I vårt land är ”källkritik” och ”normkritik” statligt stöttade. Företeelserna tycks till och med vara svenska uppfinningar, eftersom begreppen ifråga knappt finns på andra språk. Aldrig hör man däremot talas om något utbildningspaket från Skolverket i ”kritikkritik”. Det vill säga någon uppmuntran av kritiskt tänkande kring det myckna talet om kritiskt tänkande… Jag får väl ändå göra ännu ett försök. I förra inlägget ifrågasatte jag ju s.k. normkritik generellt (se ”’Normkritiken’ är normativ – fast (ännu) inte normen”, 13/2-17).
Ty är tidigt ”kritiskt tänkande” verkligen alltid något att rekommendera? Frågan kan tyckas komma från en galning, men är den så värst tokig? Jag kan väl rimligen inte mena att det är något fel med att tänka kritiskt?! Självfallet inte, men frågan är exakt vad som då egentligen brukar avses med honnörsordet ”kritiskt” och i vilken ålder en sådan tankeverksamhet är möjlig.
Det är enligt min mening dessutom ytterst tveksamt om sådant tänkande av typen ”källkritik” kan uppnås med de metoder som förfäktas. För att inte tala om huruvida detta verkligen är möjligt att lära ut till barn under 10 år. Således till serietidningen Bamses primära läsekrets. Någon forskning på åldersgruppen bygger Skolverket i vart fall inte på, när ”källkritik” förordas från förskoleklass och uppåt. Kommersiella företag har hakat på.
Det är enligt min mening dessutom ytterst tveksamt om sådant tänkande av typen ”källkritik” kan uppnås med de metoder som förfäktas. För att inte tala om huruvida detta verkligen är möjligt att lära ut till barn under 10 år. Således till serietidningen Bamses primära läsekrets. Någon forskning på åldersgruppen bygger Skolverket i vart fall inte på, när ”källkritik” förordas från förskoleklass och uppåt. Kommersiella företag har hakat på.
I mitten av januari 2016 lyckades därför förlaget Egmont med en fantastisk PR-drive för det kommande februarinumret av serietidningen. Förutom att nyheten förekom i Tv4:s Nyhets-morgon (19/1-17) och över 100 svenska tidningar, nådde den även Storbritannien och USA.
Under avdelningen ”Fake News” återfanns rubriken om falska svenska internet-sorkar: ”Swedish comic strip teaches that internet voles are full of fake news” (Financial Times 20/1-17). Barnen sägs ska lära sig att inte tro på allt de läser online, utan vara skeptiska. Inställningen påstås vara typisk för Skandinavien, där barn tidigt utsätts för allvarliga ämnen (renslakt framför barn och det animerade inslaget ”Snoppen och snippan” på Barnkanalen tas som exempel).
BuzzFeed väljer (23/1-17) också att lyfta fram serietidningens tidigare seriösa teman:
”Previously, the comic has tackled environmental issues, taxation, racism, gender equality, and alienation. Sometimes the topics spark heated conversation among fans. [Chefredak-tören] Borelius said when two females in the comic moved out together to the countryside, Bamse got a lot of attention. ’Some people were critical, but most people thought it was a good thing, to show different kinds of family constellations in the magazines,’ she said.”
Uppenbarligen upplevs i England och USA vaccination mot fake news och källkritik som apart, eller lika kontroversiellt som lesbiska i en barntidning för de yngsta och en illustrerad barnlåt om genitalier i barn-tv. Skaparna av kulturprodukter riktade till barn är alltså inte ensamma om att tycka att kritiskt tänkande är att rekommendera även för barn som ännu ej omfattas av skolplikt, utan det gör förutom Skolverket även Statens medieråd.
Källkritik i förskolan?
Fast är det lämpligt att börja minska barns tillit till vuxenvärlden så tidigt som i förskolan? Är vetskap om vuxnas skumma avsikter nödvändig redan hos 4-åringar? Klarar de av trovär-dighetsvärderingar? Eller blir de bara förvirrade och oroliga? Skolverket har ett ”utveck-lingspaket” kallat Källkritik för yngre elever, tänkt att användas från förskoleklass till och med år 6. Styrdokument säger ju att det är...
”...nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. Kritiskt tänkande och förhållningssätt uttrycks också i flera ämnens syften och i det centrala innehållet i kurs- och ämnesplaner. Ord som används är till exempel; bildanalys, olika aspekter av källkritik, kritiskt tänkande, kritiskt förhållnings[s]ätt och att kritiskt granska och reflektera”.
Skolverkets rapport nr 386, It-användning och it-kompetens i skolan (2013), visade nämligen att…
”Jämfört med äldre elever använder elever i årskurs 1–3 dator i skolarbetet i mindre omfattning. Bland de elever som använder dator […] visar resultaten att det framför allt är källkritik som eleverna inte behärskar. Närmare två av tre lärare [64%] tycker inte att eleverna är bra på att ta reda på om de kan lita på den information de hittar på internet” (2013:57).
Dessutom visar Skolverkets undersökningar att bara en tredjedel av eleverna i årskurs 4-6 är mycket bra på källkritik och värdering av källor på internet (a a). Detta var visserligen för några år sedan, men inget tyder på förbättringar gjorda sedan dess.
”Förskoleklasser källspanar”
Ändå har redan tidigare ett antal projekt genomförts. Skolverket lyfter till exempel på sin sajt fram projektet ”Förskoleklasser källspanar”, som på ett enkelt och lustfyllt sätt sägs ”prata om källkritik med elever i förskoleklass genom att utgå från enkla faktaböcker för barn”.
Syftet var att under fem lektioner introducera informationssökning, källkritik och upphovs-rätt för barnen. Sexåringarna har fått höra tre roliga faktaböcker om djur bli upplästa, för att sedan fundera kring hur de tror att författarna gjort för att ta reda på detta. Barnen föreslog insiktsfullt att de kanske googlat, läst om djurs mat i andra böcker eller så i naturen spionerat på olika djur när dessa åt.
Vad en ”källa” är var visserligen knepigt, men efter förklaringar förstod barnen att de just föreslagit tre sådana. ”Och så funderade vi över om det som stod i boken verkligen var sant och hur vi skulle kunna kontrollera att det stämde. Syftet var att få sexåringarna att reflektera kring tillförlitlighet och vikten av att jämföra med flera olika källor” (a a). Exempelvis jämföra boken med andra böcker om djur, eller fråga någon som kunde extra mycket om djuret ifråga.
Redan premissen är dock förbryllande: varför skulle någon vilja luras i faktaböcker för 3-6-åringar? Dessa faktaböcker var visserligen inte av det torra slaget, som även prövades men ej gick hem. Att förstå avsändarens inställning till mottagaren, intentioner, avsikter, motiv är ju en grundläggande förutsättning för att börja tvivla och ”granska kritiskt”, men berörs det? Det framgår inte, men om så skedde är det, att döma av forskningen kring barns tvivel och brist därav, mycket tveksamt att detta skulle bidra till 6-åringars källkritiska förmåga.
Det finns visserligen inga mängder av studier i ämnet ”källkritik på Internet”, eftersom forskningen förutom Internetsäkerhet mest bara fokuserat i vilken utsträckning datorer används på tidiga åldersstader. De undersökningar som finns är av goda skäl huvudsakligen genomförda med elever i betydligt högre åldrar, från 11 år och uppåt. Dock finns massor av forskning om förskolebarns svårigheter med kritiskt tänkande generellt, om deras rudimen-tära reflektionsförmåga och likaså begränsade förmåga att ta en annans perspektiv, för att kunna utröna vederbörandes möjliga avsikter.
Forskningsläget
Talet om lärandemålet kritiskt tänkande för 6-åringar verkar alltså inte bygga på någon empirisk forskning om barns kognitiva utveckling. Eller snarare forskning av det slag som här krävs: om det meta-kognitiva (”veta att”) och meta-strategiska (”veta hur”) tänkande som behövs för att möjliggöra kritiskt tänkande (Kuhn 2003). Hur är det möjligt att något skrivs in i läroplaner utan sådan uppbackning? Skulle det gå även i fallet med matematik-undervisning till exempel, eller beträffande metoder för lästräning?
Läroplanerna definierar inte ens vad ”kritiskt tänkande” är för något. Hur vet läraren om vederbörande lyckats lära ut det, om det aldrig preciserats? Menas förmågan att värdera olika påståenden mot varandra? Eller avses allmänt undersökande strategier? Testas det? Kan 6-åringar klara det, lika bra som 12-åringar? Det går i fallet med barn inte att hoppa över kognitiva färdigheter och gå rakt på analytiska och kritiska förmågor.
Meta-kognition handlar om meta-vetande, d.v.s. vetande om vetandet: att ha kunskap om sin egen och andras kunskap. En förutsättning för kritiskt tänkande är att kunna tänka om sitt eget tänkande och sina egna tankar, samt ha insikten att andra också kan göra det och påstå saker i enlighet med detta. Likaså att det är människor som konstruerar kunskaper, att det kan finnas många samtidiga perspektiv på en företeelse och att det går att återge verklig-heten på många olika och ändå giltiga sätt. Såväl som ogiltiga…
När man vet hur man vet, upplever man sig ha kontroll över sitt vetande och då kan man bestämma sig för vad man ska tro på och varför.
När man vet hur man vet, upplever man sig ha kontroll över sitt vetande och då kan man bestämma sig för vad man ska tro på och varför.
Ett reflekterande förnuftigt tänkande kring vad man ska tro eller göra, som tar ställning till olika alternativ, är alltså en förutsättning för kritiskt tänkande såväl som för allt annat grundligt undersökande typ källkritik. Man behöver ta ställning till och koordinera nya belägg, satta i relation till vad man redan vet eller förstår. Att barn blir bättre på detta ju äldre de blir torde ej förvåna, men hur tidigt kan tillräcklig förmåga sägas föreligga? Redan i förskole(klass)åldern, den ålder som läser Bamse? Nej! Det är ännu alldeles för komplicerat att besvara både frågan ”Vad vet jag?” och ”Hur vet jag det jag vet?”.
Barn under 10 år har svårt att reflektera över det som de vet, i en kamp med andras påståenden. De har svårigheter att motivera varför deras eget ställningstagande är befogat, trots andras annorlunda försäkran. Om alla påståenden betraktas som helt objektiva och oberoende av den som kommer med dem, behövs förstås inget kritiskt tänkande. Om alla påståenden ses som subjektiva, helt sonika talarens egna åsikter och önskningar, är kritiskt tänkande likaså överflödigt.
Men ser man påståenden som uppfattningar som går att bedöma och med hjälp av argument värdera mot andra uppfattningar, ja, då är det meningsfullt att lära ut kritiskt tänkande. Med andra ord till människor över 9 år.
Men ser man påståenden som uppfattningar som går att bedöma och med hjälp av argument värdera mot andra uppfattningar, ja, då är det meningsfullt att lära ut kritiskt tänkande. Med andra ord till människor över 9 år.
Hur undervisas i att ta kritisk ställning till andras påståenden?
I USA går det som hos oss kallas för ”källkritik” under benämningen ”online information evaluation” eller varianter därav. Miriam Metzger med kolleger (2013) vid University of California i Santa Barbara, Harvard och Oxford undersökte via enkät 2 747 stycken 11-17-åringars inställning till trovärdigheten på Nätet, hur de bedömer denna och i vad mån deras träning (via undervisning) i ”digital läskunnighet” gjort någon skillnad.
Sådan undervisnings eventuella framgångar bland yngre än collegestudenter har tidigare nästan aldrig utvärderats. Så var eleverna 1) medvetna om potentiella trovärdighets-problem och 2) hur skickliga var de i så fall på att praktisera sina eventuella insikter, d.v.s. deras faktiska handlande? Dessutom 3) förekom åldersskillnader?
Sådan undervisnings eventuella framgångar bland yngre än collegestudenter har tidigare nästan aldrig utvärderats. Så var eleverna 1) medvetna om potentiella trovärdighets-problem och 2) hur skickliga var de i så fall på att praktisera sina eventuella insikter, d.v.s. deras faktiska handlande? Dessutom 3) förekom åldersskillnader?
Förutom enkätfrågor av nedan typ användes t.ex. hoax-sidor om ”den första mannen som är gravid”, inklusive realistiska bilder på denne, samt en sida om hotade små hamsterliknande djur, som tydligen används vid ostproduktion… Studien inklusive fotona på mannen med magen och djuret ifråga kan ses på
Eleverna tillfrågades exempelvis i hur hög grad de funderade kring den information de hittade på Nätet, om de letade efter några speciella äkthetstecken såsom webbsidan design, bedömde webbsidans adressrad, konsulterade andra personer eller jämförde med andra sidor, osv. Äldre elever var onekligen bättre i detta avseende än 11-12-åringarna. De som hade haft mest trovärdighetsundervisning var emellertid i själva verket sämst på att upptäcka falska internetsidor:
”studiens kanske intressantaste, och mest förbryllande, fynd var att de ungdomar som uppgav att de hade varit föremål för mest träning i ’online credibility evaluation’ också var de med störst sannolikhet att tro på bluffsajter, samtidigt som de också var de som var mest troliga att använda sig av analytiska värderingsstrategier. Detta antyder, att även om sådan explicit träning tycks leda ungdomar att gör det rätta för att värdera online-information (d.v.s. använda mer analytiska värderingsstrategier), leder detta dem inte nödvändigtvis till rätt slutsatser om den digitala informationen (d.v.s. att misstro bluffsajter)” (a a:339, kursiv i original, min översättning).
Forskarna spekulerar kring att eleverna möjligen använder värderingstekniker de fått lära sig att de bör använda, men som de ej förstår. De som sade sig gilla ansträngande tankeverk-samhet var dock bäst i denna studie. Kanske invaggar vetskapen att man undervisats om ”källkritik” en del elever i tron att man inte behöver anstränga sig så värst?
Eller finns det kanske en motsättning mellan analys av typen kritiskt tänkande respektive kritiskt engagemang? Det vill säga skillnaden mellan att lära sig om något och lära sig genom något? Att eleverna inte lär sig källkritik, utan mer distanserat om källkritik? Jag ska återkomma till detta.
Eller finns det kanske en motsättning mellan analys av typen kritiskt tänkande respektive kritiskt engagemang? Det vill säga skillnaden mellan att lära sig om något och lära sig genom något? Att eleverna inte lär sig källkritik, utan mer distanserat om källkritik? Jag ska återkomma till detta.
Behövs skydd för utrotningshotade trädlevande bläckfiskar?
Liknade överraskande resultat har erhållits i andra undersökningar, exempelvis av Donald Leu m.fl. (2008). De refererar till en egen studie från 2007, i vilken de fann att till och med direkt efter träning i online-informationsvärdering lyckades de amerikanska sjundeklassare (d.v.s. 13-åringar) som bedömdes som de ”skickligaste online-läsarna” inte upptäcka hårresande bluffinformation.
Hela 47 av de 53 bästa online-värderarna trodde på en falsk Internetsida som propagerar för skyddandet av utrotningshotade bläckfiskar, som sägs leva i träden i seattleområdet. De för-ment trädlevande bläckfiskarna påstås vara hotade p.g.a. rika modelejons förkärlek för träd-bläckfiskar som hattprydnader. Av dessa lurade elever menade 96 procent att sidan var mycket trovärdig och rekommenderade den till andra. Till och med efter att de fått veta att sidan var en bluff, hade eleverna svårt att medge det, liksom utröna varför den var fake, trots sidans tydliga ledtrådar. Bluffsidan kan ses på
Men är inte ovan refererade undersökningar från 2007-2013 alltför gamla? De unga har väl lärt sig mycket de senaste två-tre åren, parallellt med att Nätet samtidigt blivit ett uppmärk-sammat säte för allt mer falsk information och därmed ännu större behov av genomskå-dande?
En ny stor studie genomförd 2015-juni 2016 av stanfordforskarna Sam Wineburg (som varit gästprofessor i Umeå) och Joel Breakstone m.fl. (2016) som offentliggjordes för tre månader sedan visar dock, att inte ens ungdomar över 12 år klarar av de mest elementära källkritiska uppgifterna.
(Så varför i så fall förvilla betydligt yngre svenska barn med ineffektiv undervisning?, blir genast min egen reaktion.)
En ny stor studie genomförd 2015-juni 2016 av stanfordforskarna Sam Wineburg (som varit gästprofessor i Umeå) och Joel Breakstone m.fl. (2016) som offentliggjordes för tre månader sedan visar dock, att inte ens ungdomar över 12 år klarar av de mest elementära källkritiska uppgifterna.
(Så varför i så fall förvilla betydligt yngre svenska barn med ineffektiv undervisning?, blir genast min egen reaktion.)
Svaren från nästan 8 000 elever i åldrarna 12-20 år i Wineburg & kollegers studie (2016) leder nämligen till samma nedslående resultat som de ovan: inte ens i dessa relativt höga åldrar klarar ungdomarna uppenbarligen av att bedöma trovärdigheten hos den information och de nyheter som de läser på nätsajter eller Facebook och Twitter.
Forskarna visade (förutom politiska artiklar att jämföra i ett visst ämne, bankers reklam, sponsrat ”nyhetsinnehåll” m.m.) exempelvis en webbsida med en fejkad bild på ”muterade” maskrosliknande ”siamesiska” tusenskönor, tillsammans med informationen att detta var resultatet av kärnkraftsolyckan i japanska Fukushima (a a).
Forskarna visade (förutom politiska artiklar att jämföra i ett visst ämne, bankers reklam, sponsrat ”nyhetsinnehåll” m.m.) exempelvis en webbsida med en fejkad bild på ”muterade” maskrosliknande ”siamesiska” tusenskönor, tillsammans med informationen att detta var resultatet av kärnkraftsolyckan i japanska Fukushima (a a).
Fotot hade inga identifierande uppgifter eller antydningar om att det kom någonstans ifrån. Eleverna/studenterna tillfrågades ”does this photograph provide proof that the kind of nuclear disaster caused these aberrations in nature?”. Över 80 procent av high school-eleverna (alltså 15-18-åringar) hade ytterst svårt att bedöma detta: de frågade sig inte vari-från fotot kom, de försökte inte heller ta reda på det, utan accepterade helt enkelt bilden som ett faktum.
Forskarnas slutsats är minst sagt dyster: ”In every case and at every level, we were taken aback by students' lack of preparation.” Studiens upplägg och ”fotot” av de påhittade blommornas deformerade utseende finns till beskådan på
Få studier av yngre barns ”kritiska mediekunnighet”
Dessa studier är långt ifrån de enda som funnit att undervisning i att ta kritisk ställning till medierade budskap inte fungerar, varken på kort och särskilt inte på längre sikt. Exempelvis australiensarna Lesley-Anne Ey & Glenn Cupit (2011) kom i en studie fram till att barn inte kan tillämpa sina erhållna kunskaper. Studien är ovanlig, så tillvida att den faktiskt under-söker förskolebarn: 57 stycken 5-8-åringar i 11 gruppintervjuer innehållande barn som redan var kamrater. Hälften av dem sade sig ha fått undervisning om faror på Internet och Internet-säkerhet.
Även om barnen kunde identifiera eller berätta om flera riskområden, kunde de inte inse potentiellt farliga situationer i relationer med andra på Nätet. De sa att de visste att man inte fick ge ut personlig information eller samspråka med främlingar, liksom att inte allt på Internet är sant. Däremot reagerade de ofta inte i enlighet med sina kunskaper, utan riskerade att utsätta sig för faror. Motsägelsen visar på den viktiga skillnaden mellan att känna till faror och osanningar respektive att känna igen sådana när de visar sig.
Deanna Kuhn (2011) kan kanske utifrån ett s.k. theory of mind-perspektiv förklara hur barn och ungdomar kan säga att de fått lära sig kritiska värderingstekniker, och till och med tro att de förmår göra bruk av dessa, men uppenbarligen aldrig förstått dem eller syftet med dem. Kuhn framhåller att sådan undervisning i ”kritiskt tänkande” oftast sker i form av checklistor med tips, råd eller snarare regler för hur eleverna ska bete sig. Sådana principer är emellertid ineffektiva nästa vecka, eftersom det meta-kognitiva tänkandet bakom den kritiska förmågan aldrig berörts.
Med andra ord: träning i ”källkritik” och ”kritiskt tänkande” – för att inte tala om rekom-mendationer om detta – tar aldrig upp hur eleverna tänker eller hur de kan tänka på andra sätt. Att mekaniskt tillämpa de utlärda generella strategierna, utan att förstå syftet med den kritiska värderingen och kontexten, är dödfött. Övning ger i detta fall inte färdighet, om man inte förstår vad man gör.
Särskilt barn under 8 års ålder tror andra om goda avsikter, att de är rättvisa och ärliga. De förstår till exempel inte att någon kan ljuga utifrån att det tjänar vederbörandes egna intressen och inser oftast inte hur andra kan tänka eller se på en viss sak på ett helt annat sätt än barnet själv gör. Informationens kontext är för det mesta inget som de tänker på. Med början i 10-11-årsåldern börjar barn däremot bli duktigare på att koordinera de olika färdigheter som krävs för ett verkligt kritiskt tänkande. De har nu också mer erfarenheter inhämtade från fler olikartade sociala relationer att jämföra. På gott och ont, litar de heller inte längre blint på alla människor (a a).
Hur vet barn när tvivla respektive lita på människor och bilder?
Candice Mills (2013) vid University of Texas ger en forskningsöversikt över barns växande förmåga att bedöma tillförlitlighet, vilseledande, manipulativa avsikter och förvanskningar. Likaså en inblick i på vilka sätt detta med när och hur man ska lita på respektive tvivla på någon eller något testas experimentellt på barn. Förutom barnets ålder, spelar flera faktorer in.
Redan 3-åringar litar mindre på en docka som de ser är dum, men först i 4-årsåldern gäller detsamma för en docka som bara muntligen påstås vara dum eller lögnaktig. Om någon sägs ha negativa avsikter gentemot barnet (t.ex. inte vill att det ska få godis som belöning), fast inte ses agera så, inverkar detta först på 6-åringar som nu är i stånd att ta hänsyn till intentioner, snarare än enbart (den påstådda) ”egenskapen” dum eller lögnaktig.
Redan 3-åringar litar mindre på en docka som de ser är dum, men först i 4-årsåldern gäller detsamma för en docka som bara muntligen påstås vara dum eller lögnaktig. Om någon sägs ha negativa avsikter gentemot barnet (t.ex. inte vill att det ska få godis som belöning), fast inte ses agera så, inverkar detta först på 6-åringar som nu är i stånd att ta hänsyn till intentioner, snarare än enbart (den påstådda) ”egenskapen” dum eller lögnaktig.
Tidigast i 8-årsåldern verkar barn börja visa tvivel grundat på påståenden baserade på någon annans egenintresse av att obefogat framhäva sig själv, eller dennes partiskhet till förmån för egna vänner. Jag tänker genast på mitt 6-åriga barnbarn som verkligen tror att en kompis är bättre än honom i fotboll, bara för att den andra killen påstått detta om sig själv, fastän ogrundat i faktiskt bollspel.
Ny information verkar också både för barn och vuxna vara svårare att bedöma kritiskt. När vi möter ett nytt påstående om något okänt utgår vi från att det är sant. Först senare tvivlar vi i bästa fall på det. Har man däremot mer bakgrundsinformation, vilket barn oftare saknar, bidrar det förstås till tvivel redan initialt. Barn litar dessutom begripligt nog lätt på auktorite-ter och förmenta experter, till exempel på vuxna som ju inte sällan övervärderar sin förmåga eller undervärderar barns.
Makt och auktoritet hos den som gör något eller kommer med viss information spelar således in – även på Nätet. Hur andra i omgivningen reagerar på informationen eller agerandet har förstås också stor betydelse. En lycklig omständighet i sammanhanget är emellertid att barn ifrågasätter negativ information mer än positiv. Är någon ovänlig, är vederbörande kanske inte heller att lita på eller vill en rent av illa. Tyvärr är ju förvisso de som utgör hot på Internet-sajter till synes vänliga.
Uppföranderegler än inte källkritik
Det innebär onekligen ett moraliskt dilemma att avgöra när och hur föräldrar – och speciellt andra än föräldrar såsom pedagoger – bör börja introducera barn till potentiella faror på Internet. I fallet med de yngsta är det nog bättre att bara betona att barnen ska göra precis som i vardagsverkligheten: inte tala med, ta emot någonting från eller följa med främlingar, vare sig i verkligheten eller på Internet.
Barn under 8 år befinner sig dock sällan ensamma på tveksammare sajter på Nätet, eftersom de har svårigheter att läsa eller åtminstone stava. Som jag förstått företeelsen att ”vara ute på Internet”, rör det sig i de yngstas fall främst om snälla webbsidor med filmsnuttar eller spel, YouTube-katter eller musical.ly som mina barnbarn (6-8 år) har lärt mig reglerna för: vad man kan bli avstängd för, hur man inte visar ”det privata” (vilket jag först misstolkade grovt, påverkad som man blir av alla varningar…). Och att åldersgränsen visst är 13 år?!
Men för att återkomma till Bamse-tidningen, vars huvudsakliga ”läsekrets”, eller snarare lyssnare till vuxnas högläsning, som jag uppfattat saken är i åldern 3-8 år, så verkar nummer 2 för 2017 huvudsakligen vara riktat till barnens föräldrar. Fast känner verkligen inte de föräldrar som prenumererar på Bamse redan till tipsen som numret förmedlar?
Serietidningens framsida visar den alltid lika harige kaninen Lille Skutt gående bakom en obekymrad Bamse. Den vitpälsade brevbäraren studsar till, när han ser en stor mörk oidentifierbar gestalt bakom ett träd. Numrets inledande berättelse handlar just om denna syn och heter ”Bamse och den mörka skogen”, som på omslaget dock inte såg så värst mörk ut.
Brevbärare Skutt är dock alltid lika rädd när han ska cykla genom skogen och denna dag hör han ett brölande och ser mot dunkel bakgrund en svart skepnad. Han tycker det låter som ett monster och cyklar blixtsnabbt därifrån. När han möter Brumme berättar han om ”monstret” och denne berättar i sin tur för Bamse.
Brevbärare Skutt är dock alltid lika rädd när han ska cykla genom skogen och denna dag hör han ett brölande och ser mot dunkel bakgrund en svart skepnad. Han tycker det låter som ett monster och cyklar blixtsnabbt därifrån. När han möter Brumme berättar han om ”monstret” och denne berättar i sin tur för Bamse.
Bamse har nyss ätit dunderhonung, så är inte alls rädd när han går för att kolla upp saken. Även Lille Skutt och dennes fru Nina Kanin som är journalist ansluter sig till sökandet. Maken är fortfarande rädd, men käcka Nina tänker att hon kanske kan skriva en artikel om monstret. Lille Skutt medger nu att han mest sett ”liksom en skugga” och det visar sig till sist att det bara var pappa Gris som bränt sig på brännässlor, därav vrålet. Nina fick inget scoop, men får av Lille Skutt uppslaget att skriva en artikel om att ”det kan vara smart att ta reda på sanningen i stället för att sprida rykten”.
Förmår Bamses läsare verkligen kolla källan?
På nästa uppslag finns ett litet lektionsliknande avsnitt om ”Internet och källkritik”, i vilket Lille Skutt ses gråta över informationen på sin dator som säger att ”Bamse är slut”. Björnen uppges nämligen inte bli stark längre av sin dunderhonung. Skalman uppmanar dock kani-nen att kontrollera källan, som visar sig komma från Sorkmedia AB. Vi ser avslutningsvis två (busiga?) sorkar vid en dator, på vilken de bl.a. skriver att ”Bamse aldrig borstar tänderna”.
Där återfinns också ett antal nyttiga frågor lånade från ”UR skola: Är det sant?”. UR riktade sig klokt nog till grundskolans år 4-6, med förmodligen ytterst få läsare av Bamse.
Där återfinns också ett antal nyttiga frågor lånade från ”UR skola: Är det sant?”. UR riktade sig klokt nog till grundskolans år 4-6, med förmodligen ytterst få läsare av Bamse.
Små bamsefans ska dock tydligen ställa sig frågor såsom vem står bakom informationen på Internet?; är det fakta eller bara tyckande?; har sidan uppdaterats nyligen?; varför skrevs den?; hittade du den via någon du litar på?
Både på serietidningsomslagets insida och i Tv4:s Nyhetsmorgon (19/1-17) lärdes onekligen nyttiga regler ut. I ett i övrigt parodiskt nyhetsinslag betitlat ”Bamse ska göra barn nätsmarta”, där programledarna totalt saknade kompetens i att tala med barn och ta deras perspektiv, frågade journalisten Steffo Törnquist en cirka 7 år gammal tjej och en kille på 10 år: ”Har ni ändrat ert förhållningssätt mot fakta och sånt där… rykten och sånt där?”
Förhållningssätt?! Fakta generellt?! Pojken säger efter lång tystnad och viss tvekan mer insiktsfullt att ”det beror på vad det handlar om… om träd till exempel. Det är ju inte så många som ljuger om det.” Hade Bamse-framsidan varit bekant, kunde diskussionen hellre ha tagit upp fakta om skuggor.
Förhållningssätt?! Fakta generellt?! Pojken säger efter lång tystnad och viss tvekan mer insiktsfullt att ”det beror på vad det handlar om… om träd till exempel. Det är ju inte så många som ljuger om det.” Hade Bamse-framsidan varit bekant, kunde diskussionen hellre ha tagit upp fakta om skuggor.
Mest utrymme i inslaget får förstås de vuxna, inte minst tidningen Bamses redaktör. Programmets inbjudna forskare får också förmedla fem säkerhetsråd, som inte alla direkt handlar om källkritik, men några av dem förvisso om tillförlitlighetsvärdering: 1. Fråga någon vuxen; 2. Förklara för de vuxna varför Internet är så roligt eller otäckt; 3. Du får säga NEJ!: d.v.s. avgöra vill jag det här, t.ex. lägga ut ett foto eller svara på det här?; 4. Vid behov, ta hjälp av någon vuxen och anmäl!; 5. Be vuxna läsa Bamse-numret!
Liknande tips finns också på insidan av det aktuella serietidningsomslaget.
Är då Bamse-tidningen att lita på? Några barnreaktioner
Vad kan då förskolebarn och 6-8-åringar få ut av Bamse-numret? Ska de lära sig att tro på allt som de läser på papper? Eller luras också Bamse-tidningen? Barn kan redan i 4-årsåldern mycket väl avgöra om ett påstående om någonting konkret, som de själva med egna ögon kan se, är sant eller rimligt. Såsom att jämföra serietidningens framsida med serie-rutornas annorlunda version av ”monsterupptäckten” inne i tidningen. Barn brukar nämligen betrakta omslagen till böcker och serietidningar som en del av själva berättelsen. Omslags-bilden och motsvarande scen inne i tidningen överensstämmer dock inte i detta fall.
Jag vet inte hur de allra yngsta reagerar, men tar gärna emot reaktioner i kommentarsfältet. Själv läste jag det ”källkritiska” numret för min 8-åriga dotterdotter och hennes 6-årige lillebror. Detta är deras reaktioner på minläsning. De fann det lurigt att det inne i berättelsen inte var sol så som på framsidan, för det kan ju inte bli skugga i en mörk skog. Flickan påpekade att det var jätteljus himmel när Lille Skutt cyklade in i skogen, men sedan genast blev helmörkt där inne. Det går ju inte!
Pojken, som i över ett års tid intresserat sig för sin egen skuggas utseende när vi varit ute och gått, menade att det inte kunde vara grisens skugga, ”därför att det är för mörkt”. Så det måste vara nåt annat, kanske ett monster! Ingen av dem visste vad ett ”rykte” är. I valet mellan framsidans implicerade berättelse och den berättad i serierutorna, tog de ställning för den senare. För om Bamse var med redan första gången, när Lille Skutt såg ”monstret”, blir ju hela berättelsen inne i tidningen överflödig. Syskonen kunde helt enkelt inte finna någon förklaring till att det gavs två olika versioner.
Ytterligare en sak som förbryllade dem var att Lille Skutt är naken, medan hans fru är klädd i klänning. Flickan föreslog att brevbäraren kanske måste skynda sig iväg snabbt på morgonen, för att köra ut posten och inte hann klä på sig! Pojken tyckte vidare att det var underligt att herr och fru kanin kom fram samtidigt, när Nina har motor på sin cykel, till skillnad från Skutt.
Så är det verkligen säkert att det är Herr Gris som utgjorde upphovet till den enorma skuggan – om det nu är en skugga – som Lille Skutt ser i skogen? Det syns som sagt ingen sol bakom skuggans rygg som skulle kunna förklara den. På tidningens framsida finns som sagt en helt annan version än i själva berättelsen. Där är det soligt och Bamse själv ses obekymrad traska vägen fram, utan att upptäcka skuggan. Vilken version är (eventuellt) sann?
Är det kanhända fördelaktigt att, som här, ha två olika versioner av den oförklarliga skuggan i Mörka skogen? Att kunna ställa dem mot varandra och dra egna slutsatser utifrån hur en skugga uppstår? Möjligen, men jag tror inte att detta var avsikten i det aktuella fallet…
Blir slutsatsen kanske att engagemang krävs?
Bamse-berättelsen om Mörka skogen skiljer sig från alla ovan refererade studiers material, i det att den rör sig om en fiktionstext och således inte direkt berör barns reaktioner på texter om fakta eller påstådda/förmodade fakta. Finns det därmed kanske en fördel i fallet med förskolebarn och övriga under 9-10 år? Råder det med andra ord kanhända ingen motsätt-ning mellan analys av typen kritiskt tänkande respektive kritiskt engagemang? Det vill säga mellan att lära sig om något och lära sig genom något?
Fiktion tas inte emot med samma kritiska distans som faktatexter vanligen gör, såvida de inte rör sig om för läsaren mycket personligt hållna övertygelser. Bamse följs onekligen med inlevelse av de yngsta.
Fiktion tas inte emot med samma kritiska distans som faktatexter vanligen gör, såvida de inte rör sig om för läsaren mycket personligt hållna övertygelser. Bamse följs onekligen med inlevelse av de yngsta.
Australiensiskan Ava Laure Parsemain (2016) har antytt att det kan förhålla sig så, att de som ägnar sig åt kritiskt tittande på tv-program gör motstånd mot att bli involverade i skeendena och håller känslomässig distans. De misstror förvisso innehållet, kan rent av vara skeptiska och cyniska, men detta verkar paradoxalt nog snarast hindra kritiska lärdomar.
De tittare som istället låter sig kritiskt engageras i en intellektuellt nära inlevelse sysslar i själva verket med en mer givande form av kritiskt tänkande och lärande. Andra studier har enligt Parsemain också tytt på samma sak, visserligen efter att precis som i hennes fall ha studerat vuxna tv-tittare.
De tittare som istället låter sig kritiskt engageras i en intellektuellt nära inlevelse sysslar i själva verket med en mer givande form av kritiskt tänkande och lärande. Andra studier har enligt Parsemain också tytt på samma sak, visserligen efter att precis som i hennes fall ha studerat vuxna tv-tittare.
Min slutsats blir hur som helst, att undervisning i Internetsäkerhet/säkerhet på nätet, som även går under den mer pedagogiskt klingande men betydligt bredare etiketten ”källkritik”, inte bör initieras så tidigt som i förskoleklass eller ännu tidigare. Det är ändå bara fråga om regler. Förskoleklass och år 1 verkar i och för sig överlag mest gå ut på att lära sig massor av regler, som inte ska ifrågasättas kritiskt. Att döma av den internationella forskning som finns i ämnet, leder förment kritiska initiativ inte till något varaktigt lärande.
Frågan har här också ställts, varför förskolebarn och skolnybörjare ska tro på just pappers-medier som exempelvis Bamse. Kanske för att det är lättare både att kritiskt engagera sig i och att ifrågasätta denna typ av berättelse, ifall den vuxne leder in på synpunkter liknande dem jag introducerade? Och då särskilt i gruppdiskussioner och inte enbart mellan ett barn och en vuxen? (I hemmet förutsätter detta förvisso relativt jämnåriga syskon.) Eller är det möjligen bättre att vänta med att ta upp saken, till det som förr kallades för mellanstadiet? Personligen anser jag det.
Ty är sköldpaddan Skalmans motto ”Jag tror bara på det jag vet” verkligen hållbart i fallet med de yngsta? Då skulle barn väl nästan aldrig lära sig någonting alls… Barn måste ju lita på andra så länge som möjligt, för att överhuvudtaget kunna lära sig.
På måndag (20/2-17) ska jag fundera kring huruvida ”normkritik” inte snarare borde ersättas av begripligare rollspelsinstruktioner och ”privilegiekritisk pedagogik”? Förvisso inte heller det något för de allra yngsta. Tror jag åtminstone...
Referenser
Ey, Lesley-Anne, & Cupit, C. Glenn: Exploring young children's understanding of risks associated with Internet usage and their concepts of management strategies, Journal of Early Childhood Research 9 (2011):1, s.53–65
Leu, Donald J., Coiro, Julie, Castek, Jill, Hartman, Douglas, Henry, Laurie, & Reinking, David: Research on instruction and assessment in the new literacies of online reading comprehension, sid.321-346 i: Cathy Collins Block, Sherri Parris, & Peter Afflerbach (Red): Comprehension Instruction: Research-based Best Practices, New York, NY: Guilford 2008
Kuhn, Deanna: What is scientific thinking and how does it develop?, sid.497-523 i: Usha Goswami (Red.): The Wiley-Blackwell Handbook of Childhood Cognitive Development, Oxford: Blackwell 2011 (2nd ed.)
Kuhn, Deanna: Metacognitive development, s.259-286 i: Lawrence Balter & Catherine Tamis-Le-Monda (Red): Child Psychology: A Handbook of Contemporary Issues, New York: Psychology Press 2003
Metzger, Miriam J, Flanagin, Andrew J, Markov, Alex, Grossman, Rebekah, Bulger. Monica: Believing the unbelievable: Understanding young people's information literacy beliefs and practices in the United States, Journal of Children and Media 9 (2015):3, s.325-348
Mills, Candice: Knowing when to doubt: Developing a critical stance when learning from others, Developmental Psychology 49 (2013):3, s.404-418
Parsemain, Ava Laure: Do critical viewers learn from television?, Participations 13 (2016):1, s.71-93
Wineburg, Sam, Breakstone, Joel, McGrew, Sarah & Ortega, Teresa: Evaluating Information: The Cornerstone of Civic Online Reasoning, Stanford History Education Group, Stanford University 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar