Läste precis att ”Mr. Barnjournalen” Bengt Fahlström avled i förra veckan i sviterna efter lunginflammation. Många har i dagarna förstås uttalat sig om alla hans goda sidor, men det har länge också förekommit rykten om än det ena, än det andra.
Och exempelvis den självutnämnde psykiatrikern Jan Guillous kryptiska uttalande om ”tevegalenskap”, i ett PR-utdrag ur dennes yrkesmemoarer Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv (2009), nådde ju betydligt fler än boken:
”Han [Göran Skytte] föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för ”Här är ditt liv”, Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.
Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om. Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande. Televisionär belysning på Göran skulle skada honom.
Men var vårt ansvar verkligen Görans mentala hälsa? Vi hade väl inga psykiatriska kvalifikationer, vår dystra prognos var i den meningen hopplöst ovetenskaplig. Var inte snarare vårt primära ansvar att försöka rädda vad som räddas kunde av programmet genom att anställa en av landets bästa journalister?” (Guillou i Aftonbladet 6/9-09).
Många har alltså skrivit om Fahlström, inklusive jag själv (se nedan), men hans eget perspektiv på den journalistiska karriären, på Guillou, på f.d. chefen för TV 2:s Barn- och ungdomsredaktion med flera har få tagit del av. Jag har dock läst och kommenterat ett utkast av Fahlströms påbörjade memoarmanus och där finns onekligen ett antal godbitar. Jag vet inte om han hann så långt att han tog kontakt med något förlag… Hans betydelse för svenska barnnyheter och barns rätt att säga sin mening har i vart fall inte överträffats.
Jag analyserade för sju år sedan (Rönnberg 2010) ett stort antal mer ”politiska” inslag från de enda nyhetsprogram för barn som förekommit i svensk tv sedan starten 1956, Barnjournalen (1972-1991) respektive Lilla aktuellt (1993-fortfarande), i en jämförelse som klart utföll till det äldre programmets fördel. Jag intervjuade även dess nyhetsankare i hela 17 år (1972-1989) Bengt Fahlström, för min bok om barns rätt att rösta i alla val (Rönnberg 2014), och kallade då Mr. Barnjournalen för en engagerad ”barnombudsman” långt innan benämningen var uppfunnen” och FN:s konvention om barnets rättigheter skrevs ned.
För min sistnämnda bok, Barns RÄTT till sin röst (2014) ställde jag också ett antal frågor till Lars Hjelm, Barnjournalens pedagogiske konsult (eller som det hette på den tiden: skolexpert), som var den som jobbade närmast de så kallade knatteredaktörerna och knattereportrarna. Jag ville veta hur det kom sig att barndeltagarna i åldern 9-14 år introducerades och om, och i så fall hur, man på 70-talet diskuterade journalistisk etik och det känsliga i barns medverkan i verklighets-tv.
Men först: hur kom man på idén att 1974 för första gången i svensk tv på allvar låta barn utöva reellt inflytande på programmet och efter 1975 även medverka i tv-rutan? Därtill ständigt bygga inslag på egna opinionsundersökningar med barn enbart. Lars Hjelm får här själv i ett mail berätta om sitt och Bengt Fahlströms samarbete, varför inte som en förebild att idag följa:
”Bengt gjorde ju redan ett nyhetsprogram för barn i radio, men ville överföra programmet till TV, och när Arne Weisse kom på besök på Sveriges Radio i Malmö i egenskap av chef för TV:s barnprogram tog han kontakt med Weisse. Kunde inte denne tänka sig ett par provprogram i TV? Weisse lovade Fahlström sex provprogram.
Barnjournalen satte igång i TV och upphörde aldrig att vara ett provprogram. Redan tidigare hade Bengt talat med mig om barnmedverkan och jag var eld och lågor. Bengt åkte på stipendieresor till England och USA för att studera deras program. Han blev först jättebesviken: ”De använder ungarna som kosmetika”, tänkte han, ”de vuxnas påverkan gör dem lillgamla. Bilden blir falsk.” Så med ens på planet hem slog det honom som en blixt: ”Så behöver det givetvis inte vara! Det är de vuxnas fel! Barnen måste förbli barn.”
Så fort han kom hem kontaktade han mig och sa med sin entusiastiska glöd: ”Det är klart att vi ska ha en barnredaktion, men utan för stor vuxenpåverkan.” Ungarna han sett var egentligen mycket bra i rutan, men blev som sagt störda av att behöva imitera vuxna.
Så vi blev snabbt överens om att ha en barnredaktion, som träffades en gång på söndagarna under min ledning och pratade kring veckans sändning. Jag var den ende vuxne närvarande vid dessa möten och de sex barnen var från Malmö. På måndagens redaktionsmöte rapporterade jag till vuxenredaktionen, vad, som vi då kallade dem, knatteredaktörerna haft för synpunkter och eventuella förslag. Jag kände, att de inte riktigt var med. Det kändes konstlat hela första året.
Så kom Sigge Ågren. Först tyckte jag att Bengt inte var riktigt klok som ringde upp Sveriges kanske mest kände nyhetsman, då denne pensionerades, och frågade om han kunde tänka sig en plats i BJ-redaktionen. ”Vill ni verkligen ha med en gammal gubbe som jag? Det är ju annars en fullkomligt lysande idé att ha gamlingar och ungar med och göra programmet. Det är en ära att få vara med”, blev svaret. Då Sigge fick träffa knatteredaktörerna, utbrast han: ”Fy fan vad ni är kloka, era små jäklar. Inte fan hade jag såna intelligenta åsikter, när jag var barn. Det är så man kan gråta!”
Vid redaktionsmötena hävdade icke minst Sigge, att knatteredaktörerna skulle vara med mera och inte bara i bild. Och alla var nog med på det, men vi var när det kom till kritan valhänta och dåliga på att hitta på lämpliga arbetsuppgifter. Så föreslog någon, att knatteredaktörerna skulle få visa vårmodet för barn. Detta blev något av en blodad tand, men fortfarande var det mest för knattarna att intresserat titta på vuxnas agerande etc.
Avgörandet kom, när någon föreslog, att vi skulle rekrytera knattar från hela landet för att bli mer representativa och sprida publikintresset. Hur skulle knattarna kunna samverka? Jo, genom det moderna kommunikationsmedlet: gruppsamtal per telefon.
En annons gick ut i sista programmet för våren. Jag fick i uppdrag att tillsammans med min fru, som bl.a. är utbildad speciallärare, läsa alla svarsbreven under sommaren, vilket fascinerade oss från första början och som vi sen höll på med till slutet. Vi sorterade ut de mest intressanta svaren och fördelade dem geografiskt i sex-åtta högar.
Första veckan i augusti åkte Bengt och jag runt Sverige och intervjuade aspiranter som ville bli knattereportrar, t.ex. i Visby, Luleå, Kiruna, Stockholm, Göteborg, beroende på brevens avsändarort. Vi slutade alltid i Malmö. Vi frågade aldrig om betyg, föräldrarnas yrken, politiska uppfattning e.d. utan om allt som rörde sig i tiden. Vad vi sökte var självständiga barn, dock barn, inte små tidigt vuxna. Denna resa var vår största händelse under året och vi sörjde, att vi inte kunde välja fler att delta.
Vi kom överens om att aldrig lägga våra ord i knattereportrarnas mun. Vi skulle göra allt för att de skulle behålla sin integritet. Veckan före första inspelningen på hösten fick de komma till Malmö några dagar för att lära känna varandra och lära sig, hur programmet spelades in. De fick sedan i uppdrag att sitta beredda direkt efter sändning vid en telefon och invänta min uppringning. De skulle kommentera varje inslag utan att höra någon vuxen prata först och gärna sätta ett betyg på inslaget, 1-5.
Under gruppsamtalet fanns hela vuxenredaktionen med som lyssnare och fick tala först sedan knattarna sagt sitt, gärna om egna inslag och detaljer. Därefter fick redaktionssekreteraren redogöra för preliminär plan för kommande veckas program och knattarna fick gärna föreslå aktuella ting att ta upp. Den knattereporter utsågs så, som eventuellt skulle intervjua någon höjdare, t.ex. Olof Palme, Kungen eller Astrid Lindgren. Den vuxenreporter som var utsedd bestämde därefter telefonträff med aktuell knatte. Sedan var det tid för de vuxna, utom undertecknad, att lägga på.
Jag frågade sedan knattarna, vad vi skulle fråga t.ex. Palme om. De kom med förslag, som jag noterade för att överlämna till den aktuelle vuxenreportern. Efter detta var samtalet slut. Det tog minst en timme varje gång i 17 år.
Vi fick aldrig nej, då vi kontaktade intervjuoffren. Olof Palme var ytterligt road och anklagade Barnjournalen för att förstöra hans familjeliv på lördagarna. Han fick ingen middag, förrän familjen tillsammans sett Barnjournalen. Ingvar Carlsson ritade sin berömda sko som självporträtt – med ena skon som mall – i Barnjournalen.
När en knatte av utländskt ursprung – det fanns alltid minst en i redaktionen – skulle intervjua kungen, hade vi noga instruerat honom, att man skulle säga
Ers majestät till kungen och noga diskuterat, vilka frågor knattarna ville ha besvarade. ”Du, kungen”, började han, ”du är ju själv av invandrarsläkt, vad tycker du om invandrarnas situation i Sverige?” Kungen log roat och försökte hitta ett bra svar. Knattens sista fråga blev: ”Brukar kungen se på Barnjournalen?” Något osäker, svarade kungen, att han aldrig gjort det, men lovade att reparera skadan denna vecka. ”Det går lördagar klockan 18.00 i TV1 och är ett väldigt bra program”, var knattens slutord.
Den som alltid fick högsta betyg var Andres Küng för sina utrikesinslag, fastän vi övriga vuxna ständigt var ängsliga, att han skulle kännas för tung och använda för svårt språk. Även de andra utrikesexperterna, t.ex. Sune Kempe, blev alltid uppskattade.
Vad som alltid imponerade på mig var det allvar och den naturlighet den vuxna redaktionen ständigt visade. Och chefen på Sveriges Radio i Malmö, Gunnar Olléns, hållning till programmet. Till mångas förtret gavs lika mycket uppmärksamhet åt Barnjournalen på Olléns stormöten på måndagarna som till t.ex. Här är ditt liv, Fråga Lund, Bialitt och Skånska mord. Frågan är, om Ollén inte tyckte att Barnjournalen var den viktigaste malmöproduktionen” (Rönnberg 2014:117-119).
Jag frågade även de båda programmakarna bakom Barnjournalen om detta med medverkande barns integritet och deras eventuella förmåga att ge sitt medgivande till att vara med? Hur var det med andra ord med synen på det etiska, före tillkomsten av FN-konventionen om barnets rättigheter? Idag värnar man mer skyddet av barnen, än deras rätt att komma till tals. Vad barnreportrarna anbelangar, säger Lars Hjelm: ”Vi hade aldrig kontakt med knattereportrarnas föräldrar. Vårt syfte var, att försöka så mycket som möjligt förklara vuxen-världens nyheter. För detta ville vi samarbeta med tydligt självständiga barn i åldern 9-14.”
Bengt Fahlström tar även själv upp sin besvikelse efter stipendiebesöket på Youth News i Washington 1974 med dess alltför vuxenlika barnreportrar, men var ändå fast besluten att programmet skulle ha med barn. Vad gäller att intervjua barn om svåra ting, svarar Fahlström att, ”nej, några specifika etiska regler hade man inte, men givetvis diskuterades det eventuellt lämpliga i att visa fram barn, både på redaktionen och i vissa fall med föräldrarna. Det egna goda omdömet fick vara vägledande, när man gjorde inslag om t.ex. AIDS, barn med cancer, eller om mobbade barn”. I några mer känsliga fall, som i oktober 1984 med en mobbad flicka, använde sig programmet av fingerat namn och ”skuggning”. Flickan och hennes mor var således oidentifierbara, syntes bara i ”halvmörker”, och nyhetsankaret Fahlström avannonserar inslaget med att säga att ett annat barn ”skådespelat” flickan i det ledsagande filmreportaget.
Fick de intervjuade barnen någonsin se avsnitten med sig själva och godkänna dem före tv-visningen? ”Nej, lika lite som intervjuade vuxna fick det”, svarar Bengt Fahlström. Var föräldrarna till intervjuade barn i närheten, så som Internationella journalistfederationen idag rekommenderar? ”Nej, de skulle hålla sig borta och låta barnen vara självständiga”, menar Fahlström, som upplever att vissa av dagens regler verkar ”alltför petiga”. Han tycker exempelvis att det är självklart att i rutan intervjuade barn ska få med sitt för- såväl som efternamn, förutom då beträffande särskilt känsliga ämnen” (Rönnberg 2014:121).
Min slutsats i bägge dessa böcker är alltså att barn för 40 år sedan paradoxalt nog lättare kunde säga sitt och ge sin bild, än efter FN:s konvention om barnets rättigheter.
Referenser
Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014
Rönnberg, Margareta: Från Barnjournalen via Lilla Aktuellt – till Häxan Surtants Rapport? Om barn, tv-nyheter, politik och medborgarskap, Visby: Filmförlaget 2010
