I 12 års tid har Statens medieråd respektive dess olika föregångare låtit olika opinionsinstitut mäta barns och ungas medieanvändning. Eftersom man förändrat åldersindelningen en aning, såväl som ordalydelsen hos många av enkätfrågorna, är en jämförelse av utvecklingen över tid vansklig. Detta medger rådet själv i den nya rapport som kom i onsdags, Ungar & medier 2017.
Inte minst gäller detta den egentliga orsaken till att statistik överhuvudtaget efterfrågats av staten: andelen ”högkonsumenter”… Sedan 2005 har andelen ”högkonsumenter mer än fördubblats”. I Ungar & medier från 2010 stod:
”I rapporten förekommer begreppet högkonsument, här definierat som de som ägnar tre timmar eller mer åt en medieform en vanlig dag. Den främsta orsaken till att skilja ut en sådan grupp har varit att det finns en spridd uppfattning att de som ägnar mer tid åt mediebruk än genomsnittet försakar eller försummar annan aktivitet, i synnerhet fysisk aktivitet. Denna studie är upplagd så att det är möjligt att undersöka detta antagande.”
Idag skriver man:
”Det ovanstående diagrammet visar a begreppet högkonsument så som det traditionellt definierats i Ungar & medier – de som använder ett medium mer än 3 timmar/dag – sedan några år tappat relevans.[…] När andelen högkonsumenter närmar sig eller överstiger 50 % förlorar avgränsningen sin betydelse som markör mot genomsnittet” (2017:28).
Högkonsumenterna = barnavantgardet?
Vilka slutsatser dras då av detta? Inga vad jag kan se, men det är kanske upp till läsaren eller staten att göra det? Försakar eller försummar en majoritet av dagens unga andra aktiviteter, till exempel fysiska? Jag begränsar mig här till 9-12-åringar. Sportar eller tränar gör enligt årets rapport 61 procent av 9-12-åringar ”några gånger i veckan”. År 2010 löd formuleringen ”håller på med någon sport”, vilket 57 procent av 9-12-åringarna då svarade att de gjorde (2010:31). Snarare sportar fler av ”högkonsumenterna” idag således, trots mobiler och internet…
År 2005 träffade 92 procent av 9-12-åringarna kompisar på fritiden, medan 2016 hela 95 procent gör det (2017:27). År 2010 var de 4 procenten högkonsumenter av mobiltelefoner samtidigt de största ”högkonsumenterna” av kompisar hemma eller ute (och således ej kamratkontakter enbart digitalt). Med andra ord inga tecken på eremitisering på grund av mobiler och internet…?
Är det kanske så att de ”högkonsumenter”, som debatten förr såg ned på, i själva verket var före sin tid? Barnavantgardet? Eller ska samhället oroa sig för att medelklassens barn nu hunnit ikapp föregångarna? Vilken är numera ”den spridda uppfattningen" om detta faktum?
Fast egentligen är det ju rätt meningslöst att bara fråga om ”medieanvändning”, även om medierubrikerna tycks finna det meningsfullt. Dagens Nyheters nätversions framsida löd (25/5-17)
”Barn överger tv:n för Youtube-bloggarna
Användningen av internet och mobiler ökar hos barn och unga” (DN 25/5-17)
Och Sveriges radios nyhetssajt hade dagen innan:
”Barn överger tv:n för youtube och funktionsnedsatta unga utsatta
Användningen av internet och mobiler ökar hos barn och unga. De tv-kanaler som hoppas på att locka en ung publik har anledning att känna sig nervösa – tre av de fem mest populära programmen för åldersgruppen nio till tolv år finns på Youtube.”
Avser man verkligen kampen i någon apparatturnering mellan tv-apparaterna vs mobiltele-fonerna? Är det avgörande inte VAD de unga tittar på, själva programmen, filmerna, videorna? Varifrån kommer det som ses? Vem har producerat det? Är inte mycket av det som ses på YouTube och via playtjänster just tv-program? Kan man kalla youtubers bloggar för ”program”? Är Internet ett medium? Snarare än infrastruktur. Kommer rubrikerna nästa gång att lyda:
”99 procent av alla förskolebarn använder elektricitet dagligen! Men batteriet vinner över eluttaget”??
Programkvalitén då?
Årets rapport tar visserligen delvis upp de populäraste programmen och två av de fem mest sedda bland unga är just reguljära tv-serier (Idol och Pepparkornen). De tre resterande, som kan ses på YouTube, är väl egentligen inga regelrätta program. De motsvarar snarare gamla familjefilmer på super 8, eller barnens egna paddfilmer.
I Ungar & medier 2005 stod beträffande 9-11-åringar att 7 av 10 tittade på dokusåpor (14% på Big Brother, 16% på Paradise Hotel och 33% på Farmen (a a:28). Vilken roll spelar det att dessa idag har ersatts av "Jocke & Jonna”, "Jockiboi Tv” och "Therese Lindgren" på Youtube? Skiljer sig verkligen innehållen så värst mycket åt?
För de yngsta står sig tv-mediet och dess barnprogram väl – om man nu menar att det är illa att många tittar länge och därtill på samma programutbud. Tv-konsumtionen har således gått ned: av 2-5-åringarna tittade år 2005 hela 69 procent på film/tv mer än 1 timme per dag och 10 procent tittade då i 3-4 timmar. Nu är det bland 2-4-åringarna endast 60 procent respektive 1 procent. Barnkanalen och Bolibompa håller visserligen ställningarna. Jo, jag vet att de ersatts av andra ”innehållsbärare” och tv-program även ses på datorn och surf-plattan, vilket gör en jämförelse mellan enbart medier så intetsägande.
Är ens siffrorna i rapporten att lita på?
Trots att begreppet ”högkonsument” tappat relevans, eller till och med förlorat sin relevans, används det fortfarande i årets rapport. Varför lyfter Statens Medieråd i sitt pressmeddelande och i rapportens sammanfattning fram just barns intresse för Internet och mobiler, trots att tv-tittandet är mer utbrett och mer frekvent. Till exempel: ”en fjärdedel av alla 4-åringar använder internet dagligen.” Är det sistnämnda farligare?
Om äldre barns mobilanvändning står det i pressmeddelandet från Statens medieråd (23/5-17) på ett åtminstone för mig ytterst förvirrande sätt:
”Gårdagens högkonsumenter är med andra ord i många avseenden dagens genomsnitts-användare. Så sent som 2010 använde 4 % av barn mellan 9 och 12 år mobilen mer än tre timmar om dagen. Nu är andelen 51 %, alltså mer än ett tolvfaldigande på sex år, säger Ulf Dalquist, forskningschef vid Statens medieråd.”
I rapportens Sammanfattning står det onekligen (på sidan 7) 51 procent, men i den mer detaljerade redovisningen (i tabellen på sidan 27) adderar jag – visserligen latinare – ihop summan till endast 19 procent. Så, Statens medieråd, upplys en fåkunnig om vad som egentligen gäller beträffande 9-12-åringars dagliga mobilanvändning år 2016!
Ska det vara 51 procent och ett tolvfaldigande – eller 19 procent och ett fem-faldigande – av 9-12-åringars mobilanvändning i mer än tre timmar om dagen?
Om andelen 9-12-åriga högkonsumenter av mobiler idag femdubblats eller tolvdubblats, kan ju också vara av betydelse, ifall just dessa barn även idag är särskilt intresserade av att träffa kompisar IRL. Av någon anledning finns just denna fråga inte med i enkäten genomförd 2016 och redovisad nu 2017.
Möjligen finns det ett samband mellan omfattande mobilanvändning som ”verktyg för socialiserande” (2010:34) och ”kamratanvändning” ansikte-mot-ansikte – och kanske den som ringer rent av bestämmer tid för sportaktivitet?
PS
Efter att jag för Statens Medieråd påtalat den felaktiga siffran i pressmeddelandet och rapporten, erkändes misstaget och lades det igår (30/5) ut en ny pressrelease med den korrekta femfaldiga ökningen (19%). Även siffran för 13-16-åringar var alldeles för stor. Själva rapporten ska korrigeras idag, 31maj, sades det. DS
PS
Efter att jag för Statens Medieråd påtalat den felaktiga siffran i pressmeddelandet och rapporten, erkändes misstaget och lades det igår (30/5) ut en ny pressrelease med den korrekta femfaldiga ökningen (19%). Även siffran för 13-16-åringar var alldeles för stor. Själva rapporten ska korrigeras idag, 31maj, sades det. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar