Jag häpnar fortfarande över de debatter som decennium efter decennium ägnas åt barnklädernas rosa vs blått och åt könsstereotyp leksaksreklam, till skillnad från blindheten inför alla små, men betydligt viktigare, genusseparerande ord, gester och handlingar som barn dagligen möter och själva ägnar sig åt i sin närmiljö.
Alltsedan jag för många år sedan läste en barnbok om en flicka som med ”pojk-kläders” hjälp ville passera som pojke, har jag iakttagit och funderat över hur människor runt mig tar av sig en tröja eller t-shirt. Jag minns nu inte vilken bok med denna så kallade cross-dressing som det rör sig om. Kan det ha varit Simon/e i Ulf Starks Dårfinkar och dönickar, eller Carl/Carolin i Maria Gripes Skugg-trilogi, eller någon översatt författares verk? Läsaren kan kanske hjälpa mig? Hur som helst blev flickan ifråga avslöjad genom sitt ”flickaktiga” sätt, då hon inte tog av sig tröjan som förväntat genom att greppa tag bakom huvudet.
Jag påmindes igen nyligen och började då leta efter forskning i ämnet könsskiljande tröjavtagning. Eftersom jag inte tror på några genetiska skillnader som rimlig förklaring, undrade jag om det exemplevis finns någon kultursociologisk eller psykologisk undersökning som kunde fungera upplysande, inte minst beträffande hur tidigt i barns liv som denna skillnad dyker upp. Jag tänkte mig att detta kanske skulle kunna kasta ljus över barns bidrag till sin egen genuskonstruktion. Jag lyckades dock inte hitta någonting alls, förutom en enda liten ”anatomiskt-fysiologiskt” inriktad spansk studie.
En fråga om anatomi och fysiologi?
En kvartett biomedicinare och forskare i experimentell patologi vid ett institut i Barcelona (Closa m.fl. 2014) har alltså skrivit How do you take off the sweater? Gender differences and risk for shoulder dislocation, efter att ha genomfört en pilotstudie på enbart 39 vuxna friska kvinnor och män i 20–40-årsåldern som ombads klä av sig på överkroppen – vilket väl läkare gör dagligen, men kanske utan att tänka på eventuella skillnader.
Teamets syfte var dock att undersöka kvinnors och mäns preferenser, vad gäller att ta av sig en tröja eller t-shirt. Underliggande frågeställning var emellertid ifall iakttagna skillnader kunde tänkas bidra till en delförklaring av varför män oftare än kvinnor har problem med att axeln kommer ur sitt läge.
Först trodde jag att det kanske var fråga om något skämt (läkare skriver ibland sådant i decembernummer av tidskrifter), men kollade upp författarnamnen och institutet som alltså är seriöst. De fyra forskarna framhåller dessutom att de vanligaste orsakerna till luxation/dislokation av axelled förstås är olika olyckor, sportaktiviteter eller muskel-sammandragningar exempelvis framkallade av epileptiskt anfall. Men deras hypotes är att till synes betydelselösa faktorer typ avklädning också kan förklara delar av mäns överrepresentation vad axel ur led anbelangar.
Ökar mäns sätt att klä av sig risken för att få axeln ur led?
Jag fick be min dotter med två års erfarenhet av ortopedi om hjälp att någotsånär begripa vad det innebär att ”the humerus pops out of the glenoid socket”, då ”en stark kraft drar axeln uppåt och utåt, eller på grund av en extrem yttre rotation av humerus” (a a, utan resp. i min översättning). Humerus är överarmsbenet och axelleden är mötespunkten mellan detta ben och skulderbladets ledpanna. Luxation av axelleden innebär att axeln så att säga är ”ur led”. Någon sådan urledvridning kan väl ändå inte rörelsen att ta av sig tröjan framkalla, …eller?
Forskarkvartetten förklarar emellertid att det är fråga om viktiga biomekaniska skillnader mellan att ta av sig tröja/t-shirt genom att korsa armarna och dra av plagget nedifrån (vilket kräver mindre styrka, men däremot avsevärd vridning av ledhuvudet), respektive att istället greppa tag i tröjan bakom huvudet och dra, medan överkroppen lutar en aning. Detta axelgrepp sägs i jämförelse med midjegreppet vara en enkel rörelse, fast mängden energi som används för att motverka friktionen ökar väsentligt.
Tydligt könsskiljande resultat p.g.a kroppsproportioner?
De fyra spanjorernas undersökning gav resultatet att 76 procent av de studerade männen tog av sig på överkroppen med ”axelgreppet”, 6 procent använde ”midje-greppet” med korsade armar, medan 18 procent gjorde på något annat sätt (främst var det att de började med ärmarna). Av kvinnorna använde inte en enda, 0 procent, ”axelgreppet”, 86 procent däremot ”midjegreppet” med korsade armar, medan 14 procent började med ärmarna för att ”sedan försiktigt ta av tröjan genom hals-linningen”.
Forskarna spekulerar i att ursprunget till den mellan könen så ”olikartade använd-ningen av axelleden” har att göra med kvinnors och mäns skillnader i kropps-proportioner. Avståndet mellan skuldrorna och armarnas längd är större hos män. Dessa skillnader skulle, menar spanjorerna, medföra vissa inskränkningar vad gäller mäns rörelser när de tar av en tröja.
Mäns överlägset mest använda sätt med start bakom huvudet kräver större styrka och medför större påverkan på axlarna. För män med breda axlar innebär korsade armar å andra sidan att armbågarna förblir på längre avstånd än fallet är för kvinnor, vilket enligt forskarkvartetten ger upphov till extra spänning för vävnaden, som i sin tur hindrar rörelsen att ta av tröjan. Kvinnors sätt är mer energieffektivt, tack vare mindre friktion.
Slutsatsen som Closa m.fl. (2014) drar är att det ”manliga” sättet dels kräver större styrka och att den dagligen upprepade extra ansträngningen av axeln kan hänga samman med mäns välkänt högre förekomst av luxation, dislokation eller axelförskjutning och andra axelproblem.
Fast flickor och pojkar har ju länge likartade kroppar…
Vem är nu jag att ifrågasätta detta…? Vi ska dock inte glömma att antalet ingående i undersökningen är mycket litet, men det bekräftar mina egna genom åren samlade iakttagelser. Kan resultatet gälla även för barn? Fast förskolebarn av bägge könen har ju som grupp länge likartad kroppsbyggnad… Lågstadieflickor är å andra sidan i många fall längre och starkare än pojkarna – och mer bredaxlade? Om redan de yngsta använder könssärskiljande teknik, måste det finnas andra förklaringar.
Så hur utbredd är och hur tidigt dyker denna skillnad upp bland barn? Nyligen ställde jag en trevande rundfråga på ett forum för förskolepersonal och andra intresserade av förskolebarn. De svar jag fick (i och för sig förmedlade av vuxna, som dock gjort observationer av sina barn/elever) var intressanta, men många svarade på min fråga snarare med information om sig själva eller andra vuxna:
Vid vilken ålder börjar pojkar ta av sig tröjan/t-shirten bakifrån axlarna, inte nedifrån midjan framme på magen?
Frågans formulering gav givetvis upphov till några invändningar mot att jag antydde att de bägge könen som grupp gjorde på olika sätt. Vilket jag utifrån egna iakttagelser redan visste, även om jag då ännu inte hade funnit den spanska studien. Den väntade protesten att ”alla pojkar” inte gör så, kontrade jag med att det står ”pojkar” och inte ”pojkarna”. Svaren går förstås inte generalisera utan är bara indikationer på att skillnader existerar, vilkas orsaker dock behöver utforskas närmre. Mina svenska informatörer gav mig denna bild:
Axelgrepp (från nacken): 15 personer av manligt kön sades/sade sig använda detta sätt, varav två pojkar i åldern 2,5 år och en pojke på 3,5 år. Dessutom en kvinna och en 5-årig flicka. Den ene 2,5-årige pojken sägs älska att leka med de äldre barnen i förskolan.
Midjegrepp (korsade armar från midjan): 11 kvinnor, samt en flicka på 7 år. Dess-utom en 10-årig pojke.
Annat sätt/varianter av de bägge ovan: 5 kvinnor tar av sig ärmarna först, så gör även två 12-åriga pojkar, en pojke på 8 år och en flicka på 6; likaså tre barn i åldern 2,5–4 år (1 flicka, 2 pojkar). Exempel på svar rörande de yngsta:
– ”Min son på 4 år sliter först i ärmarna. Han har inte fått till nån bra teknik än. Men tar i … han älskar att få upp en del av tröjan över huvudet och leka spöke.”
– en 3,5-årig kille drar ibland av sig framme vid halsringningen, andra gånger bakom huvudet, från axlarna.
De spanska forskarnas resultat backas alltså i rätt hög grad upp av dessa uppgifter avseende (fortfarande bara) 42 individer, även om fler svenskar än spanjorer tycks använda ”annat sätt/t.ex. ärmar först”.
Spanjorernas påstående – om att breda axlar och långa armar ger upphov till extra spänningar hos muskelvävnaden om midjegreppet används – tycks rent av bekräftas av denne man ”TM” (vars axelbredd och armlängd jag dock ej kan uttala mig om):
”Själv tar jag tag i nacken och drar över huvudet, lärde mig det av min storebror runt 8–10-årsåldern. Får lite ont i axlarna av att dra från midjan, vilket min fru alltid gör.”
Andra förklaringsförsök
De svarande kommer även med egna förslag till förklaringar: klädtygernas olikartade material (mjukare för kvinnor?) och halslinningens storlek. Fast axelgreppet borde väl ej föredras av personer med mindre urringning? Kvinnors ofta längre hårlängd, hästsvans och tofsar, som skulle försvåra axelgreppet eller rufsa till frisyren, är ett annat, som dock kontras med att tjejer med kort hår och killar med lång ändå beter sig på de för könen dominerande sätten. Vuxeninfluenser/föräldrapåverkan är en tredje framkastad möjlighet, således främst en fråga om socialisation av mer omedveten överföringstyp.
Två kvinnor är emellertid inne på min egen föredragna socialkonstruktionistiska förklaring. Framför allt ”IC”, som skriver:
”Kan ha något med fotbollsproffs som drar av sig tröjan när de gjort mål att göra. Har mött barn som härmar målgester in i minsta detalj. Jag har också mött barn som vet exakt hur man ska kasta sin sjal med den rätta knycken så som Elsa gör, eller i vilken vinkel man ska hålla handen när man kastar nät som Spiderman. Barn studerar intensivt detaljer i olika förebilders rörelsemönster. De pojkar som börjat identifiera sig som pojkar studerar olika rörelsemönster som de uppfattar som manliga. Därför tror jag att det kan bli så att redan 3-4-åriga pojkar tar av sig tröjan på ett annat sätt än flickor i samma ålder. […]
Jag kommer ihåg hur jag [när jag i 7–8-årsåldern bytte skola i lågstadiet] lärde mig ta av mig tröjan. När jag var liten drog jag först ut ärmarna och sen krängde jag den över huvudet. Sedan såg jag hur en [tjej]kompis korsade armarna och tog tag på varsin sida av nederkanten på tröjan och tyckte det såg lätt ut. Så testade jag det sättet och tyckte att det var lättare om armarna var smala. Fortfarande använder jag båda sätten, beroende på vilken tröja. Ta tag i axlarna har jag aldrig testat…” (mina kursiver).
Socialkonstruktionism
Socialkonstruktionism hävdar att vi alla aktivt deltar i det sociala konstruerandet av (exempelvis) vårt eget och andras genus, och på detta vis fördelar handlingar och roller inte bara mellan könen utan också inom könen. Jag har i ett tidigare inlägg (Barns könsidentitets- och genusutveckling i 15 punkter, 13/1-16) skrivit om hur barn alltifrån 2-årsåldern mer medvetet själva kan kategorisera människor som män eller kvinnor – senare som pojkar eller flickor – utifrån könens typiska roller, fysiska karakteristika och ägodelar. De får således först kunskap via och om andra i var-dagsverkligheten (social kognition).
Omgivningen, och framför allt föräldrarna, gör klart för barnet att också det är av ettdera könet och senast i 2 1/2-årsåldern vet barnet sin egen könstillhörighet, d.v.s. har nu information om den egna könstillhörigheten. Men information är inte detsamma som kunskap och könstillhörighet är ännu inte könsidentitet, d.v.s. inte den verkligen upplevda känslan av att vara pojke eller flicka. Det är därmed viktigt för barnet att komma underfund med vad en flicka respektive pojke egentligen ”är”, för att själv kunna agera (enligt omgivningen) identitetsmässigt icke-förvirrande och icke-förvirrat.
Barn kan inte förstå något så abstrakt som könsbegreppen utan att knyta dem till fysiska (helst påklädda) kroppar, som tydligt markerar skillnad. (Åtminstone amerikan-ska – puritanskt fostrade? – barn i 2,5–3-årsåldern har visat sig lättare kunna avgöra ifall ett annat barn är pojke eller flicka när dessa är påklädda, än om de är nakna på bilderna!) Barnen har nämligen svårt att se likheter mellan sig själva och de enormt annorlunda vuxna. En pojke kan veta att han ska bli som skäggiga pappa, men det är svårt att begripa hur detta ska gå till, liksom vad en man egentligen gör. Likheterna med andra barn är mer uppenbara, men jämnåriga ser ju ”tyvärr” också rätt olika ut…
Barnet förstår efterhand att vissa barn är av samma sort som barnet självt, medan andra inte är det, utan raka motsatsen. Andra barn är alltså viktigare än vuxna, när det gäller att ge könsidentiteten ett innehåll. Denna självdefinition motiverar barnet att ta upp könstypifiera(n)de beteenden (särskilt repetitiva lekhandlingar) avseende det egna könet och undvika det motsatta könets. ”Pojkar gör” är betydligt tydligare än ”pojkar är”…
Man tar alltså hjälp av en kollektiv könsidentitet som tar sig uttryck i könsseparerade lekhandlingar: i stereotypa flick- och pojkkulturer ifall barnet har förmånen att gå i förskola. Pojkar leker cowboys och supermän, inte för att de ser män i omgivningen som är supermän eller cowboys, utan för att andra pojkar leker sådana lekar. Liksom tar av sig tröjan på ett visst sätt, därför att andra jämnåriga eller aningen äldre av samma kön gör så.
Skillnaderna uppträder möjligen tidigt
Inte bara stora, fysiskt tydliga handlingar iakttas emellertid, utan även betydligt smärre gester. Av det förvisso ytterst begränsade material som jag fått in, framgår att hälften av barnen i åldern 2,5–4 år – samtliga pojkar – tar av sig medels axelgreppet bakifrån nacken. Ingen pojke i denna ålder nyttjar tydligen midjegreppet, ingen flicka axel-greppet, men däremot använder tre barn en mixad variant.
Inte bara refererade ”IC” ovan, utan även den eventuellt bredaxlade citerade ”TM” tror sig minnas hur vald avtagningsmetod en gång startade. Hon testade första gången det midjegrepp som en jämnårig tjejkompis använde, när hon ”i 7–8-årsåldern bytte skola i lågstadiet”. Han lärde sig [axelgreppet”] ”av min storebror runt 8–10-årsåldern”. Även en moster till en 2,5-årig pojke skriver om dennes ”axelgrepp” att ”han älskar att leka med de äldre barnen [i förskolan]”. Möjligt är alltså, enligt min mening, att pojken noga iakttagit något äldre pojkar (och flickor?) ta av sig tröjan på detta sätt.
Har detta då någon relevans för verksamheten i förskolan, frågar somliga. Läroplanen framhäver ju att ”[f]örskolan har ett ansvar för att motverka könsmönster som begränsar barnens utveckling, val och lärande”. Och ”förskolans miljö ska inspirera och utmana barnen att bredda sina förmågor och intressen utan att begränsas av könsstereotypa uppfattningar”. Barnen ”ska få möjlighet att utforska, reflektera kring och beskriva sin omvärld”. Och ”barnen ska få förutsättningar att utveckla en allsidig rörelseförmåga”.
Förskolläraren ansvarar för att ”aktivt inkludera ett jämställdhetsperspektiv så att alla barn får likvärdiga möjligheter till utvidgade perspektiv och val oavsett könstillhörighet”. Barnens olikartade avklädning kan onekligen verka ojämställd…Man kunde kanske träna motorik och avklädning med hjälp en modifierad variant av sångleken ”Huvud, axlar, midja, tå…?
Ett alternativ vore förstås att, som förr, låta barnen själva sinsemellan konstruera genus… Ty hur och när blev de vuxna egentligen, genuspedagogik förutan, mindre könsstereotypa?
Slutsats?
Fortfarande är det ju en mycket liten studiepopulation och metoder som lätt går att ifrågasätta, men frågan är enligt min mening ändå intressant och värd att ställa. De preliminära reaktionerna på min nyfikenhet antyder i vart fall ett behov av mer insikter. Vet man när dessa könsskillnader uppstår? Sker det redan hos små barn, eller efter puberteten? Och vad är socialt inlärt respektive betingat av konstitutionella olikheter?
Resultaten antyder trots allt att barn långt mer än många vuxna uppenbarligen lägger märke till de små, små särskiljande tecknen. Kvinnor kanske inte tas som några ”förebilder” för pojkar ens då det gäller mer övertydliga handlingar än att ta av sig tröjan, män likaså ej för flickorna?
Pojkars annorlunda intresse för ljud (utöver musik) blir kanske min nästa enkätfråga!
Referens
Closa, Daniel, Bonjoch, Laia, Garcés, Esther & Serrano-Mollar, Anna: How do you take off the sweater? Gender differences and risk for shoulder dislocation, October 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar