I tidigare blogginlägg (21/8-17 och 12/2-18) tillbakavisade jag, med forskningsstudiers hjälp, påståenden som att intresset för Pokémon och Pokémon GO skulle göra att barn får det svårare att observera omgivningen med alla sina sinnen, bara skulle sitta inomhus ”över en skärm” och avskärmas från naturen. Således samma tidiga farhågor som vid varje nytt medium, alltsedan radions introduktion i Sverige 1925. (För mina blogginlägg: se länkarna nederst.)
Som med allting annat nytt, åtföljdes barns Pokémon GO-intresse av farhågor om än det ena, än det andra. I dagens aktuella fall: spelets möjliga konsekvenser för ett reellt värnande av naturen. Lika regelmässigt kommer något år senare nämligen resultaten från ett antal studier underbyggda av fakta, som tonar ned oron för det nyss obekanta.
Nu inte bara funna belägg avseende barns fysiska aktiviteter och bekymren ur ett folkhälsoperspektiv, utan från undersökningar som tagit sig an frågan om eventuella effekter av Pokémon Go-samlande promenader, på barns miljövårdsintresse och nyfikenhet inför olika faktiskt existerande djurarter.
Motgift mot – eller påspädning av – barns naturbristsyndrom?
Människan blir en alltmer urban varelse. Föräldrar som flyttat in till städerna och själva nästan aldrig besöker naturen, oroar sig inte sällan över att barnen inte ”leker ute i naturen” så som de själva gjorde i sin barndom – på landet… ”Vilken natur då?”, kunde man med rätta fråga sig. Det talas dock i termer av ett ”naturbristsyndrom” (Nature Deficit Disorder, Louv 2005) i och med tilltagande urbanisering. Ett flertal undersökningar har visat, att ju oftare barn i tidig ålder vistas i naturen, desto större miljöengagemang och starkare band till naturvård uppvisar de (Soga m.fl. 2016).
Troligen ligger detta också bakom Miljöpartiets genomslag i den nu reviderade läroplanen för förskolan, Lpfö-18, med starkare betoning av vistelser i naturen och en bredare hållbarhetsundervisning än tidigare. Det antas helt enkelt att naturupplevelser i barndomen ger långlivad emotionell anknytning till naturen, med åtföljande värnande om den.
Striden mellan biofiler och biofober, det vill säga de som älskar naturen respektive räds den, om kulturprodukters eventuella inverkan är förvisso inte avgjord. Miljöbiologen Falko Buschke upprepade 2016 de varningsord som miljöforskaren Andrew Balmford och dennes kolleger höjde redan 2002. De fyra zoologerna från Cambridge menade att miljövårdare borde oroa sig för Pokémon, främst som en stark konkurrent till dem själva och deras informationsförsök till stöd för artbevarande. Spelfenomenet är kanske inte direkt farligt för miljöintresset, men heller inte säkert fördelaktigt, menar de.
Makroekologen Buschke refererar just till Cambridgeforskarnas lilla experiment, vars syfte var att se om brittiska 8-åringar kanske visste mer om fiktiva Pokémon-figurer än om inhemska plantor, fåglar och insekter (Balmford m.fl. 2002). Mycket riktigt kunde 8-åringarna identifiera hela 78 procent av Pokémon-figurerna, men bara 53 procent av livs levande reell flora och fauna i barnens närmaste omgivningar.
Är fiktiva figurer påminnande om flora & fauna betydelselösa?
Men det vore oklokt att ta rön om Pokémon, från den tid då Pokémon GO ännu ej uppfunnits, som belägg för ett framväxande främlingskap för naturen bland dagens Pokémon GO-letare – 14 år senare än i Balmfords och hans kollegers studie. Visserligen framhöll Buschke den biologiska mångfalden bland PGO-karaktärerna som någonting positivt, trots att de bara är påhittade fiktionsfigurer. Alla 151 karaktärer bygger dock på och liknar reella förlagor och dessas livsmiljöer, i vatten, luften, på land etc.
Zoologen Balmford och hans kolleger (2002) såväl som Buschke (2016) är dock tveksamma till att fickmonstren verkligen skulle kunna främja barnens intresse för reella djur, för naturen i stort eller ekologiska begrepp. De tycks mena att risken är större för att spelen snarare ersätter, än stärker, de spelandes kärlek till naturen.
Sydafrikanen Buschke verkar dock inte ha gjort någon egen studie av fenomenet, utan spekulerar enbart. En annan undersökning från samma år (Soga m.fl. 2016) genom-förd i Tokyo inhämtade däremot data från ett stort antal barn. En översättning av dess titel ger en antydan om slutsatsen att ”Både direkta och ställföreträdande/fiktiva upplevelser av naturen inverkar på barns villighet att idka miljövård”.
Studiens slutsats efter en enkät till barnen om deras naturmöten "in natura" respektive i form av berättelser i böcker och tv-program, fiktiva såväl som dokumenterande, var att även kulturprodukter påverkade de studerade 9-12 barnens uppfattningar om behovet av att skydda den lokala biologiska mångfalden i ”verkligheten”. Dock inte i lika hög grad som att själv ofta vistas i naturen, vilket inte lär förvåna någon.
I dagens västerländska samhällen visats barn emellertid alltmera sälla "ofta i naturen". I en av världens största megastäder såsom Tokyo blir den ”natur” som barn lätt kan nå detsamma som parker och strandområden. Här kan medierad natur utgöra ett komplement. Personligen finner jag det logiskt att Pokémon-fenomenen är just japanska uppfinningar.
Pokémon GO-letande – jämförbart med fågelskådning?!
Fyra andra brittiska zoologer och miljöforskare från Oxford och Cambridge (Dorward m.fl. 2016) har en mer positiv syn på Pokémon GO:s potential. De frågar sig om det kanske rent av vore klokt för miljöaktivister att försöka utnyttja spelet för bevarandet av reella arter. Spelets 151 arter (som ökat sedan dess) liknar ju verkliga djur: ”ägg” ska kläckas genom att spelaren promenerar ett visst antal kilometer, varelserna ”utvecklas” likt reella motsvarigheter och är lika ”ojämnt” utbredda geografiskt, och ibland lika sällsynta, som ”förlagorna”.
Aktiviteten att samla på dem är inte så väldigt olik att samla växter i herbarium, insekter i burkar, eller fågelskådning. När man samlar på Pokémon GO behöver man i vart fall inte ta död på dem, till skillnad från när man samlar på insekter i lådor.
Även om Pokémon Go inte uttalat försöker pusha spelarna till att intressera sig för icke-virtuella djur, förhotad natur eller miljöskyddsengagemang, finns det enligt Dorward m.fl. (2016) exempel på hur somliga fått upp ögonen för detta genom sitt spelande. Dessa spelare försöker aktivt identifiera olika arter som de upptäckt genom sin naturvistelse. Olika Internet-sajter har skapats som erbjuder spelarna hjälp till att identifiera de faktiska djur som Pokémon GO-figuren utgått från. Även ett par av de fyra forskarna har själva som spelare på detta sätt upptäckt arter som de aldrig sett förr i vild miljö på just det stället (kattuggla och Madagaskarrallhäger till exempel).
Amatörzoologer – risk eller resurs? 400 års jobb på 6 dagar!
Dorward m.fl. (a a) framhåller att Pokémon-Go visserligen bara uppmuntrar miljoner spelare att utforska sin lokala miljö för att samla på fantasivarelser. Om de istället gjorde observationer av verkliga djur, skulle 22 miljoner amerikanska spelare (med ett snitt på fem fångade Pokémon per dag) enligt Tom August (2016) dock på mindre än sex dagar sammantaget samla in lika mycket uppgifter om djurlivet, som natur-människor (enligt det internationella nätverket med databas över biologisk mångfald, GBIF) sammanlagt gjort de senaste 400 åren.
En del naturskyddsorganisationer har till och med uppmuntrat Pokémon Go-spelare att fotografera, identifiera och till dem inrapportera vad de iakttagit för fauna. Ser då forskarna inga nackdelar med att sammanföra virtuella djurletare och reella
”djur-skådare”? Jo, givetvis:
- Ifall Pokémon GO-rariteter placeras på olämpliga ställen, så att många spelare klampar in i sårbara områden eller vid fel tidpunkt på året (känsliga för parningstid, ägg, ruvande och födslar etc) är det givetvis inte bra.
- Uppmuntras idén att fånga levande varelser, som sedan ska användas till de spelandes inbördes fighter, skulle spelet kunna skapa eller förstärka en utilita-ristisk, nyttobetonad, exploaterande relation mellan den mänskliga och den icke-mänskliga naturen – motsatt det budskap om respekt som miljövårdare och miljöaktivister vill förmedla. Smittar detta av sig, på så sätt att spelarna, inspirerade av spelet, försöker fånga reella djur och få dem att strida mot varandra vore det förstås hemskt – men enligt min mening rätt långsökt…
- Försöker miljövårdare alltför tydligt ”återknyta människors band till naturen” kan även det ha motsatt effekt än den avsedda, ifall detta förstärker missuppfatt-ningen att människan inte skulle vara någon del av naturen, utan en helt egen kategori. Enligt min mening är motsatsen lika möjlig: att vi människor upptäcker hur nära och lika vi är det icke-mänskliga.
Tips på länkar och video som jämför virtuella och reella djur
Den amerikanska myndigheten för miljöskydd och bevarande av landets artrikedom, United States Fish and Wildlife Service, har även skapat en blogg för barn som jämför Pokémon Go-figurer med reella djur i viltreservat, fiskyngelanläggningar och regionala vattendrag.
Se även:
Pokemon That Were Actually Inspired By Real World Animals
Liksom denna:
22 Pokémon inspired by rare EDGE species
Och denna 12-minutersvideo som först visar en animerad Pokémon figur, sedan filmsnutt med verklig förlaga:
All Pokemon That Exist In Real Life | Learn Sea Animals - HandPlayTV for kids
Referenser
August, Tom: Pokémon-Go players could capture 400 years of wildlife sightings in 6 days, Centre for Ecology & Hydrology, 4/8 -16
Balmford, Andrew, Clegg, Lizzie, Coulson Tim & Taylor, Jennie: Why conservationists should heed Pokémon, Science 295 (2002):5564, s.2367
Buschke, Falco: Why nature conservationists should be worried about ‘Pokémon Go’, The Conversation July 24, 2016
Dorward, Leejiah, Mittermeier, John, Sandbrook, Chris & Spooner, Fiona: Pokémon Go: Benefits, costs, and lessons for the Conservation Movement, Conservation Letters October 28, 2016
Louv, Richard: Last child in the wood. Saving Our Children from Nature-Deficit Disorder, New York: Algonquin Books 2005
Soga, Masashi, Gaston, Kevin J, Yamaura, Yuichi, Kurisu, Kiyo & Hanaki, Keisuke: Both direct and vicarious experiences of nature affect children’s willingness to conserve, International Journal of Environmental Research and Public Health 13 (2016):6, s.529
Wilson, Edward O: Biophilia, Cambridge, Mass.: Harvard University Press 1984
Länkar till två av mina tidigare Pokémon-inlägg:
måndag 12 februari 2018
och
måndag 21 augusti 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar