Som jag tog upp i blogginlägget 8/2-17 med min kritik mot Statens medieråds nya vidgade begrepp ”skadlig mediepåverkan”, inkluderar myndigheten i detta den påstådda existensen av beteendestörningen ”datorspelsberoende” hopbuntad med onlinegamblingberoende. Jag hävdade där visserligen att datorspelsspelande inte är fråga om medieanvändning, utan ”handhavande” av en leksak eller spelapparat.
Bruket av leksaker inryms förvisso inom barn- och ungdomskulturbegreppet, fast ”leksaks-beroende” är fortfarande ett okänt begrepp. Det är nu däremot inte ”Internetberoende”, ”Facebookberoende” och ”mobilberoende”, som förekommer i rapporten Vad är skadlig mediepåverkan? (2016). Medierådet för förvisso in en brasklapp och redogör för att beteckningen ”beroende” är omtvistad, men frågan är om denna tvekan verkligen är det som läsaren av skriften tar med sig efter avlutad läsning:
”Vad begreppet beroende innebär – och när, var och hur det är tillämpligt – råder det mycket delade uppfattningar om, vilket tas upp till diskussion under rubriken ”beroende”. När termen beroende används i föreliggande text (som i modellen nedan) betecknar det inte ett fenomen som är bevisat i forskning. Beroende skall i detta sammanhang förstås i en mer vardaglig bemärkelse, som ett förenklande paraplybegrepp för några olika varianter av potentiellt problematisk medieanvändning” (a a:33).
Det står som synes inte om begreppet är tillämpligt, utan ”när, var och hur” och rapporten radar sedan upp ett antal möjliga digitala varianter, efter att ha redogjort för skilda synsätt inom olika forskningsdiscipliner. Fast om ”beroende” inte syftar på beroende, varför då alls använda ”paraplyet” istället för att tala om någonting mer ”bevisat”? Regnrockars robusthet till exempel?
Själv är jag både ”skärmberoende” och ”forskningsartikelberoende”, efter att tidigare ha varit ”bokberoende”… Ett ”beroende” tycks gå över i ett annat nyare, vilket väl säger mer om mig än om mediet? Mina egna ”disorders” är heller inte tillräckligt empiriskt belagda för att skrivas in i sjukdomsmanualer, men jag sitter i stor sett dagligen vid datorn i minst 8 timmar.
Jag är så ”Internetberoende” att jag inte ens har tålamod nog att dricka upp det varma teet på morgonen, utan tar koppen med mig till datorn, för att hoppfull kolla dagens tv-tablå avse-ende fotbollsmatcher (jo, jag är ”fotbollsberoende” också, med tydliga abstinenssymptom, inte bara av typen nedstämdhet). Deppar jag då inte ihop (sommaren är värst!), läser jag därefter mail, tre dagstidningar online, sr.se, svt.se, tre favoritbloggar som jag följer och avslutar med att kolla besöken på min egen blogg.
Sedan kan jag äntligen börja läsa alla superintressanta forskningsartiklar som digitalt står i kö. Jag tycker mig för den skull inte uppleva någon ”informationsöverbelastning”. Kanske saknar jag sjukdomsinsikt. Nyårsaftonen 1999 avlade jag löftet att inte någonsin mer köpa några nya kläder, vilket jag också höll ända fram till förra veckan då jag köpte två par nya långbyxor. Mest troligt p.g.a. datorabstinens, då jag tvingades tillbringa en timme strosande på stan, i väntan på att optikern satte in de nya glasen i bågarna. Först därefter kunde jag gå hem och läsa de spännande artiklar som jag såg fram emot så. Av mig upplevs nya intres-santa forskningsartikelfynd ungefär som modeintresserade förmodligen upplever ett nyköpt plagg: rent glädjerus. Är det fråga om en dopaminkick?
På kvällen toppar jag så mitt ”skärmberoende” med ett par avsnitt av den tv-serie jag för stunden följer, eller med en fotbollsmatch på sportkanalens playsatjt. Jag vill dock under-stryka att jag är fotbollsfantast, inte fan av något specifikt lag, och jag har heller aldrig spelat på matchresultat eller på andra typer av sportspel, men speciellt inte på rena slumpspel. Medges ska, att den vecka i december då datorn var på lagning, klättrade jag nästan på väggarna. Fast nog av bekännelser…
Tecken på ”psykisk ohälsa” att spela datorspel ofta och länge?
”Patologisk gambling” döptes för några år sedan om till ”gambling disorder”, då den förra beteckningen ansågs riskera att stigmatisera de problematiska spelarna. Man gick därmed från ”sjukdom” till ”ohälsa”… Gambling troddes länge handla om en störning av impuls-kontrollen jämförbar med kleptomani eller pyromani, eller möjligen vara följden av en manisk episod som inslag i bipolär sjukdom. Efterhand har sådana förmodanden ifrågasatts eller rent av tillbakavisats.
Numera ses pengaspelsberoende vara mer jämförbart med substansrelaterade beroenden, det vill säga mer besläktat med drog- och alkoholberoende. För fyra år sedan ville den ameri-kanska psykiatrikersammanslutningen (APA) föra även ”Internetspelsberoende” till just denna kategori av psykisk ohälsa, men ännu utan framgång. I den viktiga diagnosmanualen DSM-5 (2013), använd över hela världen av både psykiatriker och allmänläkare till att fastställa psykisk ohälsa, ansågs 2013 ”Internet Gaming Disorder” dock vara en ny potentiell diagnos för särskilt 12-20-åriga människor av hankön (speciellt sådana i Asien).
APA insåg dock att spelandet var i behov av mer forskning, även om det ansågs uppfylla nödvändiga fem av nio kriterier för beroende. Symptom på sådan ”besatthet” (över 4 tim/ dag) anses vara att spelaren inte lyckas begränsa sitt bruk, successivt ökar på tidsåtgången, förlorar intresset för andra aktiviteter, för t.ex. föräldrarna bakom ljuset om hur mycket tid som läggs på spelandet och har problem med relationerna till människorna runt omkring sig. Spel om pengar på Internet är redan infört under spelberoende generellt (”Gambling Disorder”).
Nu verkar turen ändå snart ha kommit till att åtminstone inplacera tvångsmässigt dator-spelsspelande under en beroendeetikett. Tanken är förmodligen att det därmed ska gå lättare att få behandling, vilket förstås är välmenande i de fall då den spelande själv upplever ett problem. Jag vet dock inte vad som kan upplevas som fördelaktigare: att av andra påstås vara manisk och inte kunna kontrollera sina impulser, eller att anses leva på kemiska substanser och kräva ständiga dopaminkickar flera timmar i sträck. (Är detta ens möjligt?)
Men innan det är klarlagt att dragningen till exempelvis onlinespelandet verkligen rör sig om psykisk ohälsa, bör man nog vara försiktig med användningen av beroendeetiketten. Det lär dröja några år innan DSM-6 kommer och det är osäkert om bruket av digitala medier då medtas, men det finns andra än American Psychiatric Association (APA) som klassificerar sjukdomar.
Möjliga olyckliga konsekvenser av WHO:s beroendeetikettering
I en debattartikel i decembernumret av Journal of Behavioral Addictions (Aarseth m.fl. 2016) har därför ett antal oberoende forskare på området, bland annat svenskarna Elza Dunkels, Johan Edman, Karin Helmersson Bergmark och Daniel Kardefelt-Winther, ett debattinlägg mot Världshälsoorganisationen WHO:s förslag till att ta med ”spelberoende” av typen digitalt online-spelande/rollspel såväl som tv-/videospel i revideringen av den inter-nationella sjukdomsklassifikationen ICD-11 som ska komma 2018.
Artikeln är en kopia av ett brev sänt månaden innan till WHO:s ”Topic advisory group on Mental Health” med rubriken “Gaming Disorder in ICD-11: Letter of concern”.
WHO:s definition av denna påstådda ohälsa i psyket hos den som spelar online- såväl som offline-spel, lyder för den förstnämnda varianten:
”Gaming disorder, predominantly online is manifested by a persistent or recurrent gaming behaviour (i.e., ‘digital gaming’ or ‘video-gaming’) that is primarily conducted over the internet and is characterised by an impaired control over online gaming, increasing priority given to online gaming over other activities to the extent that online gaming takes precedence over other interests and daily activities and continuation of online gaming despite the occurrence of negative consequences.
The behaviour pattern is of sufficient severity to result in significant impairment in personal, family, social, educational, occupational or other important areas of functioning. These features and the underlying pattern of online gaming are normally evident over a period of at least 12 months in order for a diagnosis to be assigned, although the required duration may be shortened if all diagnostic requirements are met and symptoms are severe” (http://id.who.int/icd/entity/338347362 hämtad 20/2-17).
Förslaget till definition av offline-spel är, frånsett spelställe, nästan identiskt med det ovan för onlinespelande. Hur ”severe”, ”persistent” och ”recurrent”, d.v.s. vad som kan anses som tillräckligt svårt, ihärdigt och ofta återkommande som spelandet ska pågå för att bli ohälso-samt, lämnas som synes upp till varje läkare.
De angivna skälen till försiktighet som de 26 debatterande forskarna lyfter fram i sitt öppna brev är dels avsaknaden av tillförlitliga kliniska studier (de studier som finns rör dessutom ett ytterst litet fåtal fall), dels att den föreslagna beroendeetiketten lutar sig alltför mycket mot kriterierna för drogberoende och gamblingberoende, som är väldigt olikartade förete-elser jämfört med ”omåttligt” datorspelsspelande. Onlinespelande uppvisar t.ex. inte någon liknande ökad ”tolerans” för ”drogen” eller några abstinensbesvär av likartad typ. Inte heller råder någon konsensus om symptomen eller orsaken, varför det som tolkas som datorspels-beroende lika gärna kan vara ett sätt att hantera helt andra bakomliggande ”störningar”.
Följderna av en alltför tidig etikettering utan solida forskningsbelägg kan bli att barn helt obefogat diagnostiseras ha ”åkomman”, stigmatisera miljoner ”lagom mycket” datorspels-spelande ungdomar, förutom öppna dörren för en patologisering av många andra fritids-intressen (t.ex. träningsberoende) liksom för ”arbetsnarkomani”/”arbetsalkoholism” i USA. Dessutom kunna dra ett löjets skimmer över WHO, när allmänheten är skeptisk till det påstått sjuka.
Åkomman ”Internetberoende” var ett skämt & är fortfarande?
Första gången ”beroendediagnosen” dök upp var 1995 då en psykiater i New York myntade termen ”Internet addiction” som ett skämt. Denne Ivan Goldberg publicerade på sin anslagstavla psycom.net ett diagnostiskt test för ”Internetberoende” och de sju kriterierna tycktes seriösa. Hundratals läsare tog testet och diagnostiserade sig själva som just sådana missbrukare. Även flera av Goldbergs psykiatrikerkolleger medgav att de drabbats av ”netaholism” (Srinivasan 2014).
I själva verket avsåg Goldberg att parodiera texter i APA:s manual DSM IV (1994). Gold-berg var förvånad över att folk, inklusive psykiatriker, tog honom på allvar och betonade i intervjuer att ”Det finns ingenting sånt!”. Detta hindrade förstås inte journalisterna från att ändå skiva om åkomman… Sedan dess har såväl många skämt som hela 18 test och hundratals artiklar dykt upp i vetenskapliga tidskrifter på områden som psykiatri, psykologi, sociologi, neurovetenskap, antropologi, hälsovetenskap m.m. som försvarat respektive debatterat den påstådda ohälsodiagnosen.
Forskarna är fortfarande långt ifrån ense om huruvida denna psykiska ohälsa existerar och hur den i så fall kan mildras. Fast hur rimlig är diagnosen, ifall mellan 2 procent (Norge) och 35 procent (Kina och Korea) av undersökta ungdomar sägs uppvisa beteendet, trots att de spelar i stort sett samma spel? (a a). Den vanligaste siffran brukar ligga mellan 7-10 procents förekomst, men i vissa fall under 1 procent. Om så pass relativt få sägs bli beroende, bör väl orsaken sökas i andra faktorer hos dessa drabbade och deras livssituation? Vad kan ha lett till själva spelandet och vilka lösningar på vilka problem upplevs det kanske bidra till?
Påstått ”medieberoende” inget nytt: 1941 var barn ”film addicts”
Tvångsmässigt spelande bör givetvis tas på allvar, när det av den spelande själv upplevs som ett problem som vederbörande behöver hjälp med. För att få adekvat hjälp, måste den hjälpande emellertid först känna till mekanismerna bakom beteendet och vad som orsakar det i det specifika fallet. Om spelandet är ett slags undanträngning av andra problem, blir ju botandet av spelbeteendet genom exempelvis terapi ingen lösning av det reella problemet.
Det kan väl heller inte vara till någon hjälp att föräldrar, lärare och andra runt den som enligt dessa spelar datorspel överdrivet mycket av beroendeetiketten invaggas i tron att det rör sig om ett beroende liknande drog- och alkoholberoende – ifall detta inte är klarlagt utan kanske är ett relationsproblem som inbegriper just föräldrar, lärare och kamrater? Beträffande gam-bling tog det ju åtskilliga decennier att överge förklaringsförsöket ”bristande impulskont-roll” till att mer tro på på dagens dominerande förklaring.
Jag är sannerligen ingen expert på området, men eftersom läkare som inte vet ett dugg om barns film-/tv-tittande och barns datoranvändning ändå får uttala sig om dessas publik, filminnehåll och ”skärmtid” (se blogginläggen 23/9-15, 6/4-16, 11/4-16, 17/8-16), får väl jag uttala mig om medicinska åkommor? Jag tänker ju inte skriva ut några recept! Så låt mig alltså peka på vad som åtminstone för en lekman framstår som viktiga skillnader mellan å ena sidan digitalt spelande och medieanvändning av typen Facebook och å den andra sidan drogberoende och gamblingmissbruk.
Jag har nämligen i 35 års tid mött beroendepåståenden i samband med annan typ av medie-användning och skrev första gången om detta för decennier sedan, då i samband med argu-menten mot ”överdrivet tv-tittande”. Förutom om förmodad ”tv-påverkan” av typen ren kopiering av våldshandlingar, debatterades tidigt bildmediernas förment ”beroendefram-kallande” karaktär, i Sverige inte minst utifrån Marie Winns bästsäljare The Plug-in Drug (1977) om tv-tittandets påstådda faror.
Men redan 1941 utmärkte sig förmodat vederhäftiga läkartidskrifter, när barnläkaren Mary Preston vid Stanford Medical School använde Journal of Pediatrics och den kliniska forskningens goda renommé för att applicera en medicinsk drogterminologi på särskilt fattiga barns ”biospring”, men även sett ”radio addiction”. En majoritet av barnen beskrivs som ”addicts”, ”missbrukare”, påminnande om småfåglar som de bidragstagande föräldrarna (tydligen mot barnens vilja?) drog med på exempelvis skräckfilm.
Filmerna karakteriseras av Preston som en ”osmältbar massa nedtvingad i barnets mentala kräva” (”an indigestible mass forced into [the child’s] mental craw, [producing] mental indigestion”) (a a:149). De gav mentala matsmältningsbesvär med andra ord, kanske hjärn-förstoppning? De patologiserade unga filmåskådarna påstods ha både ett omättligt sug efter rysningar och en abnorm rädsla för att bli kidnappade.
Tunga filmmissbrukare var i början av 40-talet tydligen de barn som gick på bio 2-5 gånger i veckan, vilket inte var ovanligt före televisionens tideräkning. Måttligt missbruk bedöms av Preston vara 1-2 filmer/månad. Sammanfattningsvis sades de mest biosugna barnen ”bli de mördare och monster som de skådade”! Att barnen i studien kommit till doktor Prestons pri-vatpraktik omnämndes ej. Några friska jämnåriga med dåtidens generellt höga biobesöks-frekvens ingick inte i studien.
”Elektroniskt heroin”: tv-tittande – och datorspelsspelande?
Detta biospring av ”filmmissbrukare” var alltså innan ”elektroniskt heroin” kom, d.v.s. innan tv var utbredd i alla hem… Psykiatrikerdottern och fågelskådaren Marie Winns bok The Plug-In Drug: Television, Children, and the Family (1977), med dess redan i titeln berömda drogliknelse applicerad på tv, sålde i slutet av 70-talet enormt världen över. Hennes beskrivning av förment beroendeframkallande tv-tittande kunde idag lätt tolkas som om den handlade om att överdrivet mycket spela datorspel. Argumenten är i stort sett desamma:
”When we think about addiction to drugs or alcohol we frequently focus on negative aspects, ignoring the pleasures that accompany drinking or drug-taking. And yet the essence of any serious addiction is a pursuit of pleasure, a search for a 'high' that normal life does not supply. It is only the inability to function without the addictive substance that is dismaying, the dependence of the organism upon a certain experience and an increasing inability to function normally without it. Thus people will take two or three drinks at the end of the day not merely for the pleasure drinking provides, but also because they 'don't feel normal' without them.”
”Real addicts do not merely pursue a pleasurable experience one time in order to function normally. They need to repeat it again and again. Something about that particular experience makes life without it less than complete. Other potentially pleasurable experiences are no longer possible, for under the spell of the addictive experience, their lives are peculiarly distorted. The addict craves an experience and yet is never really satisfied. The organism may be temporarily sated, but soon it begins to crave again.”
”Not unlike drugs or alcohol, the television experience allows the participant to blot out the real world and enter into a pleasurable and passive mental state. The worries and anxieties of reality are as effectively deferred by becoming absorbed in a television program as by going on a 'trip' induced by drugs or alcohol. And just as alcoholics are only vaguely aware of their addiction, feeling that they control their drinking more than they really do ('I can cut it out any time I want – I just like to have three of four drinks before dinner'), people similarly overestimate their control over television watching.
Even as they put off other activities to spend hour after hour watching television, they feel they could easily resume living in a different, less passive style. But somehow or other, while the television set is present in their homes, the click doesn't sound. With television pleasures available, those other experiences seem less attractive, more difficult somehow.”
”Finally it is the adverse effect of television viewing on the lives of so many people that defines it as a serious addiction. The television habit distorts the sense of time. It renders other experiences vague and curiously unreal while taking on a greater reality for itself. It weakens relationships by reducing and sometimes eliminating normal opportunities for talking, for communicating” (Winn 1977:23-25).
Marie Winn firade ”klassikerns” 25-årsjubileum med en (föga uppdaterad) reviderad utgåva med avsnitt om Internet och webben, The Plug-In drug: Television, Computers, And Family Life (2002), i vilken hon är ännu mer kritisk än hon 1977 var mot tv. Tv är dock fortfarande en drogtripp, dessutom en dålig sådan… Den enda vetenskapliga studie hon refererar till säger visserligen ”nej”, men varför skulle hon bry sig om det? Hon döper i vart fall inte om sin bok till ”Television – a Powerful Habit”… Ty vem skulle köpa den?
Det man emellertid inte får glömma i samband med denna medicinska diskurs applicerad på medier är att ”beroendemodellen” enbart bygger på en metafor och inte beskriver ett kemiskt beroende. Tv-tittaren är inte, som narkomanen, fysiologiskt beroende av en på nervsystemet direktverkande retning. Ingen injicerar eller är ännu inkopplad i själva mediet eller dator-apparaten med hjälp av några slangar.
Medier och deras berättelser påverkar oss på det enda sätt som ord och bilder kan: de inver-kar på våra tankar – tankar som vi sedan ställer mot tankar erhållna från andra källor och människor i närmiljön. Inte minst tolkar vi bilder och ord, ger dem en innebörd, engagerar oss aktivt, jämför, värderar och handlar därefter. Heroinisten behöver däremot inte tolka heroinet, för att uppleva dess effekter.
Existerar överhuvudtaget ”datorspelsberoende”?
Påståenden om olika typer av ”dator-” eller ”Internetberoende” är som synes i grunden långt ifrån något nytt påfund, utan bara ännu en sentida underavdelning till presumtivt ”medie-teknikberoende”, som inleddes med ”radioberoende”. Redan 1990 skrev Keepers om video-spelande i beroendetermer, året därpå Shotton (1991) om ”datorberoende” och Young så tidigt som 1996 om ”Internetberoende”.
Kimberly Young (1996) identifierade redan för 20 år sedan fem typer av beteenden förknippade med påstått överdriven eller omåttlig internetanvändning: a) cybersexual addiction: compulsive use of adult websites for cybersex and cyberporn, b) cyber-relationship addiction: over-involvement in online relationships, c) net compulsions: obsessive online gambling, shopping, or day-trading, d) information overload: compulsive web surfing or database searches, and e) computer addiction: obsessive computer game playing.
Som synes går ur dessa fem sorter sila ut några såsom ensamaktiviteter och andra som en fråga om samvaro med levande människor, om än på distans. Detta med fjärr-relationer borde väl vara en viktig distinktion, såväl som skillnaden mellan att sakna nära nära relationer respektive om man har sådana, på vilka ens spelande inverkar negativt och skapar en konflikt inom spelaren? En konflikt som rent av kan spä på behovet att fly från obehaget i form av ännu mer spelande? Är de nära relationerna däremot obehagliga, vill spelaren troligen inte sluta spela och då uppleva mer av det obehagliga.
Att avgöra vad som är lagom mängd spelande, överdrivet respektive omåttligt hyperspelande lär också vara svårt men tycks inte ens vara avgörande. Snarare än mängden timmar, fram-hålls konsekvenserna av detta, som tydligen kan växla mellan ”normala” till ”onormala”. En förmildrande faktor anses vara ifall den spelande börjat spela för de positiva sociala relationer som det gett upphov till och som man sedan vill upprepa. Framgångsrikt datorspelande ger ju inte bara kemiska belöningar utan också sociala. Antingen i verkliga världen, eller inom spelet i ett föreställt alternativt universum. Mig veterligt öppnar alkohol inte upp några trevliga fantasivärldar, men ibland tydligen obehagliga hallucinationer.
Datorspelsspelande skiljer sig från hasardspelande
Att jämföra spel om pengar på Internet med online-rollspelande är nog inte heller särskilt klokt. Hasardspel erbjuder lika lite som alkoholmissbruk någon särskilt givande sagovärld att stiga in i. Rollspel handlar ju inte bara om blixtsnabba reaktioner, utan exempelvis om strategiska tankeprocesser och andra kognitiva processer mer påminnande om dem i lekar. Rollspelsspelaren har specifika motiv, emotioner och känslor för andra än sig själv som spelare. Gambling på Nätet, inklusive nätpoker, har spelaren själv i fokus och är chansspel som bygger på slumpen eller rent av är riggade, både vad gäller enarmade banditer och poker.
Analogin mellan spelmissbruk av penningvinstypen – som onekligen kan ge upphov till tragedier – och påstått videospels- eller datorspelsberoende som bygger på skicklighet håller alltså inte. Nätkasinon och liknande kan bevisligen ge upphov till hasardsspelssyndrom, trots att spelarna lär veta att de i det långa loppet alltid förlorar. Det irrationella tänkande som uppmuntras i föreställningen att ”nästa gång så vinner jag nog… eller så nästa…” kan inte jämföras med de strategier som lärs vid datorspelande, eller med den träning och uthållighet som bevisligen lönar sig och gör spelaren skickligare. Här är belöningarna inte slumpmäs-siga utan måste förtjänas och utgör dessutom bara ”valuta” inom själva spelvärlden snarare än i form av pengar. Omvänt leder förlust inte heller till ekonomisk ruin. Man lär sig i detta fall av sina misstag, vilket gamblers inte verkar göra.
Nyare hjärnforskning kan säkert påvisa att både penningvinst av typen jackpot och en fram-gångsrik prestation inom rollspelet som leder till uppflyttning till en högre nivå i spelet kan lysa upp samma område i hjärnan. Att framgångsrikt datorspelsspelande påverkar hjärnans belöningssystem är dock en truism som också gäller i stort sett allt som vi upplever såsom särskilt härligt. Utsöndring av dopamin som bidrar till den positiva upplevelsen är i sig inte någonting negativt och behöver inte heller kräva ”högre och högre doser” av aktiviteten i fråga eller leda till beroende. Jag undrar också, okunnig som jag är i ämnet, hur mycket dopamin som egentligen kan utsöndras under spelande 4-5-6 timmar i sträck.
Förhoppningsvis får jag en del svar och tillrättavisningar, när jag nu oinbjuden gett mig in på andras domäner. Kommentarer som ”barnkulturforskare bliv vid din barnfilm”? En fråga kvarstår dock i min hjärna. utifrån att vi idag kan tycka att talet om ”filmberoende” och ”radioberoende” var löjligt: Hur torde man se på påstått ”datorspelsberoende” om 50 år? Kanske finns några siare därute?
Referenser
Aarseth, Espen m.fl.: Scholars’ open debate paper on the World Health Organization ICD-11 Gaming Disorder proposal, Journal of Behavioral Addictions, 29 december 2016
Keepers, George A: Pathological preoccupation with video games, Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry 29 (1990):1, s.49 - 50
Preston, Mary: Children’s reactions to movie horrors and radio crime, Journal of Pediatrics 19 (1941):2, s.147-168
Shotton, Margret: The costs and benefits of "computer addiction”, Behaviour & Information Technology 10 (1991):3, s.219-230
Srinivasan, Venkat: Internet addiction: Real or virtual reality?, Scientific American, May 15, 2014
Winn, Marie: The Plug-In drug: Television, Computers, And Family Life, New York: Penguin 2002
Winn, Marie: The Plug-In Drug: Television, Children, and the Family, New York: Viking Press/Penguin 1977
Young, Kimberly: Internet addiction: Symptoms, evaluation and treatment, s.19-31 i Leon VandeCreek & Thomas L. Jackson (Red.): Innovations in Clinical Practice: A Source Book, volym 17, Sarasota, Florida: Professional Resource Press 1999
Young, Kimberly: Internet addiction: The emergence of a new clinical disorder, Paper presented at the 104th annual meeting of the American Psychological Association, Toronto, Canada, August 11, 1996
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar