När det ännu efter 50 år av diskussioner och aktiviteter visar sig vara nästan omöjligt för så många – mest män, men även yngre kvinnor – att begripa vad feminism egentligen innebär idag, är jag på vippen att ge upp. Åtminstone ”min” sorts feminism handlar inte om enbart kvinnors rättigheter.
Visst är kvinnor som grupp i alla samhällen underordnade män som grupp, men en feminist är inte detsamma som en ”kvinnosakskvinna”. Feminism fokuserar inte kvinnor och defi-nitivt inte enskilda kvinnor, utan rör relationerna mellan könen.
Allra mest misströstar jag när jag läser bloggar tillhöriga unga ”manshatande” ”feminister” som t.ex. skriver att ”feminism = kvinnokamp. Inte människokamp. Inte manskamp”. Jag har länge för försökt intala mig att ”de vill nog bara provocera, är troligen bara ute efter uppmärksamhet och många följare”, men tror tyvärr inte längre det. Detta är inte någon acceptabel precisering av feminism, inte ens gammaldags kvinnokamp, utan närmast fråga om sexism från kvinnornas sida.
Så jag börjar luta åt att istället beteckna mig som ”anti-patriarkal”, eftersom etiketten ”feminist” får så många att tro att jämställdhetsivraren bara inskränker sig till kvinnors rättigheter, historia och kulturprodukter. Dagens feminism bör vara en anti-patriarkal rörelse, syftande till att underminera det system som både kvinnor och de flesta män lider under.
Istället välja beteckningen ”anti-patriarkal”?
Istället kunde jag alltså börja kalla mig anti-patriarkal, ty även män misstror ”patriarker”. Men existerar fortfarande verkligen något patriarkat?! Vad menas egentligen?
Patriarkat = ett hierarkiskt samhälle där (äldre) män dominerar maktpositionerna. Det har sina förlegade rötter i maktstrukturen inom en familj, där fadern sågs som husets herre, bestämmer över hustru och barn, men där även hustrun medverkar till denna maktordning och själv härskar över barnen. Ju mäktigare en position är, desto troligare är det att en man innehar denna. Män är ledarna i offentliga angelägenheter och även den yttersta auktoriteten hemmavid. Några matriarkat med kvinnor i ledande positioner existerar inte och har av allt att döma heller aldrig gjort det.
Helt enkelt en mansdominerad könsmaktsordning: ”det politiska ekonomiskt-socialt ojämlika maktförhållandet mellan könen” som många av bägge könen lider under. En maktstruktur baserad på grupper av (äldre) mäns överhöghet eller på ett ålderdomligt tänkande. En systematisk strukturell underordning av honor som grupp i de flesta samman-hang, men även en sådan ojämställd underordning av hannar som grupp i vissa andra kontexter. Ofta sådana i vilka de ”omanligaste” männen behandlas som om de vore kvinnor…
Det rör sig om ett system som vi alla föds in i och oavsett kön omedvetet deltar i. Därtill finns förstås även andra politiska orättfärdiga maktförhållanden, men ojämställdheten mellan könen är den första och primära, då i princip alla föds som antingen flickor eller pojkar. Patriarkatet mångfaldigar eller förstärker förstås andra förtrycksstrukturer. Slutmålet måste därför vara en jämlik och rättvis värld.
Dessa förhärskande förhållanden behöver med alla fredliga medel motarbetas, skrotas och erbjudas mer givande alternativ till. Feminismen är förstås den främsta rörelsen för att få ett slut på patriarkatet, men ordet skrämmer många som inte vet vad det politiska tankesystemet syftar på och till.
Men feminism handlar inte om enskilda individers dominans eller maktutövning. Därför ogillar jag uttrycket ”mannen som norm”, som förleder en att tro att det hela rör sig om individer. Ty som bell hooks (2009) framhållit: ”patriarkatet har inget kön.” Det vill säga: patriarkatet avser inte bara dominanspositioner ockuperade av manskönet som grupp, utan framför allt hur institutioner, organisationer och kulturberättelser fungerar förtryck-ande. Enskilda män har lika svårt som enskilda kvinnor att göra något åt detta. Många tillsammans kan dock – och två kön ger förstås dubbel styrka åt kampen.
I det närmaste överallt är makten fortfarande i manshänder. ”Typiska” män får också i medieberättelser ofta representera mansmakt. Detta märks inte minst i Shrek-filmerna, där män inte bara innehar huvudrollen – som en högst rimlig motvikt till alla prinsessor hos till exempel Disney – utan parodierna fortfarande kännetecknas av ett dualistiskt tänkande om könen som försöker cementera urgamla relationsformer och synsätt samtidigt som andra förlöjligas.
Berättelsen om prins Shrek rimmar väl med patriarkala idéer…
Kvartetten filmer om prins Shrek lyfter inte bara fram en och samme man i fyra filmer, utan mannen som alltings medelpunkt. Ingen av Disneys prinsessfilmer handlar exklusivt om henne och ingen av dem har fått någon enda biouppföljare, än mindre någon del III och IV… Shrek behöver inte heller kämpa särskilt mycket utan bara får makt, vinner utan att egentligen behöva konkurrera och har automatiskt kontroll. Manlig dominans råder och bara män kan regera. Patriarkatet är inte heller här fråga om explicita försök av enskilda män att dominera kvinnor, utan det finns helt sonika successionsordningar och särskilda regler…
Män har heller aldrig behövt vara snygga eller välbyggda för att agera hjälte. De härskar ändå. Även om Shrek inte är macho, är han en alfa-hanne, ty ser ut som och beter sig som en ”riktig karl”. Patriarkal maskulinitet kräver att ”riktiga män” ska bevisa sin manlighet genom att, precis som i första Shrek-filmen, idealisera ensamhet och avsaknaden av band. Ensamhet och kärlek går inte ihop, visar visserligen filmsviten till sist. Kärlek, barn och ett spännande liv är däremot tydligen svårförenliga.
Män ger sig ut i världen på äventyr, kvinnor stannar hemma. Pojkar är ju pojkar… Film-serien utmynnar fortfarande i ett dualistiskt genustänkande, där könen har motsatta egen-skaper, intressen och roller och där männen leder, medan kvinnorna är stödjande och tar hand om barnen. Shrek är inte så omsorgssugen eller bra på att uttrycka sina känslor för Fiona, men det ska ju en man inte behöva vara… Filmerna ifrågasätter inte föreställningarna om en traditionell kärnfamilj. Shrek tycks vara homofob och filmerna är fulla av transfo-biska skämt. Patriarkatet drabbar både män och kvinnor.
För att än en gång citera bell hooks (2004, i min översättning):
”Visionär feminism är en klok och kärleksfull politik. Den har sina rötter i kärleken till den manliga och kvinnliga varelsen och vägrar att privilegiera någondera framför den andra. Den feministiska politikens själ är åtagandet att göra slut på patriarkal dominans över kvinnor och män, flickor och pojkar.
Kärlek kan inte förekomma i ett förhållande baserat på dominans och tvång. Män kan inte älska sig själva i en patriarkal kultur, om hela deras självuppfattning är beroende av underkastelse under patriarkaliska regler. När män anammar feministiskt tänkande och dito praktik, som betonar värdet av ömsesidigt växande och självförverkligande, ökar deras emotionella välbefinnande. En äkta feministisk politik för oss alltid från träldom till frihet, från kärlekslöshet till kärlek.”
Jag ska nog ta mig ytterligare en funderare, ifall nu en etikett för den humanistiska kampen skulle efterfrågas…
Referenser
hooks, bell: The Will to Change: Men, Masculinity, and Love, New York: Atria Books 2004
hooks, bell: Teaching Critical Thinking: Practical Wisdom, London: Routledge 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar