I egenskap av dyslektiker, fastnar jag ofta på ord. Jag kan bli helt upptagen av vad ett begrepp egentligen betyder, när det används på ett enligt min förståelse tveksamt eller rent felaktigt sätt.
Den senaste tiden har jag gått och grunnat på varför orden i titeln The Boss Baby (2017, Tom McGrath) hos oss fått byta ordning och översatts till svenska Babybossen. Det strider mot praktiken att göra det första substantivet i sammansättningen till huvudord: ”the child bride” blir ”barnbruden” och ”manboy” syftar på en omogen man – inte på någon bråd-mogen pojke. Platons ”the philosopher king” översätts med ”filosofkungen”.
Jag har till slut kommit fram till att den svenska filmtiteln inte bara är olycklig, utan leder åskådarens tolkning av berättelsen i helt fel riktning. Nämligen att den skulle handla om den 7-årige pojken Tims fantasier om en ännu ofödd odräglig, krävande lillebror som ska stjäla föräldrarnas kärlek från honom. Filmen illustrerar, som jag ser det, inte alls någon 7-årings fantasier om kommande omstörtande händelser, när nu familjen ska rymma fyra medlem-mar. Och vad än alla svenska recensenter har hävdat: historien utspelar sig inte i huvudet på pojken Tim.
Nej, berättelsen handlar om den vuxne Tim som cirka 25 år senare föreställer sig sitt barnjags reaktion inför nyheten om att få ett syskon: ”Jag var 7 år och på den tiden litade man till sin fantasi…”, börjar filmen. Berättaren förtäljer dock händelserna utifrån sina vuxna kunskaper om – alternativt erfarenheter av – konkurrensen i arbetslivet, mixade med psykologiskt allmängods om syskonrivalitet och inbillningen att allting i vuxenlivet kan förklaras med barndomshändelser (vilket är fel). Alternativt föreställer han sig att hans dotter nu kan hysa sådana här farhågor och spånar därför på detta vis.
Den svenska filmtiteln medför i sin tur att åskådaren lätt kan missa en hel del av ironin riktad mot kapitalismen. Åtminstone gjorde alla svenska filmrecensenter det. Kolla själv om det ligger något i min analys, nu när denna underhållande film kommer på DVD den 4 september!
Två huvudfrågeställningar
Detta inlägg ska nämligen ställa frågor längs två huvudlinjer: Hur kan samtliga svenska recensenter helt strunta i filmens ”självbiografiska” berättarröst? Sov de redan i upptakten av filmen? Är det för att vuxna har så livlig fantasi? Orkar man inte anstränga sig för ”det är ju bara en barnfilm”? Eller behöver ”filmkritikerna” tolka den vuxnes konstruerade ”minnen” på detta vis? För att kunna förtränga berättelsens kritik av kapitalismen, eller för att skriben-terna inte ens begriper den tråden, på grund av föryngringen av recensionskåren? Fast Dagens Nyheters Eva af Geijerstam är ju över 70 och väl förtrogen med marxismen… Det märks dock inte av hennes anmälan av filmen (DN 6/4-17).
Och mera generellt: varför missar i stort sett alla svenska anmälare av animerade filmer, att denna filmsort det senaste dryga decenniet nära nog varit ensam om att inrymma välbehöv-lig kapitalismkritik? Några vuxenfilmer har förvisso innehållit kritik av kapitalister, men jag kan inte dra mig till minnes någon kritisk framställning av kapitalismen. Det rymmer däremot exempelvis animerade filmer som Spirited Away (2001), Wall-E (2008), Lorax (2012), LEGO filmen (2014), Sing (2016) och animationer som främst fokuserar miljö-förstöringen och klimatkrisen. Men låt mig denna gång fokusera The Boss Baby och börja med åldern på bossbabyn.
Filmen skildrar faderns påhittade saga berättad för dottern
Berättaren Tim, som nu är pappa till en 7-årig tjej som i slutscenen får en lillasyster, förtäljer denna saga för henne som ett sätt att föregripa och mildra hennes tänkta reaktion inför det första mötet med babyn. I själva verket projicerar han i sin ”tillbakablick” yrkeslivets bak-sidor och skeva prioriteringar inte bara på sig själv som barn, utan på sin lillebror Ted som nu är vuxen.
Allt uppenbarligen för att kunna begripa varför lillebrodern – alternativt Tim själv – i arbets-livets konkurrens gått upp så i rollen som ambitiös affärsman och länge betett sig som en Bossbaby, en streber till avdelningschef i avsaknad av varmare känslor. Lillebrodern/pappa Tim har dock sent omsider kommit till insikt om vad som egentligen betyder något här i livet: syskonkärleken till och från sin nu vuxne lillebror Ted. Det vill säga den lillebror som faktiskt i filmen till sist dök upp i familjen.
Berättelsen handlar med andra ord främst om den fullvuxne Bossen som burit sig åt som en självcentrerad, egoistisk baby, oavsett om det är Tim, Ted eller den vuxne Tims syn på den vuxne Ted som får representera slaven under marknadskapitalismen. Helt i enlighet med att de senaste decenniernas animerade filmer satt fäder i fokus (se mitt blogginlägg 25/1-17). En bossbaby är en vuxen som agerar omoget, medan en babyboss är en baby som till synes ”styr över” sina föräldrar, syskon och andra vuxna. Det förklarar även varför så många amerikaner tolkat in likheter mellan Donald Trump och The Boss Baby.
Beteckningen babyboss skulle förvisso också, men avhängigt av sammanhanget, kunna tolkas som ”chefsbabyn”, det vill säga som den främsta babyn bland andra bebisar. Det är det dock inte fråga om här, även om bossen för sitt uppdrag tar hjälp av en handfull andra småttingar. Han är en av ett hundratal avdelningschefer på mellannivå i administrationen, men styr där inte över de jämnåriga. Bossbabyn vill onekligen avancera till superboss och drömmer om att senare kanske till och med bli megaboss, men är långt därifrån ännu. Hans egen närmaste boss är för övrigt en ordergivande medelålders kvinna som bryter på tyska.
Bossbabyn är (tyvärr) mycket löst inspirerad av en bilderbok
Varken recensenterna eller filmmakarna kan väl rimligen ha låtit sig förledas av inspira-tionskällan, Marla Frazees bilderbok The Boss Baby från 2010? Den boken kunde snarare ha kallats en förlaga till Ulf Starks och Linda Bondestams bilderbok Diktatorn (2010), ifall den sistnämnda inte hade utkommit endast tre månader efter den amerikanska. Bägge böckerna skildrar tultbarn som familjens förmenta diktatorer. Ingendera bilderbok inne-håller dock ens något syskon till ”tyrannen” och bägge riktar sig främst till vuxna. Frazees baby talar överhuvudtaget inte, till skillnad mot filmens ena huvudperson med välsmort munläder fullt av chefsjargong.
Författarens inblick i produktionen av The Boss Baby har däremot fungerat som förlaga till Frazees senaste bilderbok, The Bossier Baby (2016), om pojkens lillasyster. Denna är nu ännu bossigare och härskar till en början även över storebrorsan. Uppföljaren visar, genom sitt komparerade adjektiv ”bossier” i titeln, att den första bokens ”boss” skulle ha hetat, eller åtminstone tolkats som, ”den domderande”: The Bossy Baby. Den valda titeln planterade emellertid en helt annan idé hos filmmakarna som sedan gjorde filmen, vilken således är mycket löst ”baserad” på den första bilderboken som uppenbarligen är avsedd för förskolebarns föräldrar.
Handlingen rör sig således inte om någon baby som är businessman, utan om en hjärtlös businessman som ser ut som en baby och anländer utsänd på hemligt uppdrag, för att åtgärda företagsspionage inom känsloproduktionsbranschen. Som Bossbabyn själv försäkrar: ”Tim, I may look like a baby, but trust me, I’m all grown up.”
Åttio procent av filmminuterna rör sålunda striden mellan det gigantiska Aktiebolaget bebistillverkning och det mindre företaget Hundvalpsavel. Detta har ändå inte uppfattats som något tolkningstips, utan exempelvis Eva af Geijerstam (DN 6/4-17) ser det istället som att ”filmen ägnar oproportionerligt mycket tid åt den lille kostymklädde tyrannen och hans karriärdrömmar […bossbabyn har dessutom] en rent obehaglig framtoning” – vilket förstås borde vara ännu en vink… Filmen inleds av den vuxne berättaren och hela handlingen illustrerar som sagt hans fantasier om syskonrivalitet i barndomen för 20-25 år sedan. Den har en avslutande ”facit” drygt två decennier senare, om hur det faktiskt blev och är nu.
Jag ska här verkligen inte påstå att barn under 10 år helt och hållet förstår filmens ovanligt komplicerade story, men det brukar ju kritiker annars anse vara bra, i den meningen att föräldrarna därmed får ut något eget också, som bara de begriper… Ingetdera tycks här gälla, om jag förutsätter att även dagens recensenter är föräldrar, men kanske är de för unga för det – eller nöjt sig med hund.
Handlingen med t.ex. exekutivt snack och tårtdiagram över marknadsandelar befinner sig hur som helst fjärran från vad en 7-åring skulle tänkas fantisera fram, men filmen har ändå mängder av roliga scener som även förskolebarn fattar. Berättelsen skildras inte ur pojkens vilda fantasi eller dennes synvinkel och handlar heller inte främst om vikten av en kärleks-full familj eller dito syskon.
Alla svenska recensenter som jag läst hävdar dock att 7-årige Tim är oerhört fantasifull. Kan så vara, men om det får vi i vart fall inte veta ett dyft, efter den tidiga häftiga lekskildringen. Göteborgs-Postens filmskribent Maria Domellöf-Wik (7/4-17) påstår dock att det ”kompetenta barn som danske familjeterapeuten Jesper Juul talar om har här, i animerad Hollywoodtappning, blivit överkompetent”.
Var får vuxna allt ifrån?! I så fall så ”överkompetenta”, att de ej längre duger som familje-barn – utan sorteras ut som omedelbart chefsmaterial – och utkonkurreras av gulliga familje-hundar och barn som reagerar ”korrekt” på kittlande.
Ett slags synopsis – det vill säga mitt
Babybolaget sorterar de nyfödda bebisarna på sitt produktionsband i familjebaby, som klarar kittlingstestet, respektive arbetsbaby som inte gör det – och därmed aldrig får någon familj. Istället erbjuds de genast en lägre chefsbefattning inom koncernen. De förblir vuxna bebisar med hjälp av ett hemligt serum, nämligen modersmjölksersättning. Ägaren av Hundfirman försöker stjäla detta ”serum” till sin evighetsvalpframställning. Den tidigare så gångbara produkten småbarn har redan börjat förlora marknadsandelar.
Babybossens uppdrag är att hindra Hundföretagets plan att med söta hundvalpar som aldrig åldras stjäla marknadsandelar från Babykoncernen med dess löpandebandtillverkning av familjevänliga bebisar, eller kanske helt utkonkurrera den. Detta hotar ju även Bossbabyns anställningssäkerhet.
Chefen för Hundfirman var tidigare VD på Aktiebolaget Babytillverkning, men åldrades och tvingades sluta på grund av laktosintolerans. Denne vill nu hämnas… Med andra ord riskerar bebisarna i landet att förlora föräldrarnas kärlek till förmån för hundvalparna. Stora ögon hypnotiserar ju vuxna, vilket Konrad Lorenz redan 1943 framhöll som en biologisk konstant.
Efter att undercoverbossen i bebisformat som täckmantel landat i Tims familj, utspelar sig en mängd otroliga äventyr tillsammans med ”storebror”. Bossen vill så fort som möjligt till-baka till Babybolaget ovan molnen, men behöver för detta Tims hjälp för att infiltrera Hund-avselsfirman. Pojken vill också snarast bli av med konkurrenten till ”bror”. Tims föräldrar arbetar som marknadsförare på Hundfirman och verkar alltså för att hundar ska ha monopol på gullighet! Det är klart att Tim även därför oroar sig för konkurrens! Föräldrarna inser inte att Bossbabyn är ”annorlunda”, utan ”bara” suger ut dem på sedvanligt babymanér: så hårt, att de inte ens får sömn nog, vilket förstås underlättar den hemliga operationen.
Mot slutet ”förvandlas” Bossbabyn i pojken Tims (läs: vuxne Tims inbillade) ögon till en vanlig krävande baby, en ”Babyboss”, men är nu accepterad, ja, älskad av sin storebror. Syskonkärleken visar sig dessutom hålla i decennier. Till dess att nästa generations syskon ska till att födas, vill säga…
Det ska bli intressant att se hur denna ännu bossigare lilla tjej till bossbaby i uppföljaren kommer att skildras!
Liten lektion i marxistisk teori
Under kapitalismen förtingligas allt, det vill säga görs allt till varor, enligt marxistisk teori-bildning. Inte bara människors arbetskraft kan köpas och säljas. Människan själv betraktas som om hon vore ett ting och mänskliga relationer förvandlas till relationer mellan ting. Även känslor blir sälj- och köpbara. Också kärlek kan bli förtingligad, som och genom varor som helt säkert inte är gratis. Här i form av evighetsvalpar eller gulliga bebisar, vilka dock så sakteliga växer upp, bäggedera bokstavligen massproducerade på löpande band. Både den ”godare” och ”onda” sidan i filmen är alltså företag, men godast framställs ändå familjen och syskonkärleken vara. Detta är trots allt en berättelse delvis riktad till barn…
I denna film finns som framgått länge endast ”kärlek” framställd och såld av storbolaget eller av företrädare för den konkurrerande mindre firman. Karl Marx kallade i det första bandet av Kapitalet (1867) detta förtingligande för varufetischism. Friedrich Engels kritiserade i Familjens, privategendomens och statens ursprung två decennier senare (1884) den moderna kärnfamiljens roll inom det kapitalistiska systemet. Kvinnorna skulle befrias först när de inte längre var bundna av barn och hemarbete, utan hade trätt ut på arbetsmarknaden.
Här förvärvsarbetar Tims mamma onekligen och kvinnors sexualitet kontrolleras inte längre genom barnafödande och omsorg, då både barntillverkningen och kärleken tagits över av kapitalismen. Men till vilket pris? Livet självt blir en fråga om konkurrens mellan känslo-produkter som tävlar om marknadsandelar inom den finita känsloekonomin – en fråga om tillgång och efterfrågan. Här vinner visserligen till slut samarbete och syskonkärlek över konkurrens och rivalitet, fastän bara kärleken inom familjens ramar. Bossbabyn lyckas dess-förinnan hota Tim med att föräldrarna kan avskeda 7-åringen!
Alla handlingar i filmen är konsekvenser av karaktärernas förståelse av ”kärlek”. Att de vuxna bebisarna inom Babykoncernen ständigt behöver påfyllning av ”hemlig” moders-mjölksersättning ska förstås illustrera deras tvångsmässiga törstande efter kärlek och ömhet i en känslokall affärsvärld. Lille Tim vill ha monopol på föräldrarnas varma känslor. Tim och Bossbabyn låtsas ett tag inför Tims föräldrar älska varandra, för att kunna genomföra upp-draget.
Bossbabyn önskar dock till sist få del av syskonkärleken och kanske även föräldrakärlek. Den vuxne Tim och vuxne lillebrodern Ted vittnar i slutscenen också de om sin fortfarande bestående syskonkärlek. Denna ”äkta kärlek” odlad i kärnfamiljen vinner förstås över före-tagens ”falska” sort… Dessförinnan har emellertid vissa grundläggande ting i samtiden hunnit ifrågasättas.
Den vuxne Tim berättar likaså hela den mer eller mindre sanna historia som utgör filmen av kärlek till sin dotter. Kärlek är fortfarande något man måste arbeta för och på, något som man måste lära sig.
En satir över kapitalismen
Bossbabyn är en omogen, girig, onödigt hänsynslös, kall, men respekterad sushiätande kostymklädd vuxen affärsman, som inte vet hur man tröstar ett barn, utan efterlyser bolagets personalavdelning när Tim gråter. Men han är också olycklig, livet känns tomt, trots det nya fina hörnkontoret med fönster och guldpotta, när han väl insett vad ”sann” kärlek betyder. Att bli befordrad visar sig till sist inte alls ha något med kärlek, närhet eller lycka att göra. Babybossen vill därför lära sig bli kittlig – och blir sedan mycket riktigt älskad för denna arbetsinsats!
Genom att slå samman chef + baby illustreras i mina ögon dessförinnan tydligt vad makt och profittänkande gör med människor inom ett kapitalistisk system. Eventuellt ska det signalera att alla chefer innerst inne är vuxna bebisar, suktande efter aldrig upplevd kärlek.
The Boss Baby är en surrealistisk antikapitalistisk film, som i slutändan ändå försonar kapitalismen med kärnfamiljen. Något annat vore väl att önska alldeles för mycket av en film, som trots allt vill rikta sig även till barn, och vars biobiljett dessutom betalas av föräldern… Men filmen har även viss ”verklighetsanknytning”. Varje barn sägs i nuläget kosta föräldrarna 1 miljon kronor och hundar lär onekligen vara billigare.
Babybolaget såväl som Hundfirman representerar kapitalistisk företagsverksamhet inom den idag så lukrativa känsloindustrin. Här är det fråga om tillgång och efterfrågan på kärleks-produktmarknaden, men också en prisfråga, eftersom inga evighetsbarn ännu tillverkats. Filmen påtalar hur även känslor förtingligas och manipuleras. Kärlek utgör numera det som med hjälp av reklam underförstått utlovas också av de flesta livlösa produkter.
Allt fler unga vuxna tycks idag även i verkliga livet välja hund framför barn, inte sällan för att man hellre prioriterar arbete och självförverkligande. Det sistnämnda kan i en individ-centrerad tid kanske konstrueras som kärlek till sig själv? Prioriteringen är förstås även miljövänlig och klimatsmartare än källsortering…
Ge åtminstone i andanom filmen dess rätta namn: Bossbabyn!
Recensenterna begriper uppenbarligen inte filmen, fokuserar därför ”logiska luckor”, kallar berättelsen rörig, eftersom de själva tydligen inte var vakna nog i inledningen – alla uppen-barligen inte heller under slutscenerna. Bossbabyn är följaktligen en film som lämpar sig väl att användas som kvalitetsmått på recensenters såväl kärleksfulla som kärlekslösa prestationer.
Recensenterna begriper uppenbarligen inte filmen, fokuserar därför ”logiska luckor”, kallar berättelsen rörig, eftersom de själva tydligen inte var vakna nog i inledningen – alla uppenbarligen ej heller under slutscenerna. Bossbabyn är därför en film som lämpar sig väl att användas som kvalitetsmått på recensenter.
Filmen säger inte att en och annan baby är vuxen eller ”överkompetent” redan från början, utan snarare att vissa av den nya generationens exemplar aldrig växer upp. De förblir omogna, fast ”egentligen” kärlekstörstande, affärsmän. En liten andel av alla nyfödda är redan vid födseln okänsliga och därmed bra material för nyrekryteringen. De får aldrig uppleva någon kärlek från föräldrar och syskon, vilket förklarar att de är som de är!
I ett senare inlägg ska jag ta upp varför filmer om syskonrivalitet är vanligare, eller mer framgångsrika, än filmerna om syskonkärlek. Vad säger det om konkurrenssamhället, tro?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar