Jag tjatar ju alltid om tolkningens avgörande betydelse, men frågan kan då uppstå: Kan en tolkning någonsin vara felaktig? Självklart kan den det, ifall den fjärmar sig alltför långt från plausibla belägg hämtade från filmen eller boken ifråga. Och ifall tolkningen dessutom även tillskrivs människor i tid, plats eller ålder fjärran från uttolkaren själv.
Ett annat ältande, som jag gärna ägnar mig åt, är att betona barns faktiska eller (utifrån tidigare liknande) förmodade tolkningar av berättelsen, gjorda utifrån deras hittillsvarande dominerande erfarenheter och deras fortfarande begränsade kunskaper.
De flesta recensenter bryr sig i vart fall inte om det sistnämnda, utan förblir i sitt snäva vuxenperspektiv. Vissa av dem svävar rent av ut i de mest avancerade djupsinniga eller t.o.m. långsökta tolkningar även av barnfilmer och barnböcker. På sistone har dessa, enligt min mening hårddragna, förklaringar av populära barnfilmers ”egentliga” underliggande teman inte sällan rört ras/etnicitet. Ibland kan de dock vara rimliga och till och med begripliga för barn.
En vit svart?
Ett av de senaste exemplen har varit reaktionerna på Husdjurens hemliga liv (2016, Chris Renaud & Yarrow Cheney). Den amerikanske professorn i statsvetenskap Jason Johnson har tolkat in (?) en skämtsam version av Black Power-rörelsen i filmen. I artikeln ”What The Secret Life of Pets Gets Wrong About Black Power and White Privilege” (7/7-16) menar han att filmen är en urvattnad allegori om den (vite!) militante Black Power-ledaren, kaninen Snöboll, och dennes underjordiska armé av bortspolade husdjur.
Själv har den ilskne men gullige Snöboll övergivits av en trollkarl och den f.d. kaninen i hatten leder nu en armada av herrelösa djur som vill ta revansch inte bara på sina hjärtlösa ägare, utan på hela människosläktet. Den vite ”Svarte Panterns” stridsrop är ”Revolution forever, domestication never!”, d.v.s. ”permanent revolution, aldrig någonsin bli ett tämjt husdjur!” Eller en ”house- + det amerikanska N-ordet”…
Belägg? Jo, den vite kaninen som inledningsvis talar amerikansk standardengelska räddar två till synes permanent tämjda husdjur, terriern Max och dennes store, lurvige rival Duke, ur hundfångarens bur. Snöboll har sedan en lång politisk utläggning om hur människor (=”vita”) förtrycker djuren (=”svarta”): använder dem precis som de vill, för att sedan göra sig av med dem. Max och Duke svarar (därför?) honom, nu med ”svart jargong”, och Snöboll använder då samma slags slang tillbaka.
När Max sedan råkar döda en ”bortspolad” orm, anses detta i det som ska föreställa en allegori om svartas smärta och lidande förment vara kul, eftersom ormen enligt Johnson ska representera en svart. Den domesticerade hunden Max påstås döda fler ”people of color”. Fegisen blir under händelsernas gång på så sätt varse att han egentligen är en tuffing. Händelseutvecklingen sägs vara nödvändig, eftersom de ”vita människorna” Max och Duke ju måste uppnå det som de önskar.
Budskapet skrivet på publikens nos sägs vara att Snöbolls ilska och sökande efter rättvisa egentligen handlade om att också han ville vara domesticerad och älskad. En liten flicka kramar till sist den lilla gulliga, fluffiga kaninen och tar med honom hem, lagom till filmens ”lyckliga slut”…
Detta skakande socialreportage, om hur vita medelklassvärden prioriteras och svartas frustration skjuts i bakgrunden, är inte ensamt inom de senaste årens animerade barnfilm. Jason Johnson menar att exempelvis Zootropolis (se mitt blogginlägg 30/8-16) handlar om rasism och kriget mot droger, liksom att Dreamworks Home (2015, Tim Johnson) tematiserar tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningar. Har svenska recensenter också insett detta om Home?
Erfarenhetens betydelse
Nej, givetvis inte, eftersom tongivande svenska recensenter alla är vita och därför aldrig kan föreställa sig hur det är att vara föremål för kolonialism. Dagens Nyheters Fredrik Strage (DN 1/4-15) hade dock en känsla av att Home handlade om just honom, när han om utomjordingarna skrev ”De ersätter oss inte med kloner. De deporterar oss bara till Australien där vi tvingas bo i ett nöjesfältsliknande reservat”. I detta ”oss” inkluderade han möjligen samtliga européer eller alla svenskar, eller kanske bara stockholmare? Eller så alla utom vissa australier?
Storyn sägs enligt Strage vara förutsägbar – för en vuxen, förmodar jag – men trots att han tar orden ”reservat” och ”kolonisera” i sin mun kommenterar han inte några paralleller till faktiska historiska företeelser. Jag väljer att tolka detta positivt, d.v.s. som att han inser att barn ej känner till något annat förtryck än dagens vuxnas av barn. Upsala Nya Tidnings (27/3-15) Maria Nyström talar i termer av ”en sorts interneringsläger” och ser den utomjordiske lille ”hjälten” Oh som invaderarnas anarkist, samtidigt som denne sägs stå för barnslig naivitet: ”Allt det där som vi föddes till. Och som sedan skalades av med erfarenhet och törnar.” Jag tolkar det som att hon saknar ”anarkisten inom sig”.
Malin Krutmeier (Sydsvenskan 27/3-15) upptäcker dock en dubbel invandringserfarenhet. Förutom Ohs egen, har den bruna 12-åriga följeslagaren Tips migrerat till New York från Barbados. Enligt Hannes Dükler (Göteborgs-Posten 27/3-15) saknar Home emellertid ”all form av hyfsad story”. Flera amerikanska recensenter har å andra sidan i Home sett en berättelse som egentligen handlar om kolonialism och USA:s behandling av urinvånarna.
Välmenande kolonisatörer i Smekland? Empatiska arvtagare?
Nej, utomjordingarna talar inte svenska när de döper sin nya koloni Jorden till Smekland, utan den är namngiven efter deras kapten vid namn Smek. Filmen Home sägs enligt t.ex Todd VanDerWerff (28/3-15) handla om hur en påstått ”mer civiliserad” befolkning flyttar till ett annat land, hamnar i konflikt med dem som redan bor där och underkuvar dem ”i all välmening”. Boovinvasionen leder till att invånarna, d.v.s. Native Americans, placeras i reservat i Australien, fast som en ”vänlig gest”.
Filmens budskap eller avsikt säga vara att lära ut empati och insikter i hur svårt det är att vara invandrad eller migrant, se annorlunda ut, kanske t.o.m. leta efter sin mamma, och bli tvungen lära sig helt nya sociala koder. Med andra ord, att barnpubliken ska fundera över hur hemskt det vore att tvingas lämna sitt hem och bli placerad mitt inne i någon norrländsk glesbygd, nej, jag menar australiensisk, långt från övrig bebyggelse så att övriga invånare slipper se och tänka på en.
Var alltså kolonisatörerna välmenande européer, eller får de nu koloniserade f.d. kolonisa-törerna här känna på hur det är att vara den Andre och hur det ”egentligen” var för den amerikanska ursprungsbefolkningen? Var våra förfäder verkligen ”dom goda”? Är vi?
Det är några av de frågor som denna film Home, i avsaknad ”all form av hyfsad story” (G-P 27/3-15), alltså ställer.
Referenser
Johnson, Jason: What The Secret Life of Pets Gets Wrong About Black Power and White Privilege, July 7, 2017
VanDerWerff, Todd: Home,the latest installment kid flick, is actually about colonialism. No, really, 28/3-15
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar