Jag har ett annat barnkulturbegrepp än de flesta, ett som jag reserverar för barns kamratliv, d.v.s. för deras lek och inbördes samtal utifrån kulturprodukter och vardagsupplevelser. Jag menar alltså att vuxna inte kan producera barnkultur. Det kan bara barn. Jag uttalar mig dessutom ogärna om kvalitén på vuxnas kulturprodukter och kulturaktiviteter för och med barn. Även dessas beskaffenhet bestäms enbart av barnen själva. Därför studerar jag alltid barns reaktioner, lyssnar noga på dem och tänker jag mig in i deras situation, innan jag eventuellt yttrar mig.
Ty om vi kan vara ense om att kvalitet är ”något som har något AV VÄRDE”, så ligger ju däri underförstått: av värde FÖR NÅGON specifik. För VEM/ VILKA i detta fall? Rimligen för tilltänkta och/eller faktiska barnanvändare. Fast ”kvalitet” är förstås ett vuxenbegrepp och vuxenomdöme. Barn säger att någonting är bra, eftersom det är roligt, intressant eller spännande.
Av denna anledning yttrar jag mig – mer än gärna – kritiskt om hur vuxna i olika yrkesroller uttalar sig om dessa vuxenproducerade företeelsers kvalitet, som jag menar oftast har föga att göra med de goda sidor som barnen själva uppenbarligen finner i de produkter som blir användbara för dem i deras barnkultur(er). Exempelvis barnboks- och barnteaterkritik, barnfilmsrecensioner och forskning om dessa mediers texter är ofta bara vuxnas egen lilla lekstuga genomsyrad av det som jag döpt till ”adultonormativitet” (Rönnberg 2012). Vuxna tror sig inte bara veta bäst, utan barn ska lära sig tycka likadant...
Kvalitet hos barnprodukter är för mig helt enkelt sådant som barn lyckas uppnå en givande användning av – en kvalitetsanvändning. Hellre än om produkters påstådda egenskap(er), borde vi tala om kvalitetsupplevelser. Ett programs/en boks/films kvaliteter bör väl vara avhängiga av hur väl berättelsen fungerar för den avsedda och/eller faktiska publiken? En – enligt vuxna – högkvalitativ produkt kan ge upphov till en skräpanvändning och vice versa. Det hela kunde även kallas för funktionsvärde, eller ännu hellre upplevelsevärde. Somliga talar om bruksvärde (Götz 2011), som dock riskerar att bli nedvärderande, ungefär som hantverkets bruksföremål i relation till konstverk.
Vi kommer här in på den gamla tvisten om huruvida estetisk kvalitet (hos objektet) eller estetiskt värde (för den som upplever objektet) ska betonas och huruvida dessa ens går att separera. Åtskiljas bör de, enligt min mening, åtminstone i fallet med de produkter och aktiviteter som blir betydelsefulla för barn. Jag skiljer alltså mellan barnupplevelsens värde och vuxenpåståenden om (och eventuellt även vuxenupplevelser av) produktens i fråga kvalitet (respektive värde). Barnupplevelserna är bl.a. avhängiga av t.ex. filmens möjlighet att kännas rent kroppsligen och dess lekpotential, av barnens perception och av att de begriper de påstådda kvaliteterna. Det enda intressanta för barn är produkters bidrag till estetiskt värde.
Visst är det möjligt att enbart tala om det estetiska objektets av vuxna normerade kvalitetsegenskaper, men vad skulle meningen med det vara i fallet med kulturprodukter för barn, annat än att sysselsätta vuxna? Talar man då verkligen om den använda produkten som en barntext, eller snarare om vuxnas experttext?
Fast inte bara forskare utan även vuxna upphovsmänniskor, recensenter och debattörer betraktar inte sällan sig själva som experter även på ”barnkultur” – och barnen som dilettanter, besvärliga fridstörare, eller så icke-närvarande. De vuxna experternas meningsskapande utifrån berättelsen ”är” Texten... De tillskansar sig därför tolknings- och värderingsföreträdet när det gäller att bedöma barn, barnfilmer, barnböcker etc…
Samspel mellan objekt och ung användare
Upplevelsekvalitet borde bestämmas utifrån barnproduktens funktion, dess användbarhet eller upplevbarhet för den primära målgruppen. Kvalitet handlar då om relationen mellan användare-upplevare och objektet: programmet/filmen/ boken. Denna kvalitet är aldrig enbart subjektivt upplevd eller enbart objektivt inneboende i produkten. Upplevelsekvalitén är förstås avhängig av vem upplevaren är. Människor i olika åldrar och av olika kön torde ge olika svar beträffande en produkts bruksvärde, men bara de(n) som primärt använder den för att själv uppleva den borde ha rätt att uttala sig om dess kvalitet och upplevelsevärde. Användarna är i vårt fall barn.
Skiljelinjen går mellan dem som betonar upphovsmänniskan, konstarten och ”verket” respektive dem som – likt jag – fokuserar barnanvändarna och produktens textualitet: hur den kan skapas mening ur och förädlas på bästa sätt av dem som dras till den – och därmed bli ”färdig”. Det rör sig alltså om ett ganska högt staket mellan teater-/bok-/filmälskare respektive (vågar jag säga?) ”barnälskare”. Vissa kvalitetsbedömande vuxna experter, särskilt de som älskar Teaaatern och Filmkonsten, hävdar visserligen att det inte är någon skillnad på deras bedömning av kvalitetsprodukter för barn respektive sådana för vuxna.
På så sätt förnekar de indirekt att några olikheter mellan vuxna och barn överhuvudtaget existerar, vilket de ju inte hävdar om några andra områden (ekonomi, bilkörning, alkoholförtäring, sänggående t ex). Men även de recensenter och producenter som hävdar att de ställer samma krav på barns och vuxnas kulturprodukter har i själva verket barnspecifika sådana.
Ett vanligt återkommande uttryck är att kvalitetsfilm/-teater bör ”ta barnen på allvar”, vilket tycks innebära att behandla dem som osårbara vuxna. Att ”ta vuxna på allvar” är inget känt uttryck. Visserligen respekterades de särskilda behoven hos ”sårbara vuxna” i Lilla hjärtat-debatten, men det var nog ett unikt undantag. ”Trovärdighet”, i form av en realistisk bild av verkligheten, är heller inte något krav som brukar förekomma i recensioner av fiktion för vuxna. Lika sällan brukar kritiker kräva att vuxenmotsvarigheterna ”står i överensstämmelse med vuxnas erfarenheter”, ”uppvisar goda förebilder för vuxna”, ”är lärorika”.
Tv-programmen, barnfilmerna, böckerna o.s.v. bör, som jag ser det, främst kunna bidra till nya insikter, livsmod och styrka, så att barns självkänsla understöds. En del vuxna kräver dock av produkterna snarare innovation och originalitet, men allt är väl till en början originellt för barnen själva? Hur många möten med ”stereotyper” krävs det inte, innan de upplevs som stereotyper?
För den skull är produktens kvalitet inte helt ovidkommande. Jag menar alltså att upplevelsekvalitén uppstår i huvudet på dem som tar del av något visst, d.v.s. rör sig om en kombination av filmens/programmets/bokens OCH åskådarnas/tv-tittarnas/lyssnarnas egenskaper. Det är alltså berättelser som – för användarna – har en engagerande tematik och ett effektivt formspråk, uppmuntrar barnens nyfikenhet och motståndskraft. Och i fallet med de yngsta inte minst: är lekinspirerande.
Berättelser som vänder sig till barn har förvisso olika värde för olika barngrupper, beroende främst på användarnas skilda ålder och kön och därmed olikartade erfarenheter och önskningar. Vuxna läsare eller åskådare av kulturprodukten ifråga är dock alltför annorlunda för att kunna sägas ägna sig åt barnlitteratur eller barnfilm. Barnlitteratur blir definitionsmässigt barnlitteratur, och barnfilm barnfilm, genom att vuxna upphovsmänniskor vänder sig till barn och inte till sina likar. Vissa med författaren/filmskaparen mer jämnåriga människor tar ibland del av samma titlar, men då inte av barnprodukter. Deras upplevelsevärde blir därmed annorlunda, fast för den skull inte ”det enda rätta”.
Barnlitteratur definieras självfallet utifrån dess unga läsare och barnfilm utifrån barnpubliker enbart. Hur ska man annars kunna tala meningsfullt om fenomenet, köpa in böckerna till barnbiblioteket och placera dem rätt, eller forska om utbudet och dess reception etc – om man inte har vissa överenskommelser om etiketten? Även de unga adressaterna har emellertid på sistone ifrågasatts. ”Vuxna har väl också rätt att själva älska barnböcker och Disneyfilmer?”, har argumentet lydit.
Visst, men produkten är då inte längre en produkt för barn, ingen barnbok eller barnfilm, som jag ser det. Varför bedöms så många barnfilmer utifrån i vad mån de är goda familjefilmer eller ”allåldersfilmer”? Och varför inkluderas ungdomsböcker i barnlitteraturforskning? För att forskare, recensenter och ”unga till sinnet, om än ej till åldern” ska kunna fördjupa sig i de mest komplexa, vuxenlika och vuxentilltalande verken och visa på dessas fantastiska, förment ”objektiva kvalité”? Förutom demonstrera sin egen djupsinnighet eller sitt ”bevarade barnasinne” (som ej uppskattades tillräckligt när de själva verkligen var barn och hade ett)?
Därmed inte sagt att vuxna för sin egen skull inte ska få ta del av, gilla, eller närläsa t.ex. barnböcker, illustrerade böcker om koncentrationsläger eller självmord och mord, eller Pixarfilmer. Onekligen är det i slutändan alltid den individuella användaren som avgör ifall en bok eller film är något för vederbörande, men däremot inte om boken med bilder i ska kategoriseras som ”bilderbok” eller ”barnbok”, filmen i fråga benämnas ”familjefilm” eller ”barnfilm”, eller om närläsningen och vuxnas recensioner av X ska få betecknas som respons på/recension av barnboken/barnfilmen X. Etiketteringen bör heller inte vara enskilda regissörers, författares, förlags eller recensenters privilegium, utan en bredare överenskommelse betraktat utifrån och med hänsyn till produktens primära adressater.
Barnberättelsers koherens, intensitet, komplexitet, originalitet?
Lika givet som att kulturprodukter för barn länge definierats utifrån deras avsedda publik, lika ”självklart” har det paradoxalt nog varit att samma publik aldrig fått stå för kvalitetsbedömningen eller värderingen av dem. Värderingskriterierna har alltid lagts fast av vuxna, vilket jag här alltså vänder mig mot. Varför ska vuxna producenter, recensenter och forskare tillåtas avgöra produktens målgrupp, egenskaper och värde, snarare än de reella barnanvändarna? Och om nu barn och vuxna verkligen ”är” så lika som idag påstås, varför får barn då inte bedöma t.ex. vuxenfilm eller åtminstone recensera barnfilm?
På filmområdet har många använt sig av David Bordwells & Kristin Thompsons (2007:63-65) formkriterier för vad som gör en film högkvalitativ. Filmteoretikerna överför filosofen Monroe Beardsleys 50 år gamla estetiska upplevelsekriterier på objekten i sig: koherens, effektstyrka, komplexitet och originalitet. Det vill säga: de fokuserar huruvida filmens delar bildar en sammanhängande logisk helhet, utan onödiga hål eller dödkött; om filmen är känslomässigt engagerande och/eller fängslande genom sin formmässiga komplexitet, samt om upphovsmänniskorna experimenterar med någon välkänd konvention på ett inte enbart unikt, utan även givande, sätt.
Deras ”objektiva”, eller åtminstone inom expertgruppen ”intersubjektiva”, normsättande kriterier som bedömningsgrund är tänkta att motverka vissa kritikers tillit till sina egna upplevelser och långa erfarenhet enbart, vilket jag menar speciellt i fallet med barnfilm kan få olyckliga konsekvenser. Det kan dock även paret Bordwell & Thompsons variant, ty vilken vuxen kan egentligen avgöra vad som är komplext för barn av en viss ålder? När överensstämmer barns känslomässiga engagemang med en vuxens? När blir en konvention välkänd nog för barn? Bryr sig t.ex. förskolebarn om filmers helhet, eller ifall filmen består av logiskt sammanhängande filmdelar? Inte då, utan barnen fokuserar enskildheter, detaljer och sammanfogar själva en för dem tillräckligt begriplig helhet.
Men jag som skriver detta är ju vuxen...
Hur vet då jag, onekligen en vuxen, vilka produkter som är användbara för barn eller ”lagom komplexa”? Det märks dels av barns kommentarer och preferenser, liksom i deras önskan att få se om vissa filmer. Det framgår även av de genrer som under århundraden blivit de mest omtyckta oavsett medium: rackarungegenren och undersagorna. Men jag stödjer mig även på forskning om barns egna synsätt. I min bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012) har jag en sida med 19 kvalitetskriterier avseende barnteveprogram, lånade från holländaren Peter Nikken (1999), som jag sedan använder som analysverktyg för min studie av svenska dagstidningars 263 recensioner av 63 barnfilmer från 2008-2012.
De 19 benämns ”kvalitetskriterier”, därför att tre av de fyra tillfrågade grupperna bestod av vuxna som fick i uppdrag att bedöma bra tv-program för barn (föräldrar, producenter, recensenter) och för att boken vänder sig till vuxna. Den fjärde gruppen som fick uttala sig om ett bra tv-programs kännetecken var 427 barn, 9-12 år gamla. De fick ta ställning till 52 påståenden av typen ”(tecknad) film/dokumentär/tv-nyheter/etc för barn bör vara kul/spännande/kunskapsrik/ etc?”
Barnens åsikter och de vuxnas överensstämde i förvånansvärt hög grad, vad gäller de oftast förekommande kraven på ett bra barnprogram. De sex viktigaste av de 19 kriterierna blev sammantaget för de fyra holländska grupperna i tur och ordning att tv-programmen/filmerna ska äga/vara:
1. BEGRIPLIGHET: enkel struktur, ålderslämpligt innehåll, lätt att följa, bör vara klart, bara innehålla ord som barn kan förstå, begripligt för alla barn = även barnens nr 1
2. GODA ESTETISKA EGENSKAPER: sinnligt tilltalande, ha fina bilder, välgjort, bra musik, vackert sceneri, bra ljud och röster = även barnens näst viktigaste
3. ENGAGEMANGSFRAMKALLANDE: ha positiva effekter: fånga barnets/-ens uppmärksamhet, känslomässigt engagerande, aktiverande, dialogskapande, intressant = barnens nr 4
4. UNDERHÅLLANDE: kul, humoristiskt, ska göra en glad, vara spännande, omväxlande, äventyrligt, fantastiskt = barnens nr 3
5. OSKADLIGA, utan negativa effekter: ej våldsamt, ej skrämmande, ej göra barn ledsna, ej försköna verkligheten, ej exploatera barn, ej ras/könsklichéer = barnens nr 6
6. TROVÄRDIGA: tillförlitligt, realistiskt, riktigt, ge rättvisande bild, ge en balanserad bild av verkligheten, korrekt, gå att lita på, inte luras, vara ärligt = barnens nr 5
Det kan kanske tyckas som att det även här handlar om produkternas påstådda goda kvaliteter, men objekten i sig är inte tillräckliga. Det som t.ex. är begripligt måste ju begripas av någon. De flesta av de 19 kriterierna avser inga egenskaper hos produkterna enbart, utan är fråga om en relation mellan de specifika användarna och programmen eller filmerna ifråga: X är bra därför att den är begriplig för just denna ålder; tilltalande för dessa barn, uppmärksamhetsskapande för/uppmärksamhetsvärd enligt denna publik, engagerande för barn i just denna situation, osv.
Dessa kriterier innebär således att åskådarna ifråga aktivt förmår göra och gör något utifrån och med programmet eller filmen: begriper, blir tilltalade, uppmärksammar, engagerar sig, aktiverar sig, känner igen sig, vågar tro på det sannolika i det hela, inte blir skrämda av det osannolika, låter sig underhållas, osv. Huruvida en vuxen recensent också engagerar sig i, eller blir skrämd av, X är ju oväsentligt, eftersom X faktiskt inte riktar sig till den vuxne. Det vore väl snarast märkligt om barn och vuxna hade samma uppfattning för egen del om flertalet av dessa ting.
Många av barnens omdömen måste förstås i sin tur studeras vidare och tolkas: vad menar de med ovan understrukna krav såsom fina bilder? Bra musik? Med det som är skrämmande eller spännande? Det är väl sällan samma sak som vuxna finner nervkittlande eller intressant? Sådant går dock dels att ganska lätt diskutera med barnen, dels att avläsa av deras vardagskommentarer, dels utröna utifrån deras preferenser.
Huruvida Bordwells & Thompsons kriterier verkligen är uppfyllda är tveksamt. Begriplighet och ”koherens” är ju inte samma sak. ”Effektstyrka” klarar sig kanske bättre, även om det är föga troligt att intensiteten såväl som komplexiteten i barnfallet är mer avhängiga av formen än av temat eller ”innehållet”. Originalitet, slutligen, är inget som barn, mödrar eller programmakare betonade, utan enbart de holländska tv-recensenterna. Därvidlag skiljer de sig inte från svenska filmrecensenter decenniet senare, som vi snart ska se.
Kvalitetsbedömningar måste baseras på goda skäl. Ett värdeomdöme är också en åsikt som backas upp av argument, men vem lyssnar till barns skäl? Om så sker, anses deras motiveringar tillräckligt goda eller ens godtagbara? Barns tillfredsställelse borde få vara tecken nog på att barnprodukten håller hög kvalitet, utifrån dess funktion. En aldrig så fantastisk tavla är dålig som skoskrapa. Och föga hållbar.
Vem ”bestämmer” – samtiden eller eftervärlden?
De positiva kvalitetsomdömena har varierat genom decennierna och århundradena, men kriteriet hållbarhet har stått sig. En bra berättelse ska hålla både för en specifik läsares många omläsningar och från en generation till nästa och nästa. Det som upplevs vara ”bara nyttig för stunden”, rynkas det på näsan åt. Fast när barn gillar omläsning, kallas det repetitivt. Om barngeneration efter barngeneration upplever denna ”nytta för stunden” (t ex av Barbie eller rackarungar på film och i böcker) har väl dessa produkter bevisligen visat sig vara just hållbara?
Men självklart är det samtiden som bestämmer värdet, om man nu menar att meningsfulla produkter ska ha något att säga de människor som de primärt är gjorda för och används av. Vad som eventuellt är av bestående värde vet varken barnet eller den vuxne nu, fast detta kan möjligen avgöras i framtiden, även om ytterligare omvärderingar kan ske långt senare. Ska kritikerna då vänta 20-50-100 år innan omdömet ges? Hela kritikergärningen undermineras väl därmed?
”Bestående värde” eller hållbarhet blir således alltid ett gungfly och därmed rätt ovidkommande för den tid som berättelsen verkligen används i och säger något om. En del av det som för sin samtid var mainstream (t.ex. Aristofanes’ komedier, Shakespeares pjäser t.o.m. 1700-talets slut, John Fords västernfilm Förföljaren/The Searchers (1956) eller Kjell Gredes barnskildring Hugo & Josefin (1967) anses alltifrån 2 500 till 50 år senare plötsligt vara enastående. Fast dessa kan väl inte sägas ha ägt beständigt värde, om de inte hade specialvärde även som nya? Omvänt: mycket av sådant som vid sin tillkomst klassades som ”visionärt”, håller eftervärlden alls inte med om såsom särskilt framsynt.
Skulle man betona hållbarhet som kriterium, kan ju ingen i verkets samtid använda denna bedömningsgrund, ty man vet omöjligen om en nyutkommen bok eller ny film står sig om 20 eller 100 år. Det blir bara antaganden baserade på vad som tidigare i historien, enligt elitbedömare, sagts känneteckna ”hållbara” texter. Fast ska de nya likna de bästa föregångarna, kan de sentida väl inte vara så värst originella?
Man kan givetvis inte ha samma kvalitetskriterier för olika epoker – särskilt inte om de appliceras retroaktivt, fast senare ändå tillämpas som i det närmaste ouppnåeligt mått för nya produkter. De som levt med och faktiskt använt kulturprodukten i fråga måste få stå för värderingen, inte eftervärlden eller distanserade betraktare. Kvalitén är beroende av sammanhanget, av tiden, platsen och användarna. I detta fall de unga användarna, men ingen efterfrågar deras åsikter.
Istället för att barn får komma till tals och värdera, tillåts vuxna producenter av barnprodukter, recensenter, debattörer, kulturbyråkrater och forskare i vanlig ordning beskriva och bestämma ”verkets innehåll” och kvaliteter. Men är detta relevant, ifall barnen inte upptäcker dem?
Givetvis inte!
Referenser
Beardsley, Monroe: Aesthetics: Problems in the Philosophy of Criticism, New York: Harcourt, Brace & World, 1958
Bordwell, David & Thompson, Kristin: Film Art: an Introduction, Boston: McGraw Hill, 2007
Götz, Maya: What makes them so special? The utility value of children’s favourite heroes and heroines, TelevIZIon 24 (2011):2, s.27-32
Nikken, Peter: Quality in Children’s Television, Leiden: Universiteit Leiden 1999
Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014
Rönnberg, Margareta:”Lilla hjärtat är en mullvad”-”Nä, pengvin”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013
Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer konstra dagens, Visby: Filmförlaget, 2012
Källa
Texten ingick ursprungligen i antologin Mycket väl godkänd. Vad är kvalitet i barnkulturen?. Red: Karin Helander, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning 2014, sid. 117-126.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar