Varför förekommer kritik av kapitalismen numera bara i animerade filmer? Babybossen borde för övrigt heta BOSSBABYN!

I egenskap av dyslektiker, fastnar jag ofta på ord. Jag kan bli helt upptagen av vad ett begrepp egentligen betyder, när det används på ett enligt min förståelse tveksamt eller rent felaktigt sätt. 

Den senaste tiden har jag gått och grunnat på varför orden i titeln The Boss Baby (2017, Tom McGrath) hos oss fått byta ordning och översatts till svenska Babybossen. Det strider mot praktiken att göra det första substantivet i sammansättningen till huvudord: ”the child bride” blir ”barnbruden” och ”manboy” syftar på en omogen man – inte på någon bråd-mogen pojke. Platons ”the philosopher king” översätts med ”filosofkungen”.

Jag har till slut kommit fram till att den svenska filmtiteln inte bara är olycklig, utan leder åskådarens tolkning av berättelsen i helt fel riktning. Nämligen att den skulle handla om den 7-årige pojken Tims fantasier om en ännu ofödd odräglig, krävande lillebror som ska stjäla föräldrarnas kärlek från honom. Filmen illustrerar, som jag ser det, inte alls någon 7-årings fantasier om kommande omstörtande händelser, när nu familjen ska rymma fyra medlem-mar. Och vad än alla svenska recensenter har hävdat: historien utspelar sig inte i huvudet på pojken Tim.

Nej, berättelsen handlar om den vuxne Tim som cirka 25 år senare föreställer sig sitt barnjags reaktion inför nyheten om att få ett syskon: ”Jag var 7 år och på den tiden litade man till sin fantasi…”, börjar filmen. Berättaren förtäljer dock händelserna utifrån sina vuxna kunskaper om – alternativt erfarenheter av – konkurrensen i arbetslivet, mixade med psykologiskt allmängods om syskonrivalitet och inbillningen att allting i vuxenlivet kan förklaras med barndomshändelser (vilket är fel). Alternativt föreställer han sig att hans dotter nu kan hysa sådana här farhågor och spånar därför på detta vis. 

Den svenska filmtiteln medför i sin tur att åskådaren lätt kan missa en hel del av ironin riktad mot kapitalismen. Åtminstone gjorde alla svenska filmrecensenter det. Kolla själv om det ligger något i min analys, nu när denna underhållande film kommer på DVD den 4 september!

Två huvudfrågeställningar

Detta inlägg ska nämligen ställa frågor längs två huvudlinjer: Hur kan samtliga svenska recensenter helt strunta i filmens ”självbiografiska” berättarröst? Sov de redan i upptakten av filmen? Är det för att vuxna har så livlig fantasi? Orkar man inte anstränga sig för ”det är ju bara en barnfilm”? Eller behöver ”filmkritikerna” tolka den vuxnes konstruerade ”minnen” på detta vis? För att kunna förtränga berättelsens kritik av kapitalismen, eller för att skriben-terna inte ens begriper den tråden, på grund av föryngringen av recensionskåren? Fast Dagens Nyheters Eva af Geijerstam är ju över 70 och väl förtrogen med marxismen… Det märks dock inte av hennes anmälan av filmen (DN 6/4-17).

Och mera generellt: varför missar i stort sett alla svenska anmälare av animerade filmer, att denna filmsort det senaste dryga decenniet nära nog varit ensam om att inrymma välbehöv-lig kapitalismkritik? Några vuxenfilmer har förvisso innehållit kritik av kapitalister, men jag kan inte dra mig till minnes någon kritisk framställning av kapitalismen. Det rymmer däremot exempelvis animerade filmer som Spirited Away (2001), Wall-E (2008), Lorax (2012), LEGO filmen (2014), Sing (2016) och animationer som främst fokuserar miljö-förstöringen och klimatkrisen. Men låt mig denna gång fokusera The Boss Baby och börja med åldern på bossbabyn. 

Filmen skildrar faderns påhittade saga berättad för dottern

Berättaren Tim, som nu är pappa till en 7-årig tjej som i slutscenen får en lillasyster, förtäljer denna saga för henne som ett sätt att föregripa och mildra hennes tänkta reaktion inför det första mötet med babyn. I själva verket projicerar han i sin ”tillbakablick” yrkeslivets bak-sidor och skeva prioriteringar inte bara på sig själv som barn, utan på sin lillebror Ted som nu är vuxen. 

Allt uppenbarligen för att kunna begripa varför lillebrodern – alternativt Tim själv – i arbets-livets konkurrens gått upp så i rollen som ambitiös affärsman och länge betett sig som en Bossbaby, en streber till avdelningschef i avsaknad av varmare känslor. Lillebrodern/pappa Tim har dock sent omsider kommit till insikt om vad som egentligen betyder något här i livet: syskonkärleken till och från sin nu vuxne lillebror Ted. Det vill säga den lillebror som faktiskt i filmen till sist dök upp i familjen.

Berättelsen handlar med andra ord främst om den fullvuxne Bossen som burit sig åt som en självcentrerad, egoistisk baby, oavsett om det är Tim, Ted eller den vuxne Tims syn på den vuxne Ted som får representera slaven under marknadskapitalismen. Helt i enlighet med att de senaste decenniernas animerade filmer satt fäder i fokus (se mitt blogginlägg 25/1-17). En bossbaby är en vuxen som agerar omoget, medan en babyboss är en baby som till synes ”styr över” sina föräldrar, syskon och andra vuxna. Det förklarar även varför så många amerikaner tolkat in likheter mellan Donald Trump och The Boss Baby. 

Beteckningen babyboss skulle förvisso också, men avhängigt av sammanhanget, kunna tolkas som ”chefsbabyn”, det vill säga som den främsta babyn bland andra bebisar. Det är det dock inte fråga om här, även om bossen för sitt uppdrag tar hjälp av en handfull andra småttingar. Han är en av ett hundratal avdelningschefer på mellannivå i administrationen, men styr där inte över de jämnåriga. Bossbabyn vill onekligen avancera till superboss och drömmer om att senare kanske till och med bli megaboss, men är långt därifrån ännu. Hans egen närmaste boss är för övrigt en ordergivande medelålders kvinna som bryter på tyska.

Bossbabyn är (tyvärr) mycket löst inspirerad av en bilderbok

Varken recensenterna eller filmmakarna kan väl rimligen ha låtit sig förledas av inspira-tionskällan, Marla Frazees bilderbok The Boss Baby från 2010? Den boken kunde snarare ha kallats en förlaga till Ulf Starks och Linda Bondestams bilderbok Diktatorn (2010), ifall den sistnämnda inte hade utkommit endast tre månader efter den amerikanska. Bägge böckerna skildrar tultbarn som familjens förmenta diktatorer. Ingendera bilderbok inne-håller dock ens något syskon till ”tyrannen” och bägge riktar sig främst till vuxna. Frazees baby talar överhuvudtaget inte, till skillnad mot filmens ena huvudperson med välsmort munläder fullt av chefsjargong.

Författarens inblick i produktionen av The Boss Baby har däremot fungerat som förlaga till Frazees senaste bilderbok, The Bossier Baby (2016), om pojkens lillasyster. Denna är nu ännu bossigare och härskar till en början även över storebrorsan. Uppföljaren visar, genom sitt komparerade adjektiv ”bossier” i titeln, att den första bokens ”boss” skulle ha hetat, eller åtminstone tolkats som, ”den domderande”: The Bossy Baby. Den valda titeln planterade emellertid en helt annan idé hos filmmakarna som sedan gjorde filmen, vilken således är mycket löst ”baserad” på den första bilderboken som uppenbarligen är avsedd för förskolebarns föräldrar. 

Handlingen rör sig således inte om någon baby som är businessman, utan om en hjärtlös businessman som ser ut som en baby och anländer utsänd på hemligt uppdrag, för att åtgärda företagsspionage inom känsloproduktionsbranschen. Som Bossbabyn själv försäkrar: ”Tim, I may look like a baby, but trust me, I’m all grown up.” 

Åttio procent av filmminuterna rör sålunda striden mellan det gigantiska Aktiebolaget bebistillverkning och det mindre företaget Hundvalpsavel. Detta har ändå inte uppfattats som något tolkningstips, utan exempelvis Eva af Geijerstam (DN 6/4-17) ser det istället som att ”filmen ägnar oproportionerligt mycket tid åt den lille kostymklädde tyrannen och hans karriärdrömmar […bossbabyn har dessutom] en rent obehaglig framtoning” – vilket förstås borde vara ännu en vink…  Filmen inleds av den vuxne berättaren och hela handlingen illustrerar som sagt hans fantasier om syskonrivalitet i barndomen för 20-25 år sedan. Den har en avslutande ”facit” drygt två decennier senare, om hur det faktiskt blev och är nu.

Jag ska här verkligen inte påstå att barn under 10 år helt och hållet förstår filmens ovanligt komplicerade story, men det brukar ju kritiker annars anse vara bra, i den meningen att föräldrarna därmed får ut något eget också, som bara de begriper… Ingetdera tycks här gälla, om jag förutsätter att även dagens recensenter är föräldrar, men kanske är de för unga för det – eller nöjt sig med hund. 

Handlingen med t.ex. exekutivt snack och tårtdiagram över marknadsandelar befinner sig hur som helst fjärran från vad en 7-åring skulle tänkas fantisera fram, men filmen har ändå mängder av roliga scener som även förskolebarn fattar. Berättelsen skildras inte ur pojkens vilda fantasi eller dennes synvinkel och handlar heller inte främst om vikten av en kärleks-full familj eller dito syskon.

Alla svenska recensenter som jag läst hävdar dock att 7-årige Tim är oerhört fantasifull. Kan så vara, men om det får vi i vart fall inte veta ett dyft, efter den tidiga häftiga lekskildringen. Göteborgs-Postens filmskribent Maria Domellöf-Wik (7/4-17) påstår dock att det ”kompetenta barn som danske familjeterapeuten Jesper Juul talar om har här, i animerad Hollywoodtappning, blivit överkompetent”. 

Var får vuxna allt ifrån?! I så fall så ”överkompetenta”, att de ej längre duger som familje-barn – utan sorteras ut som omedelbart chefsmaterial – och utkonkurreras av gulliga familje-hundar och barn som reagerar ”korrekt” på kittlande.

Ett slags synopsis – det vill säga mitt

Babybolaget sorterar de nyfödda bebisarna på sitt produktionsband i familjebaby, som klarar kittlingstestet, respektive arbetsbaby som inte gör det – och därmed aldrig får någon familj. Istället erbjuds de genast en lägre chefsbefattning inom koncernen. De förblir vuxna bebisar med hjälp av ett hemligt serum, nämligen modersmjölksersättning. Ägaren av Hundfirman försöker stjäla detta ”serum” till sin evighetsvalpframställning. Den tidigare så gångbara produkten småbarn har redan börjat förlora marknadsandelar.

Babybossens uppdrag är att hindra Hundföretagets plan att med söta hundvalpar som aldrig åldras stjäla marknadsandelar från Babykoncernen med dess löpandebandtillverkning av familjevänliga bebisar, eller kanske helt utkonkurrera den. Detta hotar ju även Bossbabyns anställningssäkerhet. 

Chefen för Hundfirman var tidigare VD på Aktiebolaget Babytillverkning, men åldrades och tvingades sluta på grund av laktosintolerans. Denne vill nu hämnas… Med andra ord riskerar bebisarna i landet att förlora föräldrarnas kärlek till förmån för hundvalparna. Stora ögon hypnotiserar ju vuxna, vilket Konrad Lorenz redan 1943 framhöll som en biologisk konstant. 

Efter att undercoverbossen i bebisformat som täckmantel landat i Tims familj, utspelar sig en mängd otroliga äventyr tillsammans med ”storebror”. Bossen vill så fort som möjligt till-baka till Babybolaget ovan molnen, men behöver för detta Tims hjälp för att infiltrera Hund-avselsfirman. Pojken vill också snarast bli av med konkurrenten till ”bror”. Tims föräldrar arbetar som marknadsförare på Hundfirman och verkar alltså för att hundar ska ha monopol på gullighet! Det är klart att Tim även därför oroar sig för konkurrens! Föräldrarna inser inte att Bossbabyn är ”annorlunda”, utan ”bara” suger ut dem på sedvanligt babymanér: så hårt, att de inte ens får sömn nog, vilket förstås underlättar den hemliga operationen.

Mot slutet ”förvandlas” Bossbabyn i pojken Tims (läs: vuxne Tims inbillade) ögon till en vanlig krävande baby, en ”Babyboss”, men är nu accepterad, ja, älskad av sin storebror. Syskonkärleken visar sig dessutom hålla i decennier. Till dess att nästa generations syskon ska till att födas, vill säga…

Det ska bli intressant att se hur denna ännu bossigare lilla tjej till bossbaby i uppföljaren kommer att skildras!

Liten lektion i marxistisk teori

Under kapitalismen förtingligas allt, det vill säga görs allt till varor, enligt marxistisk teori-bildning. Inte bara människors arbetskraft kan köpas och säljas. Människan själv betraktas som om hon vore ett ting och mänskliga relationer förvandlas till relationer mellan ting. Även känslor blir sälj- och köpbara. Också kärlek kan bli förtingligad, som och genom varor som helt säkert inte är gratis. Här i form av evighetsvalpar eller gulliga bebisar, vilka dock så sakteliga växer upp, bäggedera bokstavligen massproducerade på löpande band. Både den ”godare” och ”onda” sidan i filmen är alltså företag, men godast framställs ändå familjen och syskonkärleken vara. Detta är trots allt en berättelse delvis riktad till barn…

I denna film finns som framgått länge endast ”kärlek” framställd och såld av storbolaget eller av företrädare för den konkurrerande mindre firman. Karl Marx kallade i det första bandet av Kapitalet (1867) detta förtingligande för varufetischism. Friedrich Engels kritiserade i Familjens, privategendomens och statens ursprung två decennier senare (1884) den moderna kärnfamiljens roll inom det kapitalistiska systemet. Kvinnorna skulle befrias först när de inte längre var bundna av barn och hemarbete, utan hade trätt ut på arbetsmarknaden.

Här förvärvsarbetar Tims mamma onekligen och kvinnors sexualitet kontrolleras inte längre genom barnafödande och omsorg, då både barntillverkningen och kärleken tagits över av kapitalismen. Men till vilket pris? Livet självt blir en fråga om konkurrens mellan känslo-produkter som tävlar om marknadsandelar inom den finita känsloekonomin – en fråga om tillgång och efterfrågan. Här vinner visserligen till slut samarbete och syskonkärlek över konkurrens och rivalitet, fastän bara kärleken inom familjens ramar. Bossbabyn lyckas dess-förinnan hota Tim med att föräldrarna kan avskeda 7-åringen!

Alla handlingar i filmen är konsekvenser av karaktärernas förståelse av ”kärlek”. Att de vuxna bebisarna inom Babykoncernen ständigt behöver påfyllning av ”hemlig” moders-mjölksersättning ska förstås illustrera deras tvångsmässiga törstande efter kärlek och ömhet i en känslokall affärsvärld. Lille Tim vill ha monopol på föräldrarnas varma känslor. Tim och Bossbabyn låtsas ett tag inför Tims föräldrar älska varandra, för att kunna genomföra upp-draget.

Bossbabyn önskar dock till sist få del av syskonkärleken och kanske även föräldrakärlek. Den vuxne Tim och vuxne lillebrodern Ted vittnar i slutscenen också de om sin fortfarande bestående syskonkärlek. Denna ”äkta kärlek” odlad i kärnfamiljen vinner förstås över före-tagens ”falska” sort… Dessförinnan har emellertid vissa grundläggande ting i samtiden hunnit ifrågasättas. 

Den vuxne Tim berättar likaså hela den mer eller mindre sanna historia som utgör filmen av kärlek till sin dotter. Kärlek är fortfarande något man måste arbeta för och på, något som man måste lära sig.

En satir över kapitalismen

Bossbabyn är en omogen, girig, onödigt hänsynslös, kall, men respekterad sushiätande kostymklädd vuxen affärsman, som inte vet hur man tröstar ett barn, utan efterlyser bolagets personalavdelning när Tim gråter. Men han är också olycklig, livet känns tomt, trots det nya fina hörnkontoret med fönster och guldpotta, när han väl insett vad ”sann” kärlek betyder. Att bli befordrad visar sig till sist inte alls ha något med kärlek, närhet eller lycka att göra. Babybossen vill därför lära sig bli kittlig – och blir sedan mycket riktigt älskad för denna arbetsinsats! 

Genom att slå samman chef + baby illustreras i mina ögon dessförinnan tydligt vad makt och profittänkande gör med människor inom ett kapitalistisk system. Eventuellt ska det signalera att alla chefer innerst inne är vuxna bebisar, suktande efter aldrig upplevd kärlek. 

The Boss Baby är en surrealistisk antikapitalistisk film, som i slutändan ändå försonar kapitalismen med kärnfamiljen. Något annat vore väl att önska alldeles för mycket av en film, som trots allt vill rikta sig även till barn, och vars biobiljett dessutom betalas av föräldern… Men filmen har även viss ”verklighetsanknytning”. Varje barn sägs i nuläget kosta föräldrarna 1 miljon kronor och hundar lär onekligen vara billigare. 

Babybolaget såväl som Hundfirman representerar kapitalistisk företagsverksamhet inom den idag så lukrativa känsloindustrin. Här är det fråga om tillgång och efterfrågan på kärleks-produktmarknaden, men också en prisfråga, eftersom inga evighetsbarn ännu tillverkats. Filmen påtalar hur även känslor förtingligas och manipuleras. Kärlek utgör numera det som med hjälp av reklam underförstått utlovas också av de flesta livlösa produkter. 

Allt fler unga vuxna tycks idag även i verkliga livet välja hund framför barn, inte sällan för att man hellre prioriterar arbete och självförverkligande. Det sistnämnda kan i en individ-centrerad tid kanske konstrueras som kärlek till sig själv? Prioriteringen är förstås även miljövänlig och klimatsmartare än källsortering…

Ge åtminstone i andanom filmen dess rätta namn: Bossbabyn!

Recensenterna begriper uppenbarligen inte filmen, fokuserar därför ”logiska luckor”, kallar berättelsen rörig, eftersom de själva tydligen inte var vakna nog i inledningen – alla uppen-barligen inte heller under slutscenerna. Bossbabyn är följaktligen en film som lämpar sig väl att användas som kvalitetsmått på recensenters såväl kärleksfulla som kärlekslösa prestationer.  

Recensenterna begriper uppenbarligen inte filmen, fokuserar därför ”logiska luckor”, kallar berättelsen rörig, eftersom de själva tydligen inte var vakna nog i inledningen – alla uppenbarligen ej heller under slutscenerna. Bossbabyn är därför en film som lämpar sig väl att användas som kvalitetsmått på recensenter.  

Filmen säger inte att en och annan baby är vuxen eller ”överkompetent” redan från början, utan snarare att vissa av den nya generationens exemplar aldrig växer upp. De förblir omogna, fast ”egentligen” kärlekstörstande, affärsmän. En liten andel av alla nyfödda är redan vid födseln okänsliga och därmed bra material för nyrekryteringen. De får aldrig uppleva någon kärlek från föräldrar och syskon, vilket förklarar att de är som de är!

I ett senare inlägg ska jag ta upp varför filmer om syskonrivalitet är vanligare, eller mer framgångsrika, än filmerna om syskonkärlek. Vad säger det om konkurrenssamhället, tro?!

Carl Hamilton i DN 20 augusti 2017 vs Hamilton i bok 2004 – Hur många gånger kan Barndomen med stort B egentligen ”ta slut”?

Minst en gång varje decennium upptäcker plötsligt en man i 50-70-årsåldern – ty det är nästan alltid en man – att han saknar BarndomEN. Såväl sin egen nostalgiskt hågkomna barndom som, mera tragiskt, att han på grund av sitt uppslukande arbete missade sina barns barndom eller aldrig skaffade några, eller så alldeles för sent i livet för att barnen skulle hinna uppleva ”pappas barndom”. ”Barndomen har försvunnit”, eller i vart fall utvecklats åt helt fel håll, lyder hans konklusion. 

Alltså måste han skriva en bok om hur den önskvärda BarndomEN (läs: fostran) borde vara. Denna mansplaining är förstås inget unikt för det senaste dryga seklet: John Locke var 58 år och ungkarl år 1690, vilket i och för sig inte hindrar barnalstring, men förmodligen fostran av barn. Och Jean-Jacques Rousseau fyllde 50 år 1762, då boken om den idealiska fostran av pojken Émile gavs ut. 

Rousseau var visserligen far redan i ung ålder, fast han sände sina fem barn till ”barnhem” så snart de föddes, så att han i lugn och ro kunde sitta och tänka och skriva om bland annat idealisk barnuppfostran, medan de egna barnen med all säkerhet dog mycket små. Fler självutnämnda fostransexperter följde givetvis, men jag får här av omtanke om läsarens ”tidsbudget” hoppa över ett par hundra år.

David Elkind var 50 när han 1981 utkom med sin bok om hur det ”hetsade barnet” växer upp ”alldeles för fort och alldeles för tidigt”. Neil Postman var också runt de 50, då den engelska utgåvan av ”Barndomens försvinnande” kom 1982 (på svenska 1984 översatt som om detta redan var ett ”avslutat faktum”: Den förlorade barndomen). Robert Bly var 70 när han i Syskonsamhället (The Sibling Society: An Impassioned Call for the Rediscovery of Adulthood, 1996) slog fast att ”vuxna nu blivit stora barn”… (47-årige David Eberhards Hur barnen tog makten (2013) är en variant av detta påstående.) Carl Hamilton närmade sig också de 50, när han 2004 enligt sin bok Det infantila samhället yrvaket insåg att småbarn innebär ”nattliga vak, blöjbyten eller vällingkok. Ingenting sådant fanns med i beräkningarna” (a a:152)! Snacka om infantila vuxna!

Den barnlösa Ellen Key är den enda riktigt prominenta kvinnan i gänget och var för sin del år 1900 (då Barnets århundrade gavs ut) 51 år, medan fågelskådaren Marie Winn var blott 48, men dock trebarnsmor, när hennes Children Without Childhood kom 1983. 

Föga av det som dessa nio författare önskat eller siat om kan sägas verkligen ha slagit in, men det hindrar föstås inte att ännu en ”sensationell” populärvetenskaplig bok snart torde skrivas eller översättas till svenska. I USA kommer numera en liknande bok ut ungefär vartannat år, även om alla som tur är inte översätts till svenska eller väcker någon större uppmärksamhet hos oss. Dessa råttan-på-repet-böcker upprepar de senaste decennierna i stort sett enbart vad föregångarna hävdat, fast med ett antal nya populärkulturexempel hämtade från de senaste sensationella tidningsrubrikerna om nya ”hotfulla” medier, skamlösa berättelser – och så, förstås, iakttagelser av det aktuella klädmodet. 

Carl Hamilton var år 2004 inget undantag härvidlag, men inriktade sig främst på kommer-siella mediers förmenta negativa inverkan på ”BarndomEN” runt millennieskiftet… Skolan och föräldrarna får sig också en lätt släng av sleven.

Utrotningshotad barndom på grund av varje nytt medium?

BarndomEN tycks alltså med jämna mellanrum ha sin historia bakom sig, att döma av boktitlar som Det infantila samhället. Slutet på barndomen (Hamilton 2004) – även om förlaget på skyddsomslaget undrar över om det inte rent av är så att vi nu lever i ”Det infantila århundradet”. Även debattböckerna har som sagt sin historia bakom sig och Hamiltons version hade inte kunnat skrivas utan föregångare som Den förlorade barndo-men (Postman 1984), liksom den likaledes importerade ”Barn utan barndom” (Winn 1983) och de övriga skrämselhistorier som debattören hänvisar till. 

Ska man tro debattörerna har vi i stället för ”DEN traditionella BarndomEN” fått en mängd bindestrecksbarndomar såsom ”mediebarndom”, ”digital barndom”, ”Internetbarndom”, eller unga som påstås svara mot etiketter som ”i-Gen”/”Internetgenerationen”, som alla antyder att (den väl redan försvunna?!) barndomen snarare gått in i en helt ny fas. 

Tänk om det vore så väl! Föreställningarna om en ”traditionell” barndom, som verkar fastnaglade vid enbart 200 år av borgerlig barndom, har i vart fall förlorat sina evighets-anspråk. Inte sällan förklaras denna utrotningshotade barndom med att barn påstås ha slutat leka, eller inte ens kan leka längre. Skälet? De senaste 60-åren har den förmenta skurken varit olika ”bildskärmar” och allt hemskt som dessa förevisat… 

Carl Hamilton 2004: Det infantila SAMHÄLLET?! 

I sin uppmärksammade debattbok instämde Carl Hamilton 2004 inte minst i Neil Postmans tes om ”barndomens slut” p.g.a. televisionens inflytande och lekens försvinnande och denna slutpunkt inträder tydligen just under 1990-talet. Fast delar av ansvaret måste väl rimligen i viss mån ligga hos dessa barns föräldrar, födda runt 1960? 

Hamilton, född 1956, jämför sin egen barndom på 60-talet med 90-talets dito. Jag inskränker mig här just till bokens medierelaterade påståenden, som också är det som av debattören ges störst förklaringsvärde vad gäller ”förintandet av barndomen”. När han själv var i 10-årsål-dern gick han igenom en ”okontrollerad bokslukarfas”: han läste ibland två böcker om dagen, steg upp en timme tidigare för att hinna läsa och efter skolan stängde han in sig på rummet och läste framför allt indianböcker (Hamilton 2004:23). 

Vidare: ”Under ett par år när vi [läs: vi pojkar] hade fyllt elva, tolv och i yngre tonåren längtade vi intensivt efter våld och sex. Våldet skulle vara grafiskt och helst fruktansvärt grymt. Dessutom ville vi se nakna kvinnor” (a a:25). Detta var alltså på den gamla goda tiden…

De fick dock hålla till godo med annat: ”Vi tittade på barnprogram medan våra mammor förberedde middagen. Det tog kanske en timme. Dessutom såg vi ett fåtal utvalda program under veckan [...] High Chaparral [...] Men vi gick inte upp och slog på TV:n på morgonen. Vi slötittade inte på TV efter skolan. Och vi zappade inte mellan fem, sex eller sjutton kanaler. Vi tittade på TV ungefär som vi läste böcker” (a a:65). 

På sidan dessförinnan (a a:64) har Hamilton dock påstått att tv-tittande sätter 85 procent av hjärnan i arbete, medan läsning bara tar en bråkdel av hjärnans kapacitet i anspråk. Detta tycks han nu tolka till läsningens fördel… Vilken av dessa aktiviteter är egentligen förknippad med ”slöhet”? 

Minnet kan onekligen spela oss spratt, när vi i backspegeln försöker återskapa vår egen barndom. Minnesforskare menar rent av att vi då ständigt omskapar det förflutna, utifrån nuets erfarenheter och kunskaper.  High Chaparral sändes 1967-1971, d.v.s. då Hamilton var mellan 11 och 15 år och det överhuvudtaget inte fanns någon morgon-tv att slå på. Han påstår sig samtidigt ha sett på barn-tv… Denna mediebarndom framhålls ändå vara att föredra framför 90-talets, som han finner motbjudande.

Allt runt millennieskiftet kommersiella ”tv-barndomens” fel?

Ingen 11-15-åring gick på 90-talet upp en timme tidigare för att sätta på tv:n, ingen zappade mellan 17 kanaler – eller ens fem. Inte heller tittade då 11-åringarna på barn-tv på tidiga helgmorgnar, men möjligen spelade de datorspel långt in på natten. Hamiltons egen ”mediekonsumtion” bestod alltså av åtminstone två timmar indianböcker och en timme barnprogram i tv. Det vill säga ungefär lika lång tid som 11-åringar runt millenieskiftet ägnade åt tv plus datorspel. Eller så antingen åt tv-tittande eller datorspelande. 

Antalet timmar var dock enligt debattören inte det värsta, utan sexualiseringen i de nya kanalerna, som sägs utplåna gränsen mellan barn och vuxna. När lille Carl var 10 år sändes Per Oscarssons famösa sexupplysningsmonolog i Hylands Hörna (Annandag jul 1966), men han kunde då tydligen inte förstå vad det var som farföräldrarna blev så förskräckta över (a a:27). 

Varför skulle 10-åringarna 30 år senare begripa så värst mycket mer, bara för att de eventuellt ser sexscener? Hamilton tycks hur som helst ställa sig bakom Neil Postmans tes (1984) att det avgörande för existensen av BarndomEN är att vuxnas sexualitet är ett avskilt, inför barnen skambelagt område, förpassat till en skyddszon (a a:28). När sexbastionen föll, föll nämligen hela den vuxna fronten och medförde till exempel även kunskap om vad krig gör med kvinnor och barn, menar Postman – och Hamilton (a a:30). 

Men, vill jag invända, 90-talets 10-11-åriga pojkar läste inte indianböcker, såg inte western-filmer, bland annat tack vare att de lärt sig vad krig innebär och insett att indianer behandlats orättvist. Och på grund av att tv därför knappt visade några västernfilmer längre. Fast om pojkarna nu längtade intensivt efter våld och sex, så behövde de tydligen inte längta så värst länge, verkar Hamilton mena och ser detta som ett avgörande skäl till BarndomENs slut. 

Något fruktansvärt grymt våld eller särskilt många sexscener kunde barnen emellertid inte se på tv under detta decennium, möjligen på video. Föga tyder dock på att pojkarna i denna ålder längre var så intensivt intresserade av att se nakna kvinnor. Dessa 10-12-åringar tittade på 90-talet de facto (enligt dåtida publikundersökningar) mest på snälla och vänliga situa-tionskomedier, där de bl.a. lärde sig att småbarn faktiskt innebär nattliga vak, blöjbyten och vällingkok, inte sällan skötta av män. 

Hamiltons förordade skyddszon kring sex skyddade dessutom vuxnas ”anständighet”, inte barnen. Och det är väl bara bra ifall mäns dödande av kvinnor och barn (och män) i krig, liksom vuxnas lögner och oanständighet, avslöjas? Att barnen reflekterar kritiskt och tar ned vuxna på jorden en aning?

Resultatet, enligt Hamilton? Jo, ALLTFÖR "kompetenta" barn!

Mycket riktigt: samtida barn och tonåringar är även enligt Hamilton 2004 kritiska och nyfikna, de prövar och ratar, är otroligt kompetenta konsumenter som ställer krav, väljer och vrakar och misstror reklam och marknadsföring (a a:32). Ja, 11-åringar sägs vara ”fullfjäd-rade varumärkesanalytiker” (a a:36). Men nyfikenheten stannar givetvis inte vid varor… 

De flesta tonåringar påstås nu vilja vara ”mer vuxna” – precis som Hamilton på 60-talet, med andra ord: ”Skillnaden var att vi hade ett segt motstånd från hela vår omvärld att över-vinna och att våra bästa allierade i ansträngningen att bli vuxna direkt – den kommersiella världen – ofta svek oss. Så är det inte längre”, beklagar Hamilton (a a:37). Föräldrarna till 90-talsbarnen ville alltså ge sina barn allt det som de själva inte fick? 

Nu är det 00-talets tonårsföräldrar som är ”infantiliserade”, p.g.a. dessa sexavslöjande tv-program. Hur nu detta gick till, med tanke på att de själva (frånsett Oscarssons monolog) växte upp innan de kommersiella och sexfixerade kanalerna hade introducerats. Kanske menar Hamilton att föräldrarna infantiliserats genom sitt tittande på samma dokusåpor som barnen, utan att förfäras? 

Tonåringarna anses hursomhelst 2004 leva i en infantil miljö där vissa delar av den traditionella vuxenvärlden står till deras förfogande, medan andra – viktigare – påstås vara stängda för alltid (a a:45). 

Televisionens generationsöverskridande ”negativa verkan”…

Det är alltså främst televisionen som påstås ha fått BarndomEN och leken att försvinna, ty ”[d]är skriftkulturen upphör slutar barndomen och det infantila samhället tar sin början” (a a:142). Tesen är lånad från Postman (1984) och innebär rimligen att alla icke läskunniga generationer före 1800-talet, liksom många kulturer än idag, således var/är ”infantila”?

Hamilton går igenom en dags tv-tablå för Kanal 5, TV3 och TV4 för att visa hur ”infantilt” utbudet är 2004: mest sex och skönhetsoperationer. Dokusåpan innebär enligt honom en återgång till den skamlösa medeltiden (frånsett medeltidens enorma hierarkier och klass-skillnader) och hans kritik mot televisionen sägs handla om ”vilket landskap barnen leds in i” (a a:150). 

Men barnen leds ju inte in, utan är nyfikna precis som Hamilton själv på sin tid var på Fanny Hill. Fast nu sägs denna normlöshet ”normaliseras och blir en accepterad del av barnens miljö” (a a:151) – bara för att detta visas i tv. Och oavsett om barnen verkligen tittar och i så fall gillar vad de ser. Vilket de inte gör: se avsnitten om barnens syn på ”horsångerskor” och ”det opassande i dokusåpor” i min bok ”Nya medier” (Rönnberg 2006:265-267 + 270-275).

Att samtliga konkurrerande kanaler och medier kritiserar detta sensationella utbud, att barnen hör och läser om folkstormar på löpsedlar, stöter på debatter i tv, hör föräldrarna klaga, hör kompisarna ta avstånd och själva tycker att det är ”äckligt”, spelar dock tydligen ingen roll för Hamilton, som plötsligt inte längre tror dessa nyss så kritiska och svårflörtade unga om att vara lika smarta som han nyss framhöll. 

En avgörande skillnad mellan 90-talets dokusåpor och 60-70-talets tv-utbud är emellertid att denna förmenta ”träsk-” och ”förnedrings-tv”, som enligt Carl Hamilton visar upp under-klassens ”brist på moral”, inte tar ställning åt tittaren, utan istället initierar en moralisk diskussion och sedan överlåter åt tittarna att diskutera och avgöra vad som är rätt och fel (Rönnberg 2006, se även Edin 2005). Det tror inte Hamilton på. Make-overprogrammen och de sexfixerade dokusåporna är mycket riktigt de ungas samtalsämne nummer ett. Fast inte alls uppskattande (Rönnberg 2006).

Jag letar och letar efter positiva vuxna kännetecken…

Men vad är då vuxet, enligt Hamilton? Förutom ansvarstagande – för exakt vad är oklart, förutom för ”demokratin” – hittar jag inte mycket. Från det som jag ändå silat fram i boken är det tydligen vuxet att vara välklädd, inte ha jeans, inte gymnastikskor, aldrig uppknäppt skjorta på jobbet. Däremot ha utvecklad smak, mognad, visdom, erfarenhet, tålamod, stränghet, artighet, medkänsla, hänsyn, självdisciplin, impulskontroll. Läsaren får aldrig veta vem/vilka som egentligen åsyftas besitta merparten av detta, men man kan förstås gissa. Tv-programmen har tydligen på något magiskt sätt underminerat detta. Oklart hur, annat än typ formeln ”apan ser, apan gör”…

Det är uppenbarligen, som Hamilton ser det, även ”vuxet” att sätta gränser, få vredesutbrott, dricka sprit, konkurrera, tåla press, sträva efter framgång, vara genomtänkt och kallhamrad, ha en affärsmässig attityd, gilla olyckliga filmslut och uppskjutna belöningar, ha en passion för klarhet och förnuft och en tro på det tryckta ordets auktoritet. Men hur många av dessa ”honnörsord” har egentligen med skriftkulturen att göra, förutom auktoritetstro? Hur många av dem är egentligen eftersträvansvärda?, tycks dagens unga med rätta fråga sig. 

Barnaktiga är däremot spontanitet, glädje, lek, att (behöva) vara fantasifull (ty man har tråkigt), vara bortskämd och komma med okontrollerade utfall. Om man nu får tro Hamilton, som vill att vi ska ”låta barnen vara barn”. Inte undra på ifall vuxna önskar dela merparten av detta, men är de förenliga med särskilt många av debattöres vuxna honnörsord i de bägge styckena ovan? Annars var väl de vuxna inte ens ”vuxna” innan heller?  Kommersialismen sägs mycket riktigt vilja göra oss alla till bortskämda barn (a a:194) – läs: ”bortskämda tonåringar”. År 2004 fostras sålunda tonåringar tydligen av vuxna, infantila ”tonåringar”…

Uttänjd tonårstid – detsamma som ”infantilt”?

En tonåring verkar 2004 vara allt mellan 10-55 år, enligt debattören. Som ersättare för historiens långa barndom skulle man, med Hamiltons synsätt, nu kunna tala om de långa tonåren, som omfattar alla människor som vill känna sig som tonåringar (a a:197)! Huruvida tonåringsbeteende och infantiliteten i bokens titel är samma sak (det vill säga när ”det tonåriga” påträffas hos vuxna) blir aldrig riktigt klarlagt. 

Inte heller om denna påstådda ”vuxna infantilitet” även inbegriper tonårserfarenheter såsom underordning, samhälleliga förmyndare och ekonomiskt beroende, allt längre tvångsinspärr-ning i skolan – så som det ju gör för tonåriga tonåringar. Att arbetslivet inte längre har användning för unga människor, bostadsbrist, olika politiska beslut etc, vilket onekligen ”förlänger” ungdomstiden, andas det föga om.

Hamilton glider hela tiden mellan en grupp infantila unga vuxna som växte upp på 90-talet, och uppenbarligen även dessas föräldrar som sett samma tv-program som barnen, respektive en infantil kultur som tydligen är så omfattande och omfattad att de sammantaget utgör det infantila samhället: ”Den infantila kulturen uppfostrar oss inte till barnslighet, utan till vuxna barn” (a a:273), genom t.ex. lektävlingar i tv som bygger på enkla barntävlingar, men leks av vuxna med vuxet allvar. Återigen ger Hamilton endast ytliga exempel och utan etnologisk kunskap om vuxnas lekande ”förr i tiden”. Det hedrar dock honom att han inbegriper sig själv i detta ”oss”, trots att han personligen inte var tonårsförälder under det mörka, medeltida 90-talet.

Vad karakteriserar år 2004 då ”infantila vuxna”? ”Infantilt” är, som Hamilton ser det, utlevelse utan gräns och ensidig fokusering på basala beteenden – att vara offer för sina impulser. Det innebär vidare förlorad individualitet, förevisandet av det fysiologiskt gemensamma (”ätandet, knullandet, skitandet, dödandet”) (a a:273). Detta påstås alltså känneteckna det svenska SAMHÄLLET runt millennieskiftet!!! Att döma av bokens titel, i vart fall. Men skamlösheten beror inte bara på tittande på några dokusåpor i veckan, som väl inte hyllar pruttande?

För en vuxen att fisa bland barn är barnsligt, men att fisa bland vuxna är infantilt (a a:271). Är avsiktligt sådant verkligen frekvent förekommande år 2004? I Hamiltons kretsar? Infantilt är tydligen också när vuxna låtsas vara barn (fast när sker det?), likaså tydligen infantilt när en vuxen ser animerade filmer där det ”löser sig på slutet” (Hitta Nemo, Toy Story, Monsters Inc) (a a:232-233). Tragik är mer danande…

Fast 2000-talets tecknade filmer är ju så ofantligt mycket mer komplexa än motsvarigheterna på 60-70-talet var – och Hitta Nemo är till och med berättad ur den orolige förälderns perspektiv. Hur kunde sådan ansvarsfullt agerande locka så stor publik, ifall debattörens diagnos av infantila vuxna utan känsla för ansvar verkligen vore korrekt? Antyder det verk-ligen att föräldrarna inte längre vill vara föräldrar? Och fram till 60-talet slutade nästan alla ”vuxenfilmer” gott, skulle en filmvetare dessutom invända. 

Idealet? Den tolvårige sexuellt aktive Rousseau?!

Som ideal förebild sätter Carl Hamilton istället Jean-Jacques Rousseau och dennes barnupp-fostran, fast så som denna framgår av filosofens uppfostringsroman Émile från 1762 – inte av dennes personliga praktik. Romanen handlar rimligen om en prins, fostrad av en privat-lärare och helt utan påverkan av läsning och böcker. Vill konservativa debattörer verkligen betala skatt nog, för att detta ideal med en lärartäthet på 1:1 också ska kunna förverkligas i den svenska grundskolan? Inte mig emot, förvisso!

Roussseau är i själva verket ett mycket tidigt paradexempel på en ”infantil vuxen”, en som ”suddat ut gränsen mellan barn och vuxen”. Rousseau hade i början av 1700-talet visserligen aldrig sett några sexfixerade, infantiliserande avsnitt av Big Brother, men började som 12-åring ändå uppvakta en 20-årig kvinna, samtidigt som han hade en relation med en jämnårig flicka, förtäljer Hamilton uppenbarligen gillande (a a:187). 

Tala om att barndomen redan då tydligen hade ”försvunnit”! Fast debattören kallar mera positivt Rousseau för ”litet barnslig”, inte ”infantil” (ibid) – kanske för att Rousseau tydligen var barnslig ”på ett metodiskt sätt” och bara pruttade bland barn?

En av den store tänkarens punkter i den ”naturliga” uppfostran av ”det naturliga barnet” Émile sägs, enligt Hamilton, vara att ”låta barnen vara barn”, inte påskynda barnets utveckling, inte ”i förtid” lära det läsa och skriva, eller ge barnet färdigheter i att hantera vuxna ting: ”Det är inte bra att elvaåringar vet hur vuxna människor ska tillfredsställas sexuellt [...] Barn har inte, och kan inte ha, en naturlig relation till sådan kunskap” (Hamilton a a:193). Rousseau varnar med andra ord för den egna praktiken fyra decennier tidigare! Filosofen var onekligen ”före sin tid”, men inte så som debattören avser (Hamilton 2004:196)!

Nej, Hamilton torde här inte åsyfta den 12-årige brådmogne, sexuellt erfarne, och inte bara ”teoretiskt kunnige” utan praktiserande, Jean-Jacques Rousseau själv… ”För tidig” informa-tion sägs vara destruktiv och leda till överbelastning. ”Lagom information” och ”i rätt tid” (bestämd av samtidens dominerande vuxna barndomsdiskurs) är förstås mycket bättre, det måste ju alla hålla med om. Rousseau menade förvisso att barn först i 12-årsåldern skulle få läsa böcker och Hamilton hävdar att det just är läsförmåga som avslutar BarndomEN och gör människan till en vuxen…

Men när sattes egentligen nollpunkten för skalan ”lagom” och ”rätt tid” för olika företeelser och färdigheter? Hans-Dieter Kübler (2000) har påpekat just att dagens barndom anses ”gå fortare” eller ”för fort”, utan att någon ”lagom fart” någonsin definierats. Kanske var barn förr – undantagandes Rousseau, då – tvärtom alltför ”senfärdiga” med att avsluta Barndo-mEN? Hade vi rent av en retarderad barndom, innan televisionen kom? 

Carl Hamilton i DN 2017: nu ”bara” en ”infantil generation”?

I förra veckan (20/8-17) hade DN Kultur beställt en uppföljning eller utvärdering av Carl Hamilton och bett debattören själv besvara frågan ”Vad hände med den infantila generatio-nens barn?”. I en redaktionell ingress till inlägget, drar redaktören slutsatsen att boken 2004 handlade om att vuxna ”inte längre hade tid att vara föräldrar”. Detta är inget argument som åtminstone jag kan finna framhävt i Det infantila samhället, utan föräldrars tidspress tillhör senare diskussioner om relationen mellan föräldrar och barn.

Redaktören antyder dessutom svaret på sin fråga: ”Varför inte säga det med en gång? Den generation som växer upp nu kan mycket väl vara den värsta någonsin.” Jag vet inte om läsaren ska tolka detta som ironi, en medvetenhet om att alla generationer just nu alltid ”varit den värsta någonsin”, eller som en felaktig konklusion av den svårbegripliga text av Hamilton själv som sedan följer. 

Därför ett förbehåll: trots att jag läst inlägget fyra gånger, och trots att jag tror mig besitta normalintelligens, är jag inte säker på vad Hamilton denna gång vill ha sagt. Att det trots allt inte var bättre på 70-talet? Heller inte värre på 90-talet? Inte så illa nu heller? Dock är vi alla – men särskilt barnen – offer för ”omständigheterna”, fast även föräldrarna drabbas av denna ansiktslösa ”tidsanda”, samtidigt som ”vi” föräldrar är barnens närmaste ”omständigheter”?

Hamilton inleder med att referera till tre-fyra böcker utkomna efter 2004, men med budskap som han inte tycks hålla med om. Dagens barn är, som han nu ser det, inte mer egocentriska än andra unga generationer varit, (jag läser in: tonåringar har i alla tider varit aningen mer narcissistiska än vi vuxna också är), förskola för 1-3-åringar är inte problemet (jag läser in: ty där finns onekligen nära relationer mellan barn och vuxna och tydliga ”strukturer”). ”Vettig kontakt mellan generationerna” är inte mindre idag än tidigare, (jag läser in: även om innehållet i denna meningsfullhet förändrats). 

Debattören sammanfattar sedan själv sin bok:

”För drygt tio år sedan (2004) skrev jag en bok som handlade om ett samhälle med allt mindre utrymme för barndom. Boken hette ”Det infantila samhället”.

Texten utgick från tanken att den traditionella barndomen är på väg att försvinna. Det var inte min upptäckt. Men i början på 2000-talet var det lätt att hitta exempel från mode, idrottsvärld, skola, tv, film och reklam på att avståndet mellan barnens värld och det vuxna samhället krympte. 

Parallellt med barndomens försvinnande pågick en motsvarande och närmast reflexartad förändring av vuxenheten. Läkare, psykologer, idrottsledare och skolexperter som arbetade med barn och ungdomar, använde gärna uttryck som att de vuxna hade ”abdikerat”. Ingen tvivlade på att svenska föräldrar ville vara bra kompisar med sina barn. Men föräldrarna verkade inte bekväma i sin vuxenroll. Barndomen förkortades, barnen visade tidigt vuxna beteenden vilket sågs som ett tecken på framgång, och processen slutade med sin motsats: de vuxna blev (eller ville bli) evigt unga tonåringar.”

Mindre ”utrymme” skulle förstås kunna tolkas som ”mindre tid” men Hamilton betonar och betonade ”mindre avstånd”. ”Barndom” är inte längre synonymt med ”BarndomEN” och ”är på väg att försvinna” betyder inte att den är ”slut” än, utan ”bara förkortats”… Sedan följer en självklarhet, med tanke på att barndom och vuxenhet definieras som varandras motpoler: förändras ”BarndomEN”, förändras också automatiskt ”vuxenhetEN”.

Citatet nedan tolkar jag sedan som Hamiltons ståndpunkt år 2017, fast jag kan ha fel och vad Bibeln säger om ”egocentriker” vet jag inte riktigt (kanske avses dem som behöver upp-maningen ”Älska din nästa, så som dig själv”?):

”Jag tvivlar på att dagens unga är i biblisk mening egocentriker. Jag tror att barn av omständig-heterna har tvingats bli mer affärsmässiga. Omständigheterna i det här fallet är samhället och tidsandan, eller med andra ord: omständigheterna är vi. Jag tror att barnen i mötet med dagens föräldrageneration har dragit slutsatsen att blind tillit helt enkelt inte funkar.

Barnen vill se kontraktet. Och de vill läsa det finstilta.”

Blind tillit rekommenderas idag förstås bara av bokstavstroende. Sedan skymtar lite påverkan från David Eberhards Hur barnen tog makten (2013):

”Säkrast av allt: ta makten över pappa och mamma. Till exempel genom en ätstörning eller självskadebeteende.

Barnen lär sig att behandla nära relationer som en serie transaktioner.

Kort sagt: barnen lär sig tidigt att tänka som vuxna.

Gemenskapen är en synvilla. Bara transaktionen är fast.”

”Går det att vända åter till värderingar byggda på gemenskap och återhållsamhet?”, frågar sig Hamilton till sist och vill tro det:

”Ibland måste man slå livspusslet över ända. Överge känslornas transaktionsekonomi. Vad som krävs är en samhällsvision där det stora livet fogas in i det lilla, inte tvärtom.

Den stora frågan. Var byggs demokratin?

Demokratin byggs i barnkammaren.”

Debattören är inte längre konservativt tillbakablickande till ”DEN traditionella Barn-domEN” utan kritiskt, om än vagt, framåtsyftande. Tretton år efter ”tv som boven” sägs heller intet ont ord om efterföljare som datorspel eller Internet, men visserligen och mest i förbifarten nämns mobilen: föräldrarnas mobil, märk väl.

Jag tolkar det alltså som att debattören 2017 är mer barnsolidarisk än han tedde sig år 2004. Kanske har hans nu 15-årige (?) son, vars dramatiska födelse ingående refereras i boken, fått honom att tänka om en aning och se barndom mer ur barns perspektiv. 

Dock inser Hamilton modell 2017 fortfarande inte att socialisationen till en vuxen medborgare i alla tider och överallt i hög grad skötts av barnen själva och deras kamrater. Inte heller att alla föräldrar nog inte är så värst demokratiska… Det är förstås förståeligt att föräldrar vill överbetona sin egen roll och tro att jämlikhet mellan barn och vuxna är en omöjlighet. Läsning av antropologisk litteratur är emellertid att rekommendera, till exempel David Lancys The Anthropology of Childhood (2008).

Positiv istället för negativ definition av ”barndom”

Nej, att vara vuxen handlar inte om att nostalgiskt kunna tänka tillbaka på sin egen förlorade barndom, utan om att försöka förstå dagens barndom(ar) och inse att barn förmodligen alltid behöver tillförsäkras bättre villkor. Det mäktade redan 1987 den tyske nestorn inom folk-livsforskning, Hermann Bausinger, onekligen med, när han så sent som i 60-årsåldern kommenterade hur Postman definierar barndom negativt: som avsaknad av de kunskaper som vuxna långsamt och mödosamt tillägnat sig via böcker. Postmans utvecklingsmodell, som även Hamilton 2004 okritiskt omfattade, fungerar enbart mot bakgrund av en borgerlig kultur och överdriver nutida mediers makt, menade Bausinger. 

Jag vill dessutom tillägga att barn i torparstugor eller arbetarhem, uppväxta i en lägenhet om ett rum och kök utan plats för någon ”avskildhet”, inte lär ha varit okunniga om vuxnas sexuella ”skamligheter”. Man kan också definiera barndom positivt: som allt det som vuxna förlorat eller glömt att de en gång kunde och hade.

Att på nära håll ha upplevt sitt barn (eller kanske flera, jag vet inget om Hamiltons familj) växa upp, fungerar onekligen upplysande, för att inte säga tillnyktrande. Att under halvt-annat decennium ta del av barnets reaktioner på för pappa nya medier, kanske rent av inse att dessa är berikande förutom kul, är vad som allra mest skiljer Carl Hamilton 2017 från namnen 2004. Jag önskar bara att han i DN-artikeln hade varit tydligare och mer ”politisk” i sin kritik av transaktionsekonomin. 

Att de som själva inte har erfarenhet av barn eller hund inte bör uttala sig om dessas fostran, vet förstås redan alla föräldrar och hundägare.

Not

Det ovan om Hamiltons bok från 2004 är i hög grad ett redigerat kompilat av sidorna 329-330 och 342-346 i min bok ”Nya medier”— men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel (2006). 

Referenser

Bausinger, Hermann: Kultur für Kinder – Kultur der Kinder, sid. 11-18 i Konrad Köstlin, Rosemarie Pohl-Weber & Reiner Alsheimer (red): Kinderkultur, Bremen: Bremer Landesmuseum für Kunst- und Kulturgeschichte 1987

Bly, Robert: Syskonsamhället, Stockholm: ICA bokförlag 1996

Eberhard, David: Hur barnen tog makten, Stockholm: Bladh by Bladh 2013

Edin, Anna: Verklig underhållning. Dokusåpor, publik, kritik, Stockholm: Sellin & Partner 2005

Elkind, David: The Hurried Child: Growing up Too Fast Too Soon, Reading, Mass.: Addison-Wesley 1981 (på svenska 1984: Det hetsade barnet: att stressas in i vuxenvärlden, Stockholm: Natur och kultur 1984)

Hamilton, Carl: Det infantila samhället. Slutet på barndomen, Stockholm: Prisma 2004 

Key, Eller: Barnets århundrade. Studie af Ellen Key, Stockholm: Bonnier 1900

Kübler, Hans-Dieter: Rätselhaftes Kinderpublikum, Grenzen und Aporien der Medienrezeptionsforschung, sid. 59-87 i Ingrid Paus-Haase & Bernd Schorb (red): Qualitative Kinder- und Jugendmedienforschung. Theorie und Methoden: ein Arbeitsbuch, München: KoPäd Verlag 2000 

Lancy, David: The Anthropology of Childhood, Cambridge: Cambridge University Press 2008 

Locke, John: An Essay Concerning Human Understanding, Abridged and edited with an introduction by John W. Yolton, London: Dent 1977 (urspr.1690)

Postman, Neil: Den förlorade barndomen, Stockholm: Prisma 1984

Rousseau, Jean-Jacques: Émile eller Om uppfostran, Göteborg: Stegelands 1977

Rönnberg, Margareta: ”Nya medier”— men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006

Winn, Marie: Children Without Childhood, New York: Pantheon 1983