Det mest använda och samtidigt minst förstådda begreppet i det offentliga samtalet om medierna är ”mediepåverkan”. Statens medieråd gav i december (därför?) ut en rapport kallad Vad är skadlig mediepåverkan? (2016). Texten sägs vara tänkt att ”reda ut saker och ting”, men dess begrepp är på många sätt förvirrande och trasslar i själva verket till saker och ting ytterligare. Redan titeln är minst sagt missvisande.
Rapporten borde snarare ha hetat Vad menar vi med skadlig användning av medier?. Eller ännu hellre Medieanvändningens möjliga negativa följder. Att kalla samtliga av skriftens högst olikartade exempel för ”mediepåverkan” leder lätt till att själva mediet fokuseras, medan användaren av mediet i merparten fall upplevs som passiv och nästan frias från ansvar.
Intrycket ges att det är de tekniska medierna i sig som är aktiva och bär skulden till skadan. I fallet med den rent olagliga användningen av olika medier döljer påverkansbegreppet att det trots allt är sändaren av exempelvis det kränkande budskapet som direkt påverkar offret negativt, även om mediet förvisso används som ett verktyg.
Den nu valda titeln ger dessutom sken av att det skulle existera konsensus om att det som tas upp i rapporten verkligen ÄR belagt såsom varande skadligt, vilket en del brasklappar i texten då och då visserligen mildrar. Vidare låter skriftens namn förstå att den handlar om mediers ”påverkan”. Med sådan ”påverkan” brukar det som på engelska benämns ”media effects” och på tyska Medienwirkungen avses, men mycket av det som skriften tar upp handlar inte alls om sådana samband. Har man äntligen kommit fram till att påverkan inte längre är fråga om ”cause and effect”, orsak och verkan?
Uppenbarligen för att utvidga rådets möjliga arbetsområde medtas även datorspel i medie-begreppet, trots att spelen inte alls är några medier av kommunikationstyp utan spelmaski-ner. Spelandet är t.ex. inte grundlagsskyddat, vilket förvisso inte heller s.k. sociala medier är, men dock ägnas åt kommunikation. Likaså talas det om ”Internetberoende” fastän Inter-net inte heller är något medium, utan en infrastruktur, medan ett så viktigt medium som boken saknas helt.
Överlag verkar skriften främst handla just om marknadsföring: att Statens medieråds fram-tida arbetsuppgifter inte ska minska, i och med att granskningen av biograffilm nästa månad mister åldersgränsen ”Barnförbjudet” och andra arbetsminskande förändringar införs.
Begreppet ”mediepåverkan” vidgas obefogat
Direktiven till Statens medieråds arbetsuppgifter innehåller inte någon precisering av begreppen ”(potentiellt) skadligt medieinnehåll” eller ”(potentiellt) skadlig mediepåverkan”. Påverkansbegreppet saknar överlag även i medieforskningsframställningar ofta precis definition, men brukar avse medieinnehålls förmodade negativa inverkan på mottagarens beteende eller attityder via ”inlärning” av olika slag: t.ex. ”identifikation”, instruktion eller imitation.
Inte minst inbegrips vad (den vuxna) allmänheten tycker/tror är negativ verkan, i form av (unga människors) benägenhet att ta till våld, bli aggressiv, känna oro eller rädsla, få en förvriden verklighetsuppfattning eller bristande medkänsla efter att ha sett en eller flera skildringar i bilder. Sällan kan annat än ett samband mellan medieinnehåll X och före-komsten av beteendet/attityden Y upptäckas, men en länk mellan dessa är inte detsamma som att X orsakat Y, utan det kan även finnas andra, icke studerade skäl.
Statens medieråds specifika arbetsområde ”skadlig mediepåverkan” har traditionellt avsett ”medieINNEHÅLLSpåverkan” från s.k. massmedier. Så är det tydligen inte längre av rapporten att döma, utan någonting betydligt vidare sägs behövas i och med dagens digitala två- och flervägskommunikation. Skadlig mediepåverkan preciseras här i själva verket som ”medieANVÄNDNINGSpåverkan”: ”hur en enskild person exempelvis kan uppleva ångest, bli kränkt eller lida fysiska men av medieanvändning” (a a:13). Inbegrips gör här nämligen även den egna ”(över)användningen” av tv-program/filmer eller datorspel även oavsett dessas innehåll, såväl som andra personers missbruk av s.k. ”sociala” medier som går ut över ”skadligt mediepåverkade” oskyldiga.
