måndag 30 januari 2017

Skolinspektionens syn på lek strider mot FN:s Barnrättskommittés – och motverkar barns utforskande och kreativitet


Jag har precis läst Skolinspektionens nya granskningsrapport Förskolans arbete med jämställdhet som publicerades den 19 januari 2017. Eftersom jag är en enveten föresprå-kare för barns okränkbara rättighet att leka fritt, och det absoluta flertalet barn idag vistas i förskolan merparten av dagen, är detta rimligen den miljö som denna fria lek ska kunna äga rum i. Rapporten verkar inte hålla med mig, att döma av dess högst fria definition av ”fri” i ”fri lek”.

Granskningens frågeställning är följande:

Arbetar förskolan med att erbjuda barnen möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsmönster och könsroller?


Granskningsarbetet genomfördes i 36 förskolor, varav 30 kommunala och sex fristående, i 18 kommuner. En av metoderna var observationer av ett antal aktiviteter i olika miljöer i förskolans dagliga verksamhet såsom den ”fria leken inom- och utomhus, vuxenledda aktiviteter inne- och utomhus, hall/tambur och måltider” (a a:36). Totalt rör det sig om 305 observationstimmar, med ett genomsnittligt observationsunderlag på 8,5 timmar per grans-kad förskola. Av denna observationstid avser drygt hälften, 159 timmar, ”fri lek inomhus” (78,5 tim) och ”fri lek utomhus” (80,5 tim). 


Skolvärlden har egen definition av ”fri lek”


Just den så kallade fria leken är således mest övervakad, förlåt ”observerad”, i denna kvalitetsgranskning. Fast inte granskad utifrån frågeställningen om denna är fri nog, utan ifall den är tillräckligt pedagogiskt tillrättalagd. Skolvärlden har nämligen en – i dubbelt mening – egen definition av ”fri lek”. Som förklaring till vad som i rapporten menas med detta, ges i en fotnot (a a:5) nämligen denna precisering:

”Fri lek är ett vanligt förekommande begrepp i förskolan och innebär att barn själva får välja mellan flera aktiviteter och rum/platser samt vilket material de önskar.” 

”Leka fritt” blir alltså liktydigt med ”välja mellan flera”… Det som i själva verket avses med rapportens bortkollrande begrepp ”fri lek”, är alltså barns val mellan några av alternativen i vuxnas redan gjorda ”vägledande” urval, utifrån ett genusmaktsperspektiv ”syste-matiskt planerade” aktiviteter, ”lekytor" och ”lekmaterial”. Ett Newspeak som nog hade gjort George Orwell avundsjuk.


Observationsscheman


Observationerna genomfördes med hjälp av observationsscheman som projektledningen utarbetat. Dessa observationsstöd (a a:39-42) gällde således om [f]lickor och pojkar har samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsmönster och könsroller”. Exempelvis om personalen påverkar barnens lek-beslut, liksom deras val av lekmiljöer och leksaker och då:

– ”i lika stor utsträckning [ger] respons på flickor[s] och pojkars initiativ till samtal, lek, aktivitet etc” (a a:39)

– ”utgår från det intresse som både flickor och pojkar initierar” (a a:39)

– ”utmanar både pojkar och flickor att våga pröva olika aktiviteter” (a a:39)

–”uppmuntrar både pojkar och flickors initiativ till lek/aktiviteter” (a a:39)

Således i min tolkning: om personalen utgår från barnens egna lekinitiativ, men ifråga-sätter dessa val genom att föreslå någonting annat som anses ”modigare” för att istället uppmuntra detta slags lek. Vidare om personalen ”fyller traditionella miljöer (ex. dock-vrå) med nytt innehåll”. Likaså om personalen aktivt:

– ”påverkar barnen så att de prövar olika material” (a a:41)

– ”uppmuntrar både pojkar och flickor att pröva material som stimulerar till lek, rollek, spel, drama och fantasi, skapande, undersökande och experimenterande, bygg och konstruktion, motorik och språk” (a a:41)

– ”tillskriver olika material lika stort värde och attraktion” (a a:41)

Men väljer barn någonsin material som inte stimulerar till lek?! Att olika material skulle ha lika stort värde och attraktion (avses för barnen, enligt personalen eller för samhället?) motsägs väl här av andemeningen, att barnen bör välja andra material än dem de självmant valt? Personalen verkar ska lägga sig i precis allt som barnen gör. Det framgår visserligen inte exakt hur detaljerad och undervisande denna inblandning är.


Granskningens resultat i korthet


Granskningen visar, vad gäller relationerna mellan personal och barn, i huvudsak att:

” * Personalen vid flertalet granskade förskolor arbetar inte systematiskt utifrån ett genus-perspektiv vid genomförande av aktiviteter, planering av miljö och material eller i samtal om förhållningssätt. Flera förskolor arbetar aktivt med likabehandling, men inte alltid med hän-syn till förskolans specifika jämställdhetsuppdrag.

* Personalen vid majoriteten (85%) av förskolorna arbetar med att ge flickor och pojkar samma möjlighet att pröva och utveckla förmågor och intressen.

* Personalen vid ungefär hälften av förskolorna vägleder inte pojkar och flickor så att deras möjlighet att pröva olika miljöer och material breddas och varieras, särskilt inte i den fria leken” (min kursivering)” (a a:5).

 Och:
”Det är framför allt i den fria leken som barn generellt inte erbjuds att pröva olika miljöer och material så att de får möjlighet att utvecklas och breddar sina lekmönster och intressen. I dessa förskolor är det vanligt att barnen leker sina lekar med det material de själva väljer och har tillgång till” (a a:13).

Jag säger bara: Heder åt denna olydiga halva!

På andra förskolor, som framställs som mer förebildliga, varierar personalen ”gruppindel-ning för att möjliggöra prövande av olika miljöer och ger stöd till barnen så att de prövar olika platser att vara på […] I hälften av förskolorna vägleder personalen i liten utsträck-ning barnen så att de byter rum eller till andra platser. Personalen uppmuntrar den plats som barnet själv valt snarare än att uppmuntra barnen att variera”. 

Även vad gäller lekmaterial finns två halvor, där den ena tydligen inte är att rekommendera. Bara om barnen direkt ber om det, får  flickor och pojkar i lika hög grad hjälp med att ta fram nytt material till leken:

”Även om personalen, vid en del besökta förskolor, är uppmärksam på barnen i de olika leksituationerna finns det inga tillfällen då personalen medvetet för in nytt material i leken för att utveckla innehållet i den” (a a:13).

I de förskolor som lyfts fram som exemplariska vägleder personalen däremot barnen ”aktivt så att de prövar olika material som breddar barns lekmönster och intressen samt tillskriver olika material lika stort värde och attraktion”:

”Barngruppen visar intresse för vatten och vad de kan göra med vatten. Detta uppmärk-sammar personalen och hämtar vatten för att sedan uppmuntra både flickor och pojkar att testa vad de kan göra med vattnet. De uppmuntras till att pröva att hälla vatten i rören som är uppsatta på gården, för att se vart vattnet kommer ut någonstans. Personalen erbjuder barn som inte vill leka med vattnet att istället leka i sandlådan med sand och vatten” (a a:14).

Det har dock i ett flertal amerikanska studier visat sig att vuxnas inblandning och direkta uppmuntran i själva verket motverkar ”undersökande och experimenterande”. Inte minst motarbetar pedagogens ingrepp i barns lek, val av miljö och material barnens engagemang, utforskande samt deras kreativitet, framhåller till exempel en av de för närvarande ledande profilerna på detta område, utvecklingspsykologen Alison Gopnik vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien.


Vuxnas intervention minskar lekengagemang och utforskande


I sin nya bok The Gardener and the Carpenter (2016) återger Gopnik ett antal av sina och kollegernas intressanta forskningsstudier. Särskilt en studie av lek genomförd av Berkeleykollegan Elizabeth Bonawitz m.fl. (2011) är enligt min mening intressant i sammanhanget. Bonawitz, som studerar barns kognitiva utveckling, fann att när vuxna visade 85 stycken 4-6-åringar i fyra olika experimentgrupper en leksak under olika betingelser, blev resultaten olika. Exempelvis i den ”Pedagogiska gruppen” visade läraren 20 barn hur man kunde leka med en specialkonstruerad leksak med flera olika funktioner, och efteråt imiterade barnen bara de vuxna och lekte kortare stund med den. I en grupp med samma leksak där de 25 barnen själva fick undersöka leksaken prövade barnen däremot olika handlingar, till dess att de uttömt allt som man kunde göra med leksaken. 

Gopnik (2011) refererar även till studien i Slate, varifrån jag hämtar denna beskrivning:

”Elizabeth Bonawitz, and their colleagues looked at how 4-year-olds learned about a new toy with four tubes. Each tube could do something interesting: If you pulled on one tube it squeaked, if you looked inside another tube you found a hidden mirror, and so on. For one group of children, the experimenter said: ’I just found this toy!’ As she brought out the toy, she pulled the first tube, as if by accident, and it squeaked. She acted surprised (’Huh! Did you see that? Let me try to do that!’) and pulled the tube again to make it squeak a second time. 

With the other children, the experimenter acted more like a teacher. She said, ’I'm going to show you how my toy works. Watch this!’ and deliberately made the tube squeak. Then she left both groups of children alone to play with the toy.

All of the children pulled the first tube to make it squeak. The question was whether they would also learn about the other things the toy could do. The children from the first group played with the toy longer and discovered more of its ’hidden’ features than those in the second group. In other words, direct instruction made the children less curious and less likely to discover new information” (Gopnik 2011).


Även om experimentet kanske inte direkt motsvarar skillnaderna på de motsatta halvorna förskolor, eftersom vi ej vet exakt hur detaljerad, strukturerad och planerad personalens influens varit, refererar jag ändå till dem. Resultaten antyder att vuxnas inblandning kan hindra eller begränsa barns utforskande och upptäckter. De barn som får en pedagogisk förevisning är rationella och tror att om läraren visar hur något fungerar, är frånvaron av alternativa funktioner ett starkt belägg för att det heller inte finns några sådan, därför att då skulle läraren säkert ha visat dem. 

Undervisning kan säkert vara utmärkt i fallet med fakta, men jämställdhetsfostran i form av mindre inskränkt genusagerande handlar inte om fakta, utan utprövas främst i barns inbördes lek. Inte bara jag och dessa forskare, utan även FN:s Barnrättskommitté (bestående av bl.a. forskare) har dessutom en annan definition av och syn på barns fria lek.


FN:s barnrättskommitté varnar för pedagogiseringen av leken


Jag har redan tidigare i två inlägg (3/11-15 + 6/6-16) ifrågasatt lekbegreppet i  Läroplan för förskolan såväl som Skolverkets negligerande av FN:s Barnrättskommittés tolkning av innebörden hos Artikel 31 om RÄTT TILL VILA, FRITID, LEK, REKREATION & KONST: 

”1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.”

Väl att märka är att barns ”rätt till vila, fritid och lek” nämns före deras rätt till kultur och konst. Det vill säga: ska komma i första rummet, tolkar jag detta alltså som – och inte bara jag utan FN:s barnrättskommitté, som är tänkt att fungera vägledande vid uttolkningen av konventionstexten. I april 2013 kom denna kommitté med sitt framhävande av leken. 

Barnrättskommittén är en tungt vägande FN-instans, som ska kontrollera att reglerna i FN:s konvention om barnets rättigheter följs. Kommittén samlar sig ungefär en gång om år till en session för särskilda uttalanden i form av ”allmänna kommentarer”, när den anser sig vara bekymrad över staternas tillämpningar, eller behöva förtydliga och poängtera ytterst viktiga aspekter av Barnrättighetskonventionen. Dessa ”kommentarer” ska ses som tydliga fingervisningar om hur olika formuleringar eller teman i aktuella artiklar bör tolkas.

Den 17:e i ordningen av dessa allmänna kommentarer kallad Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31) inleds med oron över att så få tar hela denna artikel på allvar och som Skolinspektionens granskning hellre framhäver vuxnas strukturerade och organiserade aktiviteter:

”Efter att ha granskat hur barns rättigheter enligt konventionen har genomförts är kommittén emellertid bekymrad över vilket ringa erkännande staterna ger rättigheterna i artikel 31. [..] Där det görs investeringar är det oftast i form av strukturerade och organiserade aktiviteter, men det är lika viktigt att skapa tid och utrymme för barn att ägna sig åt spontan lek, rekrea-tion och kreativitet, samt att främja samhällsattityder som stödjer och uppmuntrar sådan aktivitet.”

FN:s Barnrättskommitté har dessutom en helt annan syn på vad lek innebär och tycker sig inte ens behöva hitta på nyskapelsen ”fri lek”. ALL lek är nämligen definitionsmässigt initierad, kontrollerad och styrd av barn. Barns lek gynnas inte nödvändigtvis av vuxentill-rättalagda miljöer, utan äger rum var som helst, bör inte vara vuxenplanerad eller ”av vuxna fylld med okonventionellt innehåll”. Leken ska heller inte vara ”produktiv”, det vill säga ska inte syfta till någonting. Den ska med andra ord inte ha något mål, inte användas för några jämställdhetsuppdrag eller för andra pedagogiska uppgifter ledda av vuxna.

Jag är till och med tveksam om vuxeninterventionen i barns lek ens är demokratisk och följer skollagen: ”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.”

Vilken frihet har barnindividerna om deras egna val hela tiden ifrågasätts, ska förändras och motverkas i smyg?

”Det finns förskolor där de gör lekgrupper för att alla barn ska leka med varandra. ’Det är viktigt att få barn som inte leker med varandra att leka med varandra, de får dock välja en aktivitet och ibland bestämmer vi även vilken lek de ska leka” (Skolinspektionen 2017: 14). 

Det vore givetvis helt otänkbart att vuxna skulle fösas ihop i grupper och tvingas umgås med varandra på sin fria tid.


Barnrättskommitténs definition av lek


FN:s Barnrättskommitté framhåller helt andra sidor och kvaliteter hos leken och betonar att leken inte ska vara något medel att nå mål, således inte heller jämställdhetsmål eller använd till genusförändringsarbete:

”Lek: Barns lek omfattar alla beteenden, aktiviteter eller processer som initieras, kontrol-leras och struktureras av barnen själva. Lek äger rum närhelst och varhelst tillfälle ges. Omvårdare kan bidra till skapandet av miljöer där lek äger rum, men lekandet i sig självt är inte obligatoriskt, utan drivs av inneboende motivation och utförs för sin egen skull snarare än som ett medel att nå ett mål. Lek innefattar självbestämmande samt fysisk, psykisk eller emotionell aktivitet, och kan ta sig oräkneliga former, antingen i grupp eller individuellt. Dessa former förändras och anpassas under barndomens gång. Nyckelegenskaperna i lek är nöje, ovisshet, utmaning, flexibilitet och icke-produktivitet (mina kursiver).”

Denna precisering av lekbegreppet skiljer sig som synes också markant från det lekbegrepp som förekommer i läroplanen för förskolan, Lpfö 98, som jag som sagt i ett tidigare blogg-inlägg (3/11-15) kritiserat. I Lpfö 98 står: ”Leken är viktigt för barns utveckling och lärande.” 

Precis! Just därför ska den inte ”brukas” av vuxna till någonting alls! Ändå fortsätter den motsägelsefulla läroplanstexten, som åtminstone får mig att be om läroplansförfattarnas syn på/definition av/precisering av sitt lekbegrepp, med denna mening:

”Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande ska prägla verksamheten i förskolan.”

Men det var ju för 20 år sedan.. Har då inga tillägg kommit sedan 1998? Jo, i Skolverkets Allmänna råd, Kvalitet i förskolan (2005), vars syfte är att förtydliga verksamheten utifrån skollag och läroplan, finns följande råd formulerade i avsnittet ”Leken och lärandet”:

”Leken utgör grunden för barns utveckling och lärande. Det är därför viktigt att personalen:

– organiserar verksamheten så att barnen ges rikligt med tid, rum och material för olika former av lek samt ger dem upplevelser som stimulerar fantasin, kreativiteten och förmågan att leka.

– använder leken som ett medel såväl i arbetet med barngruppen som i arbetet med enskilda barns utveckling och lärande.”

Läroplanstextens inskränkande lekbegrepp, såväl som skrivningen i det allmänna rådet om att personalen ska ”ge barnen lekupplevelser” och lära barnen leka på rätt sätt, samt inte minst betoningen i den andra strecksatsen ovan anser jag strider mot Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 17 (från april 2013). Lek skall inte vara något ”medel”! Läro-planen måste alltså revideras på denna punkt. 

Hela denna Allmänna kommentar, Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), från 2013 finns översatt till svenska på Barnombudsmannens webbsida. Den innehåller ytterst intressanta definitioner inte bara av innebörden av vila, fritid, rekreation.


Slutsats? Erbjudanden och vägledning görs till normer


Jämställdhetsundervisning och köns- och genuskonstruktion handlar inte om inlärning av faktakunskaper av den typ som förekommer i exempelvis naturvetenskap. Jämställdhet kan inte ”planeras” fram eller ”förmedlas i förskolan”, vad rapporten (2017) än tycks mena. Jämställdhet kan undervisas om, men ej i. Särskilt inte eftersom jämställdhet rör sig om maktrelationer, inklusive ojämlika sådana mellan barnen och den vuxna personalen.

Skolinspektionens rapport uttrycks alltså med hjälp av meningar som att personalen ska ”utmana” bägge könen att ”våga pröva olika aktiviteter”, ”uppmuntra både pojkars och flickors initiativ till lek” och särskilt samkönad sådan, ”vägleda till breddning och variation av lekmiljöer”, ”fylla dockvrån med nytt innehåll”. Inte minst ska personalen aktivt påverka barnen genom att ”uppmuntra både pojkar och flickor att pröva material som stimulerar till lek, rollek, spel, drama och fantasi, skapande, undersökande och experimenterande”. 

Som jag ser det, kolliderar detta emellertid med ett annat av (för)skolans mål: att främja elevernas nyfikenhet och kreativitet. Som tur är finns fortfarande motståndsfickor kvar:

”Det är dock vanligt att personal hänvisar till barnens egna intressen och behov med utgångspunkt att barn måste få välja, oavsett kön. Att lyssna in barns intressen och vad de vill är vanligt förekommande svar vid intervjuerna, genom att barn tillfrågas om ’vad vill ni göra’ eller ’vill ni vara med här och leka’. Personal uttrycker att det är viktigt att barnen får välja själva var de vill leka och att barns egna val är viktigt” (Skolinspektionens Förskolans arbete med jämställdhet 2017:14).

Till granskningsrapportens Newspeak hör även de vackra orden om erbjudanden, möjlig-heter, vägledning, stöd och uppmuntran som är tänkta att mildra känslan av personalens ”påverkan” på barnen. Det rör sig icke desto mindre om mer eller mindre starka och ofta för barnen dolda påtryckningar – det jag kallat för interventionsparadigmet – som förstås känne-tecknar all pedagogik, men som åtminstone leken bör få vara befriad från. 

Kan vi vuxna inte låta åtminstone ett område för barn vara fritt från ofrihet? Särskilt som leken tycks främja undersökande, utforskande, experimentlusta och den annars så omhul-dade kreativiteten…




Referenser


Barnombudsmannen: Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), Stockholm 2013

Bonawitz, Elizabeth, Shafto, Patrick, Gweon, Hyowon, Goodman, Noah, Spelke, Elizabeth & Schulz, Laura: The double-edged sword of pedagogy: Instruction limits spontaneous exploration and discovery, Cognition 120 (2011):3, s. 322-330

Gopnik, Alison: The Gardener and the Carpenter. What the New Science of Child Development Tells Us about the Relationship Between Parents and Children, New York: Farrar, Straus & Giroux 2016

Gopnik, Alison: Why Preschool Shouldn’t Be Like School, Slate Magazine mars 2011

Rönnberg, Margareta: När ska Skolverket revidera texten om lek i Lpfö 98? FN:s barnrättskommitté anser ju den pedagogiska betoningen utgöra ett hot, 6/6-16

Rönnberg, Margareta: Adultonormativitet #11: Tron att barn behöver ”lekutbildas” av dem som själva aldrig leker!, 3/11-15

Skolinspektionen: Förskolans arbete med jämställdhet, Stockholm 2017


Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , , , ,

onsdag 25 januari 2017

PIXAR vs Disney i finalen i barnfilms-VM: 1-3 (utan straffläggning)

Efter att Pixar vunnit mot DreamWorks, vars produktion är alltför ojämn och i avsaknad av tydlig linje för att glänsa i en enkel jämförelse som denna, och efter att Disney (i förra blogginlägget 23/1-17) besegrade Miyazaki, är det så dags för finalen i barnfilms-VM. Här ska huvuddragen i Disneyfilmerna presenteras, ställda mot motsvarande i Pixars anima-tioner. (Disneytoon Studios filmer är alltså exkluderade.)

Jag har alltsedan 1980 skrivit en hel del om barns intresse för Disneyfilmer, i flera böcker, tidskriftsartiklar och nu det senaste året i 15 inlägg här på min blogg. Skälet har varit att jag velat försöka förklara varför de ofta så kritiserade filmerna har skördat sådana framgångar bland barn och försvarat barns rätt att ta del av dem. Senast har jag på papper gjort det i Rönnberg (2011) och Rönnberg (2012:215-232), vars huvudtankar jag här i hög grad ska återupprepa. Vissa vänstervänner har då sett mina förklaringsförsök som att jag försvarat Walt Disney Corporation… 

Att många vuxna så ofta förkläder sin kritik i kommersiella termer och har så svårt att betrakta företeelser ur barns perspektiv kan jag inte göra så mycket åt, annat än att fortsätta tjata.

Jag har dock bara skrivit fem blogginlägg om Pixar, och samtliga om den strålande Insidan ut (8-12/12-15). Pixarfilmerna har nämligen inte behövt försvaras, eftersom de aldrig har ifrågasatts som lämpliga för barn utan i de allra flesta fall lovordats av de recensenter som visserligen mest bedömt hur de själva och föräldrar kan uppleva filmerna. Mera sällan frågat sig vad filmen ifråga eventuellt kan ge barnen. Det tar jag som ännu ett belägg för vuxnas självupptagenhet och perspektivtagandeinkompetens. 


Disney har lärt ut livskunskap till förskolebarn


Jag har alltså upprepade gånger hävdat att de animerade Disneyfilmerna på ett begripligt sätt besvarat för barn viktiga utveck­lings­frågor om livsloppets olika faser och om mänskliga relationer. Frågor som Vem är jag?, Vad är en pojke?, Vad gör barn?, Hur ser andra på mig?, Hur ska en flicka vara?, Vad betyder jag för mina föräldrar?, Vad är en riktig mamma?, Vad är en bra pappa?, Vad är en baby/ett konkurrerande syskon?, Vad innebär ett handikapp?, Vad gör en tonåring?, Vad innebär det att bli vuxen?, Vad kännetecknar systerskap?, Vad utmärker en man?, Vad innebär det att vara kvinna?, Vad är en människa?, Vad, om något, skiljer oss från djuren?, osv (se min bok Varför är Disney så populär?De tecknade lång-filmerna ur ett barnperspektiv, 2001). 

I dag är frågan snarare i och med Pixars tillkomst: Hur ska en vuxen man (få) bete sig? Det betraktar jag som en beklagansvärd utveckling, som i och med sin vuxenfokusering fråntar barn till och med deras redan sedan tidigare fåtal filmer. Pixar gjorde länge inte ens några filmer med barn i huvudroller och det skulle dröja 15 år innan berättelsen handlade om en tjej…

Visserligen hade också bara en tredjedel av Disneyfilmerna fram till 1990 barn som huvud-aktörer, men händelserna sågs ändå genomgående främst ur barns syn­vinkel. Så är det inte längre, i och med köpet av Pixar. De senaste 15 åren förekommer nästan inga barn alls i bärande roller. Finns de i de datoranimerade filmerna, är de nästan alltid onda – utan att berättelsen balanseras av några framträdande goda jämnåriga barn. Filmmakarna på Pixar har nästan helt och hållet kastat en gammal god Disneytradition, som i sin tur byggt på 2 500-åriga fabler, på 300-åriga sagor och 250-åriga litterära hus­djursbiogra­fier, på soptippen. Där går fortfarande Wall-E och letar. 

Man kunde kanske hävda att berättelser som överlevt så länge kan behöva ersättas av nya och modernare, men anledningen till att de varit så livskraftiga så länge har väl varit att de haft något ”universellt” som talat till åtskilliga barn oavsett tid? Vad har då föranlett detta begynnande bortvittrande? Jo, numera verkar ani­merade Pixarfilmer produceras av ung-domar för vuxna, snarare än av vuxna för barn. Filmerna tycks aspirera på att bli ”barn-filmsklassiker för vuxna”, likt så många så kallade klassiska barnböcker (av Tove Jansson, Kenneth Grahame, Lennart Hellsing med flera). Filmerna skildrar inte längre barnerfaren-heter och tematiken göms hos Pixar bakom genre­hybrider, pas­tischer och äventyrsparodier som bara vuxna har behållning av. 


Vuxenfiering i förment barnfilmer


För att begripa pastischer, parodier och hybrider – ja, all s.k. intertextualitet, krävs emellertid att mottagaren först är väl förtrogen med det som det skämtas med eller mixas. Det är nu inte förskolebarn, som varit Disneys trogna stampublik – enbart en del vux­na. Inte minst har filmerna överlag blivit alltmer komplexa, fullpack­ade med inveck­lade historier, avancerad humor och mängder av referenser till vuxenfil­mer. Barn under 7-8 år, som utgjort Disneys kärnpublik, känner sig lätt lämnade utanför eller dumma för att de ej fattar, även om många barn förvisso fortfarande ändå finner nöje också i de senaste decenniernas filmer. Fastän nu av andra skäl än gestaltningen av identitetens för­änderliga roller från födelse till död.

Denna vuxenfiering av filmerna har efterhand accelererat. Överlag tycks barnen – om de alls förekommer – i många sentida animationer vara betydligt mognare än förut, medan framför allt fäder och farfäder är barnsligare än någon­sin. Visst, sådant kan vara roligt och till och med uppbyggligt även för barn att beskåda, men det beror på hur det gestaltas.

Jag tänker här exemplifiera med en handfull Pixar-filmer och gå från den första långfilmen Toy Story (1995), via Ett småkryps liv/A Bug’s Life (1998), Monsters Inc. (2001), Hitta Nemo/Finding Nemo (2003), Superhjältarna/The Incredibles (2004), Bilar/Cars (2006), Råttatouille/Rata­touille (2007), WALL-E (2008) och fram till pensionärs­filmen Upp/Up (2009). Därefter har ju tre uppföljare gjorts, samt till slut några som faktiskt har barn i den bärande rollen. Några sido­­blickar kommer även att kastas på ”van­liga” 2D-animationer av Disneys märke, såsom Ko­gäng­et/Home on the Range (2004) och Prinsessan och grodan (2009), efter­som tydligen också dessa har smit­tats av Pixarproducenternas vuxenbaciller.


Pixars animationer – ”barnfilmer för vuxna”?


Ingen av det inledande dussinet Pixarfilmer handlar som sagt främst om barn eller om barn-erfarenheter. De bidrar därmed inte heller till barns förståelse av sig själva och sina närmaste och stärker heller inte barns självkänsla på samma sätt som förr kunnat ske, när barn över-glänst eller lurat vuxna klantskallar. 

Den estetiska utformningen är också alltför avancerad för mindre barn. Redan datoranime-ringens visuella realism gör i sig filmerna svårare för de allra yngsta att upp­fatta som ”bara film”, än de tecknade föregångarna var. Det som förr tyd­ligt i handtecknade filmer var ”bara på låtsas” riskerar nu genom 3D-tekniken att bli alltför verkligt och skrämm­an­de, när fanta-sin om t.ex. levan­de leksaker här tycks förverkligas. 

Många av filmer­na har även alltför rörlig kame­­­ra och för minstingarna rätt kne­­­­­­­piga kamera-vinklar. Disneyfil­merna innehöll inte sällan magi och förvandling, men Pixarfilmerna lutar sig hellre mot ny fantastisk teknolo­gi, som vuxna ju finner betydligt ”tro­värdigare”. I Upp kan djur visser­ligen än en gång tala, fast nu tack vare något slags elektroniskt språköversätt­-nings­hals­band. 

Fantasi och det fantastiska räcker tydligen inte längre för vuxenpubliken, eftersom vuxna ju – åtminstone enligt många barn – ”inte har nån fantasi”. Dis­ney­-klassikerna hade i vart fall tonår­ingar eller antropomorfiserade eller barnaktiga små djur som huvudkaraktärer, som ofta gjorde barnnära ting. Pixars filmer handlar i nio fall av tio om vuxna män och deras homo-sociala relationer. Till och med leksakerna är i Pixar-filmen Toy Story talande nog just vuxna. 

De barn som rår om och leker med prylarna är marginella för historien, men mest fram-trädande av dem är trots allt det demoniska eller monstruösa bar­net Sid, som med pervers njutning förstör sina leksaker. Den snälle pojken Andy får man bara följa i några få scener, när han lämnar sitt rum efter att ha lekt med leksakerna. (I Toy Story 2 är leksakerna följdriktigt nog inte längre ens barns bruksföremål, utan vuxnas dyrbara samlarobjekt…) Tandläkarens brors­dotter Darla, en haj i männis­ko­­skepnad i Hitta Nemo, är lika grym som Sid. Dar­las största nöje tycks vara att plåga och döda fiskarna i det akvarium, i vilket även lille Nemo är fången.   

Är fil­mernas barn inte onda, är de i vart fall jobbiga, eftersom de ju är kon­kurrenter till de vuxna i tävlingen om att vara mest barnaktig. Den knubbige, 8-årige scouten Oskar i Upp är bara en bifigur och oviktig jämfört med den 78-årige huvudper­sonen Carl Fredricksen, som av misstag fått grabben på halsen. En del sven­ska recensenter omnämnde inte ens 8-åringen. Visst är det sympa­tiskt med en vresig pensionär som huvudkaraktär för en gångs skull, men då bör marknads­föringen inte ge sken av att filmen handlar om en pojke, eller att det ska före­ställa en småbarnsfilm. 

Barnåskådaren tvingas numera inrikta sig på de minsta och marginaliserade figu­rerna i ”persongalleriet”. Den vuxne myran Flips vän, myrflickan Dot till exempel, som inte heller har någon jämbördig huvudroll i Ett småkryps liv. Flips vux­enmonolog om att även små kryp kan uträtta stordåd, med liknel­sen om att frön växer upp till stora träd, visar ju i själva verket att små frön – likt barn? – är oviktiga nu. Deras värde kommer först i framtiden... Av motsatt upp­fattning verkar visserligen monstren i Monstropolis vara, men då i negativ mening. Pixars upphovsmän tycks länge dela monstrens föreställning om att barn är livsfar­liga (”Det finns inget giftigare och dödligare än ett människobarn!”, som ett av mon­stren säger), men mer om dessa barnfruktande varelser om en stund. 


Vuxenproblematiker 


Pixars bilar, robotar, cowboy, rymdjägare och superhjältar i fram­trä­dande roller är alltså samtliga vuxna, somli­ga av dem i medelåldern eller ännu äldre. Medelålders handjur fanns också förr, men temat är nu inte som i Disneyklassikerna att kvalificera sig för ansvarsfullt faderskap (likt Lufsen i Lady & Lufsen eller hankatten O’Malley i Aristocats t.ex.) för barns bästa, utan dominerar gör numera vuxen­proble­matiker som att hitta (tillbaka till) sig själv, få ett arbete, göra ett bra jobb, tillå­tas göra ett bra jobb, inte bara följa order, utveckla sin (kreativa) potential, vägra konfor­mism, säga ”nej!” till Svenssonliv och till att vara en vuxen medelmåtta.

Pixar är idag vis­ser­ligen inte en­samma om denna föräldrafokus (läs: faders­fokus), utan framgångarna har smittat av sig så att fadersrollen kan återfin­nas problematiserad även hos konkurrenterna, t.ex. i Univer­sals Dumma mej/Despic­able Me (2010, Pierre Coffin & Chris Renaud) och DreamWorks fjärde Shrek (Shrek – nu och för alltid/Shrek Forever After, 2010, Mike Mitchell) och flera andra 3D-filmer. (Se mitt blogginlägg om Shrek 26/10-16.)

Hitta Nemo (2003) är ett exempel på en film med fadersfokus och som redan titeln antyder berät­­tad ur faderns perspektiv, men kan förvisso även betraktas ur Nemos synvinkel. Den fråga filmen främst verkar vilja besvara är dock faderns mer själv­upp­tagna undran ”Hur ska jag bli en bättre för­älder?”. Med andra ord, inte besvara bar­nets fråga ”Hur ska en pappa vara?”, utan idag mer självcentrerat än i Disneyfilmerna från 50-70-talet. 

Fadern lever nu med rädslan för att inte räcka till och kunna skydda sin son mot alla de faror som lurar. Den lille 6-7-årige pojkfisken Nemos äventyr, efter ett tag infångad såsom akvariefisk, är bara en under­ordnad handlingstråd. Pappa Marvin hittar till sist inte minst sig själv i form av ett nytt, mindre överbeskyddande jag. Han hittar förvisso även Nemo, fast som han tror död. Det är alltså inte Marvin som räddar sonen, vilket förvisso kan ses som barntillvänt och barnstärkande, men även tolkas på motsatt vis. Filmens tematik har förstås fortfarande relevans även för barn och visar inte minst hur viktiga barnen är för för­äld­rarna. Det ska bli mycket tveksammare året därpå.

Super­hjältarna (2004) har som huvudrollsinnehavare en något överviktig familjefar i övre medelåldern. När denne Bob Parr räddar en man som försöker begå själv­mord genom att hoppa från ett tak, uppstår problem eftersom hjälten stäms p.g.a. sin insats och hela familjen tvingas gå under jorden. Fadern måste således försaka sin superhjältekarriär, till förmån för familjens säkerhet. Alla ingår nu i ett s.k. vittnesskyddsprogram, där pappan har ett trist 9-5-jobb som inne­bär att reglera skadeanmälningar på ett försäkringsbolag. Han har dock svårt att hålla tillbaka sin superhjältekallelse. 

Filmen kan ses som en skildring av en medelålderskris, där mannen är upp­tagen av sina tidigare prestationer och karriärdrömmar, som kanske inte helt slagit in. Han märker plötsligt att den situation han nu befinner sig i inte precis är vad han hade drömt om, när han trots allt valde familjeansvar framför ”själv­för­verk­ligande”. Så han ger sig ut på ännu ett äventyr. Här blir det pappan, och alltså inte barnen, som be­höver räddas av resten av familjen. Superhjäl-tarna tematiserar således också den vuxenerfarenheter, även om herr Hjälte beter sig som en egoistisk barnrumpa. 

Den medelålders super­hjälten försummar med andra ord sin superhjältefamilj i jakten på ungdomens för­­­­­­lorade glans och maktkänsla. Superhjältebarnen oroar sig till och med för att föräldrar­nas äktenskap ska spricka, om barnen själva inte gör något åt saken. En vuxens önskan att begå självmord har begripligt nog aldrig förekommit i tecknad barnfilm. Super-hjältarna är också den enda s.k. barnfilm där barn ses döda folk utan att blinka. Behöver verkligen 5-6-åringar få kunskaper om själv­mord, luras att skratta åt hämndlystet dödande, eller i onödan börja oroa sig för skilsmässa såväl som sin framtida yrkeskarriär? 


Lek i livets slutskede


Pixarfilmen Upp handlar inte om Carls barndom, utan om dennes nostalgiska före­­­­­ställningar om sin egen barndom i slutet av 30-talet, och om hur han till sist får leva ut dessa. Åttaårige Oskar ska däremot fås att ge upp sin barnaktighet (eller kanske skjuta upp den i 70 år?), genom att beskåda gamle Carl få ”bli barn på nytt”. Alla – utom barn – ska numera tydligen få ”bevara barnet inom sig”. Det är alltså inte fråga om något livslångt lekande, utan främst om lek i livets slutskede.

Med viss välvilja skulle man kanske kunna hävda att Upp ställer frågan Vad är en farfar? Hopslagen med en (ytterst undan­skuffad) undran Hur ska en riktig pappa bete sig?, med tanke på att lille Oskars ständiga tal om sin pappa antyder att fadern i realiteten sällan är närvarande, eller ens bryr sig om honom. Jag upp­fattar dock temat som det motsatta. Här ska publiken fås att för­stå att en farfar egentligen är ett barn, medan en 8-åring bör bete sig som en vux­en. Filmen ska uppenbarligen ses som sinnesstimulans för de allra äldsta – och har så gjort, av recensionsutlåtanden att döma – och som en varningssaga för de yngsta.

Gamle Carl grämer sig över de barn som han och hans fru aldrig fick, men Carls äventyrs-lystnad väcks till liv tillsammans med scoutpojken, som förstås kan ses som den son som gamlingen aldrig haft. Den 8-årige Oskar råkar dock bara följa med på äventyret. Så värst farfaderlig är 78-åringen inte heller, utan snarare en kontrastbild som ska få 8-åringen att vilja lämna barndomen. Det blir också ordentligt våldsamt, när Carl konfron­terar sin barn-doms idol, upptäcktsresanden Muntz. Denne skurk borde nu rimli­gen vara minst 100 år, med tanke på att han var Carls barndomshjälte. Fast inte kan väl meningen vara att barnåskådare ska lära sig miss­tro farfar eller mormors far? 

De övervägande manliga recensenterna var emellertid lyriska och prisade nästan samtliga Pixarfilmer som ett framsteg, jämfört med de ”förutsägbara” historierna i de gamla tecknade filmerna – eftersom filmerna nu tilltalade dem själva och gjorde det möjligt för dem att känna igen sig… Exempelvis fick de tydligt animerade, för var dag tilltagande, skäggstråna på Carl beröm, trots att närbilderna på hans an­sikte för yng­re barn snarast blir skrämmande. 

Filmen Upp sades av flertalet sven­­ska recen­senter ha fått dem att gråta. En manlig recensent fann ”ett vemod och en sorg över livets gång som känns uppriktig och rörande. I ett finstämt collage ser vi ett liv med drömmar och förhoppningar och vardagslycka passera”. En kvinna uttryckte något lik­­nande: ”Och vad kan egentligen vara vemodigare än att ångra det vi aldrig fick uppleva? 

Kan barn verkligen relatera till detta med livets besvikelser? ”Bör” de göra det? Är vemod en ”barnkänsla”? ”Borde” det bli det? Vore inte optimism rimliga uppväxtstimulans? Jo, dessa mina frågor är retoriska! Invändningen kan förstås också resas, att barn visst kan må bra av att förstå åldringars depressioner.


Arbetslinjen – men helst i ”självförverkligande” yrke…


”Arbetslinjen” är genomgående i Pixarfilmerna, men helst arbete inom ett ”självförverkli­gan­de” yrke. Superhjältepappan Bob Parr är inte ensam om att vilja ”för­verk­liga sig” genom sitt jobb. Detsamma gäller förstås den något udda gourmetråttan Remy i Råttatouille, som måste ta sig genom många kraftprov för att till sist lyck­­as som kock. Här handlar det dock inte bara om konstnärlig inspiration och att rea­­­­­li­se­ra ­sina drömmar, utan betonas tack och lov även jämlikhet, tolerans, demokrati, principen att se till individen snarare än till ”rasen”, samt modet att bryta mot fördo­mar. Filmen slår således inte bara ett slag för vikten av att finna sin egen kreativa väg. 

Den fråga som Pixarfilmerna ställer – till barn? – tycks dock överlag numera vara ”Hur får man ett jobb?”. Detta spred sig redan 2004, så att de tre medelålders kossorna i Disney-filmen Kogänget måste fixa sin ”arbetsgivares” ekonomi. Och den svarta servitrisen Tiana i Disneyfilmen Prinsessan och grodan (2009) har haft två jobb för att kunna förverkliga sin dröm om att öppna egen restaurang, men är i hennes fall realistiskt med tanke på den ”miljö” och tidsperiod som skildras. Och visst, dagens ungdomar uppmanas ju att bli ”entreprenö-rer”. Men är inte arbetsmark­naden svår nog, så att åtminstone förskolebarn borde få slippa oroa sig för fram­tida anställning, innan de ens börjat skolan? 

Vikten av hårt arbete kan man även lägga märke till i Ett småkryps liv (1998), som också handlar om sådant som enbart vuxna kan relatera till: arbetets mening samt rättvis lön. I denna radikala klasskampsfilm är temat faktiskt utsugningen i arbetslivet och att skurkar till gräshoppor tar resultatet av ens mödosamma arbe­te, varför filmen av en kritiker träffande nog sagts vara en fackföreningsfilm! 

I denna version av den urgamla fabeln terrori­se­rar de stora maffialiknande gräshopporna (”bourgeoi­sien") de små myrorna (”proletariatet”) och kräver att få deras hopsamlade matför­råd till vintern. Den excentriske ”uppfinnaren” Flip försöker ta hjälp av några klantiga arbetslösa cirkusinsekter, som tror att Flip är en s.k. talang­scout. Inget gratis superhjältejobb här, inte! Fast på typiskt amerikanskt manér är det indivi­den Flip som fixar det hela, snarare än resultatet av någon kollektiv aktion.

I Bilar (2006) måste ”Blixten” McQueen mycket riktigt arbeta av sina tra­fik­böter genom att asfaltera vägen, som invånarna hoppas åter ska locka in turis­terna i deras lilla stad, så att handeln än en gång ska blomma upp. Också här lärs vikten av hårt arbete ut. ”Blixten” flyttar slut­ligen sin racerbilsverksamhet till denna, som han förstås till sist inser, 50-tals­idyll för att gynna den lokala ekono­min.

Wall-E betonar likaså hårt arbete och plikt, i en konservativ ideo­logi förklädd till miljövär-nande. Städroboten Wall-E hanterar sopor i en framtida folktom, av av­fall förgiftad, storstad. Wall-E:s jobb är att städa upp på jorden, efter att mänskligheten gjort planeten obeboelig genom sin överkon­sum­tion. Denna berörs dock inte direkt, utan människorna fortsätter sitt över­kon­­­­­­­­sume­rande även svävande ovan planeten. I denna nostalgiska film söker Pixar-animatörerna efter det rena, orörda för­flutna och tror förstås att de därmed gör en barnfilm. 

Men nostalgi är ingen ”barnkänsla” utan något som enbart vuxna ägnar sig åt.


Dödliga ”barnbaciller” – eller livgivande barn?


På firman Monster AB har arbetet huvudsakligen övervältrats på barnen. Bola­gets slogan är, precis som många föräldrars, ”We Scare, Because We Care!”. Här exploateras barns skrik för att generera energi till Monstropolis. I denna reak­tionära, till synes antikapitalistiska, film Monsters Inc., utvinner mon­­­s­t­­ren alltså elektricitet ur skrämda barn. När ett monster smyger in genom garde­robsdörren till ett barns rum, samlas barnets skrik av fasa upp i en gul behållare på kraftverket. 

De otäcka monstren som lurar när barnen ska somna är dock ännu räddare för barn, än vad dagens barn är för monster. Monstren tror nämli­gen att barn bär på död­ligt giftiga baciller. Även rädda monster kan dock hysa faderskänslor. Sulley, den bäste ”barnskrämmaren”, inser att barn inte är så farliga, men måste lära sig ta hand om lilla Bu, som han kallar 2-åringen, som råkat följa med in i monstervärlden. Han klär ut henne till monster, för att dölja den förment farliga inkräktaren, men hon avslöjas givetvis.

Arbetarklassmonstret Sulley blir då utslängd från jobbet och förvisad till Ne­pal. Sulley måste förstås trots det se till att skydda inte bara lilla Bu, utan även alla andra barn som fienderna vill skada, för att kunna försörja staden med ener­gi. Ty det lila ödlemonstret Ran-dall, som tävlat med Sulley om titeln ”må­na­dens bästa arbetare” på firman, har uppfunnit en maskin som ska kunna utvin­na skrik direkt ur kidnappade barn. Filmen slutar givetvis med att ”ett gott skratt förlänger livet” och att skratt ger ännu bättre kraft än skrik, ja, är tio gånger starkare. Också barns glädje kan som bekant exploateras. 

Kan man tänka sig en tydligare allegori över vux­nas relation till barn? Begriper också barn det? I så fall: finner de det roligt? Fast ”måste allt vara roligt här i världen…?”.

Den ende, såvitt jag vet, som kritiserat denna monstruösa monsterfram­ställ­ning är den amerikanske litteratur- och populärkulturforskaren Joseph Zornado (2008), som menar att filmen Monsters Inc. bara till synes är en hyllning till en hu­man behandling av barn. Här tematiseras dock, och det nästan explicit, en san­ning som alla vuxna innerst inne vet: föräldrars (emotionella) användning av barn. Samt mera gene­rellt hur de i maktställning demoniserar de svaga för egna syften. I filmens slut har monstrens hegemoni inte alls brutits, utan bara ersatts av en ännu effek­ti­vare utsugningsmetod. Maktrelationerna är oförändrade, menar Zornado.

Inget har alltså i grunden förändrats i Monstropolis. Exploateringen fram­ställs fortfarande som naturlig, samtidigt som den blivit ännu osynligare än den inled­ningsvis var. Filmens reaktionära läxa är att exploatering är någonting självklart, kul, ja, gulligt. Auktoriteterna är goda och snälla och undersåtarna ska skatta sig lyckliga att de kan hjälpa sina överordnade. Filmen ger den vuxna publikens identiteter och handlingar psy­kologisk uppbackning, summerar Joseph Zornado (a a). 

Vad ”ger” den då barn? Möjligen mindre natträdsla för monster? Bra nog så?

Monstropolis i Monsters Inc. leder förmodligen inte bara mina tankar till Science Fiction-stumfilmen Metropolis (1927), fast med en avgörande skillnad: där gör arbetarna uppror. I den tekniskt fascinerande staden Metropolis lever de olika samhällsskikten helt åtskilda: de övre skikten under luxuösa förhållanden, medan arbetarna i underjorden behandlas som djur. Bossen Freder Fredersen ser sin makt hotad och låter uppfinnaren Rot­wang (som här troligen stått modell för monsterödlan Randall) framställa en maskinmänniska, för att hålla arbetarna i schack. Rotwang vill dock hämnas Fredersens ”stöld” av hans fästmö och gör därför så att maskinen istället hetsar arbetar­na mot uppdragsgivaren och systemet. Massan lyder och förintar samtliga mas­ki­ner. Något motsvarande hade dock förmodligen varit otänkbart även i en ”barn­film för vuxna” från Pixar.

Den vuxenfieringstendens som inleddes redan på 90-talet, men som sedan intensifierats, med Pixarfilmer som för barn är allt knepi­gare att begripa sig på, kan inte tolkas som annat än att den motstånds­potential mot vuxenhegemonin som förr fanns i de tecknade långfilmerna upp-hör, eller åtminstone försvagas betydligt. Fast kanske försvagas hegemonin inifrån, genom att vuxna nu blir in­fantila? Att Pixarfilmerna inte som Disneys tematiserar barnerfarenheter betyder för den skull inte att barn inte skulle ha utbyte av dem, fast nu en annan typ av be­håll­ning.


”Betahannen” – ett försonande drag i ”feminiseringsresa”?


Att Pixar i 14 av sina 17 filmer har män i huvudrollen är ett lika välkänt som kri­tiserat faktum. Först i den trettonde, Modig (2012), kom ett ytterst välbehövligt tjejtillskott vad protagonister anbelangar. Mansrollerna har emellertid också förändrats. Om man inte bara räknar köns­delar och ålderskvoter, har Pixarfilmerna förvisso också sina förtjänster, för­utom att de givetvis är skickligt gjorda. Alfa­hannen har t.ex. fått konkur­rens av betahan­nen. 

Alfa är ju den första bokstaven i det grekiska alfabetet, följt av beta, och djurvärldens dominanssystem har ibland även överförts på männi­skor av han­kön. En alfahanne är då den man som är högst i rang i mansflocken, där de under honom försöker ta hans plats, ifall han inte leder dem framgångs­rikt. I dagens samhälle duger dock inte längre enbart muskler och mod, utan själv­sä­kerhet, all­män framåt­anda och en mindre våldsam aggressivitet, plus god ekono­mi ”för­stås”, belö­nas numera med den främsta statuspositionen och den tjusigaste kvinnan.

Också på film har därför så sakteliga betahannen börjat göra sig gällande, men – precis som i Pixarfilmerna – nästan enbart i komedier (i live-fallet ofta regisserade av Judd Apatow). Här kännetecknas huvudkaraktären av hankön av humor, käns­lig­het och kamratskap med andra män, snarare än av konkurrens. Ken Gillam och Shannon Wooden (2008) har lyft fram Pixars ”Nye Man”, i Bilar, Toy Story och Superhjältarna utifrån egenskaperna hos de man-liga huvudfi­gurer som dessa filmer kretsar kring. De beskriver en utveckling innebärande att betahannarna visar sig ensamma, sårbara, men mognar genom att ”acceptera sina traditio-nellt mer ’feminina’ sidor”.

Många av karaktärerna i Pixars enormt mansdominerade filmer sägs alltså vara mångsidi-gare och mindre stereotypa än vanligt. De kämpar mot sina brister för att till sist hitta fram till ett nytt jag, som de är mer bekväma med och som också är hälsosammare. Woody såväl som Buzz (Toy Story), Blixten McQueen (Bilar) och Mr Incredible/Bob Parr (Superhjäl-tarna) strävar inledningsvis alla efter att vara alfahannar, men landar i mer relationellt orienterade identiteter och bryr sig till sist mindre om att konkurrera och besegra den konkurrenten. De väljer istället att bry sig om and­ra, älska och bli älskade tillbaka. Med andra ord: byter helt enkelt ut social isolering, le­dar­­skap och konkurrens mot mer givande gemenskap, känslomässigt belönan­de sam­va­ro, ”föl­jarskap” och en mer lättjefull tillvaro. Arbetet är trots allt inte allt?

Blixten McQueen är förstås redan i utgångsläget inte så värst macho, men förändras se­dan ytterligare. Till en början har han inga riktiga vänner, bara konkurrenter och beundrare. Han förstör, är länge frustrerad och arg för att han måste stanna så länge och laga vägen i ”bond-hålan”, istället för att infinna sig på tävlingsbanan. 

Woody och Buzz i Toy story konkurrerar också inledningsvis, inte bara om att vara Andys favoritleksak, utan vara populärast och mest beundrad av de övriga lek­sa­kerna. Till en början är Woody gruppens ledare, då han både bryr sig om dem, om än dominerar dem, fast denne retrokaraktär får snart konkurrens av den modernare och häftigare Buzz. Bägge är egentligen djupt ensamma.

Bob Parr är också han mestadels arg och besviken, inte minst p.g.a. den inskränkande fadersrollen. Han förlorar dessutom hjältejobbet och måste försörjas av fru­gan, super­hjältemamman och före detta Elastaflickan. Vilken knäck för hans självkänsla är inte detta? 

Filmerna handlar inledningsvis i hög grad om att ”vara en riktig man” och en ”ledare”, men handlingen avslöjar och förlöjligar den själv­centrerade alfa­hannen, som till sist inser att han måste be andra om hjälp. Han är inte oberoen­de och det är heller ingenting att sträva efter. Att ge och få hjälp ersätter tävlan.

Vad som påstås vara en kulturell förskjutning av alfahannen i riktning mot betahannen är emellertid egentligen inte fråga om någon “ny man”, jämfört med Disneys “gamle”. Jäm­förbara fullvuxna män som Lufsen, Aristocats´ O´Malley, Bernard i Bernard & Bianca (1977), Basil mus eller Robin Hood kan inte sägas vara några alfahannar, även om de älskar friheten och obundenheten. Skillnaden är främst den, att Pixars mans­figurer (pre­cis som DreamWorks´ Shrek, men i mot­sats till Disneys män) till en början är alfahanne-wanna-bes, som dock slut­ligen kom­mer till insikt: ”utvecklas”. 

Även det­­ta torde vara en effekt av att Pixarfilmerna vänder sig till en för­ment mer mogen publik. Bolagets vuxnare variant motsvarar därmed bättre det sedvan­liga kva­­li­tets­kravet från vuxet håll om att protagonisten ska ”utveck­las” inom 90-minu­­ters­formatet. Samtidigt får vi inte glömma att dessa betahan­nar upp­träder i komiska sam­man­hang, med tumregeln att ”ju löjli­gare, desto bättre”. Att det skämtas med gamla mans­ste­reo­typer är heller inte alldeles säkert någon­ting som begrips av den yngsta publiken.


Pastischer, parodier och hybrider kräver filmerfarenheter


Vad som hänt runt millennieskiftet tycks således vara att filmerna mer tilltalat för­äld­rar och (halv)vuxna än barn i ålder 4-9 år, för vilka berättelsen blivit alltmer svårbe­griplig med komplexa historier och dito karaktärer. Fast roliga bifigurer finns som tur är fort­fa­­­­ran­de. De datoranimerade fil­merna görs nu helt klart främst för vuxna, när Pixar tydligen strävar efter att inte förknippas med teck­nad Disney­film. Det vill säga: med något så förment lågt som barnfilm. Man frågar sig ibland var­för Pixarfilmerna över­huvudtaget är animerade.

Filmerna sägs föga förvånande vara ”mer originella”, efter­som de till skillnad från merpar-ten av Disneys inte är filmatiseringar av klassiska sagor eller barnböcker. Disneyfilmer har tidigare ansetts vara familje­filmer med två nivåer, där den vuxna innehållit vuxenhumor och smärre referenser till populärkul­tur, men jag vill hävda att de faktiskt är barnfilmer, fullt begripliga för barn och gjorda för dem – även om Disneys PR-män velat utvidga målgrup-pen genom be­nämningen familjefilmer. Pixar­filmerna är egentligen heller inte mer originel­la, med tanke på att de som framgått lånar friskt från icke-animerade vuxenfil­mer.

Pixarfilmerna är ofta till stor del anime­ra­de versioner av vuxen­films­förla­gor, eller åtmin-stone fullpackade med intertext­uella blinkningar till film­erfarna vuxna och halvvuxna (män, framför allt). Detta ”vuxenfilmssyn­drom” anses av självcent­rerade filmrecensenter göra Pixarfil­mer­­­­­na överlägsna de gamla förutsäg­bara barnfilmerna. Kritikerna avslöjar här­med enbart sin oför­måga att betrakta filmerna ur barns perspektiv. 

Istället för som tidigare baseras på fabler, sagor och barnlitteratur, bygger Pixar nu alltså (som så många filmkunniga recensenter påtalat) på moderna eller rent av futuristiska vuxen­förlagor: andra filmer eller filmgenrer. Ett småkryps liv sägs anspela på gangster­gen­ren (och även på­min­na om Three Amigos, 1986), Superhjältarna är action­(pastisch) eller äventyrs-komedi, medan det är svårare att säga om Wall-E är en Science Fic­tion-parodi eller S-F-satir. Fil­men påminner förstås om 2001: Ett rymdäventyr (1968), vars onde karaktär HAL 9000 här mot­­­­­­­svaras av Axioms autopilot AUTO, medan Wall-E själv snarare erinrar om R2D2 i Stjärnor­nas krig. 

Wall-E innehåller även referenser till I, Robot (2004), Blade Runner (1982) och Franken-steins mänskliga monster. Bilar verkar vara en nyinspelning av Doc Hollywood (1991), men påminner förstås även om bilåkandet i t.ex. American Graffiti (1973) och Grease (1978). Råttatouille för tankarna till Jacques Tati, me­­dan Upp kan ses som en animerad road-movie högt ovan asfalten, med många föregångare i vuxnas fil­mer och böcker. Monsters Inc.:s likheter med Metropolis har redan berörts. Kommer recensenterna främst med referenser till vuxenfilmer, kan det­ta alltså kanske vara ännu ett tips om att filmen ifråga inte är någon barnfilm.

Filmmakarna visar sin ”vuxenhet”, genom att självupptaget gå tillbaka till sin ungdoms favoritfilmer och tematisera företeelser som barn ännu inte mött, men som vuxna kan ”genomskåda” eller ”djupsinnigt” finna intertextuella referenser till. Men det blir proble-matiskt med alltför stora filmhistoriska kun­ska­­­per och alltför mycket lek med stereotyper från filmmakarnas sida. Ty 4-9-åringarnas erfarenheter sträcker sig sällan bortom familje-roller, sko­lan och kam­raterna, vil­ket tidigare Disney­klassiker lyckligtvis tagit fasta på. Pixar-fil­merna är inte ens familjefilmer, som vanligtvis handlar om föräldrars svårig­heter i sin barnuppfostran av bångstyriga barn, utan de sällar sig till Wes Andersons filmer inom den nya barnslighetsgenren för vuxna.

Barndom betraktas idag inte längre som motsatsen till vuxenhet utan barn ses åtminstone inom forskarsamhället ofta som en kortare vuxenvariant. Pixar tycks snarare mena att vuxna bara är ännu en barnvariant, eventuellt att bägge ålders­ka­te­­go­rierna är lika kompetenta betraktare av rörliga bilder. Det stämmer möjli­gen vad gäller avläsningen av snabbt skif-tande bilder, men däremot inte beträf­fande de teman som dessa bilder är avsedda att lyfta fram.


Skrivbordslampan kontra musen som talande symboler


Som Nóra Borthaiser (2012) framhållit, hade Pixar animerade ting som sin stjärna eller talande huvudroll i sex av de tolv första animerade långfilmerna: Toy Story (1995), Toy Story 2 (1999), Bilar (2006), WALL-E (2008), Toy Story 3 (2010), Bilar 2 (2011). Disney har förvisso också animerat ting fast mest som komiska bifigurer, exempelvis teservisen i Skönheten & Odjuret (1991), men därutöver i två av 55 filmer: trädockan i Pinocchio (1940) och roboten Baymax i Big Hero 6  (2014). Ett slags sammanfattning av skillnaderna film-typerna emellan kan kanske framträda i denna förvisso ytterst förenklade ”tabell”:

Olikheter PIXAR vs Disney

– ”mänskliga” lampan Luxo Jr. vs ”mänsklig” mus som bolagets talande symbol

– antropomorfiserade föremål vs förmänskligade djur

– datoranimerat vs oftast tecknat

– auteurer/regissörer med egen stil (Lasseter, Stanton, Bird, Docter) vs hantverks-/regissörskollektiv

– vuxenfilmspastischer vs sagofilmatiseringar

– ironiska filmer vs optimistiska

– teknikens under i stadsmiljö vs naturens under oftast i lantlig miljö

– anti-kommersiellt hyckleri vs döljer aldrig sitt produktförsäljningsintresse

– ”Va häftigt om man kunde se in i…/Tänk om leksaker/monster…?” vs ”Det var en gång…”

– antagonister (ibland inom protagonisten själv) vs tydliga skurkar

 – androcentrism (3 av 4 har män i huvudroll) vs mer könsjämlikt

 – säljande uppföljare i del 2 eller t.o.m 3 vs inga uppföljare av originaltitel

 – intar en vuxens/förälders synvinkel vs tar barnets perspektiv

– tematiserar vuxenproblematiker vs besvarar barns utvecklingsfrågor

Pixar och Disney har visserligen gått slingervägar och omvägar om varandra. Ibland tagit steg tillbaka eller ”in på den andres territorium”, kanske lekt att man var den andre. Det vill säga: gjort det som konkurrenten förr gjorde och vice versa. Exempelvis började Pixar med originalstorys, men har efterhand adapterat europeiska förlagor, medan Disney ibland gått den motsatta vägen. 

Filmbolagen har även turats om att göra vad som kritikerna kallat för de sämsta filmerna samtidigt som det andra bolaget samma år påstås ha gjort många av sina bästa. De förment sämsta har då ofta varit just entydiga BARNfilmer… Pixars Den gode dinosaurien och Bilar 2 kan fungera som exempel på detta, liksom Disneys Dinosaurier (2000), Lilla kycklingen (2005) och Familjen Robinson (2007). 

Såväl Pixar (Wall-E, Insidan ut) som Disney (Den lilla sjöjungfrun, Lejonkungen, Frost, Zootopia) har skapat fantastiska animerade filmer, men Disney enligt min mening gjort fler och tydligare sådana för barn – och tilldelas därför av mig VM-guldmedaljen.



Referenser


Borthaiser, Nóra: Blinded by the desk lamp: Object values and consumerism in Pixar’s animations, Americana 8 (2012):1

Gillam, Kim & Wooden, Shannon: Post-princess models of gender: The New Man in Disney/Pixar, Journal of Popular Film and Television 36 (2008):1, s.2-8

Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget  2012

Rönnberg, Margareta: Barn ärver tyvärr sällan andra barn... Om föräldragenerationers förslösade kulturarv – och barns reludiering!, i antologin Kulturarvingarna, typ! Vad ska barnen ärva och varför?, red: Anne Banér, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning, 2011, sid. 169-196

Rönnberg, Margareta: Varför är Disney så populär?, Uppsala 2001

Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , ,
Prenumerera på: Inlägg (Atom)