, Spelke, Elizabeth & Schulz, Laura: The double-edged sword of pedagogy: Instruction limits spontaneous exploration and discovery, Cognition 120 (2011):3, s. 322-330
Gopnik, Alison: The Gardener and the Carpenter. What the New Science of Child Development Tells Us about the Relationship Between Parents and Children, New York: Farrar, Straus & Giroux 2016
Gopnik, Alison: Why Preschool Shouldn’t Be Like School, Slate Magazine mars 2011
Rönnberg, Margareta: När ska Skolverket revidera texten om lek i Lpfö 98? FN:s barnrättskommitté anser ju den pedagogiska betoningen utgöra ett hot, 6/6-16
Rönnberg, Margareta: Adultonormativitet #11: Tron att barn behöver ”lekutbildas” av dem som själva aldrig leker!, 3/11-15
Skolinspektionen: Förskolans arbete med jämställdhet, Stockholm 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar