onsdag 17 maj 2017

LEGO Friends & LEGO Star Wars eller Barbie & Action Man – slutpunkten för föräldrabudskap i leksaksform?


Hur kan utvecklingen av legosatser från klossar till superhjäteteman och små tonårsdockor egentligen förstås i ett vidare perspektiv? Är förändringarna i riktning bort från ingenjörs-förberedelse medels legokonstruktioner och mot verklighetsfrämmande populärkulturteman och docklek verkligen unika för LEGO? Eller tecken i tiden, främst en följd av förändringar i synen på barn och konsumtionssamhällets utveckling i stort?
I förra inlägget citerade jag Olle Wilson, som om LEGO Familjen från 1974 skrev: ”Att barn skulle förväntas vilja leka med vuxenliknande dockor är en besynnerlig idé och kanske typisk för denna tid [mitten av 70-talet]” (Olle Wilson, utan datering, på http://skrivoskruv.se/?page_id=150 ). [Nedladdad 9/5-17]

De fem leende minifigurerna i LEGO Familjen förstörde enligt honom leken och detta att själv föreställa sig vara någon inom legolekvärlden. Det kan nog ligga en hel del i påståendet att leka med vuxenliknande dockor kan kännas främmande, till skillnad från att leka med eller låtsas ha vuxnas prylar och grejer: maskiner, verktyg, bilar, spisar etc. Sådana mini-replikor av vuxenvärldens underbara apparater och magiska ting har nog också lockat allt-mer efterhand. 
Å andra sidan har pojkar i över hundra år lekt med tennsoldater och därefter med manliga actionfigurer. Vilken är skillnaden? Den amerikanske leksakshistorikern Gary Cross (1997+ 2002) har lyft fram hur det under 1900-talet i USA har skett en långsam förändring på lek-saksområdet, som visar hur vuxna gradvis kommit att acceptera barns självständighet. Där-emot har förändringen gått i motsatt riktning, i meningen allt mindre tolerans gentemot barnens urgamla genuspolarisering, som blivit allt mer oacceptabel. 


Vuxenlivsförberedande leksaker


På 1910- och 1920-talet överfördes föräldrarnas budskap och värden med hjälp av pojk-föremål av typen transport-, konstruktions- och teknikleksaker: meccanobyggsatser, elektriska tåg, miniatyrångmaskiner och kemilådor invigde pojkarna i drömmar om vuxen framgång och makt. Här tränades pojkar i manlighet via mäns maskiner och apparater och leken föregrep en tänkt framtida karriär. Fäderna var lekkamrater som bistod barnen med detaljer rörande elektrisk tågtrafik och introducerade på detta sätt sina söner till en produktiv och förutsägbar framtid (2002:128).

Medan leksakerna 1900-1930 både bekräftade vuxna budskap och började erkänna barns behov, dök nya lekmönster upp i USA under Depressionen som kom att utmana och ersätta föräldrarna. På 30-talet började maskinerna av leksaksformat trängas ut av hjältar i pojkar-nas lek: radio- och serietidningshjältar som Buck Rogers och senare Superman lockade nu barnen till ett fjärran fantasiland. Istället för att erbjuda pojken identifikation med fadern, som konstruktionsleksaker och elektriska tåg hade gjort, framkallade hjältarnas pistoler en bild av en stark, oberoende man utan familj

Cowboyhjälten, boxaren och superhjälten blev faderssubstitut som byggde på modiga, mäktiga individualister som skyddade de goda mot de onda. De levde alla i en värld utan familjer, så att en pojke kunde glömma att han var en liten pojke med en förmodligen rätt så icke-heroisk (och då kanske till och med arbetslös) pappa (a a:130). 

För flickorna innebar filmerna med den lockiga, lillgamla barnsuperstjärnan Sherley Temple och Sherley-fenomenet (1934-1936) en förskjutning från att likt en mamma vårda en babydocka, mot mer av kändisdyrkan liknande mammas vuxnare filmstjärneidoler. Sherley-dockan tog flickorna ut ur hemmets in- stängda vrår, ut i en mer spännande värld, till en ungefär lika gammal väninna (a a:130). Flickorna lekte nu med dockor som föreställde jämnåriga, tränade sig i relationer, mode och utseendefixering. Samtidigt finns det tecken på att vuxna i hög grad också var Sherleyfans och gärna såg filmerna med underbarnet. Fortfarande fanns alltså en länk mellan mor och dotter.


Leksakerna upphör att bära budskap från föräldrar till barn


Men så kom tonåringen Barbie 1959, henne gillade mamma verkligen inte: ”Barbie var en tidig ungdomsrebell, bort från den huslighet som dominerade livet för babyboomers mödrar från 1945. Det kommer alltså inte som någon överraskning att en del av den första generationens Barbie-ägarinnor blev feminister i slutet av 60-talet och under 70-talet” (a a:134, i min översättning). Barbie bidrog till att minska försäljningen av babydockor från 80 procent år 1959, till endast 38 procent år 1975 (a a:135). Barbie hade ingen egen familj, var inte mamma till någon jobbig baby.

Några år senare fick också pojkarna sin Action Man: GI Joe förändrade krigs- leken från fantasin att föreställa sig vara bestämmande general över ett stort antal leksaks- eller tennsoldater, till att själv utagera rollen som soldat (”identifiera sig med Joe”) som pojken bestyckade och förflyttade ute på fältet. Detta var mer spännande och tilltalade pojkarna mer, än det strategiska och intellektuella taktiska spelet där man lekte att man var generalen som ledde stora slag. 

Fast GI Joe var fortfarande baserad på verkliga krig, som pappa kunde berätta detaljer om. Denna actionfigur sammanband med andra ord fortfarande fäder och söner. Under slutet av 60-talet, med protesterna mot Vietnamkriget, ökade fientligheten mot krigsleksaker. Soldaten fick istället bli äventyrare (a a:137). 

Men äventyr är inte lika spännande för små pojkar som kamp och konfrontation. Då kom leksakstillverkarna på lösningen: Science Fiction-strider, utan påminnelser om reella krig, utan någon anknytning alls till en kontroversiell verklighet. Dessa nya SF-Joes hade inget som helst samröre med pappornas minnen av kriget eller deras förväntningar på sina söners framtida karriärer. GI Joes förvandling 1976 (och Barbies uppdykande 17 år dessförinnan) utgjorde ett totalt brott mot idén om att leksaken var ett ”budskap” från förälder till barn.


Tonårsfigurer – eventuellt förebilder eller så frigörelsemodeller


Dessa nya tonåringar  eller unga vuxna i dock- eller miniatyrfigurformat representerade av allt att döma ett barns dröm om oberoende, frihet från familj och föräldrar, menar Cross (a a:138). Så istället för att pappa och mamma berättat eller visat hur leken ska lekas, har nu leksaksförpackningar, tv och andra medier i över ett halvsekel givit barnen lekuppslag (a a:139). Många tror dock att barnen, innan televisionens intåg, själva hittade på lekinne-hållet... Så har det aldrig varit. Lekar har som jag ofta framhållit alltid hämtat sin näring från något håll: från familjerelationer, predikningar i kyrkan, Bibeln, tidningar, sånger, böcker och så vidare.

När barnen mellan 1977-1983 lekte Star Wars var det inte längre fråga om att leka ut ett gott krig mot fascismen (Andra världskriget) eller ett kritiserat ont krig (Vietnamkriget), utan en typ av lekfull kollisionsstrid mellan rena fantasifigurer (a a:140-141). Också av det skälet lär Legos olika med fantasivapen bestyckade byggsatsfigurer från de senaste bägge decennierna lättare ha tolererats. He-Man kom 1982 och upprepade Star Wars-formeln med ett lika overkligt team av goda mot ett team av onda, inkluderande generationskonflikten mellan den unge blonde He-Man och den gamle, senige Skeletor (a a:142). Alla dessa Men (Action Man, He-Man, BatMan, Superman – samtliga utan egen familj), Science Fiction-världarna och blandningarna  av SF och saga var ju inget annat än en modifierad och moderniserad sagotyp (som jag har kallat för ”supersaga”, se Rönnberg 1989:166 ff).

Gary Cross menar alltså att de nya fiktionsbaserade leksakerna innebär slutpunkten för leksaker som sänder föräldrabudskap till barnen och början på leksaker som tilltalar barns fantasi. Skälen är flera: leksakerna är ett led i en lång trend som ger barn mer frihet och rätt att välja, men förändringen sker framför allt på grund av att vuxna inte längre har någon tydlig förståelse varken av det förflutna eller av framtiden

Dagens vuxna är inte stolta över männens krigande eller över kvinnornas matlagning och barntillsyn och få känner idag samma teknikoptimism som föräldrar gjorde för 50-100 år sedan. Därför ger man heller inte barnen leksaker, som i miniatyrformat minner om, eller förbereder för, sådana aktiviteter: 

”Förändringen [...] antyder ett brott mot överföringen av budskap från en generation till en annan, därför att föräldrarna förlorat tron på värdet av sitt förflutna för sina barns framtid” (Cross 2002:147, i min översättning). 

Massmedietexternas betydelse som lekuppslag får härmed också sin förklaring. Föräldrarnas yrkesarbete och vardagssysslor tros inte heller vara särskilt relevanta för kommande elektro-niska generationer, i en tid av snabb industriell omställning och digitalisering. Kanske skulle dock Heinz Hengst (2000) hävda att maskinerna runt millennieskiftet återigen intagit arenan, nämligen datorerna i sin kapacitet som reella produktionsverktyg i motsats till enbart miniatyrer av vuxna produktionsmedel. Och fortfarande köpta av föräldrarna i förhoppning om att förbereda barnet för dess framtida karriär. Fast barnen använder ju inte datorn som verktyg eller redskap, utan som spelmaskin, just för att även i högre åldrar få umgås med sina fiktiva hjältar… 


Närmar vi oss nu slutet för de fysiska leksakerna?


Seth Giddings (2014, se förra blogginlägget) tycks i dagens ”post-digitala” kultur rent av förutspå slutet för traditionella leksaker, i och med den ”förhöjda verklighet” som mixen av fysiska föremål och digitala skärmmedier redan idag utgör. Exempelvis att lego gått från att vara leksak, till att bli ett globalt transmediefenomen. Upplevelsen av hybridleksakernas eller hybridapparaternas faktiska och virtuella dimensioner, verkar i bästa fall förlänga livslängden ett tag till (http://www.microethology.net/the-end-of-toys/).

Men mycket fler förändringar lär förmodligen behöva ske för att digitaliseringen ska riskera att förinta barns gemensamma lek med fysiska ting. Inverkar på leken på gott och ont, det gör den. Fast betydligt mer torde krävas av till exempel Virtual Reality, för lyckas att besegra mångtusenårigt samspel barn och barn emellan.
Om denna amerikanska utveckling, med viss tidsmässig förskjutning eller försening, även är giltig för Sverige, få du fråga mamma och mormor och farfar om, samt själv reflektera kring!


Referenser


Cross, Gary: Toys and the shaping of children ́s culture in the 20th century, sid. 124-150 i: Flemming Mouritsen & Jens Qvortrup (red): Childhood and Children ́s Culture, Odense: University Press of Southern Denmark 2002

Cross, Gary: Kids’ Stuff. Toys and the Changing Worlds of American Childhood, Cambridge, Mass: Harvard University Press 1997

Giddings, Seth: Bright bricks, dark play: on the impossibility of studying LEGO, sid. 241-267 i: Mark J.P. Wolf (red): LEGO Studies: examining the building blocks of a transmedial phenomenon, New York: Routledge 2014

Hengst, Heinz: Agency, change and social structure: Children’s culture(s) in societies of late modernity, sid. 231-250 i: Jesper Olsesen m.fl. (red): Research in Childhood, Sociology, Culture and History, Odense: University of Southern Denmark 2000

Rönnberg, Margareta: Skitkul. Om s.k. skräpkultur, Uppsala: Filmförlaget 1989

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar