onsdag 19 december 2018

Finns jultomten på riktigt? Barns gradvisa misstänksamhet mot Tomtens existens – i fem steg



Är dagens barn så godtrogna ända upp i 9-10-årsåldern, att de verkligen tror att tomten finns på riktigt? Jag har i flera år förundrats över de barn i 3–10-årsåldern, som jag brukar tillbringa varje julafton med. Inte ens de äldsta tycks klart avfärda att jultomten är på riktigt. 

Jag jämför då med min egen barndom och vet att jag och min ett år yngre syster långt innan vi börjat skolan i mitten av 50-talet var helt på det klara med att det bara var båg. Möjligen är det en klassfråga, har jag tänkt, avhängigt av vår sociala bakgrund?  Jag har märkt att arbetarklassföräldrar är mer noga med att inte slå blå dunster i ögonen på sina barn. (Jag tror att denna realisminställning också kan förklara varför även vuxna i de lägsta samhällsskikten föredrar reality-program framför fiktion, trots likartade teman.)

Så är ”mina” medelklassbarn mer godtrogna? Eller har de större förtroende för sina föräldrars ”verklighetsbeskrivningar”? Har dessa föräldrar kanske större möjligheter att infria även till synes omöjliga önskningar, inklusive dem som har med myter som jultomten att göra?

Eller går det möjligen förklara med kognitiv utveckling? Allt tyder emellertid på att barn idag överlag är lika rationella som gårdagens – och som dagens vuxna. Barn använder sig av samma redskap som vuxna gör, för att bedöma trovärdighet vad gäller mytiska väsen generellt såväl som tomten specifikt. 


Vad avgör barns bedömningar av eventuell realitetsstatus?


Avgörande för hur barn förhåller sig till mytologiska väsen som Tomten är inte minst dessa faktorer:

Logik: Barn som generellt är bättre på att bedöma vad som är fysiskt möjligt respektive omöjligt avfärdar även tidigare än jämnåriga jultomtens realitetsstatus. Det är ologiskt, ty hur kan en så tjock gubbe komma ner genom skorstenen? ”Vi har ju inte ens någon skorsten, så hur kom paketen in?” ”Hur skulle renar kunna flyga över natthimlen?” ”Hur skulle en enda tomte hinna besöka alla barn på en enda dag?” Det är ju absurt, menar dessa skeptiska barn, fast 9-åringar är överlag föga oväntat bättre på detta att än 3-åringar (Shtulman & Yoo 2015). 

För att hinna leverera paket till 700 000 barn världen över på 31 timmar (med tanke på tidsskillnaderna) skulle tomten behöva vara 200 000 gånger snabbare än Usain Bolt, har en forskare räknat ut (Fitzpatrick 2016).


Sammanhanget/kontexten: förekommer tomten i ett realistiskt eller fantastiskt sammanhang? I en animerad fiktionsfilm eller i lärarens berättelse? Är det utklädda tomtar i gallerior och shoppingcenter? Ställer förälder kanske ut gröt till jultomten för att sedan hävda att tomten ätit av den?

Budbärarens grad av expertis/sakkunskap/trovärdighet: Barn under 10 år sätter större tillit till vuxna än till barn. Vuxna är ju de som uppmuntrar barnen att tro på den rödkläddes reella existens. Föräldrar, förskolepersonal och andra vuxna antyder ju att tomten finns, hänvisar i allvarlig ton till den vitskäggige, frågar ”Fick du nå't av tomten, då?” eller utbasunerar åtminstone inte frivilligt att jultomten inte finns på  riktigt. 



Föräldrarna – och pedagogerna (?) – är Tomtens PR-agenter…


Vuxna lyfter fram jultomtens övervakning av barnets snällhet: det hänger på tomtens avrapportering av barnets beteende månaderna innan jul, ifall det ska bli tal om den där starkt önskade julklappen om någon månad. Eller så uppmuntrar föräldrarna barnet att skriva önskelista till tomten, som senare också magiskt nog i hög grad infrias, som ”bevis” på figurens faktiska existens. 

En del föräldrar känner även till Norads (North American Aerospace Defense Command) tomtespanare på Internet: från och med 1 december går det varje år att följa tomtens färd över jordklotet. (Även Flightradar24, som resten av året i realtid enbart följer den globala kommersiella flygplanstrafiken, har en liknade tjänst.) Norad har därtill en räknare som anger antalet presenter som tomten hittills levererat. Dess-utom finns ju Santa Spy Cam... Och meteorologer drar sitt strå till mytstacken, då de dagarna innan jul förutsäger olika väderproblem för tomten… Vuxna gör med andra ord allt för att hålla myten vid liv. "Varför?", kan man fråga sig.


Auktoriteter: Jag vet inte hur svensk förskolepersonal förhåller sig till tal om tomten, men för två veckor sedan förlorade en lärarvikarie i New Jersey jobbet, efter att ha berättat för 6-åringarna att tomten inte finns på riktigt…. Även Påskharen och Tandfen hade visst avförtrollats. Skoldistriktets ”superintendent” sa att “childhood wonder associated with all holidays and traditions” is special to her:


Teacher Who Told First-Grade Students Santa Isn't Real Won't Be Returning To School, Officials Say


Source: CBS Philly

MONTVILLE, N.J. (CBS/AP) — School officials say a substitute teacher who told first-grade students in New Jersey that Santa Claus isn’t real will not be returning to the school. 

NJ.com reports Montville Schools Superintendent Rene Rovtar confirmed Tuesday the teacher will no longer work in the district after the incident Thursday at Cedar Hill School. 

Rovtar declined further comment, saying the issue is a personnel matter. 

Officials say the teacher debunked other holiday characters, including the Easter Bunny, the Tooth Fairy and Elf on a Shelf.




Belägg/bevis: Barnen bedömer information mot vad de redan vet: vad finns det för belägg för och emot tomtens existens? Är beläggen relevanta för barnet, eller går de möjligen emot dess egen hypotes eller andra tecken? Finns det reella fördelar med att tro? Tullos & Woolley (2009) fann, till sin förvåning, att ju mer barn i juletider konfronterades med utklädda tomtar i shoppingcenter etc, desto mer trodde barnen på Tomtens faktiska existens. De trodde dessutom att denne mysfarbror rörde sig om den ”riktige” Tomten! Fast det var ju amerikanska barn.



Vad säger ”forskningen”?


Jag har inte funnit några svenska studier i ämnet, däremot en handfull amerikanska genomförda 1978–2015. Prentice m.fl. (1979) fann föga samband mellan genom-skådandet och kognitiv förmåga, vilket de försökte förklara bero på ”vissa affektiva konflikter” (a a:666). Barnen vill så gärna tro på Tomten… Anderson & Prentice (1994), byggande på den förstnämndes avhandlingsarbete från mitten av 80-talet, kom fram till att barn i 7-årsåldern på egen hand upptäckte sanningen – och då var de stolta över detta. Barnens föräldrar såg emellertid avförtrollningen som sorglig…

Vad gäller hur vanlig barns tomtetro är, finns mest enkäter: Prentice m.fl. (1978) kom genom intervjuer med barn fram till att 85 procent av 4-åringarna, 65 procent av 6-åringarna och 25 procent av 8-åringarna sa att de trodde på Tomten. Min fundering är här: frågar någon dig ”Tror du på Tomten” kan samtidigt hos språkligt mer observanta (=äldre?) barn tvivel väckas, utifrån att det hela tydligen kan vara en trosfråga.

Procentsatserna ovan tycks dock hålla sig ganska konstanta genom decennierna. Woolley m.fl. (2011) kom fram till att 83 procent av 5-åringarna trodde att Jultomten är verklig. Och 92,5 procent av drygt 160 tillfrågade brittiska föräldrar trodde 1998 att jultomten var på riktigt för deras barn ända upp i 8-årsåldern  (Papatheodorou & Gill, 1999).

Hur det varit, och efter millennieskiftet är, generellt i Sverige med barns syn på tomten vet jag inte, men en enkät via telefon med 1000 amerikanska vuxna genomförd av Associated Press i december 2011 fann att de 84 procent som sade sig som barn ha trott på Tomten slutat göra detta vid i genomsnitt 8,8 års ålder. Kanske är mina barninformatorer således inte så unika? Fast vuxnas åldersangivelser om sin egen barndom brukar å andra sidan sällan stämma (utom min, förstås…).


Fast hur går det egentligen till när skepsisen mot den otroliga mytgestalten så sakteliga tilltar?



De fem stegen mot nykterhet


De amerikanska psykologerna Jacqueline Woolley och Thalia Goldstein verkar vara de som under det senaste decenniet mest intensivt ägnat sig åt frågan om barns tro på tomten (Tullos & Woolley 2009; Woolley m.fl. 2011; Goldstein & Woolley 2016). De har vaskat fram fem steg från tro på Tomten, via misstänksamhet till slutgiltigt avfärdande. Förenklat uttryckt:

Steg 1: Galleria-tomten ÄR den Sanna Tomten, som på natten glider ned genom skorstenen och lämnar julklapparna – och som samtidigt kan befinna sig precis överallt i alla barns hus över hela jorden… Dessutom samtidigt synas i tv-program.

Steg 2: Det finns fortfarande bara en Riktig Tomte, men denne kan inte vara överallt samtidigt, så han har underhuggare som liknar honom och som sköter grovgörat. Småtomtarna sänder ut paketen till den Riktige Tomten i galleriorna och hemmen via något slags mystisk, magisk kanal.

Steg 3: Tomtarna i gallerian och hemmen har nu förlorat sin magiska karaktär, är bara utklädda vanliga människor med låtsasskägg, men har fortfarande något slags hemlig, magisk kommunikationskanal till den Riktige Tomten: ”Om jag berättar för Galleria-tomten vad jag önskar mig, får den Riktige Tomten veta det.”

Steg 4: Nu är gubben i gallerian bara en utklädd gubbe i röda kläder och låtsasskägg som imiterar den Riktige Tomten, som befinner sig någonstans uppe vid Nordpolen och sköter sitt. Galleriatomten kan inte kommunicera med den Riktige Tomten.

Steg 5: Nu är Tomten enbart en mytologisk gestalt. Hela tomteidén försvinner, eftersom det saknas rimliga belägg för tomtens existens. Ja, beläggen mot är så starka, att de inte går att ignorera (Goldstein & Woolley, 2016). 

Förvånansvärt är kanske att barnets ålder inte tycks ha särskilt mycket att göra med denna progression, enligt Goldstein & Woolley (a a). Både 3-åringar och 8-åringar kan befinna sig på steg 1. Ett bättre mått än barnets ålder är huruvida barnets föräldrar underblåser myten, ”gör reklam för” Tomten, hänvisar till Tomten. 

Därför att de är nostalgiska? Fast varför längta tillbaka till just det första steget – och inte lika gärna till exempelvis steg nr 2 och istället upplysa om Wish?





Referenser


Anderson, Carl J & Prentice, Norman M: Encounter with reality: Children's reactions on discovering the Santa Claus myth, Child Psychiatry and Human Development 25 (December 1994):2, s.67–84

Goldstein, Thalia & Woolley, Jacqueline: Ho! Ho! Who? Parent promotion of belief in and live encounters with Santa Claus, Cognitive Development 39 (July–September 2016), s.113–127 

Fitzpatrick, Molly: Science says Santa is about 200 000 times faster than Usain Bolt, New York Magazine (14/12-16) 

Papatheodorou, Theodora & Gill, Jane: The Use of Magic/Mythic Stories and Their Relevance to Children's Development: The Case of the Father Christmas Story, European Early Childhood Education Research Association 1999

Prentice, Norman M, Manosevitz, Martin & Hubbs, Laura: Imaginary figures of early childhood: Santa Claus, Easter Bunny, and the Tooth Fairy, American Journal of Orthopsychiatry 48 (1978):4, s.618–628 

Prentice, Norman, Schmechel, Linda & Manosevitz, Martin: Children’s belief in Santa Claus. A developmental study of fantasy and causality, Journal of the American Academy of Child Psychiatry 18 (January 1979):4, s.658–667

Shtulman, Andrew & Yoo, Rachel InKyung: Children’s understanding of physical possibility constrains their belief in Santa Claus, Cognitive Development 34 (April-June 2015), s.51–62 

Tullos, Ansley & Woolley, Jacqueline D: The development of children’s ability to use evidence to infer reality status, Child Development 80 (2009):1, s.101–114 

Woolley, Jacqueline, Ma, Lili & Lopez-Mobila, Gabriel: Development of the use of conversational cues to assess reality status, Journal of Cognition and Development 12 (2011):4

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar