måndag 13 februari 2017

”Normkritiken” är normativ – fast (ännu) inte normen

Den viktigaste kulturdebatten hösten 2016 rörde ”normkritik”, men det var inte sällan oklart vad som egentligen avsågs. Somliga menar att det helt enkelt handlar om att ifrågasätta sådant som vi tar för givet och ställa sig frågan varför just detta skulle vara så ”naturligt”. ”Norm” blir i dessa sammanhang ofta detsamma som värdering. 

Enligt kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzén i radions P1 (Kulturnytt 4/10-16) är normkritik ”kritik av Normen med stort N, majoritetssamhällets norm: det vita, det manliga, det heterosexuella och hur man traditionellt har uppfattat de här rollerna i samhället”. Han verkar således syfta på privilegier och agerande: vithets- och mansprivilegiet såväl som det som kallats för heteronormativitet.


”Normkritik” sägs enligt andra gå ut på att kritisera och förändra sociala och språkliga ”normer” (pronomen som han/hon blir ”hen” eller indefinita ”man” ersätts med ”en”), som anses begränsa livet eller rent av vara förtryckande för de individer som inte faller inom det som betraktas som ”normalt” i samhället. Fokus sätts på att förändra ”normerna” och öppna upp möjligheterna att ”vara sig själv”, snarare än att få dem som ”avviker från normen” – eller med en mer aktiv omskrivning: ”normbrytarna” – att anpassa sig till gällande normer.

Andra talar om makt och ”strukturer”, ännu ett svårfångat ord. Eller som Jämställ.nu, en ”samverkanssatsning mellan Nationella sekretariatet för genusforskning, länsstyrelserna, Svenska ESF-rådet, Sveriges Kommuner och Landsting samt VINNOVA”, uttrycker saken:

”Med hjälp av ett normkritiskt perspektiv kan vi få syn på, och förändra, begränsande strukturer och normer, i stället för att försöka få enskilda individer att passa in i mallen.
Normkritik handlar om att sätta fokus på makt. Det innebär bland annat att få syn på, och ifrågasätta, de normer som påverkar uppfattningar om vad som är ”normalt” och därmed oreflekterat uppfattas som önskvärt.

Vad som framställs som ”normalt” ger den som uppfattas som ”normal” utvidgade handlingsutrymmen och möjligheter. ”Det normala” eller ”vi” skapas genom att det sätts i kontrast till något annat, ”det avvikande” eller ”dom Andra” där de som tillhör normen kan tycka till om, värdera, benämna och avgöra i vilken utsträckning det avvikande ska tolereras eller ej.”


Svart hud brukar ibland tas upp såsom ett exempel på det som förment skulle vara ”onormalt” eller ”avvikande” och bryta mot vithetsnormen. Homosexualitet är förstås ett annat exempel och sägs resultera i mindre makt. På Skolverkets sajt förklaras kampen mot normer dock inte som en fråga om strukturer eller maktkritik, utan mot föreställningar och ett språkligt problem:

”Normer är föreställningar och oskrivna regler som formar människors beteende och åsikter. Normer påverkar vad vi anser är rätt/normalt och fel/avvikande och är gränser för vad som uppfattas som önskvärt […] De som tillhör normen reflekterar sällan över normernas effekter – normer tas för givet. Till exempel tar de flesta personer för givet hur kvinnor respektive men ska klä sig och det är först när någon bryter mot normer som de blir synliga.”



På denna skolutvecklingssida finns mer att läsa i ämnet, t.ex. att det för att förändra normer krävs:

”handling i kombination med reflektion över sitt eget och andras beteende och sättet att uttrycka sig motverkar förtryck, kränkande behandling, diskriminering och uteslutning, enligt normkritisk pedagogik”.


Stora anspråk, med andra ord. ”Normkritisk pedagogik” införd redan i förskolan har stött på motstånd, vilket är givet med tanke på oklarheterna om vad som egentligen avses. Språkförbistringen är som synes stor och termerna glider in i varandra på ett förrädiskt sätt. De ”normkritiska” har inte lyckats förklara vad de själva menar med normer eller exakt vilka ”normer” de är emot och vilka de är för. 


Diffust normbegrepp


Jag har redan i ett tidigare blogginlägg (23/3-16) berört hur diffus termen normkritik är. Framför allt definierar man aldrig vad man menar med ”norm”, utan växlar mellan minst sex helt olika versioner: 1) oskrivna regler för vardagsbeteende (stå på rätt sida i rulltrappan t.ex.); 2) det vanligast förekommande (heteronormen); 3) majoriteten (vithetsnormen); 4) minoriteter som är intersektionellt gynnade utifrån t.ex. ras, klass, ålder och får de bästa positionerna (mansnormen, funktionsnormer, sexualitetsnormer); 5) en mall/förebild/idealmodell: ”utseendenormer”, ”mannen som norm”, som om män, utseende eller en viss kroppsform vore ett agerande; 6) diskriminerande privilegier (avseende anställning t.ex). 

Exempelvis på jämställ.nu talas det beträffande detta relations- eller gruppbegrepp om individer: ”vem eller vilka som ses som norm”. Men ”mannen som norm” är tydligen inte alltid någon norm, trots att de normupplysande  precis hävdat det… Jämställ.nu subtraherar nämligen från ”normgruppen män” de män som inte är norm inom gruppen:

”Om män är norm i samhället, och generellt har bäst positioner, är frågan om alla män har bra positioner? Är alla män norm? Lyft diskrimineringsgrunderna etnisk bakgrund, religion, ålder, sexuell läggning, könsidentitet/könsuttryck och funktionsnedsättning. Poängtera att gruppen män har inbördes olika positioner och dessa inverkar på möjligheten att exempelvis få arbete.
Fråga gruppen: Vilka är inte norm inom gruppen män? Vilka har dålig position på exempelvis arbetsmarknaden och ses som särskilda grupper?”


Minskar man på detta vis urvalsgruppen, kommer förstås alltid någon liten grupp att bli kvar som diskriminerad. Samtidigt uppstår genom denna delning allt fler diskriminerade smågrupper. Normkritik blir en evighetsmaskin. Och normer kan givetvis aldrig utplånas även om den just nu mäktigaste och mest framgångsrika normbrytaren av alla, Donald Trump, försöker göra motstånd mot USA:s grundläggande politiska normer. 

Normer kan inte beordras fram och någon heteronorm har aldrig bestämts av överordnade med makt, utan avser medfödda ting, det som överväger eller konforma synsätt som delas av en stor grupp eller rent av majoritet. Det svenska samhällets lagstiftning har däremot länge varit heteronormativ.


Norm, normalt och normativt är tre helt skilda ting


Normer, det som är ”normalt”/normalitet respektive normativitet betecknar i själva verket tre helt skilda handlingsområden, som åtminstone sociologer är noga med att skilja åt, men som däremot sällan särskiljs på ett tydligt sätt av de ”normkritiska” i Sverige – det enda land i vilket synsättet skördat framgångar och företeelsen normkritisk pedagogik finns (ja, och så i Norge):

norm: standardbeteende, det konforma som förekommer ofta eller delas av merparten; återkommande beteendemönster som underlättar en samhällsgrupps interaktion: julfirande utgör normen i Sverige; Eventuellt är även ”tvåsamhetsnormen” ett exempel, d.v.s. detta att ha, eller vilja ha, enbart en kärlekspartner, åtminstone om man inför tidsaspekten: en i taget. Däremot kan man knappast tala om ”medelklassnormen”, ty man syftar då inte på något entydigt agerande. Diskriminering av andra etniciteter än den egna är däremot en norm överallt på jorden.

normal(t): motsatsen till onormalt eller abnormt beteende; det anses helt normalt att istället för jul, eller vid sidan av julhögtiden, fira Hanukkah i Sverige. Att inte fira alls betraktas väl däremot som ovanligt, om än inte som abnormt eller som någon ”avvikelse” som bör bestraffas. ”Tvåsamhetsnormen” är väl både norm och ansedd som normal. Homofobi anses numera ”onormalt”.

normativitet: ett moraliskt föreskrivet ideal; krist- och sverigedemokraters åsikt/påbud om att skolavslutningen vid jul- och sommarlov bör ske i kyrkan ”eftersom Sverige är ett kristet land”. Denna föreskrift om det korrekta rymmer förväntningen att andra trosriktningars medlemmar ska rätta sig efter den – är således normativ eller normerande. Möjligen är dogmen ”tvåsamhet” både norm, normalt och normativt. 

Någonting kan emellertid vara en norm utan att vara normativt och vice versa. Den traditionella kärnfamiljen (gift man och kvinna med biologiska barn) anses vara hur människor bör leva, d.v.s. är normativt, men är idag inte normen i Sverige – även om 70 procent av alla barnfamiljer består av barn som lever med sina bägge biologiska föräldrar, varav en stor andel dock inte är gifta. Sammanboende (men aldrig vigda) föräldrar anses helt normalt, men är mig veterligt ännu inte normen för en familj, utan kanske rent av fråga om normkritik. Att paret är vigt innebär numera heller inte mera ”makt” (ekonomiska privilegier t.ex.) än att vara sambos.

Att inte motionera utan slöa är både normen (det vanligast förekommande) och fortfarande ansett som normalt, trots att det egentligen är ett ”brott” mot det normativa i meningen något som vuxna ”egentligen” bör göra, nämligen motionera eller träna. Slöhetsnormen är heller inte ett dugg ”privilegierad”, även om de försoffade (fortfarande) erbjuds jämlik sjukvård… Det normativa kan vara, eller upplevas som, klokt och önskvärt såväl som motsatsen, men enbart David Eberhard och hans likar lär väl motsätta sig normerande påbud om cykelhjälm?


Endast Sverige normativ svensk normkritik haver


Att själv tillämpa ett normkritiskt synsätt, eller som Fi och Miljöpartiet ha det i sina partiprogram, är givetvis inte normerande. I vårt land har emellertid en liten minoritet haft makten att införa normativa föreskrifter om att andra ska bedriva normkritik, efter att en liten arbetsgrupp för 10 år sedan suttit och hittat på ett nytt obegripligt uttryck för genuspedagogik och queerpedagogik. 

Numera är ”normkritik” nämligen inskriven i skolans styrdokument liksom i Utbildningsradions Mångfaldsstrategi 2015–2019: ”Varje medarbetare [på UR] ska förstå, omfatta och tillämpa ett antal begrepp som till exempel ’mångfald’, ’rättighetsperspektiv’, ’normkritik’, ’interkulturellt förhållningssätt’ och vad dessa innebär för det egna arbetet och i samspelet med kolleger.”

Skolverket har också fastslagit att ett normkritiskt perspektiv är en viktig del av skolans likabehandlingsarbete (Skolverket: Förskolans och skolans värdegrund, 2011:18-­20). Att förorda normkritisk undervisning är förstås – precis som värdegrundsarbetet – i sig normerande.

Att få norm, normalitet och det normativa att samspela är oftast omöjligt – om ens alltid önskvärt. Förutom tydligen i normkritisk pedagogik, alltså, där alla tre ständigt glider in i varandra och arbetar huller om buller. De ”normkritiska” kan rimligen inte vara kritiska mot exempelvis ”vithet” avseende en hudfärg som ingen rår för? Då vore långbenthetskritik lika motiverad… De med långa ben är onekligen privilegierade i vissa sammanhang. Bättre begrepp än ”normkritik” vore väl ”ojämlikhetsmedvetenhet”? Men om normkritik enbart handlar om jämlikhets- och mångfaldsarbete behövs väl inte begreppet normkritik. 

Normkritik av intersektionalitetstypen sägs handla om att förstå hur makt och ojämlikhet skapas och upprätthålls genom ”normer” kopplade till social tillhörighet såsom klass, kön, etnicitet, sexualitet, religion, ålder, funktionalitet samt hur dessa samverkar. Klass är dock den enda av dessa som INTE är kopplad till diskrimineringsgrunder. 

Att just klass inte anses som diskrimineringsgrundande, trots att underklass är just den grupptillhörighet som oberoende av ”samverkan” med kön, ålder, etnicitet, sexualitet, religion, funktionalitet etc innebär allra minst makt och är mest ojämlikt behandlad är i sig ett belägg för normkritikens feltänkande, förledande fokusering eller åtminstone otillräcklighet. 

På onsdag (15/2) ska ett annat slags ”kritiskt tänkande” problematiseras, nämligen ”källkritik” av det slag som det senaste numret av Bamse-tidningen förespråkar.

Kanske borde begreppet ”normkritik” och ”normkritisk pedagogik” rent av ersättas av begripligare rollspelsinstruktioner och ”privilegiekritisk pedagogik”? Så som ska ske i nästnästa blogginlägg (20/2)!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar