måndag 6 februari 2017

Varför har (särskilt) så många pojkar en dinosaurie-fas? Eller upphör kanske aldrig fascinationen?


En tredjedel av alla barn sägs tidigt få ett extremt intensivt intresse för något och bli nästan som ”besatta”. Att framför allt åtskilliga pojkar, men även en del flickor, ibland redan i 3-4-årsåldern eller ännu tidigare får ett allt överskuggande intresse för dinosaurier är ingen ny-het. En nyhet vore det dock att få ta del av några försök att förklara uppblossandet av denna världsvida spridda fascination. Liksom varför fixeringen oftast ser ut att upphöra några år senare. Jag menar att detta ointresse för att begripa säger något om vuxnas inställning till barn – och att de dinosauriefrälsta pojkarnas fokus också säger något om deras relation till vuxna.

Uppsvinget för de garanterat utdöda djuren tycks ha inletts redan under 70-talet. Den teck-nade tv-serien Familjen Flinta (The Flintstones) hade förvisso under första halvan av 60-talet ett husdjur i form av en dinosaurie. Men denne Dino var, förutom liten, alltför glad och snäll för att nämnvärt höja intresset. Varje ny upptäckt inom paleontologi har dock åter-uppväckt ett slumrande intresse och just 60-talet brukar kallas för dinosaurierenässansen. 

Tack vare tekniska framsteg inom filmbranschen kom även allt fler filmer för barn som kunde återuppväcka de döda åtminstone bildligt, exempelvis den animerade barnfilmen Landet för länge sedan/The Land Before Time (1988, Don Bluth) om apatosaurusungen Lillefot. Det senaste exemplet är förstås fjolårets Den gode dinosaurien/The Good Dinosaur (2015, Peter Sohn).

Några få böcker för barn utkom i slutet av 60-talet men de bägge senaste decennierna har utbudet exploderat, vilket i och för sig barnboksutgivningen generellt gjort. LIBRIS ger 652 träffar för sökordet ”dinosaurier”, varav många rör barnböcker från de senaste två decenni-erna: alltifrån populärvetenskapliga faktaböcker, bilderböcker i pop-up, superpyssel, målar-böcker med självlysande fästisar till läromedel (inkl. film/video) om urtidens giganter såväl som om dinobebisar. 

Utbildningsradion har gjort minst tio program för lärare och elever i förskola och skola om djuren, varav vissa med lärarhandledning. Temat verkar vara väldigt populärt överallt. På UR Play finns för närvarande (tillgänglig t.o.m. 25 feb-17) en fyra minuter lång animerad skräckfilm för förskolebarn, Under dinosauriernas tid.


Så hur kan man förklara det stora intresset? Här ska ett antal möjliga förklaringar fram-kastas.


Stora, skrämmande, utdöda – och därmed ofarliga


En närmast självklar orsak är givetvis att djuren dog ut för länge, länge sedan. Sextiofem miljoner år säger barn visserligen ingenting, inte oss vuxna heller, egentligen. I motsats till lejon, hajar och andra farliga stora såväl som små djur och människor som finns nu någon-stans, behöver pojken därmed således inte personligen oroa sig för dem. Barn är samtidigt fascinerade av skrämmande ting. Fascination är en ambivalent samtidig dragning till och bortstötande från något. Barn älskar ju t.ex. spökhistorier och vill bli jagade av (lekfulla) ”monster”. Dinosaurier är ett slags verkliga monster och väcker instinkten att förstå och uthärda hot.


Verklighetens magi


Samtidigt som barnen fantiserar är de ytterst mottagliga för fakta om urtidsdjuren. Dinosau-rierna har till skillnad från fantasifoster som drakar och monster onekligen funnits, så ingen kan säga att de bara är/varit på låtsas. Det är magiskt att tänka att de visserligen inte är här nu, men tänk om de varit det… Vilket viss fiktion just spinner vidare på. Många dinosaurier var alltså verkliga monster, somliga stora som höghus, andra långa som flera bussar.


Storleken imponerar


Att vissa av dinosaurierna onekligen var enormt stora och farliga är onekligen späntade att fantisera kring. Att som leksak ha den största, starkaste, snabbaste eller farligaste dinosau-rien med de sylvassaste eller de flesta tänderna (600 stycken som T-Rex) och den blodigaste käften imponerar på kompisen, på samma sätt som en stark pappa kan göra: ”Min är starkare eller större än din”… Man kan kontra med att ”min [dinosaurie, alltså] har taggtrådssvans”, flera horn, eller pansarrygg… Leker man med den, kan man dessutom fantisera att man kontrollerar den. 

Är enbart pojkar upptagna av att jämföra storlek och styrka? Flickors motsvarighet i aningen högre åldrar är väl intresset för likaledes stora, men i huvudsak ofarliga, hästar. Hästtokiga tjejer kan också de när de rider på djuret ifråga känna att de verkligen kan kontrollera hästen, vilket skänker en känsla av både makt och säkerhet. 


Androcentrism


Att flickor i mindre utsträckning leker med dinosaurier kan också hänga samman med att leksakstillverkare och bokproducenter främst tillverkar figurer och berättelser som riktar sig till pojkar. Exempelvis inriktar sig på rovdjuren bland dinosaurierna eller på skräckscena-rios, snarare än växtätare. Med andra ord bero på androcentrism (andro ≈ grekiska för ”mannens”): föreställningen att pojksaker passar för alla, medan tjejsaker bara tros intressera flickor. 

Skillnaden mellan könens superintresse lär även hänga samman med att pojkar, med eller utan hjälp av medieberättelser, strider eller leker ”våldsamma” lekar med sina figurer. Leker man med, eller att man ”är,” en dino, tillåter vuxna en att göra (nästan) vad som helst, till skillnad från i de flesta andra lekar. Man får till exempel ryta hur högt som helst! Eller hjälpa odjuret slåss och bitas. Flickor dras mera sällan till detta slags kraftmätningar och tävlingar. Möjligen har denna lek med småfigurer som stand-in för en själv fått ökad dragningskraft, som en ersättning för pojkars mer personliga och fysiska kraftmätning förr i tiden och som nu inte alltid tolereras.


Genusträning


Men pojkars starkare intresse för dinosaurier kan även ha genetisk-biologiska förklaringar. Amerikanska studier har visat att åtminstone 75 procent av de riktigt intensivt frälsta barnen är pojkar (Johnson & Eilers 1998; DeLoache m.fl. 2007). Det är dock osagt varför pojkar skulle dras mer till dessa djur, men den brittiske psykologen Simon Baron-Cohen har ut-vecklat en teori om att pojkar, bland annat avhängigt av de manliga fostrens testosteronnivå, skulle vara ”systematiserare”. Med andra ord intresserade av system och fokusera sin upp-märksamhet på ett snävt avgränsat område för att analysera och organisera detta. Flickor å andra sidan skulle enligt denna teori oftare vara ”empatiserare” och vilja förstå andras tankar och känslor, samt svara på dessa med ett lämpligt agerande.

En annan hypotes om pojkars dragning till stora djur och ting (grävmaskin, sopbil eller dinosaurie) är att det skulle röra sig om en inneboende biologisk mekanism framsprungen ur socialisation, utifrån att arkeologer funnit att de tidigaste människorna (läs: männen) jagade stora byten och på kuppen nästan utrotade diande däggdjur. Hur det än må vara med dessa teorier och hypoteser signalerar pojken när han framhåller att han gillar dinosaurier att han är en pojke.


Vetenskapligt intresse underblåst av föräldrarna


De vetenskapliga benämningarna på de olika dinosauriearterna är i sig fascinerande nog. Långa, svåra namn som vuxna varken känner till eller kan uttala. Det är förstås härligt att känna sig kunnig och imponera på vuxna. Dinosauriefans intresse förstärks av vuxna som tar dem med till muséer. Naturhistoriska riksmuseets publikrekord är mig veterligt fortfarande utställningen "Dinosauriernas återkomst” från 1989. De flesta föräldrar är entusiastiska när de ser sitt barn fatta intresse för vetenskapliga ämnen. Vad månde inte med rätt uppmuntran bliva av telningen!?

Att leta skatter av typen dinosaurieskelett i sanden eller villaträdgården såväl som studera fossil i stenblock känns mer verkligt än de flesta fiktionslekar. Hittar man något älskar särskilt förskolebarn att kategorisera och sortera (se inlägget om Pokémon Go 11/1-17). Detta främjar som sagt analytiskt och logiskt tänkande.


Identitetsutforskande och stärkande sätt att hantera stor pappa?


Dinosaurieintresset är precis som det att ha eller hitta flest Pokémon (Gos) ett sätt att utforska sin identitet och sin risktålighet och exempelvis våga se läskiga dinosauriefilmer. Den visserligen vilseledande beteckningen skräcködla (djuret är ju ingen ödla) talar sitt tydliga språk. Hit hör ju även genuskonstruktionen, det vill säga att (påstå sig) gilla farliga och äckliga ting.

Kanske är dinosaurieintresset också ett sätt att i fantasin ha en låtsasvän som är större och starkare än stora, starka, mäktiga pappa och kan äta upp denne? Favoriten är ju för väldigt många pojkar av någon speciell anledning just T-Rex. Jättedjuret kan möjligen bidra till ett slags maktbalans i familjen, om så bara i föreställningsvärlden! Dessutom försäkrar ju det faktum att dinosaurierna faktiskt dog ut, trots att de var så stora och mäktiga, att de små en dag kommer att ersätta eller tränga ut de stora.


Pojkarna växer kanske aldrig ifrån stora odjur?


Som regel sägs dinosaurievurmen likt andra extrema intensiva intressen pågå i mellan sex månader och tre år (DeLoache m.fl. 2007). Men jag frågar mig nu ”växer barnen verkligen ifrån” dinosauriebesattheten? Upphör den, eller övergår den istället i något annat, mer fiktivt, specialintresse? Utbildningsradion har även gjort program om ”dinosauriedrakar”, som sägs ha härskat i kinesiska myter och berättelser i tusentals år” Idag kanske pokémon- eller monsterintresset är mer vuxna varianter? Fortlever det kanske till och med i vuxna killars intresse för skräckfilmernas zombies och vampyrer? I vuxna mäns intresse för stora grävmaskiner?! Eller blir pojkarna helt enkelt kalenderbitare eller frimärkssamlare när de blir stora? Då kan de ju också kategorisera och läsa sig till faktakunskaper.

Vem vet vad kranförare, grävmaskinister och sopåkare fantiserar om under arbetsdagen!



Referenser


DeLoache, Judy S, Simcock, Gabrielle & Suzanne Macari: Planes, trains, automobiles – and tea sets: Extremely intense interests in very young children, Developmental Psychology 43 (2007):6, sid.1579-1586

Johnson, K. E., & Eilers, A. T.: Effects of knowledge and development on subordinate level categorization, Cognitive Development 13 (1998):4, s.515–545

4 kommentarer:

  1. Vilken spännande text! Jag har en treårig pojke som bara tänker på dinosaurier just nu. Vi har sett över 60 avsnitt av Dinosaurietåget. En viktig del i hans berättelse om dinosaurier är att de är utdöda men fanns förut. Länkar gärna till text från min blogg, Stockholmsvandringar.wordpress.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledsen, Daniel, att jag inte upptäckte din kommentar förrän nu!

      Roligt att du uppskattade texten & länka gärna till den!/Margareta

      Radera