Här buntas således en enskild person i egenskap av 1) fysisk användare av ett medium och 2) ”psykisk” mottagare av dettas opersonliga information/innehåll ihop med 3) vederbörande själv som (t.ex. personligen kränkt) ”innehåll” i 4) någon annan enskild persons sändande av socialt delad kränkande ”information”.
”Källorna” i rapporten som är tänkta att belägga detta slags skada orsakad ”av medier”, även oavsett deras innehåll, är motsägelsefulla: dels förarbetena till lagar, förordningar och instruktioner som reglerar myndighetens eget arbete (t.ex. SOU 2009:51); dels valda delar av forskningen på området som dock inte ska uppfattas som att ”de studerade effekternas existens är bevisad”, utan bara bör betraktas som ”exempel på forskningsområden som undersökt negativa effekter av medieanvändning snarare än en forskningssammanställning” (a a:7, kursiv i original); dels ”belysande exempel” (a a:8) i form av vad 16 stycken 10-15-åringar och 14 föräldrar själva anser vara skadligt i medier…
Tre slags ”skadlig mediepåverkan”?
Formuleringarna bakom Statens medieråds eget uppdrag, viss forskning samt föräldraoro, kallade skriftens tre källor, har alltså lett till rapportens tre typer av påstått ”skadlig medie-påverkan”: skadligt medieinnehåll, skadligt kommunikativt handlande samt skadligt handha-vande. År 2015 ändrades nämligen de mediepolitiska målen och Rådets uppdrag från att beträffande t.ex. biofilmer ”motverka skadliga inslag i massmedierna” (mina kursiveringar) till att ”motverka skadlig mediepåverkan”.
De nya digitala medierna är ju i vissa fall inte längre enbart grundlagsskyddade massmedier som riktar sig till vem som helst som önskar ta del av dem, utan kan numera även användas för gruppvis eller individuell mellanmänsklig, och ibland rent av omänsklig, överföring av meddelanden i ”sociala” medier. Därav således det nya vidgade mediepåverkansbegreppet. Rapporten talar alltså om tre totalt olika sorters ”potentiellt negativa effekter på en individ eller en grupp individer” (a a:14). Nämligen:
Förmodat 1) skadligt medieinnehåll: avser sådant som i sig tros kunna framkalla negativa effekter när det når en publik (t.ex. skräckfilm som skrämmer små barn, propaganda, reklam, våldsinslag, pornografi, utseendeideal och stereotyper är sådant som tas upp under denna punkt);
2) Skadligt kommunikativt handlande: anses finnas av två slag och syfta dels på a) brott-slig användning av medier: hat och hot på Nätet, kränkningar, trakasserier eller annan krimi-nalitet av typen mobbning, grooming, piratkopiering, hackning. (Denna typ går rapporten sedan inte in närmare på.) Dels åsyfta ”problematisk Internetanvändning” av den typ som i dagligt tal brukar kallas för olika former av b) ”beroende” (t.ex. pengaspelsberoende, dator-spelsberoende, ”Facebook-beroende”, ”mobilberoende”). Den förment ”beroende” sägs ha förlorat kontrollen över sitt eget handlande.
Min reaktion? I den olagliga typen 2 a), som inte faller inom Statens medieråds område utan domstolars, är de skadligt ”mediepåverkade” individerna inblandade i rollen av passiva offer för den kränkande handlingen, där det använda mediet givetvis bara är ett oskyldigt redskap. Exempelvis mobbning via mobilsamtal gör dock tydligen detta till ”skadlig telefonipåver-kan”, så som Medierådet verkar se på saken. Men jämför vi med en person som får ett knyt-nävsslag i ansiktet, är offret då väl inte ”handpåverkad”? I fallet med den lagliga varianten i 2 b) anses användaren däremot vara överaktiv. Med denna tolkning blir det den ”beroende” som står för den ”skadliga mediepåverkan” på sig själv. Således snarare ”brukarpåverkan”?
3) Skadligt handhavande syftar på rent fysiska effekter av individens egen omfattande medieanvändning: t.ex. nämns fetma till följd av flera timmars dagligt stillasittande framför tv:n eller datorn (inte boken?), närsynthet, förslitningsskador, sömnproblem, koncentra-tionsproblem.
Också här är det enligt min uppfattning väl snarare den ”påverkade” som själv står för den skadliga handlingen, inte mediet eller spelapparaten. Timslångt datorspelsspelande är då mest troligt följden av ”tristesspåverkan”.
Som jag ser det hela kan typerna två och tre rimligen inte kallas för ”skadlig medie-påverkan”. Att till ett enda begrepp slå samman skrämmande skräckfilm (innehåll), kränk-ningar och andra brott (handlingar riktade mot reella offer), samt ”självförvållad” ekonomisk skada p.g.a. spel om pengar på Nätet, eller fysiska men typ fetma och förslitningsskador efter datorspelsspelande online, påvisar i sig det absurda i detta nya vidgade begrepp ”skadlig mediepåverkan”, som mig veterligt inte har några internationella motsvarigheter.
Så varför existerar denna nyskapelse? Det ska jag återkomma till mot slutet av inlägget.
Medieburna distansbudskap – skadligare än luftburna & nära?
Författarna till rapporten tycks ibland själva hysa tvivel rörande den egna framställningen: ”Blir t.ex. mobbning till skadlig mediepåverkan när den utförs via sociala medier istället för på skolgården?” (a a:6). Frågan besvaras här inte, men längre fram (a a:33-35) är svaret uppenbarligen JA. Mitt eget svar lutar snarare åt NEJ!, åtminstone inte mer än att verbal mobbning ansikte-mot-ansikte på skolgården i så fall skulle vara fråga om ”skadlig luft-påverkan”, när glåporden flyger genom luften. ”Sändarens” agerande är förstås det som står för skadan.
Jag menar också att det är medieinnehållet i nätmobbningen som leder till skadan, inte distributionssättet i sig. Mot rapportens slut (a a:50) framgår dock att Statens medieråd anser att potentiellt ”skadligt kommunikativt handlande” av denna typ med tiden och på t.o.m. långt avstånd kan vara skadligare mediepåverkan än skolgårdsmobbning, eftersom det når fler och under lång tid. Det är förstås möjligt, fast fjärrmottagare är å andra sidan inte bekanta med eller för offret.
Vissa av rapportens påståenden är dock minst sagt motsägelsefulla, rent fördummande eller nedvärderar åskådaren, exempelvis de om stereotypers påstådda direktverkan via...
”..ackumulerad exponering. En människa lär sig exempelvis inte stereotyper genom en enda exponering, utan det är först efter upprepade möten med information där samma stereotyp förekommer som hon lär sig att cowboys med svarta hattar är onda och att de med vita hattar är goda, att blondiner är dummare än brunetter eller att svartmuskighet och utländsk bryt-ning är tydliga indikatorer på kriminalitet” (a a:15-16).
Ingen antydan ges om konkurrerande motsatta lärdomar gjorda vid åskådarnas faktiska vardagsmöten med blondiner, eller deras reflektionsförmåga och högst sannolika tvivel rörande hattpåverkan. Att aggressioner, riskfyllt sexuellt beteende, överkonsumtion eller rasistiska föreställningar i själva verket troligen beror på helt andra faktorer än medie-innehåll såsom fiktionsvåld, pornografi, reklam eller propaganda (a a:16), nämns heller aldrig.
På de nästföljande sidorna (a a:17-20) ges visserligen en kortkort översikt över konkurre-rande påverkansteorier, men framställningen knyts sedan inte explicit till påståendena på sidorna innan. Tio sidor senare står förvisso beträffande stereotyper att det är ytterst svårt att kunna isolera sådan mediepåverkan från andra typer av stereotyp…
”…icke-medierad påverkan, eftersom många stereotyper så att säga lever ett liv även utanför medierna. Det finns dock undersökningar där man gör anspråk på att ha klarlagt sådana påverkanseffekter, exempelvis vad det gäller könsstereotypa lekar avseende förskolebarn som ser på filmer om superhjältar respektive Disneyprinsessor” (a a:26).
I citatet antyds således, eller motsägs i vart fall inte, att animerade Disneyfilmer med vackra unga tjejer i huvudrollen inte bara skulle vara orsaken till förskoleflickors typiska ”flick-lekar”, utan också att sådana stereotypa lekar dessutom skulle vara skadliga. Det finns helt enkelt inga belägg för någotdera. Låt mig nämligen titta närmare på den prinsess-studie som Medierådets rapport här refererar till i ovan citat.
Stereotyper är inte nödvändigtvis ”skadliga”!
Jag ska här inskränka mig till att granska en enda av skriftens alla refererade undersök-ningar, nämligen just den om påstådda ”skadliga effekter” på förskolebarns könsstereotypa lekar efter att ha sett filmer om Disneyprinsessor. Här refererar Medierådets rapport till Sarah Coyne m.fl. (2016) (studien om superhjältar är gjord av samma forskare, men från 2014). Låt oss alltså se vad prinsess-studien i själva verket kommer fram till, för att sedan återknyta till Statens medieråds egna skrifter i fråga om hur vuxna och barn bör förhålla sig till presumtivt ”skadliga” medierade stereotyper.
Jag har i många tidigare inlägg (t.ex. 11/1-16; 13/1-16; 1/2-16) argumenterat för att könsste-reotyper inte alls behöver vara problematiska. I barnfallet handlar de om fastställande av den egna könsidentiteten – inte om genusinskolning. Med hjälp av stereotypa handlingar och leksaker som tydligt signalerar att de är pojkar eller så flickor, kan barnen i åldern 3-6 år tills vidare agera ”pojkigt” respektive ”flickigt” på för kamraterna och barnen själva begripliga sätt. Det hela har ingenting med kommande vuxna genus att göra.
Man tar alltså hjälp av en kollektiv könsidentitet som tar sig uttryck i könsseparerade lek-handlingar och leksaker: i stereotypa flick- och pojkkulturer. Pojkar leker cowboys och supermän, inte för att de ser män i omgivningen som är supermän eller cowboys, utan för att andra pojkar leker sådana lekar. Flickor leker ”Disneyprinsessor”, men inte för att vuxna kvinnor agerar likadant. Just tack vare att stereotyper är så övertydliga, blir det om några år också för barnet möjligt att upptäcka det stereotypa.
I den refererade studien av Sarah Coyne och hennes kolleger (2016) undersöktes 198 försko-lebarn i åldern 3-6,5 år (i snitt 5-åringar). Frågan gällde vilken inverkan på barnens köns-specifika agerande, deras positiva sociala samspel (t.ex. hjälp till kamrater) och deras syn på den egna kroppen som tittande på filmer om och lek med Disneyprinsessor och intresse för andra prinsessprylar såsom kläder eventuellt uppvisade ett år senare. Barnens genusrelatera-de agerande mättes i början och slutet av året för att kunna se eventuella skillnader, hypo-tetiskt orsakade av prinsesspåverkan.
Barnens föräldrar tillfrågades om hur starkt dotterns/sonens intresse för prinsessmaterial varit, om barnet lekt könsstereotypt, kommenterat sitt utseende och sin kropp. Barnets kroppsuppfattning mättes med hjälp av ja eller nej på enkätfrågor till föräldrarna av typen "My child likes his or her body", "My child would like to be thinner", "My child talks about his or her weight often” och "My child wishes he or she were better looking". Förskole-personalen tillfrågades likaså om samma ämnen och även om hur hjälpsamma mot kamrater som barnet varit.
Barnens könsstereoypa agerande undersöktes också i form av en uppgift som gick ut på att de fick sortera ”flickleksaker” (docka, teservis), ”pojkleksaker” (actionfigur, verktyggrejer) och ”neutrala” leksaker (pussel, målargrejer) i olika lådor och samtidigt säga vilka de själva brukade leka med lite, mycket eller inte alls.
Ingen midjemåttspåverkan – vad än tidningarna har påstått
Resultaten visade föga förvånande att flickorna betydligt oftare (61%) än pojkarna (4%) åtminstone en gång i veckan lekt med Disneyprinsessleksaker. Men för såväl pojkarna som flickorna fanns det ett samband mellan att vara ”exponerad för” prinsessorna och ett mer genusstereotypt leksaksval och agerande som vanligtvis är förknippat med flickor. Dessa pojkar var dessutom mer hjälpsamma och vänliga och hade bättre kroppsuppfattning än andra pojkar. Prinsessprodukterna ”påverkade” således pojkarna att bli mindre maskulint könsstereotypa och tros enligt Coyne ha ”identifierat sig med” dagens Disneyfilmers mer androgyna prinsar, som motvikt mot hypermaskulina superhjältar.
De flickor som i hög grad ägnade sig åt filmer med Disneyprinsessorna och lekte mer med sådana leksaker uppvisade ett år senare också mer av det som bedöms vara stereotypt feminint beteende (att låtsas laga mat & städa, inte vilja smutsa ned sig, lek med dockor), oberoende om de hade mycket eller lite av detta agerande vid studiens start. Tvärt emot vad forskarna hade förutspått, fanns emellertid inget samband mellan flickor med stort prin-sessengagemang och en låg uppskattning av den egna kroppen ett år senare.
Trots det hade tidningar som The Guardian och The Mail (27/6-16) ändå direkt felaktiga artiklar om studien som hävdade att prinsesskulturen skadar flickors självuppskattning och syn på den egna kroppen: ”Disney princesses contribute to 'body esteem' issues among young girls, finds study” (The Guardian 27/6-16). Även TIME (22/6-16) framhöll att prinsessfokuseringen potentiellt leder till sämre kroppsuppskattning hos flickor – trots att den aktuella studie inte alls fann några sådana skadliga effekter. Detta är väl vad så många, inklusive journalister, förväntar sig, varför studiens resultat tydligen blev svårt att läsa innantill.
Tvärtom var det så att denna s.k. longitudinella undersökning (över ett års tid) visade att flickor med den lägsta uppskattningen av sin egen kropp var de som mest intresserade sig för Disneyprinsessorna. Ett slags omvänt samband således, från ”orsaken” låg kroppsuppskatt-ning till ”verkan” prinsessintresse. De flickor som hade ”lower body image” när studien inleddes, tenderade att vid studiens slut vara mer intresserade av prinsesskulturen.
Flickor som sett mycket på Disneyfilmerna med de sju ”prinsessorna” föredrog alltså ett år senare lek med dockor och teserviser, liksom att ha klänningar med spetsar, rysch och pysch – och befaras därför om si så där 20 år inte vilja bli doktorer eller ingenjörer… Att leka med dessa ting tros vara begränsande och inrikta flickorna mot hushållsarbete, vilket förutsätts vara förkastligt.
En motsatt tolkning vore att flickornas preferenser för traditionella flicksaker fanns där redan innan eller påverkades av andra ting i närmiljön, varför de letade sig fram till prinsessakerna eftersom dessa stämde överens med deras existerande preferenser. En studie av detta slag kan dock inte bevisa någonting alls om orsak och verkan, eftersom det finns så många andra möjliga skäl till genusförväntningar och könsrollsagerande. Än mindre kan den visa att stereotyper i vardagen skulle vara fråga om ”skadlig mediepåverkan” på barn.
Skadliga föräldrasamtal om prinsessfilmerna?
I Sarah Coynes och hennes kollegers studie (2016) undersökte också inverkan av att föräldrarna talade med sitt barn om tv-programmen och filmerna. Forskarna förvånandes ännu en gång av studiens fynd, nämligen att både de flickor och pojkar som i 4-årsåldern sysslade särskilt aktivt med prinsessprodukterna i 5-årsåldern uppvisade stereotypa feminina genusföreställningar enbart om deras föräldrar sagt att de ofta brukade samtala med sitt barn om medierna. Således motsatt vad alla mediepedagoger inklusive Statens medieråds brukar rekommendera. Forskarna frågade visserligen inte exakt hur eller vad föräldrarna då talade om.
En av Coynes kolleger i de här omnämnda bägge texterna om superhjältar respektive Dis-neyprinsessor, Eric Rasmussen (2014), har dock i ett eget experiment kommit fram till att hur och när föräldrar försöker vaccinera barnen mot negativ mediepåverkan är avgörande, likaså att den optimala tidpunkten varierar med barnets ålder. Så ska man tala kritiskt vaccinerande mot mediepåverkan före, under eller efter att man sett en film eller ett tv-program?
Rasmussen genomförde ett experiment med 150 barn i åldrarna 5-7 och 10-12 år under fyra olika betingelser. Han visade alla grupper ett sexminuters klipp ur den animerade tv-serien Svampbob Fyrkant, i vilket Svampbob och dennes bäste vän, sjöstjärnan Patrik ”beat the crap out of each other” (om denna utmärkta serie, se mitt blogginlägg 1/2-17). Med en av grupperna talade Rasmussen kritiskt om avsnittets våldshandling före visningen, med en annan grupp under själva tittandet, med en tredje grupp efter och inte alls med den fjärde gruppen.
Resultaten visade att i fallet med de yngsta åldrarna spelade det ingen roll alls när den vuxne inskred med sina åsikter. Däremot att han gjorde det, då det visade sig att i dessa tre varian-ter barnens aggressiva tankar minskade i jämförelse med den fjärde gruppen i vilken den vuxne inte alls lade sig i och ”hjälpte barnen tolka scenen”.
I fallet med den äldre gruppen var tidpunkten emellertid avgörande. Det visade sig att 10-12-åringarnas aggressiva tankar var mindre om Rasmussen hade det kritiska samtalet före visningen än efter. En diskussion efter att scenen visats, resulterade rent av i att dessa barn fick mer aggressiva tankar. I vissa fall uppvisade de äldre barnen till och med motreaktioner och motstånd. Det är förstås oklart om detta beroende på att 10-12-åringarna var arga på den vuxne, eller om deras ökade aggression berodde på ”mediepåverkan”.
I vart fall Eric Rasmussen själv menar på sin blogg (5/12-16) att det är svårare att omtolka det ”budskap” som barnen fått från serieavsnittets scen, än att ”från första början hjälpa dem tolka det på rätt sätt […] Prevention tycks helt enkelt fungera bättre än intervention”.
Det är som sagt svårt att påvisa orsakssamband och särskilt dettas riktning (även kallat kausalitet): är det den vuxna interventionen exempelvis i form av kritiska mediesamtal som gör att barnets aggressiva respons uteblir, minskar eller rent av ökar, eller får barnets aggressiva respons på våldet i t.ex. en film den vuxne att reagera med kritiska synpunkter?
Vadan intresse just nu för en vidgad ”skadlig mediepåverkan”?
Här finns inte utrymme till att gå in på intervjuade föräldrars och barns så kallade vardags-teorier om mediepåverkan, men de kommer förstås någonstans ifrån. Kanske är de influerade av pressens sätt att presentera vad ”ny forskning visar”, såväl som påverkade av Statens medieråds tidigare rapporter och kurserbjudanden. Forskning om medier är alltid reaktioner eller svar på något som upplevs som ett samhällsproblem. Ett påstått problem kan också vändas till arbetsmöjligheter för olika grupper. Vilka vardagsproblem har lett till eller lösts av forskning om ”skadlig mediepåverkan”? Vem har intresse av det talas i dessa termer?
Ja, exempelvis mediebolag, reklamfirmor, journalister, politiska partier, kulturkritiska grupper såsom kyrkliga företrädare, läkare, skolfolk, föräldrar, mediepedagoger, Statens medieråds anställda o.s.v, etc, med flera – som därmed tryggar sina jobb, i och med att man exempelvis kan lära ut vad man själv menar med mediekompetens. Eller kan baktala konkurrerande medier, eller sälja lösnummer genom att oroa folk med den senaste ”faran”, såväl som erbjuda sina tjänster. Och så vidare.
På sidan 50 i rapporten motiveras den enligt min mening obefogat breda tolkningen av Statens medieråds uppdrag att motverka ”skadlig mediepåverkan” på detta vis:
”Den beskrivning av begreppet skadlig mediepåverkan som återfinns i SOU 2009:51 Avskaffande av filmcensuren för vuxna, men förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan, innebär ett brett arbetsfält för Statens medieråd” (2016:50).
Här tolkas således nu de tre olika typerna av potentiellt skadlig mediepåverkan redan åter-finnas där. Påståendet stämmer dock inte, då SOU 2009:51 inte alls medtog medierådsrap-portens tredje typ eller beroendevarianten, och även den andra brottsliga typen överläts i den statliga utredningen helt åt straffrättsliga regler. Men om arbetsfältet så länge funnits, varför har det i så fall tagit åtta år att känna behovet av att publicera denna rapports nya medie-påverkansbegrepp? Varför dyker det inte upp förrän sista veckorna 2016?
Statens medieråd borde nog ha lyssnat på vad utredaren 2009 klokt nog sade:
”Jag anser det mer konsekvent att skilja mellan å ena sidan den påverkan det har på en individ när han eller hon tar del av en skildring i en framställning som omfattas av YGL [=yttrandefrihetsgrundlagen] och å andra sidan den påverkan som kommer av att en individ använder sig av Internet som ett led i en kriminell – eller i vart fall stötande – verksamhet” (a a:190).
Så vad skulle kunna förklara att Statens medieråd först nyligen kommit ut med denna rapport med dess nya vidgade innebörd av begreppet ”skadlig mediepåverkan”? Kan det möjligen bero på att det sammanfaller med att Medierådet förlorar en del av sina arbets-uppgifter, i och med den nya lagen om utvidgad ledsagarregel gällande från 1 mars 2017, som bland annat i praktiken utraderar åldersgränsen ”barnförbjudet”?
Regeringen bedömer ju (i Prop.2016/17:35) att den utvidgade ledsagarregeln, såväl som avskaffandet av tillståndskort och filmgranskningsavgifter, som konsekvenser får en för-enklad hantering och minskad administration för Statens medieråds vidkommande (a a: 16-17). Antalet överklaganden till förvaltningsdomstolen av beslut om åldersgränser förväntas minska, då filmdistributörerna tros nöja sig med en icke-absolut 15-årsgräns, som alltså tillåter även 11-14-åringar att tillsammans med någon över 18 år ändå se filmen ifråga.
Rapporten i sig PR eller en form av skadlig mediepåverkan?
”Påverkan” är ett av flera luddiga begrepp förknippade med det iakttagna eller förmodade negativa resultatet, följderna, konsekvenserna, ”effekterna” av (företrädesvis ungas) medie-användning. Att använda begreppet ”skadlig mediepåverkan” inte enbart om mottagarens reaktioner på (förment) skadligt medieinnehåll, utan även om den skada den enskilde utsätts för genom att ett medium av någon annan används som ett redskap vid mobbning, hot, förtal och andra kränkningar, bedrägerier, integritetsintrång eller grooming är dock enligt min mening heltokigt. Detta är snarare fråga om ”brottslig medieanvändning” från förövarnas sida.
Att därtill i begreppet ”mediepåverkan” dra in mediekonsumentens försämrade fysiska eller psykiska hälsa på grund av alltför mycket stillasittande eller en beroendeproblematik är lika illa. Jämfört med Statens medieråds påstådda första och andra typ, byter man ju i denna tredje ”variant” helt perspektiv, så att objektet för ”skadlig mediepåverkan” i Medierådets typ 1 och 2 nu själv tvärtom blir identiskt med subjektet för påverkan på sig själv.
De anställda på Statens medieråd hävdar på rapportens näst sista sida att det i och med medietekniska förändringar finns goda skäl till att bredda förståelsen av begreppet ”skadlig mediepåverkan” (a a:51). Hur mycket av de tre typerna som då bör falla inom Statens medieråds verksamhetsområde diskuteras avslutningsvis. Vad gäller ”skadligt kommunika-tivt handlande” och ”skadligt handhavande” inser Medierådet sin begränsing, men menar sig kunna fungera främst förebyggande och rådgivande: ”Det kan innebära ett inhämtande av forskning och beprövad kunskap inom området eller mer konkreta samarbeten” (ibid).
Arbetsuppgifterna blir i fortsättningen dock förutom fastställande av filmers åldersgränser mest fråga om att stärka barn och unga som ”medvetna, kunniga och reflekterande medie-användare” (a a:52). Inget sägs emellertid om att stärka barn och unga som positiva medie-påverkare. De barnpaneler som (enligt SOU 2014:64) ska finnas för att tillvarata barns perspektiv omnämns inte heller. Jag efterlyser således även barnpåverkan på skriften.
Som Statens medieråds direktör Ewa Thorslund själv skriver i rapportens förord (a a:3): ”Vitt skilda fenomen blir inte ett och detsamma bara för att medier råkar vara inblandade. Man bör alltså hålla isär skadligt medieinnehåll, skadligt kommunikativt handlande och skadligt handhavande” (kursiv i original).
Så sant som det är sagt. Men varför i fridens namn då slå samman alla tre till ett enda begrepp ”skadlig mediepåverkan”?! Detta är nog det som allmänheten främst kommer att minnas som ”påverkansbudskapet” från skriften ifråga: ”Det finns alltså tre olika sorter!”, vilket gör medierna ännu mer suspekta… Därmed behövs mer än tidigare Statens medieråds kartläggningar, kurser, kunskapsmaterial och rådgivning? Vilka det härmed görs dold pro-paganda för?
Är rapporten således bara marknadsföring för att säkra den egna framtida verksamheten, nu när barn kan se vilka filmer som helst med vuxen ”ledsagare” i och med att barnförbjuden film från och med nästa månad i praktiken upphör att existera? Kanske är jag alltför miss-tänksam, när mina tankar går till en variant av Parkinsons Lag enligt vilken nya arbetsupp-gifter måste tillskapas när gamla försvinner.
Eftersom rapportens innehåll förmedlas via ett (digitalt eller pappersbaserat) medium, är oroväckande och förvirrande, kan Vad är skadlig mediepåverkan? kanske sägas vara just ett exempel på ”skadlig mediepåverkan”.
Referenser
Andersson, Yvonne, Christofferson, Jan & Dahlquist, Ulf: Vad är skadlig mediepåverkan?, Stockholm: Statens medieråd, december 2016
Coyne, Sarah M., Linder, Jennifer R., Rasmussen, Eric E, Nelson, D. A. & Collier, K. M: It’s a bird! It’s a plane! It’s a gender stereotype!: Longitudinal associations between superhero viewing and gender stereotyped play, Sex Roles 70 (2014):9-10, s.416-430
Coyne, Sarah M, Linder, Jennifer R, Rasmussen, Eric E, Nelson, D. A. & Birkbeck, Victoria: Pretty as a princess: Longitudinal effects of engagement with Disney princesses on gender stereotypes, body esteem, and prosocial behavior in children, Child Development 87 (2016):6, s.1909-1925
Rasmussen, Eric: Proactive vs. retroactive mediation: Effects of mediation's timing on children's reactions to popular cartoon violence, Human Communication Research 40 (2014):3, s.396-413
Regeringens proposition En avgiftsfri filmgranskning och utvidgad ledsagarregel, ID-nummer: Prop. 2016/17:35, Stockholm 1/11-16
SOU 2009:51 Avskaffande av filmcensuren för vuxna, men förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig medie-påverkan, Stockholm: Fritze 2009
SOU 2014:64: Betänkandet En ny modell för åldersklassificering av film för barn och unga, Stockholm: Fritze 2014
Statens medieråd: Vad är skadlig mediepåverkan?, Stockholm, december 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar