Varför föredrar barn animerat? Om hur förskolebarns syn på trovärdigt skådespeleri skiljer sig från vuxnas

Hur kan det komma sig att barn och vuxna har så vitt skilda uppfattningar om vad som är bra skådespeleri? Och att ingen barnskådespelare någonsin tilldelats en Oscar, en Academy Award, för bästa agerande? Inte ens barnstjärnan Shirley Temple fick någon Oscar, även om en minivariant instiftades 1932 för 6-åringens skull. De ytterligare elva ”barnskådespelare” som fram till 1961, med ett par års mellanrum, mottog miniatyr-statyetten The Academy Juvenile Award var i åldern 12-18 år…

Den amerikanske komikern W.C. Fields påstås ha sagt “never work with children or animals”. Om det verkligen är sant, syftar det förmodligen på att barn under 9 år anses vara ytterst svåra att regissera, eftersom de inte tycks kunna agera realistiskt nog för vuxnas smak. Särskilt svårt har de det med dialog, varför lösningen inte sällan blir tysta barn med vuxen voiceover. Fast barn påstås ju vara mästare på att i leken låtsas… Redan 18 månader gamla barn förstår kännetecknen för låtsaslek (Goldstein & Bloom 2015b). Är inte skådespeleri och fantasilek ungefär samma sak? 

Några som tagit sig an dessa frågor är Yale-psykologerna Thalia Goldstein och Paul Bloom (2015; 2015b). Jag ska här referera deras studier. 

Är der realistiska desamma som reellt?

De båda forskarna undersökte hur 3-5-åringar respektive vuxna reagerade på orealistiskt, överdrivet agerande jämfört med mer realistiskt, återhållsamt spel. De studerade denna åldersgrupp därför att det är just den ålder då ensam låtsaslek och fantasifull kollektiv roll-lek blomstrar. 

Runt 50 barn i vardera av två delstudier (plus 10 respektive 43 vuxna) fick bedöma olika typer av spel. I den första visades en skådespelare som utförde samma scen två gånger, den ena gången på det (enligt vuxna) överdrivna, lite ”galna” sättet som är vanligt i barnprogram på tv, den andra gången à la realistisk vuxenfiktion. Fyraåring-arna valde det ”pajasaktiga” sättet, medan 3- och 5-åringarna var mer ambivalenta eller inte hade några klara preferenser. De vuxna föredrog "förstås" den (västerländskt) realistiska stilen.

I den första delstudien sa försöksledarna till barnen att de skulle visa en vuxen skåde-spelare som skulle vilja få spela med i sådana tv-program och filmer som barnen gillar. Barnen skulle få avgöra om deras spel var bra, när aktören i de (för försöket special-gjorda) snuttarna realistiskt eller mycket orealistiskt gestaltade olika känslotillstånd: glad (=fick present), ledsen (tappade ett glas), rädd (för en mus), förvånad (mottog brev), fick ont (slog i knä), eller var trött respektive stark.

I det andra delen av studien fick deltagarna först se en scen med realistiskt agerande och därefter två olika klipp, dels ett med realistiskt spel, dels ett med orealistiskt. Syftet var att barnen skulle förstå att även realistiskt agerande är agerande, vilket försöks-ledaren påpekade. De medverkande tillfrågades därefter vilket av klippen som mest liknade den realistiska ”demonstrationsscenen”, samt vilket spelsätt som verkade svårast att utföra. Förstod barnen över huvud taget att det realistiska spelet var spel? 

Genomgående trodde barnen att det överdrivna, ”småtokiga” spelsättet var svårare att prestera, medan de vuxna menade att det återhållsamma agerandet krävde betydligt mer av aktören. Barnens svar förvånade de bägge forskarna.

Realistiskt agerande är en speciell sorts overklighet

Föga förvånande kom forskarna fram till att de vuxna, till skillnad från barnen, föredrog spelsätt som upplevdes som realistiskt. De flesta vuxna tycker ju att det är plågsamt att se det, enligt dem själva mycket överdrivna, agerandet i barnprogram med levande skådisar eller programvärdar. Barn är oftast av annan åsikt.

De intressanta är emellertid varför dessa olikheter? Forskarna ville försöka ta reda på om barnen över huvud taget kunde se skillnaden mellan realistiskt agerande och vuxnas vardagsbeteende: om barnen förstod att även det vardagsliknande faktiskt rörde sig om skådespeleri. De jämförde detta med spelsätt som tydligt sänder ut signaler om att handlingarna inte är ”på riktigt”. De ställde som sagt även frågan vilket sätt som barnen trodde vara svårast att utföra och vilket som var bättre.

Vuxna värdesätter allra mest total avsaknad av overklighetssignaler och i prisat agerande finns inga beteendeledtrådar alls som signalerar att det rör sig om agerande i en fiktion. Motsatsen skrattar man numera oftast åt, särskilt om det rör sig om överdrivna känslouttryck eller stora fysiska rörelser. Så har det i inte alltid varit, vilket alla vet som tittat på stumfilmsmelodramer. Detta sätt att spela uppställer dock begriplighetsproblem för barn, som föredrar det övertydliga. Ju mer realistiskt spel, desto svårare att urskilja detta från vuxnas vardagsagerande.

Är agerandet inte ordentligt överdrivet, uppfattar barnen möjligen mer ”vardagligt” skådespeleri som att någon bara är sig själv framför kameran, vilket därmed kan verka lättare än det uppförstorade spelsättet. I realistiskt agerande förekommer ju inga markörer som signalerar att skådespelaren agerar i rollen av någon annan. På ett plan förstår barnen nog att aktören kreerar en roll, men verkar ändå inte inse att skåde-spelaren och karaktären är helt åtskilda. Kanske glömmer barnen att karaktären som skådisen spelar inte är på riktigt, även om skådespelaren är det? Så gick forskarnas funderingar. Är det ens möjligt att komma längre än till spekulationer?

Skådespeleri är inte detsamma som att ljuga eller låtsas

Om nu fiktionsfilmer ljuger för barn, som många hävdat om det förment förljugna och förskönande innehållet, är väl skådisar bara ett slags lögnare? Barn kan ju redan från 2-årsåldern ljuga som svar på någon annans fråga, men merparten 3-åringar ljuger själva föga övertygande verbalt och ”perceptuellt”. Det vill säga föga trovärdigt bedömt av vuxna, utifrån barnens ansiktsuttryck till exempel. Däremot kan barnen fara med osanning som svar på en vuxens direkta fråga. (Se mitt blogginlägg 12/3-18). Förstår de även andras "lögner"? Eller betraktar barn kanske skådespeleri som ett vuxet sätt att låtsas?

I sin lek använder barn leksignaler och tolkar lätt andras motsvarigheter: låtsassignaler som klart utsäger att det hela inte är på riktigt. Sådana välkända leksignaler introdu-ceras av vuxna redan över skötbordet: lekfullt överdrivet ansiktsuttryck med höjda ögonbryn, vidöppna ögon, leenden, stora kroppsrörelser, övertydliga vokalljud. Motsvarigheter kan lätt kännas igen i barnprogramsagerande på tv, av programledare inte minst. Detsamma kännetecknar animerade figurer. Har barnen lärt sig ytterligare leksignaler från barn-tv, eller har barn-tv-makare tagit intryck av barns lek? Hönan-och-ägget-problemet är även här svårlöst.

Realism i fiktion hänger förstås inte bara på agerandestilen utan dekor, klädsel, intrigen med mera spelar också in, men spelsättet lär vara det viktigaste i barnprogram. Även dessa komponenter påminner förstås om barns egna fantasilekar. Kommer influen-serna å andra sidan från tv, kan det också vara därifrån som förskolebarn efterhand får sina insikter om alltmera realistiskt fiktivt agerande. Även då med assistans av dekor, kostym, rekvisita, musik med mera. Det orealistiska agerandet i tv-rutan kan hjälpa de tv-tittande barnen att klarare förstå intrigen och karaktärernas mentala och emotionella tillstånd, menar Goldstein & Bloom (2015b).

Förståelsen av meta-representationer utvecklas så sakteliga

Ett studium av realistiskt agerande kan bidra till insikter om barns ökande förståelse av så kallade meta-representationer generellt. Fiktion rymmer multipla representationer, när barn ser en person som både är skådespelare och den karaktär som denne spelar. Skådisen har sina fysiska, emotionella och personliga drag, medan karaktären har andra personliga tillstånd och drag. 

Annan forskning har visat att barn under 5 år har särskilt svårt att förstå ”dubbla” emotionella tillstånd och nästan alla av dem tror att aktören själv upplever sin karaktärs mentala och fysiska tillstånd. Först 5-åringar kan överlag även inse att en person ”inuti” kan känna sig på ett sätt, men utåt agera annorlunda (Goldstein & Bloom 2015b). 

Detta skulle kunna antyda att förskolebarn möjligen inte ens betraktar skådespeleri som representationer (d.v.s. som gestaltningar av något annat), utan att skådespelare oavsett spelstil verkligen själva upplever den känsla eller handling som de gestaltar. Om agerande är samma sak som verkligheten, förklarar det ju att det också ser ut som verkligheten! 

”It may be that children are confused by the representational task of acting, that of understanding the difference between realistic behavior and fictional enactment. This is more difficult, we believe, than understanding the obvious behavioral representation of pretense, which preschool children do with ease […]. As the behavioral cues of realistic acting are so close to reality, perhaps children do not even consider it representational, in the same way as they do pretense” (Goldstein & Bloom 2015b).

Realistiskt agerande förstått som både en representation av något verkligt och icke-faktiskt blir svårbedömt, när aktörens ledtrådar om att det enbart rör sig om spel ligger så nära verkligheten, att de inte upplevs föreställa någonting annat. Då framstår de ju inte heller som särskilt svåra att gestalta! Alltså är realistiskt skådespeleri med barna-ögon väl lättast, men i vuxnas ögon svårast. 

Att alla av förskolebarnen inte tyckte att det överdrivna spelsättet som liknar animerat var bättre kan, menar forskarna, bero på att barnen tolkade frågans ”bättre” som någonting annat än med innebörden "vad barnen föredrog”. Hade barnen istället tillfrågats om vilket agerande som de tyckte var ”more entertaining/more fun/more interesting”, hade de kanske föredragit det mer ”pajasaktiga”, icke-realistiska. 

Vilket jag själv finner högst troligt.

Referenser

Goldstein, Thalia & Bloom, Paul: Characterizing characters: How children make sense of realistic acting, Cognitive Development 34 (April–June 2015), s.39–50 

Goldstein, Thalia & Bloom, Paul: Is it Oscar-Worthy? Children’s metarepresentational understanding of acting, PoS ONE 10 (3):e 0119604, March 2015b