I ytterligare två månader går den norska dokumentären (?) Barndom (2017) av Margreth Olin att se på svt.se. Den presenteras där på detta vis: ”Vi följer vi en grupp barn under ett år på den norska förskolan Aurora och upplever hur barn helt på egen hand klarar att göra världen till en rolig och fantastisk plats – bara de får chansen.”
Även dokumentärfilmer görs numera om medelklassbarn och för medelklassföräldrar. Därmed blir de också otydligare, obegripliga för de barn som trots det rekommen-deras att se dem. Så hur kan man påstå att denna dokumentär skulle ge barn något? Eller ens hävda att det är en dokumentär?
Dokumentärer brukar vanligtvis vara skildringar av problem och orättvisor, som doku-mentärfilmaren vill få publiken att reagera mot och efteråt avkräva politiker vissa för-ändringar. Exempelvis problemet med överfulla förortsskolor eller andra skolrelaterade problem. Här visas snarare lösningen: en i stort sett problemfri friskola av Rudolf Steiner-typ, vilket dock aldrig utsägs explicit. Frågan är om detta idylliska val verkligen skapar lika mycket engagemang som ”eländeshistorier” kan göra.
Barndom är aldrig ”tidlös” och barn lever alltid här och nu
Barndom inleds med orden ”Leken är barnens arbete”. Skogsupptäckterna börjar dock med att en vuxen man à la gammaldags skolklocka samlar barnen. Denna dokumenterande film skildrar (främst) sju stycken 6-7-åriga förskolebarn (varav sex killar) som ”egentligen” redan borde ha börjat skolan, eftersom Norge likt Sverige har skolplikt för dem. Nu vistas de dock i en Waldorf-barnehage som alltså i grannlandet undantas från detta obligatorium. Filmen hade svensk premiär 3 november 2017 och är onekligen barntillåten, men betsår av 89 långa minuter textade på svenska, så jämnåriga barn eller lågstadiebarn lär inte precis vara målgruppen. Inte ens i Norge.
Barndom har dock fått mycket goda recensioner och enligt exempelvis Dagens Nyheters Eva af Geijerstam är det ”stundtals både roligt och starkt gripande, fångat i mycket talande och vackra bilder (DN 2/11-17):
”Tillsammans med fotografen Øystein Mamen följer [Olin] en grupp barn under ett år på den antroposofiska förskolan Aurora på Nesodden söder om Oslo.
Det är en närmast utopiskt konfliktfri tillvaro där naturen och den skapande leken står i centrum, långt bortom alltför stora larmande barngrupper och i motsatt ordning för få vuxna som tar hand om dem” (DN 2/11-17)
Har någon tagit reda på vad förskolebarn menar med ”vackra bilder”?
Vanliga inslag i svenska recensioner är att de antingen inleds med tårögd drömsk hänförelse eller så med återgivningar av lustigheter som barnen i dokumentären säger eller tar sig före, som om recensenten aldrig varit på zoo tidigare. Beteendet sägs enligt antropologerna kallas ”att leka”. Exemplaren ”rör sig som i en förtrollad dans mellan skogsknallar, vattenfärger, eld, ägg och fågelungar” (Jenny Teleman sr.se 3/11-17).
Själva har skribenterna inte förrän nu haft tid att upptäcka de rara exemplaren, men vet ändå att detta är BarndomEN: ”Bara en riktigt bra dokumentärfilmare får syn på det lilla ögonblicket, filmar det och klipper fram den i efterhand uppenbara dramatiken, så väldigt mycket barndom. Ja så fortsätter det drömska året…” (a a).
Vuxennostalgin torde te sig märklig för barn…
Jag hävdar här inte att idyllen är orealistisk som lösning på offentliga skolors problem. Jag sympatiserar dessutom helt med Olins syn på lekens plats i 1-6-åringars liv. Vad jag däremot anser är, att problemen i kommunala skolor och regissörens under-förstådda kritik mot skolifieringen av förskolan riskerar att försvinna in i den vackert filmade skogen och leda till vuxnas nostalgiska verklighetsflykt.
Framför allt påstår jag att filmen inte har något att tillföra åskådande barn, som rent av kan bli svartsjuka på filmens barn som får så mycket uppmärksamhet från deras medtittande förälder.
Inledningstexten presenterar dock Barndom som en familjefilm, ”for hele familien”. Regissören säger sig ha haft visningar för barn som tyckt det är bra att föräldrar får se hur en dag i förskolan kan te sig och till exempel hur barnets födelsedag firas där: ”Jeg hørt barn som sier: «Du har aldri sett når jeg feirer bursdag i barnehagen, men vi gjør det ’sånn og sånn’. Egentlig burde du sett det», forteller Olin.
(februari-17) [hämtat 29/11-17]
Olin berättar alltså inget om barnens kommentarer för egen del. Enligt den svenska distributören Folkets Bio är detta ”[e]n film om barn på barnens villkor. […] En film om det lilla i det stora och om konsten att vara närvarande medan livet pågår”. Nej, det är ingen av filmens 6-åringar som här citeras.
Skildringen är förstås inte på barnens premisser utan på regissörens, som väljer och vrakar och bestämmer vilken hundradel av det filmade materialet som väljs ut, samt hur det sätts samman, musikval etc. Fast hur skulle en dokumentär egentligen se ut, om den verkligen skulle vara på barns villkor – förskolan sedd med barnaögon?
Betydligt mer bilder av kamraterna och mindre på naturen, är min övertygelse. Leken i filmen styrs dessutom helt klart av den manlige pedagogen Jo Kristofer, som förvisso är alla föräldrars önskedröm. Denne är troligen också den som hittat på namnet på Sexåringsklubben, eller åtminstone leder den. För inte skulle väl 6-åringar döpa sin klubb så?
Terapi för vuxna?
Recensionerna vittnar om pedagoger som torkar tårar och själva finner recensenterna filmen ”rörande” och ”gripande”, rena terapin:
”Man behöver inte vara småbarnsförälder i en trångbodd, förorenad stadsmiljö för att ”Barndom” ska fungera som terapi och, i det mer outtalade, som en påminnelse om vad ett alltför prestationsbaserat samhälle kan leda till” (Jon Asp: ”Att se leken i ’barnehagen’ fungerar som terapi”, SvD 1/11-17).
Eller som den norska radions filmrecensent Marte Hedenstad uttrycker saken (1/3-17):
”Som nostalgikeren jeg er, kosete jeg meg virkelig med dokumentaren. Filmen tar meg rett tilbake til egen barndom, samtidig som den vekker tanker om hva som er viktig den dagen jeg selv skal oppdra egne barn.”
Vuxna får onekligen tillgång till en värld de glömt, aldrig känt eller nu är blinda för, men detsamma kan ju inte gälla för barnen i publiken… Ty hur upplever barn det som ger upphov till denna rörelse hos vuxna? Kanske har bägge publikerna egentligen Emil i Lönneberga i tankarna?
Margreth Olin menar att hennes film är barnens remissvar till den i Norge pågående revideringen av läroplanen för förskolan och att vuxna alltför ofta talar å barns vägnar.
Hon visar med sin film att hon vad gäller språkrören har helt rätt..
Dokumentären Barndom kan alltså ses till 19/2-19 på
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar