I förra blogginlägget (22/5-17) tog jag upp den potentiella kraften hos nonsenslitteratur för barn, satiren som vapen och humor som ett sätt att uthärda medan Donald Trump styr.
I detta inlägg ställer jag frågan:
Vem påminner idag mest om Disneys figurer Chicken Little och Foxy Loxy från 1943? Humpty Trumpty? Dumpty Trumpty? Putin? Fler?
Åsikterna går emellertid isär beträffande hur effektiv komik egentligen är som samhälls-kritik och inte minst i propaganda. Professorn i filmvetenskap Leif Furhammar skriver i Politik och film (1968:255): ”De få gånger fiendes syns är skildringen grovt förlöjligad karikatyr och det anmärkningsvärda är att fienden därmed förlorar all utstrålning av farlighet.”
Furhammar menade för 50 år sedan vidare att…
[..] om propagandans huvudsyfte vore att vinna sympatisörer bland sådana som inte tidigare varit det eller frammana en aggressiv handlingsbenägenhet mot fienden, då borde agita-tionsfilmen teoretiskt sett göra halt när den väl rört upp indignationen och aggressionerna. Det är emellertid överraskande sällan som propagandan låter publiken behålla sin upprörd-het när filmen är slut. Vreden och aggressiviteten avreageras genom händelseförloppets vidare utveckling. Hämnden, vedergällningen, de orättfärdigas straff och de förfördelades upprättelse byggs in i filmen. I stället för att slå vakt om den oförlösta indignationens kraft kanaliseras den av propagandan i våldsamt välbehagliga aggressionsurladdningar, som återställer balansen” (1968:297, kursiv i original).
Det kan nog ligga en hel del i detta påstående, men jag ska här tipsa om en av Disneys många propagandafilmer från 40-talet, som inte slutar på detta ”katharsiska” vis.
Under 1943 gjorde filmbolaget Disney 13 kortfilmer med referenser till kriget och särskilt fyra antinazistiska filmer: Education for Death är en naziversion av sagan om Törnrosa, där denna (tjocka) skönhet, valkyrian Germania, återuppväcks av prins Hitler... I Reson and Emotion, alltså Förnuft och Känsla, blir Emotion riktigt ond först när han framställs som nazist. Den mest kända är kanske Oscarsvinnande Der Fuehrer´s Face (ursprungligen döpt till ”Donald Duck in Nutziland”), i regi av Jack Kinney.
Den fjärde kortfilmen Chicken Little (1943, Clyde Geronimi) är den som jag menar skulle kunna utgöra en givande, och fortfarande i fredstid aktuell, utgångspunkt för mediekritik. Chicken Little omarbetar den gamla sagan om ”Ryktet och Blind Tro” till nazimiljö: räven Foxey Loxey använder nazi-psykologi för att göra en marionett av den lättlurade kyck-lingen. Lille Kycklingen får till slut de övriga djuren att fly till en grotta, där de infångas och äts upp av räven.
Berättaren ropar ”Vänta lite! SÅ ska det väl inte sluta?” Foxey Loxey svarar att ”Dat´s how it ends in MY book!”. Ursprungligen hade denna bok animerats med titeln ”Mein Kampf", men titel togs sedan bort i slutversionen av filmen och på dess framsida står nu enbart ”PSYCHOLOGY” (Shale 1982:65).
Denna kortfilms slut är således inte alls gott och utgör med andra ord inte något raster att betrakta fienden igenom, som skulle kunna fungera som ”lugnande filter som berövar motståndaren maktens suggestiva värdighet” (Furhammar 1968: 305-306).
Den cirka 9 minuter långa otextade filmen finns att se i dess helhet på YouTube ( https://www.youtube.com/watch?v=3HR9vqx9oTQ ), introducerad av filmhistorikern Leonard Maltin. Jag har mött många 8-åringar som känner till det amerikanska president-valet och är helt på det klara med vem och hur Donald Trump är, även om filmen kanske ej är begriplig för så unga. I vart fall ännu inte möjlig att koppla till dagens mediekritik.
Däremot tror jag att åtminstone elever som kommit en bit in i sina studier i engelska i filmen kan ha ett intressant diskussionsunderlag för paralleller av fortsatt relevans. Således inte bara se den som en krigsparabel med nästan 75 år på nacken, utan även kan dra ut trådar till dagens USA eller till och med längre och vidare än så. Vissa ord kan kanske behöva förklaras innan visningen, åtföljd av intressanta samtal.
Exempelvis diskussioner runt frågor som:
Vem/vad ska räven föra tankarna till? Putin? Donald Trump? De nya medierna?
Vem/vad påminner idag om Chicken Little? Donald Trump? De traditionella medierna?
Murens/staketets roll? Positiva respektive negativa konsekvenser?
Kan komedier vara effektiva propagandavapen – eller inte? Egna exempel?
Referenser
Furhammar, Leif & Isaksson, Folke: Politik och film, Stockholm: PAN/Norstedt 1968
Shale, Richard: Donald Duck Joins Up. The Walt Disney Studio During World War II, Ann Arbor, Michigan: UMI Research Press 1982
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar