måndag 3 december 2018

Naturskurken och djurovännen Nr.1 i animerade barnfilmer är jägare! Är det rättvist?


Nästan alla animerade barnfilmer, ja, de flesta barnberättelser oavsett medium, format och tidsepok, inrymmer något slags skurk. Undantag finns förstås, främst filmer med en tjej som huvudperson: Elsa i Frost (2013) och Jenny i Insidan ut (2015) är några. I dessa mer komplexa filmer utan uttalade yttre huvudfiender kämpar tjejerna istället med och mot problematiska sidor inom sig själva.

Men huvudregeln är som sagt tydliga fiender/antagonister, som försöker stoppa eller rent av förgöra filmens centrala karaktär(er)/protagonister. Den vanligaste skurken verkar vara olika typer av jägare – och det började tidigt i animationshistorien. Den förste var kanske Helmer Mudd/Elmer Fudd i "Looney Tunes" från 40-talet och framåt. 

Helmer är väl snarare dum och lättlurad, än direkt ond, men trots allt haren Bugs Bunnys/Snurre Sprätts främste fiende, vid sidan av den mer våldsamme Yosemite Sam/Råbarkar-Sam. Icke desto mindre hotar jägaren Helmer ständigt Snurre Sprätt med gevär, fast kan inte uttala bokstäverna R och L, utan använder istället W: "Be vewy vewy quiet, I'm hunting wabbits!” (Vav vävdit tysta, jag jagav havav!). Sluge Snurre klarar sig förstås alltid utmärkt.



Disneys förespråkande av djurens rättigheter


Animerade långfilmer med en mer eller mindre ond jägare finns det många exempel på, mest ”fritidsjägare”. Inte minst Disney har ett ont öga till jägare och verkar vilja säga en hel del om djurens rättigheter. Här ett axplock av hur jägare framställs i rollen som antagonist, trots att de många gånger är ”charmerande” på ytan:

”Människan” i Bambi (1942, David Hand, James Algar & Sam(uel) Armstrong): ”Man”skjuter den lilla hjortens mamma och fler därtill (se mitt blogginlägg 8/10-18).

Amos Slade i Micke och Molle – vänner när det gäller/The Fox and the Hound (1981, Ted Berman & Richard Rich). Jägaren ifråga kan ses i flera klipp på YouTube, bland annat:

Budskapet ”anti-jakt” är här ännu övertydligare än i Bambi, men i bägge filmerna skjuts till exempel den lille huvudkaraktärens mor till döds. Hur det ser ut när räven och jakthunden som valpar första gången möts (”trots ’naturliga’ gränser”, som även kan tolkas mer generellt som ”förbjuden vänskap”) kan ses på 

Gaston i Skönheten och odjuret/Beauty and the Beast (1991, Gary Trousdale & Kirk Wise) är en hänsynslös jägare av både kvinnor och ”odjur”, vilket försvåras av hans storhetsvansinne.

Clayton i Tarzan (1999, Chris Buck & Kevin Lima): hans egentliga avsikt med att ta uppdraget som Janes guide i Afrika var att jaga gorillor och sälja dem till zoo.

Jägaren i Snövit och de sju dvärgarna (1938, David Hand m.fl.) är väl egentligen ingen ond jägare, men förväntades vara det, när Snövits Onda styvmor ger honom i uppdrag att ta med flickan ut i skogen och döda henne och återkomma till Drottningen med Snövits utskurna hjärta som bevis. Jägaren låter dock som bekant flickan löpa.

Hantlangarna till Cruella de Vil i Pongo och de 101 dalmatinerna/Pongo och valp-tjuvarna/101 Dalmatians (1961, Wolfgang Reitherman m.fl.) är om man ska vara exakt inga ”riktiga” jägare, men avsikten med deras försök att infånga dalmatinervalparna är ju att de ska dödas och bli till en pälskappa åt den grymma damen.



Fiskare, valfångare och kapitalister också...


Det förekommer förstås också skurkaraktärer med många andra yrken, ibland dock varianter av jägare i ett blötare element: exempelvis fiskare (Happy Feet, Ponyo på klippan i havet) och valfångare (dansk-svenska Samson och Sally från 1984 i regi av Jannik Hastrup och Kjeld Simonsen). (Happy Feet och Ponyo… har jag tagit upp separat i två blogginlägg, 29/10 och 19/11-18). Kapitalister/industridirektörer är nog nästan lika vanligt förekommande och åt dem ska jag också ägna inlägg.

Samson och Sally beskrivs av bloggaren ”Fröken Ekoreko” på detta sätt:

”Varje gång i säker ett års tid, när jag fick välja film i videobutiken på lördagarna letade jag fram den här. Kan vara därför den har präglat mig så mycket? Det är en regelrätt miljöfilm för barn och tar upp problematiken med valfångst, oljeutsläpp till havs, dumpning av radioaktivt avfall och annat käckt som barnfilmer brukar innehålla. Dessutom handlar det om att hitta kärleken (Och Moby Dick) och att sörja föräldrar som dör. Den kastar sig mellan skoj och allvar mest hela tiden precis som bra filmer gör. Den börjar kanske bli något daterad i uttrycket men har fortfarande mycket att säga om hur vi behandlar havet som ekosystem. Är dock jäkligt svår-hittad. Jag ramlade över den på stadsmissionen för några år sedan. Men annars verkar den finnas på youtube.”


Ett intressant men/ty (i dubbel mening) ovanligt mörkt tiominutersklipp från Samson och Sally kan ses på YouTube på


På YouTube finns också andra långa avsnitt ur filmen, till exempel på spanska, som trots det går att använda även med enbart svensktalande barn, om man först förklarar handlingen. Till exempel:




En orättvis betraktelse?


Alla animerade jägare framställs förvisso ej som direkt onda, exempelvis Meridas pappa, Kung Fergus, i Modig/Brave (2012, Mark Andrews & Brenda Chapman) förlagd till en svunnen tid. Merida själv kanske också ägnar sig åt jakt och inte bara bågskytte som sport.  

Men är det rättvist att enbart skylla på jägare (slaktare förekommer ju ej i några barnfilmer…) att/ifall flertalet av oss äter kött? Vore ett rimligt krav för icke-vegetarianer/icke-veganer kanske att enbart äta de djur som man själv dödat?


Eller vad tycker du om detta förslag?!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar