En del pedagoger verkar numera mena att Pippi Långstrump inte längre har något att säga dagens barn. Många andra- och tredjeklasser har förvisso omtyckta Pippi-teman eller Astrid Lindgren-veckor på schemat, men lika utbredd verkar åsikten bland vuxna vara att ”det har väl ändå kommit nya böcker som bättre än 1940-talets talar till barn av idag?”.
Pippi visar sig i själva verket vara högst hållbar ännu 70 år efter att den första boken kom, vilket ingen av 2000-talets nyutkomna böcker lär kunna komma att matcha (Götz 2015, Haager 2015, Van den Bossche 2016). Men vad är det då som gör figuren så attraktiv? Och för vilka åldrar?
Ända sedan tillkomsten har detta förklarats med att Pippi är en ”övermänniska” och tillfredsställer barns ”maktfantasier”. Huruvida detta verkligen stämmer, ska här tas upp till diskussion. Är Pippi svaret på barns maktbegär eller ”vilja till makt”, som Astrid Lindgren själv antydde om sin ”Übermensch” redan innan boken gavs ut?
Om svaret blir ja eller nej, beror i sedvanlig ordning på vilken mening som läggs in i orden: här begreppen ”makt”, ”maktmänniska” och ”övermänniska”. Inte minst är det emellertid avhängigt av vad barnläsarna och barnhörskådarna själva fokuserar och säger.
Alltsedan Astrid Lindgrens eget brev (27/4-44) till förlaget Bonnier, med formuleringar om Pippi som ”en liten Uebermensch i ett barns gestalt”, som ger utlopp för barns ”vilja till makt” och ”begäret att bli vuxen”, har det alltså sagts att sådana maktdrömmar skulle vara förklaringen till figurens enorma popularitet världen över. Brevet är återgivet i dess helhet i Ulla Lundqvists avhandling (1979:16) om fenomenet Pippi. Avhandlingsförfattaren har själv en mellanrubrik ”Pippi – den goda maktmänniskan” (a a:140), som väl borde ha åtföljts av ett frågetecken, eftersom forskaren med rätta ifrågasätter användningen av begreppet ”makt”: Pippi dirigerar aldrig vuxna, men vinner onekligen mot dem i olika avseenden.
Lundqvist skriver även om ”adlerska idéer om slumrande maktdrömmar hos barn” (a a:236). Den Adler som åsyftas har förnamnet Alfred och var i början av 1900-talet en inflytelserik psykolog och den som 1912, för att beskriva barns ”maktbehov”, lånade filosofen Friedrich Nietzsches begrepp avseende exceptionella vuxna: ”viljan till makt”. Den sistnämnde filosoferade även om en eftersträvansvärd ”Übermensch” i samma bok, Så talade Zarathustra (på tyska 1883).
Astrid Lindgren refererar själv visserligen i sitt följebrev till förlaget till Bertrand Russell (1933:85), som livet igenom tycks ha missförstått Nietzsche. Varken Adler, Lindgren eller Russell verkar dock avse den makt som kännetecknar maktmissbrukare. Russell i vart fall ännu inte, åtminstone vad gäller barns vilja till makt, men jag ska återkomma till honom.
Ord ändrar emellertid innebörd genom decennierna. Den makt som Astrid Lindgren, och även vissa av de tänkare som hon refererade till, avsåg var nog ”makt att (göra något)” snarare än ”makt över (någon)”. Barnboksförfattaren återkom själv 1959 till den ”goda maktmänniskan Pippi” som motsatsen till den ”onda maktmänniskan”, d.v.s. maktmiss-brukare av Riddar Katos typ (Lundqvist 1979:17). Genom åren har de som uttalat sig i frågan dock inte betonat denna distinktion. Det som Adler såväl som Lindgren menade, var barnets önskan att bli stor och kunna göra allt det som vuxna gör. Få bestämma över sig själv, inte minst. Pippi missbrukar aldrig sin makt.
Pippi är ingen övermänniska av typen rödhårig arier
Slår man upp ”maktmänniska” i ett synonymlexikon får man förslag på meningar som t.ex. uttalar sig om maktmänniskan som roffar åt sig ett vinnande projekt; någon som vet att spela ut andra makthavare mot varandra; någon i avsaknad av för uppgiften nödvändig ödmjuk-het.
”Övermänniska” jämställs å sin sida med ”gigant, stålman, stålkvinna, superkvinna, super-man, supermänniska”. Antydningar om nazistiska kopplingar förekommer likaså, även om dessa sägs vara en missuppfattning eller förvanskning av Nietzsches innebörd. Då får man t.ex. ”veta” att i Nietzsches filosofi handlar det om en ”människa som på något sätt anses eller anser sig stå över vanliga människor och för vilken vanliga moralregler och dylikt inte gäller”. Som synes lika lite som ”maktmänniska” i ovan mening applicerbart på Pippi – och dessutom tveksamt som beskrivning av Nietzsches synsätt.
Andra som etiketterat Pippi har använt beteckningar såsom ”superbarnet och överbarnet Pippi” (Superkind; Überkind: Hürlimann 1963:181) eller ”det suveräna barnet”; ”det över-lägsna barnet” (Lundqvist 1979:141). Eller så har man sett Pippi som en kontrastfigur mot andra barn, en normbrytare, frihetsapostel, revolutionär – men även talat om karaktären som ”det ensamma barnet”. De flesta av dessa benämningar ger positiva såväl som (mest) nega-tiva associationer. Det gäller förstås ännu mer beskrivningen ”allsmäktig".
Men Pippi är heller ingen allmaktsdrömmare, även om Birgitta Svanberg (2012) hävdar att Astrid Lindgren med figurens hjälp låtit ”den barnsliga allmaktsdrömmens vildaste önsk-ningar gå i uppfyllelse”. Den rödhåriga, fräkniga karaktären skentillfredsställer inte alls någon dröm om oinskränkt makt, men möjligen barns dröm om självständighet, som dock inte är detsamma som att som Pippi leva helt ensam.
Svanberg fortsätter emellertid mer insiktsfullt med att tolka Pippi som ”ett utkast till ’den hela människan’”, ”det av alla kulturella hämningar obesmittade” barnet. Här kommer vi Nietzsche närmre. Pippi rymmer inom sig ”alla mänskliga egenskaper och har inte förtryckt någon av sina potentialer” (Svanberg a a). Jag ska återkomma till detta mot slutet. Men först: vad säger barnen?
Barn under 10 år föredrar de nyaste animationerna
I sedvanlig ordning har ingen vetenskaplig studie av barns Pippi-reception genomförts i Sverige. En del akademiska nybörjaruppsatser har visserligen intervjuat något dussin barn, men då alldeles för unga (3-5-åringar) och bara utifrån bilderböckerna med Pippi. Populärast har ju i realiteten kapitelböckerna i Pippi-trilogin (1945-1948) varit, som ursprungligen var avsedda för 7-10-åringar som berättelser för nybörjare att läsa själva. Fast de läses idag inte sällan högt för 4-5-åringar, särskilt av dem som sedan kritiserar böckerna såsom för denna ålder olämpliga… Filmerna som baserar sig på Pippi-sviten har förvisso även tilltalat barn i denna låga ålder. Exakt vad i berättelserna som de fokuserat, vet vi heller ej.
Här ska jag därför i brist på inhemsk kunskap referera till några tyska studier och en mindre norsk. Som komplement till Agnes-Margrethe Bjorvands näranalys av figurerna Pippi och Ronja (1996) genomfördes 1994 även en enkät till 18 stycken fjärdeklassare. Då tyckte hälften av de 10-åriga barnen att Pippi passade bäst för 9-11-åringar och fortfarande i högsta grad var aktuell. Bäst var enligt dem att huvudpersonen får göra som hon vill. Såg barnen några likheter med dem själva? Möjligen ansåg sig några vara lika busig som Pippi.
På Bjorvands fråga om eleverna kunde tänka sig att själva ha det som Pippi, svarade alla nej: det skulle bli för rörigt att klara sig själv. En tjej menade visserligen att det kunde vara bra att ha föräldrar bara varannan vecka. Barnens syn på de vuxna i Pippi-berättelserna var heller ej särskilt positiv: vuxna är där dumma, stränga eller tråkiga. Inte bara Prussiluskan borde skärpa sig (a a).
I en tysk ansikte-mot-ansikte enkät med 1 210 barn i åldern 3-13 år, såväl som 1 576 mödrar till 0-13-åriga barn, undersöktes hösten 2015 vilken version av en s.k. barnfilmsklassiker som dessa föredrog: ursprungsversionen med uppemot 50 år på nacken, eller en animerad nyinspelning (Götz 2015)?
Filmerna ifråga var berättelser med karaktärerna Pippi Långstrump, Biet Maja och Vicke Viking. Nyinspelningarna hade som vanligt fått sämre betyg än ursprungsversionen – såvida recensenten nu inte haft med sig ett barn som medbedömare… Pippi visade sig vara mest omtyckt av barnen, då 7 av 10 barn fann figuren vara jättbra eller bra. Ju äldre barnen är, desto mindre gillar de figurerna ifråga, men Pippi skiljer här ut sig som gillad även av 68 procent av 10-11-åringarna.
Med hjälp av bilder ur de äldre filmerna (i 2-D eller för Pippis del: live action) respektive nyare 3-D-filmerna (alternativt den tecknade Pippi-filmen från 1997) fick barnen även ange vilken version de kände till och vilken de föredrog. Barnen tyckte ända upp i 10-årsåldern mer om de nyaste versionerna. Men de över 10 år, liksom 70 procent av mödrarna, föredrog den gamla live-filmen om Pippi med Inger Nilsson i huvudrollen. Detta är något som recensenterna borde ta i beaktande, menar Maya Götz.
Borde inte barnfilmsrecensenter rätteligen vara barn?
Att jag instämmer med Götz i behovet av barns perspektiv på de berättelser som ska bedömas, behöver jag kanske inte ens nämna. Exempelvis den svenska Nöjesguiden skrev (23/5-00) dock denna ”minnesvärda” recension av den multinationellt tecknade Pippi Långstrump/Pippi Longstocking (1997, Clive Smith), som faktiskt inte är någon familjefilm:
PIPPI LÅNGSTRUMP
ADMIN-KOLLEGORNA 16:08 23 MAY 2000
"Nytecknade Långstrump känns vare sig vältecknad eller genomtänkt. Snarare uppsugen, hjärntvättad och utmanglad till en platt och slätstruket livlös finstrumpa. Karaktärer, däribland de många figurparen (herr och fru Kling och Klang, Tommy och Annika, herr och fru Settergren), samt Pippi själv, har mindre djup och böjligheter i sina teckningar och personligheter än ljusstaken i Skönheten och odjuret. På det hela taget påminner stilgreppet lite om matta Dennis eller något överväldigande rundhyllt som My Little Pony.
Man konstaterar lika snabbt att halten av familjevänlighet är långt mycket lägre i den tecknade varianten än i den levande versionen. För i nytecknade Pippi utgör figurerna koketta, mer eller mindre ansiktslösa dubletter som endast färgas en aning av sina utstuderade musikteman. Kling och Klangs avslappnade fånproppighet, får dock en fin inramning. Men de svenska barnrösterna känns slätstrukna och nästan för unga. Vissa sagor tål att berättas om och om igen; miljöombyten, aningen till skiftning i intonation, annorlunda färgsättning, utgör den hud som lätt kan nötas, skrapas av och förfriskas.
Tröstevis är ansiktslyftningar och skinnömsningar få filmpärlor förunnade, för deras ömtåligaste och heligaste hudlager heter i många fall charm. Det är en mycket sentimental åsikt, men inte ens ålderns gulnande kommer att hjälpa den nytecknade versionen av Pippi Långstrump på vägen till den egenskapen. Till och med den fantastiska skurborstscenen har här mist sin lyster, och den vardagsnära men fantasirika dramatiken känns loj. När jag var yngre var jag rädd för Tommy och Annika. Nu blir jag rädd för Pippi. Den präktiga och skränigt envisa gestalten har tonats ned till en barbieaktig Bamse med flätor och honungsstämma. Apan Herr Nilsson och hästen Lilla Gubben har däremot förunnats mer personliga egenskaper. Med vad spelar egentligen en apa eller krake för roll, när man fortfarande kan få tag på de gamla filmerna med Beppe Wolgers, Martin Ljung, Hans Alfredson och Ingrid Nilsson? Konserverade? Ja Tack."
Tänk så fyndiga blinda, perspektivtagandeinkompetenta, vuxna filmrecensenter kan vara! Inte ens den ursprungliga huvudrollsinnehavaren Inger Nilsson lyckas man dock få rätt. Fler svenska recensenter förmådde också de bevisa att de var över 10 år gamla. Till exempel:
"Tänk så fyndiga blinda, perspektivtagandeinkompetenta, vuxna filmrecensenter kan vara! Inte ens den ursprungliga huvudrollsinnehavaren Inger Nilsson lyckas man dock få rätt. Fler svenska recensenter förmådde också de bevisa att de var över 10 år gamla. Till exempel:
”Fy Fabian för den här trista filmen, säger jag. Det finns så mycket annat att göra. Läsa om Pippi-böckerna till exempel, eller se om de gamla filmerna, som trots sina tekniska tafflig-heter när världens starkaste Pippi kånkar runt på Lilla Gubben faktiskt är mycket mer fanta-sieggande och subversiva och i sig själva motsäger att tecknad film alltid frigör möjlighe-terna och särskilt tilltalar barn. Men de erbjuder inte mycket till varumärke, förstås.”/ Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter 1997
Eller ta dessa nationalister:
”Denna pluttinationella Pippi är ingenting mindre än en skam för Svensk Filmindustri.”/ Astrid Söderbergh Widding i Svenska Dagbladet 1997
I södra Sverige är man också besviken:
”Filmen är humorlös och präktig och att detta skulle vara en svensk film syns inte. Pippi ser inte ut som den svenska unge Astrid Lindgren säger att hon är, och inte är det något svenskt landskap som visas heller. Det är mer Hans & Greta än Småland. Kanske har de tysk-kana-densiska medproducenternas ord vägt något tyngre än Svensk Filmindustris.” /Bibi Hägg-ström i Sydsvenskan 1997
Alla tre utlåtanden är hämtade från Svensk filmdatabas:
Vad gör ur-filmen Pippi Långstrump till en klassiker för dem över 9 år?
Den svenska barnlitteraturen rymmer ytterst få klassiker, men Pippi Långstrump är oveder-sägligen en av dem. Åtminstone om man med en klassiker menar en berättelse som fort-farande intresserar dagens publik, diskuteras av litteraturkritiker (av anhängare såväl som av kritiker) liksom av litteraturforskare, influerar samtida författare, samt filmatiserats.
Pippi Långstrump är just en sådan filmatiserad berättelse som här ska tas upp. Enligt Sara Van den Bossche (2016:17-18) anses filmatiseringen Pippi Långstrump (1969, Olle Hell-bom) vara ”den riktiga Pippi” och den bästa – inte böckerna eller den tecknade filmen. Åtminstone som 48 stycken 8-12 åringar i belgiska Flandern ser saken.
Också barnen i tyskan Julia Haagers undersökning (2015) finner filmen/tv-serien i 13 delar vara den som särskilt de i 9-10-årsåldern fäster störst vikt vid. Hon genomförde hösten 2015 en kvalitativ studie av ”vad som gör Pippi Långstrump till en identitetsstärkande klassiker”. Är det karaktären Pippi, eller de fascinerande berättelserna som hämtar inslag och figurer ur så många populära genrer (med tjuvar, poliser, pirater)?
Av 429 barn i åldern 8-11 år som fick välja en för dem själva särskilt betydelsefull figur, valde 135 stycken (varav 88 flickor) Pippi. Barnen tecknade och beskrev vad de fann viktigt med figuren. De fick fungera som sitt nyss förflutnas aktörer och tillbakablickande reflektera kring den egna upplevelsen av Pippi och kring det bruksvärde som berättelsen haft för dem själva, för något eller några år sedan. Dessutom ombads de bedöma Pippi-figurens effekt på yngre barn, påminnande om tredjepersonen-syndromet. Vill(e) de hörskådande barnen imite-ra Pippi, tro? Gjorde de själva det för något år sedan? Med detta fenomenologiska närmande var tanken att belysa kärnan i filmfiguren/tv-figuren utifrån de unga filmhörskådarnas per-spektiv.
(Tredjepersonen-syndromet avser det faktum att majoriteten på alla möjliga frågar om påverkan svarar att jag/vi (=första personen) blir ej påverkad(e), inte heller du/ni (=andra personen), men däremot ”dom” blir helt säkert påverkade. Uppemot 80-90 procent brukar svara att människor som de själva ej känner är mer påverkbara… Här vore ett möjligt svar ”inte vi 9-11-åringar nu”, men ”vårt forna jag=dom när vi var yngre” påverkades av Pippi.)
Barnen lyfter dels fram det unika hos figuren Pippi såsom avgörande, dels själva berättel-sernas stories, vilka förstås hänger samman. Vad Pippi själv anbelangar: givetvis hennes ovanliga yttre, men inte minst hennes självständighet. Friheten i att bo ensam i eget hus, med egen ekonomi och med häst och apa som husdjur. Att äga husdjur innebär för barn att ta ansvar och på så sätt närma sig detta att vara vuxen. Pippis fysiska överlägsenhet och modet att använda denna är kanske det viktigaste och även det ett tecken på jämbördighet med vuxna. Styrkedrömmen inrymmer emellertid också fantasisignaler, eftersom barnen mycket väl vet att merparten av Pippis handlingar egentligen är omöjliga – även för en vuxen.
De studerade barnen lyfter emellertid i övrigt fram sådana färdigheter som de själv finner viktiga och tycker inte alls att det är någon svaghet eller brist att Pippi är dålig på pluttifika-tion eller på att stava. Tvärt om! Pippi anses smart och komma med jättekul idéer. Som 9-år-ingarna (snittåldern) ser det, är fysisk underlägsenhet gentemot vuxna någonting mer hotfullt än bristen på färdigheter i att räkna och skriva.
Pippi – en kryptovuxen? Nej, men ett med vuxna jämlikt barn
Slår man samman fysisk överlägsenhet, mental styrka, autonomi och ekonomiskt oberoende får man väl en vuxen? Döljer Pippi-karaktären alltså i själva verket en vuxen människa bakom Pippi-masken? En kryptovuxen med fantasifull kryptovaluta? ”Krypto” avser ju någonting som ger sken av att vara något som det inte är, eller döljer sin verkliga innebörd.
Nejdå, hennes yttre och idéer, men framför allt hennes sätt att tala och lustiga påhitt, gör att hon inte kan ses som någonting annat än ett barn, menar Haager att barnen menar. Särskilt karaktärens humor särskiljer henne – i barns ögon – från en vuxen. Hälften av barnen karakteriserar Pippi med hjälp av ord som ”rolig”, ”påhittig” och ”kvick”. Hon är kul och har galna eller tokroliga idéer. Denna egenskap skiljer henne från vuxna. En vuxen skulle aldrig ringakta multiplikationstabellen eller skolan…
Julia Haager (a a) drar slutsatsen att Pippi ur barnens perspektiv inte förkroppsligar någon maktfantasi, utan snarare hur det skulle vara att vara ett gränslöst barn – däremot inte någon gränslös vuxen. Önskan att vara större och äldre än man är kännetecknar barns psykologiska utveckling. Barn lär sig av äldre förebilder. Ska man då vara rädd för att de hörskådande barnen imiterar Pippi? Nej, anser Haager, som framhåller hur barnen samtidigt avgränsar sig från Pippis värld och från historierna såsom föga realistiska.
Tre fjärdedelar av barnen säger sig inte likna Pippi och bara en tredjedel har någon gång i något avseende velat likna henne. De identifierar sig inte med hjältinnan. Pippi är ingen förebild, ingen modell för eget handlande, inte bara av det skälet att hon bor ensam och ibland är ledsen. Fast barnen ser upp till Pippi, beundrar henne och hon skulle vara kul att ha som kompis. Man skulle då alltid få uppleva äventyr tillsammans med henne. Fast barnen inser att hon inte är något vanligt barn, utan en fantasi. (Detsamma gäller de norska barnen i Agnes-Margrethe Bjorvands enkät 1994).
Vad storyinnehållet i Pippi-filmerna anbelangar minns barnen det mesta, alltifrån intrigtrådar som spänner över hela episoder, olika äventyrliga utflykter, enskilda scener och ned till de allra minsta detaljer. De förbluffar rent av Julia Haager i och med mängden exempel. Barnen tecknar exempelvis scener med luftballongen, piraterna, tjuvarna, skolbesöket, oskadliggö-randet av tjuvarna med hjälp av den stora snöbollen och Pippis jul.
Denna tyska studies konklusion blir alltså att Pippi-berättelsen inte är någon maktfantasi i meningen att få bestämma över någon annan. Inte heller är det fråga om någon dröm om att bli som vuxna, utan en fantasi eller storleksdröm om hur det vore att vara ett icke-begrän-sat barn. Ett barn vars dag, precis som Pippis, inte inskränks av en massa regler eller av fysiskt underläge och kunskapsluckor. Om att fortsatt kunna få leva i barnvärlden, men med vuxnas medel och fördelar (styrka, kunskaper, ekonomi) fast därtill med barns fördelar (lekfullhet, humor, kreativitet). Denna ambivalens är det attraktiva spänningsfält som gör Pippi-figuren speciell och förklarar varför Pippi-filmerna är barnklassiker, anser Haager (2015).
Min egen slutsats är snarlik: barnen vill inte uppleva hur det är att vara vuxen, utan hur det skulle kunna vara att vara ett med vuxna jämlikt barn. Pippi förkroppsligar en inneboende fantasi om att i vissa avseenden vara som en vuxen, fastän ändå ett barn. Ett barn som fortsätter leka och upptäcka. Det rör sig alltså om en mognadsdröm, på vägen mot en annan typ av vuxenhet än den som barnen ser runt omkring sig. Konklusionen gäller givetvis inte enbart för Pippi på film, utan samma karaktär i böckerna och figuren generellt. En myndighetsdröm om att bli erkänd som fullt ut människa ”trots” sin låga ålder.
Pippi och Nietzsche
I sitt brev från 1944 preciserade Astrid Lindgren innebörden av Pippi som ”en liten Ueber-mensch i ett barns gestalt” med att figuren ”[t]ack vare sina övernaturliga kroppskrafter och andra omständigheter är […] helt oberoende av alla vuxna och lever sitt liv ackurat som det roar henne. I sina sammandrabbningar med stora människor behåller hon alltid sista ordet”. Karakteriseringen är väl inte helt i överensstämmelse med innebörden hos Friedrich Nietz-sches ord. Pippi är väl inte ens oavhängig av pappa Efraim och dennes (stulna?) guldslantar.
Eftersom Nietzsche var den som, om än inte myntade begreppet ”Übermensch”, trots allt gav det dess senare ryktbara betydelse, ska han nu få sista ordet, fastän i andras tolkning. Det tycks mig som att den ende svenske forskare som de senaste 20 åren tillfört bilden av Pippi något är Michael Tholander (2000, 2007, 2008, 2016, u.å.). Jag ska här bara kort nämna några av dennes tankar och i övrigt hänvisa till hans texter. I Friedrich Nietzsche – och Pippi Långstrump (utan år) lyfter Tholander fram åtskilliga likheter mellan Pippi och Nietzsches vision, som med en bättre beteckning än ”övermänniska” hellre kunde hänvisas till med Nietzsches alternativa benämningar: ”en fri ande”, den som inte låter sig bindas av gängse föreställningar och konventioner – ”den prematura avkomman”.
Och visst var Pippi före sin tid och är väl så fortfarande, även om vi i resonemanget inklu-derar vuxna människor: en förebild för kommande släkten, vad människan kunde vara och bli, men som vi fortfarande idag ser som ”övermänskligt”.
Tholander menar att vi med fördel kan föreställa oss filosofens ideal ungefär som Pippi Långstrump. Det rör sig om ett förhållningssätt till livet och de händelser man möter, om ”den stoiska villigheten att acceptera livet i hela dess tragiska utformning”. I Pippis fall inte minst avsaknaden av föräldrar, ensamheten, sorgen, men ändå kunna vara livsbejakande. Likt Nietzsches Zarathustra, ”den självglada själen,” dansar Pippi med sig själv i sin ensam-het. Hon har också självrespekt, känner stolthet inför sig själv, men det handlar inte om skrytsamhet. Framför allt tänker Pippi själv, vågar ifrågasätta, är skeptisk till andras ”san-ningar”. Inte minst är hon lekfull i ord och handling och tror på fiktionen och på skrönors välgörande kraft:
”Nietzsche, som naturligtvis ser sig själv som en övermänniska, fruktar i Ecce homo att han en dag ska förlora den lekfullhet och kreativitet som han så ofta upphöjer som ideal: ’Icke-mer-vilja och icke-mer-värdesätta och icke-mer-skapa: O att denna stora trötthet städse måtte bliva mig fjärran!’ [..] Att Pippi, för sin del, inte ser något slut på lekfullheten visar sig då hon, inför sin avresa till Kurrekurreduttön, svarar på Tommys fråga om hon aldrig mer ska bo i Villa Villekulla: ’Jo, när jag blir pensionerad om så där en femti sexti år. Då ska vi leka och ha trevligt, hör ni’” (Tholander u.å. och utan sidnumrering).
Så långt Michael Tholander, som klokt nog föredrar att till engelska översätta Übermensch med ”overhuman” snarare än med det vanligare ”overman” eller ”superman/superhuman”.
Pippi – den prematura, gränslösa supramänniskan?
Ty Pippi är ingen supertjej. Nietzsches alternativa bild av människan är inte någon som har ”extra-allt” av många egenskaper, jämfört med vanliga människors ringa eller obefintliga mängd därav. Inte heller Pippi är enbart starkare, rikare, modigare, friare än andra barn, utan helt annorlunda. En fri ande. Eller med Svanbergs ord (2012): ”den hela människan”. Hon är alltså inget superbarn eller överbarn, inte något Überkind eller Superkind så som Hürlimann (1963) benämnde henne.
Bättre än prefixet ”super-” vore nämligen förledet ”supra-”. Pippi representerar inte bara barnets utan människans potential, henne som överträffar sig själv. Super- framför ett ord säger att något överträffar normen genom att vara extra mycket av denna egenskap. Ja, kanske till och med överdrivet mycket: superkänslig till exempel. Supra-, däremot, uttalar sig om någonting som är annorlunda, mer omfattande, större än, ovan eller ”bortom” och överskrider normen: till exempel på supranationell nivå, eller som i supraledare eller supra-molekulär. Med andra ord: företeelser som är länkade till varandra på ett sådant sätt att deras individuella egenskaper behålls, samtidigt som en ny funktion erhålls. Ett helt nytt värde uppstår.
Jag villl mena att Pippi-karaktären utvidgar vad det innebär att vara flicka såväl som barn – och i förlängningen potentiellt även innebörden av en framtida vuxen. Hon överskrider vanliga begränsningar, som mest finns inom oss. Pippi skulle vara lika mycket supra även utan sina guldpengar, som mest är till för att för omgivningen legitimera hennes ensamliv.
Pippis ”vilja till makt” är ingen överlägsenhetsversion, utan flickan blir sinnebilden för den människa som nått bortom normen genom att ta makten enbart över sig själv och struntat i vad andra tycker om henne. I Pippi-böckerna rör ”viljan till makt” främst ”makt att”, eller det som idag benämns ”aktörskap”: upplevelsen av kompetens, känslan av att räknas lika mycket som vuxna. (Nej, jag tänker inte än en gång börja tjata om barns rätt till rösträtt! Behöver väl inte ens i detta sammanhang, för den som rätt begriper Pippis roll…)
Pippi när således inte barns maktfantasier, än mindre några allmaktsdrömmar som Svanberg (2012) menade. Vibeke Stybe hade också fel, i sitt tal (1971:166) om ”ett slags manifesta-tion av barnets behov att ta kommando över vuxna”. Pippi suktar inte efter makt över någon, allra minst över vuxna med deras konstiga idéer. Även Bertrand Russell, som Astrid Lind-gren refererade till, tog i sin Uppfostran för livet (1926, på svenska 1933) miste, när han i ”viljan till makt” läste in barns önskan att bli vuxnas skräckinjagande like:
”På samma sätt som den vuxne söker ersättning för sina besvikelser i dagdrömmar av sexu-ell innebörd, hänger sig det normala barnet i fantasien åt föreställningar, som innebära vilja till makt. Det tycker om att vara en jätte, ett lejon eller ett järnvägståg och att i inbillningen sprida skräck omkring sig” (Russel 1933:85).
Varken ”det normala barnet” eller Pippi vill jämställa vuxenhet med att sprida skräck omkring sig och ville förmodligen inte ens år 1944 göra det.
Det med vuxna jämlika barnet
Pippi håller i själva verket barns jämlikhetsdrömmar och frihetsfantasier vid liv, fast inte någon dröm om totalt oberoende, inte någon ”frihet” med innebörden ”frihet från” (föräld-rarna t ex), utan ”frihet till” att göra sådant som man nu inte tillåts göra, men tror sig om att visst klara. Pippi är ingen maktmänniska, utan det med vuxna jämlika barnet. Inget superbarn. Inte extra mycket barn. Inte någon ”bortom människan”, utan sådan som alla inom sig rymmer potentialen till att bli. Den framtida människan.
Pippi var kanske för tidigt född, ”prematur” åtminstone för vuxna. Hon håller möjligen vuxendrömmen vid liv för 9-åringen, men barnet föreställer sig då en helt annan vuxenhet för egen del, än den som det hittills mött.
Varför har då uttolkarna haft så fel i över 70 års tid? Jo, forskarna med inriktning mot barn-litteratur och barnfilm har struntat i att ägna sig åt receptionsstudier och tydligen funnit det irrelevant att efterhöra 8-11-åringarnas egna tolkningar och åsikter. De låter fortfarande bli.
Referenser
Adler, Alfred: Individualpsykologien. Vägen till människokunskap, Stockholm: Natur & Kultur 1928
Bjorvand, Agnes-Margrethe: De sterke jentene. En studie av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump og Ronja rövardotter, Hovedoppgave i nordisk litteratur. Institutt for nordistikk og litteraturvitenskap. Oslo: Universitetet i Oslo 1996
Götz, Maya: Klassiker in der alten oder neuen Version? Eine Repräsentativuntersuchung zu Biene Maja, Wickie und Pippi Langstrumpf, TelevIZIon 28 (2015):2, s.98-99
Haager, Julia Sophie: Was macht Pippi Langstrumpf zum Klassiker? TelevIZIon 28 (2015):2, s.77-80
Hürlimann, Bettina: Europäische Kinderbücher in drei Jahrhunderten, Zürich: Atlantis 1963
Nietzsche, Friedrich: So sprach Zarathustra (1883), på svenska Så talade Zarathustra. En bok för alla och ingen, Stockholm: Medén 1950
Lundqvist, Ulla: Århundradets barn: fenomenet Pippi Långstrump och dess förutsättningar, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1979
Russell, Bertrand: Uppfostran för livet, Stockholm: Natur och Kultur 1933 (orig. Education and the Good Life, 1926)
Stybe, Vibeke: Från Snövit till Snobben. Barnbokens ursprung och utveckling, Stockholm: Wahlström & Widstrand 1971
Svanberg, Birgitta: På barnets sida, i Kvinnsam (red): Nordisk kvinnolitteraturhistoria på nätet, Göteborg: Kvinnsam 2012
Tholander, Michael: Pippi Longstocking as Friedrich Nietzsche’s overhuman, Confero: Essays on Education, Philosophy and Politics 4 (2016):1, s.97-135
Tholander, Michael: Pippi – en övermänniska, Tidningen Kulturen 3 (2008):3, s. 38-39
Tholander, Michael: Pippi Långstrump – Nietzsches övermänniska, Parnass 15 (2007):4, s.18-24
Tholander, Michael: Friedrich Nietzsche – och Pippi Långstrump, Tvärsnitt 22 (2000):3, s.2-17
Tholander, Michael: Friedrich Nietzsche – och Pippi Långstrump, utan år, möjligen från 2000
Van den Bossche, Sara: We love what we know – The canonicity of Pippi Longstocking in different media in Flanders, 8 april, 2016 på
eller på
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar