Djurstudier är en gren av miljöpedagogiken, även om många snarare förknippar ämnet med djurrätt enbart.
De allra flesta av Disneys djurfabler utspelar sig i mer eller mindre vild natur, i vilken ytterst få människor, om ens någon alls, syns till. Dumbo (1941, Ben Sharpsteen) är ett undantag, dels i den meningen att handlingen med det resande cirkussällskapet är förlagd till stadsmiljö, eller stadens utkanter. Här förekommer också ovanligt många människor, men vi får ofta bara se deras nedre kroppshalva eller deras silhuetter enbart. Människorna är här helt klart fortfarande bifigurer, men de styr icke desto mindre över djurens liv. (I de animerade så kallade husdjursbiografierna, är läget ett annat. Se Rönnberg 2001.)
De allra flesta av Disneys djurfabler utspelar sig i mer eller mindre vild natur, i vilken ytterst få människor, om ens någon alls, syns till. Dumbo (1941, Ben Sharpsteen) är ett undantag, dels i den meningen att handlingen med det resande cirkussällskapet är förlagd till stadsmiljö, eller stadens utkanter. Här förekommer också ovanligt många människor, men vi får ofta bara se deras nedre kroppshalva eller deras silhuetter enbart. Människorna är här helt klart fortfarande bifigurer, men de styr icke desto mindre över djurens liv. (I de animerade så kallade husdjursbiografierna, är läget ett annat. Se Rönnberg 2001.)
I ett kommande inlägg ska jag (17/12-18) i samband med Tjuren Ferdinand ta upp hur människor utnyttjar ett ungt djur och framkallar dess lidande. Dumbo, den kanske allra bästa av alla Disneys animerade barnfilmer, återkom tre år senare till delvis samma ämne. Även här utnyttjas djur till förmån för människors underhållning, men cirkus ska förstås föreställa en mer ”barntillvänd” spelplats är tjurfäktningsarenan.
Tänker barn någonsin på det som denna film visar och vill förmedla: att cirkusdjur är offer som tvingas leva inspärrade och utföra konster, som de allra flesta av djuren inte torde frivilligt vilja göra? Elefanter utför konster, inte för att de vill, utan därför att de annars blir piskade. Förstås man att det är tortyr för dem att forslas riket runt i snävt tilltagna burar? Lär djuren själva tycka att det är lika roligt för dem att ha tränats i de cirkuskonster, som barnen som skrattar åt eller beundrar dem eventuellt tror?
Djuren i Dumbos inledande cirkusparad verkar i vart fall inte vara så värst upphetsade inför arbetsuppgiften. Lejonet gäspar till och med, det hela är bara ett kneg, ett sätt att få mat och ”husrum”.
Djuren i Dumbos inledande cirkusparad verkar i vart fall inte vara så värst upphetsade inför arbetsuppgiften. Lejonet gäspar till och med, det hela är bara ett kneg, ett sätt att få mat och ”husrum”.
(Djur på zoo har det förstås bara aningens aning bättre. Om jag inte gör något blogg-inlägg om det, krävs det ju inte så mycket möda att utan handledning med barnen diskutera ämnet runt vilken bilderbok som helst förlagd till djurpark…)
Mer realism i början av 40-talet
Handlingen i Dumbo utspelar sig, precis som i Bambi året därpå, i de ursprungliga åskådarnas egen samtid, under Andra världskriget. Således inte i något fjärran Fantasi-Europa från undersagornas tid, som i Disneys tidigare animerade filmer. I den meningen är denna film ovanligt realistisk. Inte heller talar Dumbo människospråk, vilket just bidrar till min uppskattning av filmen och dess sätt att låta elefanten tala via kroppsspråket. I bägge filmerna är ämnet djurens rättigheter, även om våldet är grövre i Bambi (se mitt inlägg 8/10-18).
Alla som läser min blogg torde redan känna till Dumbos story, men här ändå en liten påminnelse, som jag för att spara tid och ork lånar från Anders Lindahl på russin.nu (21/3-10):
”Den lilla elefantungen [Jumbo Jr.] som sent om sider levereras av storken till den förväntans-fulla mamman visar sig nämligen ha väldigt stora öron. Det i sig är mer än elefantkollegorna på cirkusen kan tolerera, besatta som de är av föreställningen om deras släktes värdighet. Ett raseriutbrott från mamman gör ensamheten värre när hon hamnar i isoleringscell och 'Dumbo', som de elakt och fantasilöst kallar honom, blir helt alienerad. Turligt nog huserar en mus [Timothy] med sunda värderingar, imponerande oratorsegenskaper och ett obändigt gott humör på cirkusen och de tu blir de såtaste vänner.
De skvallrande elefanttanterna väcker dock motvillig respekt när de ska iscensätta vad som är tänkt att bli Dumbos paradnummer, där han ska hoppa upp på toppen av en pyramid av 'hårdhudingar'. Balanssinne och styrka har de i samma utsträckning som småsinthet, vilket är mer än vad man säga om minstingen. Efter fiaskot väntar en förnedrande tid i clownernas trupp, men nog måste det finnas en god användning för hans öron. Påminner de inte lite om... vingar?”
Dumbo och djurens rättigheter
Jag bygger under denna mellanrubrik i hög grad på Robin Murrays och Joseph Heumanns (2011) analys av Dumbo och dess djurrättstema. De framhåller att djur och människor både i Bambi och Dumbo lever separata liv och att djuren får lida när de kommer i kontakt med människorna.
Murray & Heumann menar just att Dumbo antyder av musen Timothy, kråkorna och elefanterna (särskilt modern förstås) är mer humana än de människor i filmen som exploaterar cirkusdjuren. Gestaltningen av de farsartade människokaraktärerna (cirkusägaren, clownerna) bekräftar också denna högre värdering av de förment lägre stående djuren. I filmen förekommer visserligen även en konflikt och lidande inom arten elefanter, men den konflikten är löst vid filmens slut, till skillnad från människornas exploatering av cirkusdjuren: de misshandlar och förlöjligar sina ”attraktioner” filmen igenom (a a:55-56).
Människor sätter med elefanternas ”hjälp” upp cirkustältet, vita män säljer biljetter, pojkar och senare clownerna gör narr av Dumbos öron, cirkusdirektören piskar elefanterna och stänger in Dumbos mamma i en gallerförsedd vagn med skylten ”Fara! Galen elefant”) när fru Jumbo försökt skydda sin lille son.
Elefantmatronorna snackar också skit om den lille med de stora öronen, utestänger honom ur gemenskapen, kallar honom ”freak”, hävdar att han inte är någon ”riktig elefant” utan en clown och skäms över hans akt, som de senare även själva blir inblandade i. Men den lilla musen Timothy fördömer deras agerande och tar Dumbo under sitt beskydd, helt inriktad på att stärka den lilles självförtroende och med sin plan att återförena Dumbo och fru Jumbo genom att göra Dumbo till världens enda flygande elefant. Dumbos stjärnstatus gör att han slipper människornas tortyr (a a:56-63).
Men misogyni och rasism?
Som tur är finns alltså yngre, mindre och klokare djur än de gamla elefanttanterna och människorna på och kring cirkusen. Är då inte deras skvaller belägg för misogyni? Jag suckar bara, men kanske är även min suck kvinnohat… Förutom den listiga musen till beskyddare, finns även de fem kloka kråkorna. Att kråkorna talar med tydligt ”svart accent” leder dessutom inte sällan till anklagelser om ”rasism”, vilket är rent nonsens. Kråkorna är rasifierade, ja, men ej föremål för någon rasism.
Första gången de får syn på Dumbo sover elefanten uppe i ett högt träd. De fattar inte hur han kan ha kommit upp dit. De retas med den lilla elefanten, men framför allt med hans hans vän, som de kallar ”råtta”. Efter att de fått höra om Dumbos öde börjar de dock gråta och vill nu bistå Timothy, vad gäller att göra en flygande elefant av Dumbo. De peppar den lille psykologiskt och hans självförtroende stärks slutligen även praktiskt/symboliskt med hjälp av en ”magisk fågelfjärder” från en av dem.
Argumentet ”Men kråkorna förlöjligar Dumbo!”, genom att inte tro på förklaringen att Dumbo flugit upp i trädet. Vem skulle inte skämta om det?! Detta möts mig veterligt aldrig av motargumentet ”Men det gör ju människorna också – och i betydligt större utsträckning”. Tecken på filmens misantropi? I så fall är detta dess allra svagaste exempel på människohat. Kråkorna är helt klart mer sympatiskt skildrade än både elefantdamerna och filmens människor.
Dumbo framställer djuren som inte bara jämlika med, utan bättre än, människorna runt dem. Det är inte människor utan hjälpande djur som bidragit till den för Dumbo lyckligare upplösningen. Människorna gestaltas enbart som komiska exploatörer, djuren däremot som solidariska över artgränserna. Vid filmens slut åker Dumbo och hans mamma i en egen modern järnvägsvagn, på väg in i en – bättre? – framtid. Ännu 2018 tillåts dock cirkusar i Sverige ha elefanter…(Eventuellt ändras detta nästa år. Se ”Fakta” nederst!) Hur ”magisk” lär cirkusmiljön vara för instängda elefanter och andra djur?
Nyinspelad ”live-version” kommer i mars 2019
Tidningarna har på sistone lyft fram det faktum att ännu en, nu bara bitvis dator-animerad, live-action-version av den snart 80-åriga förlagan kommer om ett halvår och att en första trailer ”släpptes” i juni i år.
Denna ”re-makes” regissör Tim Burton uppmanades enligt The Independent redan 2015 av världens största djurrättsorganisation People for the Ethical Treatment of Animals (PETA) att låta den kommande filmen sluta med att Dumbo och hans mamma släpps ur fångenskapen och i fortsättningen får vistas på något djurreservat:
”Peta’s senior vice president Lisa Lange says the film shows the young elephant “continuing to be imprisoned and abused in the entertainment industry”. She writes: “We love the original Dumbo because it tells the story of the heartbreaking abuse that elephants in circuses endure, and we hope you will keep this storyline in the new film.”
https://www.independent.co.uk/arts-entertainment/films/news/dumbo-ending-animal-rights-campaigners-urge-tim-burton-to-set-jumbo-free-in-disney-reboot-10106540.html (13/3-15) [24/9-18]
En annan förändring tycks vara att Tim Burtons version verkar vara mer människo-fokuserad och mindre människokritisk. Här blir en handfull vita människor, framför allt två barn, av allt att döma de som får ersätta musen Timothy och vara de som ger Dumbo självförtroende. Kanske ersätter de även kråkorna. I trailern ses en cirka 10-årig flicka vara den som ger Dumbo den magiska fjädern. Är det då bättre eller sämre med ett sådant samspel över artgränserna, i en förmodligen mer antropocentrisk variant?
Det går förstås att argumentera för bägge sidorna. Det tycks väl då bli så att Dumbo själv blir mer av sekundär karaktär i sin egen berättelse och att fokus i hög grad läggspå de människor som hjälper honom. Med djur som hjälpare i filmen från 1941, framstår djuren som ytterst humana och människorna som rätt omänskliga. Om Dumbo nu litar mer på människor, förutsätter detta väl att elefanten också släpps ut från cirkusmiljön. Annars blir väl människornas humana drag som räddare av djuren en tvivelaktig vändning? På detta sätt slipper filmskaparna även anklagelser om rasöver-toner. Å andra sidan kan då kritik komma om att filmen saknar svarta karaktärer och aktörer…
Hur det blir med detta få vi alltså veta i mars. Till dess och även senare kan barn fundera kring hur ”magisk” cirkusmiljön egentligen torde vara för instängda elefanter och andra djur…
FAKTA om djur på cirkus – eller ej – finns dock redan. Se nederst!
Referenser
Murray, Robin L & Heumann, Joseph K: That’s all Folks: Ecocritical Readings of
American Animated Features, Lincoln: University of Nebraska Press 2011
Rönnberg, Margareta: Varför är Disney så populär? De tecknade långfilmerna ur ett barnperspektiv, Uppsala: Filmförlaget 2001
A Roundup of Circus Animal Bans Around the World:
• Nationwide ban on all animals in circuses: Cyprus, Greece, Malta, and Bolivia
• Nationwide ban on the use of wild animals in circuses: Austria, Bosnia and Herzegovina, Croatia, Slovenia, Colombia, Costa Rica, El Salvador, Panama, Paraguay, Peru, Singapore, Israel and Mexico
• Nationwide ban on the use of most wild animals in circuses: Belgium, Bulgaria, and The Netherlands
• Nationwide ban on the use of certain species in circuses: Czech Republic, Denmark, Finland, Portugal, Sweden, and India
• Nationwide ban on the use of native wild animals in circuses: Ecuador
• Nationwide ban on the use of wild-born animals in circuses: Estonia, Hungary, and Poland
• Local bans on the use of animals in circuses: Ireland, Norway, Spain, UK, USA, Canada, Argentina, Brazil, Chile, and Australia
http://www.onegreenplanet.org/animalsandnature/banning-wild-animals-in-circuses/ (10/8-15) [19/9-18]
Katter och hundar går visst bra, inte renar…
I Sverige har djurskyddsskäl lett till förbud mot att använda många sorters i cirkussammanhang. År 2015 rådde förbud mot att använda följande djur på en svensk cirkus:
• Apor
• Rovdjur (utom hundar och katter)
• Säldjur (utom sjölejon)
• Noshörningar
• Flodhästar
• Hjortdjur (utom renar)
• Giraffer
• Kängurur
Ny djurskyddslag tagen, som träder i kraft 2019:
Elefanter och sjölejon förbjuds på cirkus
Regeringen har fattat beslut om att förbjuda elefanter och sjölejon på cirkus. Regeringen har också fattat beslut om att utreda en obligatorisk märkning och registrering av katter.
Riksdagen beslutade i förra veckan om regeringens förslag till en helt ny, uppdaterad och moderniserad djurskyddslag. Den nya lagen träder i kraft den 1 april 2019.
I propositionen Ny djurskyddslag (2017/18:147) aviserar regeringen även vissa andra åtgärder som ska genomföras och flera av dessa åtgärder har regeringen nu fattat beslut om. En av åtgärderna är ett förbud mot elefanter och sjölejon på cirkus. Förbudet, som regleras i djurskyddsförordningen, träder i kraft den 1 januari 2019.
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/06/elefanter-och-sjolejon-forbjuds-pa-cirkus/ (21/6-18) [24/9-18]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar