måndag 11 februari 2019

Vad är det för fel med antropomorfisering? Likheterna mellan människa och djur kan främja både empati och djurens rättigheter



Jag förbryllas dagligen av motsägelsefulla påståenden om barnrelaterade ämnen och denna vecka ska jag ta upp ännu ett exempel: de som menar att antropomorfisering i barnfilmer och barnböcker inte är bra, men samtidigt tycker att barn som leker olika djurarter är så underbart fantasifulla. Likaså anser att barn behöver träna sin empati och – som det står i den nya läroplanen för förskolan, Lpfö-18 – tillägna sig ”ett varsamt förhållningssätt till sin omgivande miljö och till natur”. Vilket väl lär inkludera empati för djur?

Uttalandena kan komma från filmrecensenter, som inför exempelvis premiären av Paddington 2 ”varnar för riskerna med antropomorfism – att förmänskliga djur – och funderar över vad det säger om oss människor” (Kristofer Ahlström, DN 3/11-17).

Eller så kan tveksamheten framföras av barnlitteraturforskare såsom Sveriges enda internationellt framstående, som finner barnlitteraturen (särskilt bilderböcker) ”problematisk, då den antingen grovt förenklar påstådda icke-mänskliga emotioner, eller tillskriver icke-mänskliga varelser mänskliga känslor, eller bäggedera” (Nikolajeva 2016:138, min översättning). Hon betvivlar exempelvis att djur kan känna empati, vilket idag motsägs av många forskare. 

Kritiken kan även komma från psykologer som menar att fiktiva antropomorfa gestalt-ningar av djur förvränger små barns bild av reella djur (Anderson & Henderson 2005). Fiktionen är inte dokumenterande… Forskarna menar att de felaktiga framställningarna av djurs intelligens, förmågor och moral sedan följer med barnen upp i vuxenlivet vad gäller relationerna till reella djur. Som om barns och ungas kontakter med djur enbart äger rum via barnlitteraturen eller barnfilmer och exempelvis inte inbegriper livs levande djur. Och som om tron på djurs intelligens, förmågor och moral skulle vara någonting negativt!



Vad menar man då med antropomorfisering?


Redan av ovan framgår delvis vad som många lägger in i ordet antropomorfism, särskilt Ahlströms ”förmänskligande av djur”. Men alla är inte helt eniga, även om oenigheten kan tyckas hårfin. ”Antropomorfism” kommer från grekiskans anthropos för ”människa” plus morphe som betyder ”form”. En antropomorf framställning av djur i animerade barnfilmer gestaltar dem alltså i bild ”i mänsklig form/av människoform/ människogestalt”: som icke-mänskliga djur oftast klädda i människokläder, exempelvis fyrbenta som går på två ben och kan tala människospråk. 

Husdjur fungerar ju som många vuxnas dockor, men de flesta klär dock inte ut sina hundar eller katter i kläder, eller tränar dem i att tala. En mer vardagsnära definition av antropomorfisering avser då ordböckers förklaring ”människoliknande”, exempelvis ”det att föreställa sig mänskliga egenskaper hos icke mänskliga företeelser. Tenden-sen att tolka djurs handlingar i enlighet med människors liknande motsvarigheter lär inte vara okänd för ägare av husdjur.

Antropomorfism används alltså även om annat än utseenden, exempelvis om beteenden, egenskaper, emotioner, motiv och kognitiva förmågor hos icke-mänskliga djur. Huruvida dessa karakteristika, som även delas av människor, ska kallas för ”mänskliga” eller ”djuriska” kan emellertid diskuteras. ”Människoliknande” kunde i vissa fall ersättas av ”däggdjursegenskaper” till exempel, då de delas av människan såväl som av många andra djurarter.  

Inte minst djurrättsaktivister anklagas för denna sorts antropomorfism, när de talar om djurs lidande, om kossors eller späckhuggarhonors moderskärlek i paritet med kvinnomödrars, eller om människoapors känsla för rättvisa när de i experiment avvisar ojämlika belöningar, om många arters trofasthet och sociala band etc. Antropomorf kunde kanske ersättas av ”allomorf” från grekiskans ”allo-” för annorlunda eller ”variant”.

Psykologer är en annan grupp som ägnat sig åt särskilt barns antropomorfism, men även åt vuxnas. Ty personifikationen anses vara en universell mänsklig tendens. Sever-son & Woodard (2018) avser med antropomorfisering ”att tilldela icke-mänskliga djur, natur, ting eller teknik inre tillstånd såsom emotioner, tankar och begär”. Forskarna ifråga ser även en positiv relation mellan barns föreställningsförmåga i sina rollekar och deras antropomorfism. 

”Antropomorfism innebär också att föreställa sig andras människoliknande medvetanden” (ibid), vilket anses vara en grund för exempelvis perspektivtagande. Barn tillskriver även teknik psykologiska tillstånd, samtidigt som de förnekar att den tekniska prylen skulle vara levande. Antropomorfism behöver alltså för barnen inte ha med föremålets biologi att göra, utan med barnets mentalisering. 

En förklaring till antropomorfiseringen kan vara att den utgör en sorts förlängning av barnets kognitiva mekanismer: en strävan att fylla i tomma hål i vetandet, för att själv bättre förstå. En annan att det är fråga om socialkognition: för att kunna göra förut-sägelser om andras tankar, känslor eller agerande. En tredje, högst trolig hypotes, är att (exempelvis) ett djurs yttre erbjuder beteendekoder som inbjuder till en tolkning av djuret ifråga: sköldpaddors utseende eller kossors idisslande till exempel (Severson & Woodard 2018). 

Här ska jag begränsa mig till filmområdet. De flesta djur i animerade filmer bygger dock på en välbekant förhistoria av hur djurarterna framställts i fabler och mytologi. Sådana korta historier kräver omedelbar igenkänning och övertydlig enkelhet, som bygger på att varje djurart getts endast en framhävd egenskap. På så sätt blir berättelsen genast begriplig. I animationssammanhang kunde antropomorfisering helt sonika förklaras som en ”medveten förvrängning av verkliga förhållanden mellan människa och djur för att tjäna berättelsens syften”.



Varför aldrig tal om ”animaliserade/fördjurligade” människor?


Det enda felet med antropomorfisering som jag kan se är alltså, att kalla företeelsen för ”förmänskligande av djur”. Vad säger att just djuret människa skulle vara den som äger dessa egenskaper? De som propagerar för jämlikhet mellan arterna håller i vart fall ej med. Djurfabler till exempel, föregångarna till vissa av dagens antropomorfiserade barnberättelser, kunde väl lika gärna sägas handla om animaliserade människor? Det vill säga fördjurligade människor som liknar/har formen/utseende av djur, är avbildade i djurgestalt.  

Oavsett vald beteckning, förekommer såväl i fiktionen som i vardagen gestaltningar eller tolkningar av djur såsom ”egentligen” människor och motsatsen: människor som inte bara är djur, utan ”djuriska”. Att barn älskar djur och gosedjur är ingen nyhet, särskilt djur med stora ögon och mjuk päls som inbjuder till klappning. Inte heller att de fascineras av monster. Detsamma gäller vuxna som föredrar hundar med – om småbarn påminnande – stora ögon, hög panna och platt näsa/nos, framför hundar med med lång nos och lägre panna. Detta upptäckte ju redan Konrad Lorenz.

Här ska jag dock främst inskränka mig till några animerade filmer med karaktärer vars yttre och/eller agerande antyder att de ska säga något om fördjurligade människor, samt två filmer med djur som helt klart ska föreställa djur, men i förlängningen uttalar sig om människors relationer till djur (Happy Feet och Hitta Nemo). Antropomorfism kan nämligen uppvisa skiftande grader av likheter mellan människor och djur och variera i allvarsgrad mellan ”bara underhållning” och dödsallvarlig ekologisk naturfilm – ”trots att bara” fiktion.



Tre ”grader” av antropomorfism


Så är filmen ifråga tänkt att säga någonting om människors inbördes relationer? Eller om relationen människa-djur? En glidande skala för hur starkt antropomorf framställ-ningen av levande varelser är, skulle kunna se ut ungefär som nedan:

1. Dessa filmer handlar om de djur som lever i ett eget djurrike, förflyttar sig på samma sätt som de gör i naturen, inte är klädda i människokläder, men tänker, känner, kom-municerar inbördes och har egna myter eller legender (som Mufasa i Lejonkungen). Inte sällan är deras yttre aningen förstärkt, för att de ska bli både mer begripliga och mer tilltalande för publiken. Så kan exempelvis deras ögon ha gjorts större och mer barnlika (Simba), eller lokaliserade mer framåtriktade (och därmed mer människolika) än reella fiskars ögon är (Nemo).

De interagerar nästan aldrig med människor, flyr snarare ofta från dem, uttrycker sig på ett språk som människor ej förstår, men deras tal är ”dubbat” till människospråk för filmhörskådarnas skull. Allt de gör är förstås inte djurtypiskt, som när Nemo ska börja skolan. EXEMPEL: Bambi, Dumbo, Hitta Nemo, Happy Feet. Filmerna är utopier om möjliga relationer mellan djur och människor och djurens rättigheter. De är tänkta att främst säga något om djur och vad människor utsätter dessa för, men har ibland även paralleller till människoföreteelser som sidotema. Särskilt är det sistnämnda fallet med Hitta Nemo och dess (utopi?) om optimala relationer mellan fäder och barn. 

2. Fyrbenta djur kan gå på bakbenen, vara påklädda (åtminstone delvis, och särskilt på överkroppen) och bo i hus som liknar människors. Deras yttre är för det mesta inte så värst överdrivet, utan relativt realistiskt. De lever i naturen jämsides med människor i städer/byar, men (helst) utan att interagera med dem. De kan också leva på zoo, vara kluvna till detta, ”sakna” människokläder, men agera likt människor som i Madagas-kar (Eric Darnell & Tom McGrath, 2005). Eller i en skogsdunge omgiven av häck (På andra sidan häcken/Over the Hedge).

Temat kan vara mer eller mindre allvarligt. Andra EXEMPEL: Vissa versioner av Beatrix Potters Pelle kanin, Brisby och NIHMs hemlighet/The Secret of NIHM (Don Bluth, 1982), Den fantastiska räven/Fantastic Mr. Fox (Wes Anderson, 2010). Filmerna kan ha halvtama ”budskap” som att ”djur hör ej hemma på zoo” eller ”djurförsök är förkastligt”, men vara ”för underhållande”, eller alltför romantiserade eller surrealistiska för att riktigt kunna beröra och framkalla hörskådarens medkänsla. Djuren i Madagas-kar flyr till sist, likt så många av dagens storstadsmänniskor, undan naturen och tillbaka till sin fångenskap. 

Madagaskar är emellertid ett gränsfall som trots avsaknad av påklädda djur kanske hellre skulle hänföras till nivå 3 på grund av deras människotypiska egenheter och agerande: lejonet Alex njuter av att vara djurparkens huvudattraktion och längtar alls ej till naturen, giraffen Melman är hypokondriker, flodhästen Gloria  rätt högfärdig och zebran Marty bryr sig mycket om sitt yttre och motionerar på löpbandet.

3. Här har de som till det yttre ser ut som människor helt försvunnit, men deras roller i samhället (såväl som deras kläder) har övertagits av fyrbenta icke-mänskliga djur på två ben och med händer istället för framben. Dessa karaktärer är mer människolika än djurlika, fråga om ”fördjurligade människor”. Miljön är kalkerad på människobyar eller städer. Dessa varelser ses ej jämsides med människor, utan figurerar nu istället för människor. 

Filmerna är tänkta att säga mer om människor än om de icke-mänskliga djur som här är deras stand-ins och ofta satiriska eller karikatyrer av dem. EXEMPEL: Robin Hood (Wolfgang Reitherman,1973), Fritz the Cat (Ralph Bakshi,1972), Zootropolis/Zooto-pia (Byron Howard & Rich Moore, 2016), Kung Fu Panda (Mark Osborne, 2008), Sing (Garth Jennings & Christophe Lourdelet, 2016). 

Några av dem är utopier exempelvis om hur människors samhällen skulle kunna te sig utan sociala orättvisor och rasfördomar, ifall deras motsvarigheter till köttätare och växtätare, eller rovdjur och bytesdjur, gjorde bruk av sitt förnuft och sina emotioner. 

Vart exempelvis husdjuren och boskapsdjuren i Zootopia tagit vägen är dock ovisst, så filmerna propagerar inte direkt för något djurskydd annat än indirekt, i form av alla arters jämlikhet.

Alla djur i en animerad film behöver inte heller befinna sig på samma nivå, inte ens om de tillhör samma art. Det kan vara skillnad på djur och djur. I Disneys Pinocchio (1940) är skurkkatten Gideon en metafor (nivå 3) för oärliga människor, medan dockmakaren Gepettos katt Figaro är en vanlig, föga antropomorfiserad katt (på nivå 1). Detsamma gäller valen, som inte alls är försedd med några människoattribut.



Empatiska animerade komedier är sällsynta


Antropomorfiseringens ”likheter mellan människa och djur kan främja både empati och djurens rättigheter”, skriver jag i inläggets rubrik. Självfallet syftar jag då inte på de filmer som kan hänföras till ”nivå 3”. Om en film inte direkt handlar om djur, torde djur-rättsfrågor sällan dyka upp. Visserligen skulle filmhörskådare kunna hysa empati även för de människor som i denna grupps filmer gömmer sig under djurpälsen. Men ”människan i djuret” framställs här alltför överdrivet, övertydligt och komiskt. Åskåda-ren ser här något eller några av djuren som en karikatyr av sidor hos henne själv och tänker därmed inte på djuret såsom (icke-mänskligt) djur. 

Jag tror inte att animerad komik över huvud taget inbjuder till empati, annat än möjligen i form av en självbiografi med exempelvis den mobbade själv som ironisk eller hurtig voice-over. Någon sådan animation kommer jag just nu dock inte på. En karaktärs avsaknad av empati tycks däremot ofta ge upphov till skratt… Möjligen är Mitt liv som Zucchini/Ma vie de Courgette (Claude Barras, 2016) ett empatiskt undantag, men så kallas filmen också för ett komiskt drama. Titeln till trots, handlar den heller inte om en antropomorfiserad grönsak eller om något icke-mänskligt djur med detta namn.

Inte heller filmerna på ”nivå 2” lär särskilt ofta främja empati, fast möjligen för vissa bikaraktärer i dem. I Lady och Lufsen/Lady and the Tramp (Clyde Geromini m.fl. 1955) är ett antal hundar utan halsband med betalt skattemärke ständigt jagade av stadens hundfångare. De riskerar att avlivas, men huvudrollsparet hjälper dem. Också den halsbandslöse byrackan Lufsen är visserligen fredlös, men han är så självsäker och bekymmerslös att hörskådaren aldrig oroar sig för hans väl och ve. Dessutom vet barn redan tidigt att huvudkaraktärer ”inte kan dö” i barnfilmer.

Empati kan förmodligen också framlockas genom samma films skildring av den gamle, snälle blodhunden Trofast som förlorat sitt för rasen avgörande luktsinne och dess-utom lider av kroniskt dåligt minne. Åtminstone vädjar skildringen till många åldringars inkännande empati… Men dessa inslag är bara bisaker i handlingen.

Nej, de animationer som jag har i åtanke är de som faller in under grupp 1.
Jag har redan under höstens miljö- & klimatkristema tagit upp Bambi, Dumbo och Happy Feet i mina tidigare blogginlägg (för datum och länkar, se nederst!). Jag har också tidigare berört Hitta Nemo, men då med fokus på fadersrollen (25/1-17), samt utifrån några småbarns reception av filmens uppätna mamma (14/12-15) – och således då tolkat fiskarna som symboler för människor. I det följande ska jag därför inskränka mig till att betrakta Hitta Nemo ur perspektivet fiskars relation till männi-skorna, samt återknyta en aning till den Oscarsbelönade Happy Feet (George Miller, 2007). 



Glada fötter – men ledsna djur


Happy Feet är enligt min mening den mest samhällskritiska och miljökritiska animerade barnfilmen någonsin. Samtidigt den mörkaste, så mörk att det ifrågasatts huruvida den verkligen är en barnfilm. Den enormt realistiska filmen kallas trots detta för musikalkomedi och har onekligen även komiska respiter.

Filmen fick förstås bara snittbetyget 3,2 av svenska recensenter, t.ex. av min gamla morgontidning Upsala Nya Tidning enbart betyget 2 av 5. Det säger nog mer om recensenten än om filmen. Som jämförelse kan nämnas att likaledes Oscarsprisade  Mitt liv som Zucchini av samma tidning fick 5 av 5 och rikssnittet 4,5. Så är denna schweiziska konstfilm heller inte samhällskritisk, utan hållen på individnivå. Det är däremot inte Happy Feet.

Miljöförstöring, utfiskning av haven, oljeutsläpp, utrotningshotade djur och en deprimerad pingvin i vattenfyllt skyltfönster till turisters beskådande anses förmodligen inte vara något för ”oskuldsfulla barn” eller ens för skuldmedvetna föräldrar. Statens medieråd har dock 7 år som angiven åldersgräns även för den dubbade versionen, men filmen kan utan problem ses redan av 4-5-åringar, även om dess teman eller budskap – om människan som djurens fiende – ej fullt ut begrips. Halv förståelse räcker emellertid tills vidare rätt bra.

Djuren i Antarktis såväl som unga hörskådare blir dock medvetna om att de samvetslösa människorna håvar in allt levande åt sig. Det spelar ingen roll om du så är en jätteval, du har ändå ingen chans, utan förvandlas snabbt till konserv. Huvudkarak-tären, pingvinen Mummel, hamnar själv i ett jätteakvarium på en djurpark och försöker genom rutan tala förnuft med människorna: ”Varför tar ni fiskarna från oss? Vi svälter ihjäl där ute!” 

Människorna förstår ingenting, ser honom knappt, speglar sig bara i rutan. Två barn sitter till och med hellre med ryggen mot honom och spelar datorspel, kanske med någon djurfigur. Mummel talar sig hes i tre dagar tills han tappar rösten och efter ett tag förlorar han nära nog också förnuftet, ser i syne och blir deprimerad och psykiskt avstängd. 

En liten flicka återkallar honom dock till livet, genom att knacka på rutan, vilket gör att den steppande pingvinen börjar dansa. Han har nämligen i filmens början visats sig usel på att sjunga, men handikappet kompenseras av att han är en baddare på att steppa. Han blir berömd, befriad ur fångenskapen och återvänder hem till de övriga pingvinerna, som tros vara en tidigare oupptäckt pingvinart. Ingen hörskådare av sekvensen med zootillvaron, understödd av sorgsen musik, kan undgå att känna medlidande.

Människorna har förstås försett Mummel med en sändare, följer efter honom för att utforska den steppande djurarten, blir imponerade av dansen och dansar själva med. En debatt uppstår, flertalet kommer till insikt om att människorna genom sitt överfiske bryter näringskedjan, vilket hädanefter ska upphöra. Så sker också. 



Människorna ansvarar för lösningen


Det är förstås möjligt att kritisera filmen för att det, trots den formmässiga realismen, krävs en antropomorfisering av djurens särart i form av ett mänskligt beteende: ett steppande som ju är högst orealistiskt för att känneteckna eller beskriva pingviner. Nu är ju detta ingen naturfilm utan fiktion och dansfärdigheten underlättar identifikationen med avvikaren Mummel, samt ökar upplevelsen av närhet mellan människor och pingviner. I antropomorfiseringen ingår också att åtminstone vissa av djuren ägnar sig åt religösa ceremonier. Djuren förblir dock trots dessa underligheter icke-mänskliga djur.

Filmens fotorealistiska estetik och det naturalistiska agerandet är så häpnads-väckande, att man nästan tror att det rör sig om dresserade pingviner som dansar. Men det handlar alltså om en fantastisk datoranimation av närbilder på individuella pingviner med mänskliga ansiktsuttryck såväl som av enorma djurflockar och snöig natur. Tillsammans bildar det en konstgjord verklighet som torde vara mer verklig än den reella naturen i Antarktis. Jag har visserligen aldrig varit där… Filmens människor sägs utgöras av datorbearbetade reella avfotograferade livs levande förlagor. 

Det är också människorna som bland annat genom demonstrationer och FN-konfe-renser kommer med lösningen genom förbud mot överfisket. Att handlingen om behovet av artbevarande och även upplösningen i en animerad barnfilm är aningen orealistisk är förstås onödigt att påpeka. Är man ute efter realism, söker man sig lämpligen till en dokumentär eller naturfilm. Även i Happy Feet blir dock redan unga betraktare sensibiliserade för djurens prekära situation och människans tanklösa framfart. Likaså presenterade för en möjlig lösning av vissa av miljöproblemen.

I nästa animerade budskapsfilm ska djuren emellertid själva ta tag i lösningen, utan att behöva lita till att människorna gör det rätta. Medan Happy Feet handlar om djur-skyddsåtgärder, är Hitta Nemo tydligare en film om djurens rättigheter. Dessa ting kan förstås kombineras.



Hitta Nemo – en utopi i behov av människohjälp


I ännu en animerad film blir huvudfiguren instängd i en glaslåda, fast denna gång ett betydligt mindre akvarium är Mummels bassäng på zoo. Att bli uppäten är heller ingen unik risk reserverad för stora däggdjur som valar, utan även små fiskar. Det finns även mindre rovdjur än människor. Här inleds detta äta/ätas av att clownfisken Nemos mamma blir uppäten av en barracuda. Pappa Marlin blir sedan otroligt överbeskyd-dande gentemot sitt enda barn, Nemo. 

Samma dag som fiskpojken ska börja skolan, infångas han och blir akvariefisk på en tandläkarmottagning. Det visar sig dock att han är tänkt som en gåva till tandläkarens onda brorsdotter Darla. Hon kallas av de övriga akvariefiskarna för ”fiskmördaren” efter att ha bidragit till flera kompisars död. Medan Nemo tillsammans med sina akvarie-vänner försöker komma på hur de ska kunna ta sig ut, ger pappa Marlin sig ut för att söka efter sonen.

Den förut så fege och försiktige Marlin ska dock bli modigare och filmens hjälte. Han klarar sig i okända vatten trots att han på sin resa hotas av haj, grodfisk, maneter, pelikan, fiskmåsar men undkommer alla faror, bland annat med hjälp av sköldpadda och val. Till slut tror änklingen emellertid att Nemo är död, med det är förstås sonen inte, utan de återförenas.

I denna film hyser troligen ingen enda hörskådare empati för filmens osympatiska människor (tandläkaren och dennes 8-åriga brorsdotter), utan för några så till det yttre annorlunda som fiskar, trots att de inte ens har någon päls att klappa. De akvarie-ägande barn som själva har liknande trånga fiskfängelser torde få sig en ordentlig tankeställare. Trots att filmens far och son påminner så tydligt om människors familje-relationer kan den – om än kanske inte i samma höga grad som Happy Feet – bidra till empatiskt perspektivtagande.

Förutom empatiskt/affektivt perspektivtagande finns emellertid flera andra typer av perspektivtagande: kognitivt, spatialt, visuellt/perceptuellt etc. Kognitivt perspektivta-gande är det fråga om, när den underförstådda frågan man ställer sig lyder något i stil med ”Hur tänker han?” eller ”Varför gör hon så?” och är grunden till all social inter-aktion och förståelse. För att begripa andras avsikter och handlingar, måste man sätta sig in i deras situation, stiga ut ur sig själv. Det underlättas av ”svaren” på denna films ”fråga”.

Utöver akvarietemat handlar filmen (precis som Happy Feet) även om fiskerinäringen. Vi ser hur skräckslagna de fiskar är som infångas i de stora näten. Fast Nemo vet hur de kan undkomma och gör det möjligt för dem att gemensamt befria sig. Här befriar djuren alltså sig själva. De små djuren vill leva sitt eget liv i havet, vilket egentligen inte borde komma som någon överraskning för någon.

Men allvarligt talat: tror någon verkligen att fiskarna kan befria sig själva från oss?! Hade det inte varit att föredra ifall ”fiskmördaren” Darla hade blivit omvänd och insett att fiskar har rätt till ett liv i frihet, framför instängdheten i akvarier eller att ligga på lit de parade på tallrikar? 

Darla har förstås (mig veterligt) inte sett filmen Hitta Nemo – till skillnad från miljontals barn och deras föräldrar….




PS
I skrivande stund läser jag (8/2-19) ett vetenskapsinslag på svt.se/nyheter med rubriken

"Smart liten fisk klarar spegeltest

Den blå putsarfisken verkar kunna känna igen sin egen spegelbild. När forskare märkte fisken med en brun fläck, som bara syntes i en spegel, försökte den skrubba bort den. Det kan tyda på att fiskars kognitiva förmåga är högre än man antagit.

Att känna igen sin spegelbild brukar räknas som ett klassiskt mått på självmedvetande. Barn klarar vanligtvis av det vid 18 månaders ålder. Även djur som schimpanser, delfiner elefanter och skator har klarat av det vid tidigare försök. Nu har turen kommit till fiskarna.
När en forskargrupp från Max Planck institutet och Osaka Universitetet presenterade den lilla blå putsarfisken för en spegel var reaktionen först aggressiv. […] 

Brun prick störde fiskarna

Därefter delade forskarna in fiskarna i olika grupper. En grupp fick en brun prick på halsen medan övriga fick en genomskinlig prick eller ingen alls.
När gruppen som fått en brun prick såg sig i spegeln försökte de få bort den genom att skrubba den mot något hårt material. De verkade alltså förstå att pricken satt på dem själva. De övriga grupperna visade inget förändrat beteende. […]"
Läs hela texten på


Vem vet vad fortsatt forskning kan upptäcka om djurs reflektionsförmåga och självmedvetenhet! 




Referenser


Anderson, Marla  V. & Henderson, Antonia J.Z.: Pernicious portrayals: The impact of children’s attachment to animals of fiction on animals of fact, Society & Animals 13 (2005): 4, s.297–314

Nikolajeva, Maria: Recent trends in children’s literature research: Return to the body,  International Research in Children’s Literature 9 (2016):2, s.132–145

Severson, Rachel & Wooddard, Shailee: Imagining others’ minds: The positive relation between children’s role play and anthropomorphism, Frontiers in Psychology, 13 November 2018



LÄNKAR till mina tidigare inlägg i ämnet:


Måndag 8 oktober 2018
Disneys tecknade BAMBI – lobbyism mot jakt, argument för en människobefriad natur eller för biofili?


Måndag 26 november 2018 
Är djur mer humana än människor? Verkar så enligt exempelvis Disneys DUMBO

Onsdag 7 november 2018
HAPPY FEET-filmerna: ”skamlös miljöpropaganda”, religionskritik och ”gaypropaganda”?


Måndag 15 oktober 2018 
Människan – en invasiv art: PÅ ANDRA SIDAN HÄCKEN/OVER THE HEDGE



2 kommentarer:

  1. Antropomorfismen borde tas ännu längre. Människor borde lära sig mer och djur genom att se dem och respektera dem och deras intressen. Särskilt gäller detta husdjur. De är ju helt utlämnade åt sina ägares makt.

    Någon som tagit detta steg att fördjupa antropomorfismen är Sue Donaldson som i sin bok Zoopolis - https://www.bokus.com/bok/9780191620553/zoopolis/ - gör en gedigen genomgång mellan människa och djurs likheter. Slutsatsen blir att husdjur borde få medborgerliga rättigheter på samma sätt som människor. Här driver hon ett resonemang där hon likställer husdjur med barn och förståndshandikappade människor på så vis att de alla behöver företrädare som driver politik i deras intresse. Trots att barn och förståndshandikappade inte själva lever upp till det vi vanligtvis menar är fullvärdigt medborgarskap - i och med att de inte kan agera som agenter - så är de ändå medborgare. Därför borde även husdjur få medborgarskap. Och samhället borde planeras och utformas även med hänsyn till husdjurens intressen och behov. Så tycker alltså Sue Donaldson. Jag tycker alla människor med minsta intressen av djur borde läsa Zoopolis, inte minst hundägare. Hundägare är generellt en kategori som saknar förståelse för sina djur och dess behov. Det gör mig väldigt ledsen när jag ser alla dessa livegna hundar som inte får göra ditten eller datten för att deras ägare har behov av att känna makten att bestämma över dem. Zoopolis skulle kunna vara en ögonöppnare.

    "We have a responsibility to try to understand what animals are able to communicate to us about their needs and preferences, and to facilitate their realization of their own life projects."
    Ur Zoopolis av Sue Donaldson

    "If the only way a dog gets treats, play time, or affection from others is by performing tasks to please them, this is blackmail not education. Many working animals are denied any real down time in which they run free, or socialize with others, or simply explore and experience their world."
    Ur Zoopolis av Sue Donaldson

    SvaraRadera
  2. Visst, Magnus, resonemangen i Zoopolis är svåra att motsäga!

    Vore jag utbildad filosof eller etiker, skulle jag nog gå längre.

    Som kulturvetare med inriktning mot barn inskränker jag mig dock till det område jag tycker mig behärska. Jag riktar mig också i hög grad till pedagoger, föräldrar och andra som har med barn att göra och vill inte stöta bort dem med alltför långt gående förslag... Man får ta ett litet steg i taget!

    Men din syn på hundägare tror jag är alltför generaliserande, då många verkligen tror sig vilja/kunna läsa deras tankar...

    TACK, dock, för din kommentar! Det är inte ofta läsare ids svara, vilket kan kännas tröstlöst för den som skriver.
    Hälsningar
    Margareta

    SvaraRadera