Mitt refuserade debattinlägg till AFTONBLADET: "Alfa-Jannarnas interna kamp åsido – åtminstone ”negerprinsessa” borde behållas!"

Aftonbladet Kulturs Martin Aagård tackar idag nej till mitt inlägg, eftersom "debatten känns avslutad för denna gång" (mail 8/8-17). 

Varför hänvisar alla nuförtiden till känslor?! Vart har tankar och reflektioner tagit vägen? 

Hur som helst löd min tänkta replik till Jan Guillou så här:

Alfa-Jannarnas interna kamp åsido – åtminstone ”neger-prinsessa” borde behållas!

Också Jan Guillou (AB 6/8) har nu sent omsider reagerat på Pippi-gate. Mest väl för att sätta åt Janne Josefsson. Själv har jag i över 1,5 år hävdat att ordet ”neger” i Pippi-trilogin inte bara är ofarligt utan önskvärt och antirasistiskt. 

Är jag då en sverigedemokratisk aktivist? Nej, en barnkulturforskare som i 50 år röstat på Vänsterpartiet, förutom på Fi i EU-valet. Jag är också den ”privatperson” som JO-anmält Bibliotek Botkyrka. Den ideologiskt motiverade utrensningen strider mot två lagar och dessutom mot barns informationsfrihet, artikel 13 i Barnkonventionen. 

Guillou försöker briljera med kunskaper i ordets historia och att det runt 1968 hände saker: de nya svarta aktivisterna i USA ville kalla sig afroamerikaner. Jo, som jag utrett på min blogg sker en ständig ordexorcism.

Benämningen av dem med mörkare hud har skiftat och gradvis förskjutits från ”African” till ”black”, ”colored”, ”negro”, men under perioden 1930-1975 fördrog merparten svarta själva ”Negro”. Den sistnämnda beteckningen fick på 60-talet förvisso konkurrens av ”afro-amerikan”, som dock runt 1970 också det i radikala kretsar besegrades av ordet ”Black/ svart”, även om särskilt många äldre svarta under hela 70-talet ändå föredrog ”Negro”. 

I slutet av 80-talet blev ”afrikan-amerikan” istället det nya dominerande uttrycket, som idag ersatts av det rymligare ”POC: people of color”, vilket även inkluderar t.ex. asiater och hispanics. Nu är det till synes näraliggande ”colored people” tvärtom i USA (till skillnad från i Storbritannien) ansett som förolämpande, p.g.a. dess ursprung i vita kretsar och sammanhang. Hur POC ska översättas till svenska vet jag faktiskt inte. Det är väl ingen som ännu vågat sig på det. ”Färgstark person”?

Beteckningen ”Negro” levde dock länge kvar i de vitas administration och gjorde så på vissa blanketter ända fram till 2010 i den amerikanska motsvarigheten till Statistiska Central-byrån, Census Bureau, ansvarig för folkräkningen over there. På blanketten från 2010 fick man på frågan om ”ras” fylla i någon av rutorna ”white”, ”black/African American/Negro” eller ”American Indian/Alaska Native”. Vid nästa folkräkning, 2020, utlovas dock ordet ”Negro” vara borttaget. Men få i USA idag skulle hävda att ordet ”Negro” är direkt kränkande, utan där avser N-ordet en aningen längre variant av ordet.

Ska svenska böcker därmed kanske behöva skrivas om varje decennium? Även om benämningarna på svarta människor förändras, är fundamentet konstant: hudfärg har alltid varit och förblir ett kategoriseringskriterium. Inte ens dagens ”people of color” undkommer detta faktum, hur obetydlig ytan än är för att bedöma människor. Så vad leder egentligen dessa eufemismkedjor till för reella förbättringar, om ens några alls? Kan sådan ordexorcism rent av ha negativa konsekvenser?

Det är moderno-centrism, när idag ord och företeelser från en helt annan historisk kontext tolkas som om dagens människor ägde tolkningsföreträde här och nu. Varför skulle svenska språket rätta sig efter en viss grupp i USA? En ny form av kulturimperialism? Är jag nu en ”politiskt oanständig människa” för att jag framhåller att Pippi drömmer om att vara en jättefin ”negerprinsessa”? Hon vill inte bara bli lika svart som kurredutterna, hon vill bli ”lika svart som de andra negrerna”. Hon solidariserar sig med dem.

I sitt utanförskap är det förståeligt att Pippi drömmer om likhet. Men varför skulle det vara ”rasistiskt” att önska sig vara en ”negerprinsessa” hellre än skitsnackande ”fin vit dam” eller sjörövare? Pippi såsom mörkhyad prinsessa skulle väl snarast höja motsvarande reella barns status? 

Hela berättelsen Pippi Långstrump i Söderhavet är anti-rasistisk. För att begripa det måste man förstås reflektera längre än att bara fokusera ett enda ord.