Många vuxna som uttalar sig om lego menar att de egna, ”klassiska”, lådorna var bättre än dagens förvanskningar. Särskilt de från tiden innan minifiguerna dök upp i boxarna 1974 var idealiska. Att kritisera eller berömma legobyggsatser för deras svårighetsgrad och byggrit-ningar, deras teman, färger, minfigurer eller för bilderna på kartongen är förstås en lätt sak – och sker därmed regelbundet.
Betydligt svårare är det att med någon säkerhet uttala sig om hur leken med dessa ”mur-stenar” eller byggklossar i realiteten förr gick till. Därför har nästan ingen heller gjort det. Det finns i stort sett ingen forskning på området, inte ens med fokus på legobyggandet idag!
Den brittiske medie- och kulturforskaren Seth Giddings (2014) är det närmaste ett undantag jag lyckats hitta. Han har i vart fall bett vuxna att dra sig till minnes sin lek med lego som barn. Lättare borde det vara att förutsättningslöst studera hur barn idag leker med lego, både i förskolan, på fritids och hemma. Ändå har jag inte lyckats hitta ett enda forskningsprojekt som inte haft uttalat pedagogiska avsikter, utan syftat till att enbart använda leken med LEGO som ett ”verktyg” för något annat och förmodat bättre.
Exempelvis som stöd för att utveckla australiensiska autistiska barns berättandekompetens (March m. fl. 2016) eller brittiska lärares användning av LEGO-set för att inspirera 5-10-åringars skrivande och berättelser i olika medier (som ett projekt vid universitetet i Cam-bridge https://www.educ.cam.ac.uk/research/projects/plans/. Forskarna har således inte varit intresserade av leken i sig och vad den betyder för barnen… Inga etnografiska studier av barn här och nu verkar med andra ord ha genomförts.
Minnen av en och samma sak förändras livet igenom
Metoden i Giddings netnografiska studie kan givetvis också den kritiseras, ty hur pålitliga är egentligen ens minnen om barndomen… Jag har tidigare tagit upp att dagens minnesforskare framhåller att minnen kan förändras – ja, inte bara kan utan gör det – och då nästan alltid i positiv riktning, vilket exempelvis torde förklara vuxnas barndomsnostalgi.
Minnesforskaren Jennifer Talarico (2015) betonar dessutom att hjärnan inte lagrar minnena hela. Hjärnan är ungefär som förskolors legolådor, med separata fack för olika bitar. Hjär-nan har inget lager av hela temaboxar, utan enbart separata småförråd för grundläggande kognitiva funktioner: ett synförråd, ett hörselförråd, språkförråd etc och minnet måste därför sätta ihop de olika delarna på nytt utifrån utspridda ”bitar”. Minnet av en och samma upp-levelse omformas och omtolkas under livets gång, utifrån bland annat senare erhållna fakta och insikter. Inte minst används ”minnen” till att begripa den man nu är. Människor ”minns” således bakåt, med början i nu…
Tycker man sig som vuxen vara kreativ, kanske man läser in upprinnelsen till detta i barn-domsleken. Är man ingenjör nu, kanske man tror sig ha varit en minivariant av yrket redan då… Och beträffande netnografi med användande av informanter på Internet: hur säker på den svarandes ålder eller kön kan forskaren t.ex. vara beträffande uppgiftslämnarna på Nätet? Det är dock det bästa, till dess det verkligen genomförs observationsstudier av reella barns lek nu.
Giddings, som annars mest forskar kring datorspel, bad medlemmarna på en webbsajt för spelentusiaster (i åldern 25-50 år) att berätta om sina egna barndomsupplevelser avseende LEGO, alternativt ge information om hur dessa vuxnas eventuella barn idag leker med klossarna. De ombads besvara frågor såsom huruvida de i sin barndom följde byggbeskriv-ningens instruktioner eller genast byggde något helt eget, exakt vad de byggde för något, byggde de ensamma eller tillsammans med någon, hur det kändes att bygga, o.s.v.
Han valde för redovisningen ut 20 av de svarande (12 män och 8 kvinnor från Europa och USA) och framhåller själv att studien inte bygger på något representativt urval, att han ej är ute efter att generalisera, utan enbart vill ge intressanta detaljer av annat än potentialen till lärorikt byggande med klossarna i skolsammanhang.
Resultatet av undersökningen är troligen inte särskilt uppseendeväckande, utan vad man kunde gissa sig till, utifrån ovan reservationer om minnets natur. Inte minst är det svårt att komma ihåg vid exakt vilken ålder man lekte med lego på ett visst sätt. Ibland får man rekonstruera ”minnena” utifrån fakta om när en viss legomodell kom, fastän man själv kanske inte fick den just det året.
Konstruktion såväl som destruktion av det byggda
Vanligt förekommande var att man först byggde i enlighet med instruktionerna, lekte med resultatet ett tag, för att efter att viss tid hade förflutit ”bryta sönder” skapelsen och använda klossarna till nya, friare byggen. En informant sade sig älska att se hur han följande anvis-ningarna steg för steg uppnådde slutresultatet. Denne man gör en intressant jämförelse mel-lan instruktionerna och skattkartor med sina ledtrådar, för att slutligen nå fram till skatten – den färdiga legomodellen. Vilka barn älskar inte skattkartor!? Flickor?
Andra – kvinnor, verkar det mest som – säger sig snarare ha hatat instruktionerna, ville bygga självpåhittat, med en mix av olika set, men kvinnorna (=flickorna?) sade att de efter att de var färdiga med själva bygget mera sällan lekt med den egenskapade slutprodukten.
Vad beträffar byggandet med mer sentida legosatser med medieteman, t.ex. hämtade från film och serier, berättar en att han som barn satte ihop historier för sig själv som handlade om utforskande av rymden, gömda skatter och tidigare oupptäckta öar, medan han höll på och byggde exempelvis Speceship. För andra kunde bygget handla om helt andra stories än de(n) som kartongen föreslog, eller om olika blandningar av genrer.
Att förstöra det som man byggt verkar också förr ha varit en konstant, inte minst för de yngsta legobyggarna. Byggandet slutade oftast med att förstöra eller ta isär det som byggts. Speciellt för pojkar sägs nöjet lika mycket ha legat i förstörelse som i själva konstruktionen.
Berättelser om de egna barnens legolek nu, handlar om hur barnen inkluderar helt andra typer av leksaker i leken med byggenas konstruktioner eller fordon. Ett bricolage av lego-skapelser, andra leksaker, hushållsprylar som tillsammans skapar en härlig lekvärld. Det finns väl ingen anledning att tro att detsamma inte också förekom ”förr”, även om man glömt det…
Avslutningsvis framhåller Giddings att det onekligen verkar vara svårt att fånga specifika detaljer från leken för decennier sedan. För många är visserligen åsynen av sin barndoms legokartonger ett slags motsvarighet till Marcel Prousts madeleinekaka, på så sätt att man med förtjusning och längtan minns byggandets klickljud och plastens lukt.
Minnena av exakt vad man byggt och hur, samt om man sedan även lekt med de färdig-ställda verken, påminner dock mest om drömmar som gått upp i rök när man vaknar på morgonen. Inte heller har Giddings lyckats införskaffa några minnen som är äldre än från slutet av 70-talet. Det vill säga han har bara lokaliserat redogörelser från den tid då klos-sarna, enligt de nostalgiska legopuristerna, började ”förstöras” i och med att minifigurer introducerats vid sidan av de kantiga klossarna. Ingen av hans informanter klagar dock över att de nya versionerna var besvikelser i detta avseende. De som eventuellt tyckte det, är kanske inte gameentusiaster eller svarar möjligen inte på denna typ av nätenkät.
Denna förmenta legoutförsbacke borde dock vara lika intressant att få belagd av samtida barn, såväl som utsagor från dem som är jämnåriga med utförslöpan som sedan ”förstås kulminerade” – om nu något nedåtgående kan sägas göra det – med de s.k. transmedie-byggsasterna med utgångspunkt i actionfilmer och annat sentida mytologiskt stoff. För att nu inte tala om de ”fruktansvärda” LEGO Friends-varianterna…
Vuxna svenska byggbitna legobyggare om ”för länge sedan”…
Seth Giddings citerar även författare som i mer eller mindre självbiografisk skrift redan berört sin barndoms lek med lego. Således uttalanden från legobyggare som inte blivit ombedda att göra det i ett forskningssammanhang. Ungefär till samma kategori hänför jag de berättelser som jag själv funnit på Internet, där män – ty det är alltid män – beskriver sin barndoms byggsatser och ibland även sin lek med dessa.
Jag använde sökord typ ”(barndoms)minnen av LEGO/legobyggande/lek med lego” och fann ett tiotal. Inte heller detta är fråga om forskning i strikt bemärkelse, men kan ändå ge uppslag till sådan och i sig var intressant. Personligen tror jag att denna metod att inhämta information till och med kan vara mer givande i meningen ”autentisk”, när berättelsen inte är tänkt att tillfredsställa en annan persons önskan om att dra sig något visst till minnes.
På en blogg för vuxna legobyggare som heter ”Byggbiten” hittade jag alltså flera intressanta redogörelser, bland annat flera av OS-guldmedaljören i höjdhopp, Stefan Holm. Denne lego-entusiast berör i ett av inläggen (11/5-13) just hur minnet fungerar eller ibland spelar en ett spratt. De allra första levnadsåren minns man till exempel inget av, men fotoalbum och andra data kan ge en ledtrådar:
”Jag minns inte exakt när eller var, vilket förstås är ironiskt, men under min friidrottstid hamnade vi en gång i en diskussion om hur mycket man egentligen, rent teoretiskt sett, kan minnas av sitt liv. Vår dåvarande landslagsläkare hävdade med bestämdhet att man kan minnas precis allt eftersom allting finns lagrat, det handlar bara om att hitta en metod att plocka fram det. En sådan metod kan ju till exempel vara ett fotoalbum” (Stefan Holm 11/5-13) på http://www.byggbiten.net/?p=4886
Landslagsledaren hade alltså både rätt och fel, då ingenting är lagrat rakt av. Men man kan exempelvis med viss hjälp, som Stefan Holm, komma ihåg eller återskapa en barndoms-händelse utifrån farmor och farfars gamla fotoalbum med bilder på julklapparna ett visst år. Eller man kan, som han, ha kvar gamla legokartonger. Däremot kan man inte långt senare tolka upplevelsen exakt så som man då gjorde, särskilt inte händelser från de första tre-fyra levnadsåren.
Om tekniklegot Technic för aningen äldre barn skriver Stefan Holm, född år 1976 (5/2-17):
”I mina glada barnsliga dagar hade jag totalt fem technicset, varken mer eller mindre. Och dessa brukade jag, till skillnad från allt annat Lego jag ägde, plocka isär och sätta ihop och söka nya coola lösningar med. Det lyckades sällan. De coola lösningarna alltså. Själva isärplockandet gick allt som oftast väldigt bra. [..]
Det finns inget, och jag säger inget, set som har plockats isär och byggts ihop mer än just det här [8030: Universal set som kom 1984], dock något varsammare än med ovanstående [8845: Dune Buggy från 1981] helt uppenbart. Förmodligen beror det på att kartongen bjöd på bilder av fem olika byggen och att ritningen var vänlig nog att erbjuda beskrivningar till dem allihop. Så det här har plockats isär och byggts ihop gång på gång på gång under tidiga morgnar hemma i pojkrummet i Forshaga. Jag har dessutom försökt mig på att bygga egna modeller av det, som dock alltid kom att bli väldigt lika de som redan fanns beskrivna på kartongen. [..]
[Om 8660: Artic Rescue Unit från 1986] Avslutningsvis kommer då juvelen i kronan, min absoluta favorit bland de fem set jag ägde i min barndom. Favoriten av flera anledningar, naturligtvis för att det var det största jag hade, det som kändes mest påkostat och nytt, fanns dessutom fler funktioner och mer lek än i de andra seten tillsammans – och två figurer, inte minifigurer men väl technicfigurer. Och det hade jag aldrig sett tidigare, det var liksom unheard of, att det ens existerade var enormt och jag kände ingen annan som hade någon.
Kom år 1986, förmodligen det årets stora julklapp och den här har körts runt i sängen hemma, det var liksom det mest snö- och slalombackslika som gick att fixa fram eftersom det verkligen var ett big no-no att ta ut den i den riktiga snön” (Stefan Holm 5/2-17 på http://www.byggbiten.net/?p=8995)
Att det är just tekniksetet, som inte bara plockats isär och byggts annat av, utan att det också mot (min) förmodan är det som allra mest inbjudit till lek, är som jag ser det en intressant upplysning. Setets minifigurer – bägge manliga – i röd respektive vit skiddress ser ut att vara utrustade med skidor.
Extraordinära upplevelser är troligen mer autentiska…
Bloggen Byggbitens ene skapare, den nu 45-årige naturvetaren ”Erik”, vill sprida Lego som hobby, bland annat genom att fokusera på upplevelsen och presentera nostalgiska tillbakablickar. Han har förstås själv delat med sig av sina egna legominnen. Exempelvis detta om Castle 375 som kom 1978, alltså det år då minifigurer (andra än de ingående i LEGO Familjen från 1974) introducerades. Castle hade 14 klassiska riddare och fyra hästar byggda av klossar.
”Erik” berättar om en oförglömlig upplevelse från när han var sju år gammal:
”Som liten var favoriten Castle med Classic Space som god tvåa. Jösses vad jag lekte med dessa teman. Det sägs att det finns ögonblick man aldrig glömmer och första gången jag såg den gula borgen (setnr 375) tar sig in på topplistan över sådana. Jag var sju år gammal och familjen var på väg hem från stan när vi plötsligt svängde in på parkeringen utanför Krumeluren, denna hovleverantör för Värmlands LEGO-byggare. Mamma försvann in medan resten av familjen fick vänta i bilen. Tankarna snurrade i huvudet. Varför gick hon in där? Det var ju ingen födelsedag på gång och julen var lååångt borta. Efter en evighet kom hon ut med två stora paket under armen. Hon parerade skickligt den verbala hagelsvärm med vad/till vem/varför hon utsattes för under den sista vägen hem men väl i köket kunde hon inte hålla sig längre.
Presenter fick vi på födelsedagar och julafton och kanske, kanske något litet på namnsdagen eller i påskägget. Så när hon plötsligt langar fram ett av de stora paketen och säger att det är till mig gjorde hjärtat en dubbel mollbergare i pik med en trippel Salchow. Först på äldre dar förstod jag att hon fått tillbaka ordentligt på skatten och ville fira med hela familjen. I paketet låg förstås den gula borgen som jag då inte ens visste existerade. Flera timmar senare var den färdig och jag lyckades till och med slockna med den i sängen – så rolig var den!” (Erik 26/11-12 på http://www.byggbiten.net/?p=3282 )
Det är uppenbart vilken enorm glädje just detta legoset gav upphov till och specialhändelser som denna, återskapad på ett rimligt sätt i all sin särskildhet, är troligen pålitligare än beskrivningar av upprepat vardagsbyggande.
Hur ”kreativt” är det att bygga fordon & fordon & villor & villor?
Samme ”Erik” skriver också om klossars och bitars eventuella förmåga att hämma eller inte hämma den lekandes fantasi och om huruvida ”det var bättre förr”:
”Den äldre generationen (inklusive folk i min och i viss mån Stefans ålder [runt 40 år]) hävdar ofta att dagens LEGO inte är riktigt LEGO. Ett vanligt argument är att ”numera finns det specialbitar för allt” och att ”dagens specialbitar hämmar fantasin”. ”Det var minsann bättre förr då man fick bygga allt från grunden” och så vidare.
Det här är givetvis rent struntprat. Hur kan tiotusentals olika bitar i över 100 olika färger hämma fantasin? Påståendet faller på sin egen orimlighet eftersom det krävs en professur i matematik för att kunna beräkna antalet byggkombinationer om man ska ta hänsyn till alla dagens former och färger. Men om man lägger ovanstående nonsensdiskussion om fantasi åt sidan – var det verkligen bättre förr?
I somras köpte jag en påse med ungefär 50 LEGO-beskrivningar på loppis. De har ca 45 år på nacken och katalogen från -68 innehåller endast ett tema som mest påminner om dagens City. På de förhållandevis få sidorna trängs olika hus, en brandbil, bärgningsbil, färja, flygplan och en massa tåg och stationsbyggnader. Längst bak finns ett uppslag där man kan utöka sin samling genom att köpa askar med lösa bitar. [..] Så var LEGO bättre förr? Nej knappast. Bara annorlunda” (”Erik” 22/12-15 på http://www.byggbiten.net/?p=8493 ).
”Erik” lyfter här fram en viktig sak som påpekats alldeles för sällan, nämligen det faktum att det som legobyggarna ”förr” huvudsakligen byggde var just minimodeller av vardagsföre-bilder: mest bara fordon och hus. Hur ”kreativt” eller fantasifullt kan man egentligen bygga sådana ting? Flygplan med vingar bara på ena sidan? Villor utan tak?
Bedömarens fantasi snarare än lekbyggsatserna har vissnat
På spelcommunityt Gamereactor finns också en blogg med ett inlägg om lego, skrivet av signaturen ”Swesent”, en man i 30-årsåldern, projektledare till yrket. Jag citerar det, då det kan förklara varför så många vuxna (inte bara legofans) anser att ”det var bättre förr”. Det är inte så mycket lekbyggsatserna som förändrats, som de vuxna själva. Fantasin har inte sällan gradvis skrumpnat ihop:
”Mina två nedersta byrålådor var proppfulla med lego där endast en knapp marginal bibe-hållits för att tillåta försiktiga sökande handsvepningar. Ingenting hopbyggt utan samtliga delar för sig, allt huller om buller utan ordning. Somliga ovanliga legobitar tog tid att finna, men ack så roligt det var när de dök upp i ett hörn! Jag må vara förälskad i datorunderhåll-ning men trots allt mitt spelande så kommer det inte i närheten av min evighet framför legolådorna!
Under min barndom bestod halva min hjärna av lego. Hela tiden hade jag konstruktions-planer och uträkningar i bakhuvudet. Så snart jag såg något "coolt" på TV som jag också ville ha (oftast i diverse barnprogram) så tog det ej lång stund innan jag satt med en färdig prototyp i handen - en helt acceptabel legoreplik, ofta med dylika funktioner som käll-objektet. Jag kunde varenda bit, jag hade levande ritningar konstruerade i mitt huvud. Det finns knappt någon pryl i världen jag ej kunde efterlikna med mitt lego! All världens föremål i mina två byrålådor, redo att sättas ihop och komma till liv i min fantasi!
Det är just det; I min fantasi.
Där ligger problemet...
Tredjedelen som försvann
Det jag idag finner avsevärt beklagligt är hur det vuxna perspektivet tar död på mycket av det "magiska" vi kände och upplevde som unga. När jag var barn hade legot sitt fulla underhållningsvärde! Detta består av tre delar;
1; Den roliga aktiviteten att bygga med legot, att se sin konstruktion uppstå enligt planer och förväntan. Ofta därutöver!
2; Det roliga när konstruktionen är fullbordad. Endera för synes skull men oftast för att uppfylla vissa önskade funktioner.
3; Få lego-objektet att komma till liv i sitt inre och låta det leda till roande lek i X antal timmar.
Det är punkt tre som idag saknas i legounderhållningen. Idag kan jag köpa en legosats (oftast mer avancerat tekniklego) för det roliga i att bygga ihop den. Något som blir till en maffig åsyn när det är klart så jag kan låta resultatet pryda en hylla i vardagsrummet. Men detta med leken, det är borta!
Som barn hände det titt som tätt att jag såg någon teknisk pryl i ett barnprogram. Låt säga en futuristisk handhållen minidator. En kvart senare hade jag en likadan som jag sprang runt och lekte med. Visst, det var en simpelt konstruerad ihålig 'box' i rätt mått och proportioner med ett antal statiska knappar ovanpå samt en skärm som var precis lika funktionslös. Men fantasin lappade över alla dessa brister!
Knapparna fungerade - det lät när man tryckte på dem! Skärmen visade exakt den informa-tion jag var ute efter med vilken jag lätt kunde överkomma vilken fara som än stod i min väg…
Idag skulle jag bara känna mig dum om jag provade. Alltefter jag blev äldre avtrubbades denna barnfantasin och legot började långsamt bli mindre roligt. Till den dag då min familj senast flyttade varefter jag inte ens har en aning om var mitt lego tagit vägen.
Jag hade ett ultimat mål under mina legoår! Ända sedan jag lärde mig vad 'kombinationslås' var för något så gav jag mig den på att jag skulle konstruera ett fullt fungerande sådant av något slag - av lego såklart! Det tog tid - lång tid! Detta mål blev den sista legokonstruk-tionen jag kommer ihåg att jag skapade. Ett massivt, tjockväggat 'kassavalv' med en semi-komplex låsmekanik av kombinationstyp som man bara hade ett försök på sig att få rätt. Misslyckades man var man tvungen att bryta upp hela valvet - något min far fick göra åt mig ett fåtal gånger.
Bara minnen kvar
Legot äger en enorm mängd av mina barndomsminnen. Däribland de obligatoriska bilderna på alternativa byggnationer som dekorerade baksidan av legokartongerna. Hur jag suttit och försökt efterlikna många av dem - ibland helt förgäves! Byggnationer jag var extra stolt över - där vinnaren var en småskalig kopia av attackhelikoptern "Airwolf" med utfällbara sidokanoner och raketramp på undersidan!
Alla legoborgar som erövrats på mitt rumsgolv, alla rymdfighter som utspelats runt min skrivbordslampa, alla båtar som seglat och sjunkit i handfatet. Alla bilar som kört ikapp längs hallgolvet och, naturligtvis, all världens föremål jag improviserat fram! En sak är säker; är det något mina egna barn skall få uppleva när tiden är kommen, så är det miraklet som heter lego!” (”Swesent” 8/11-11 på https://www.gamereactor.se/blog/Swesent/207456/)
Alltså: hans konstruktionsplaner kom inte ur intet, utan hade sin upprinnelse i t.ex. något barnprogram på tv. Det är inte byggsatsens bilder som avtrubbar, utan åldrandet som mördar fantasiförmågan. Visst, föreställningsförmågan finns kvar, men inte så att vi ger oss in på att dessutom fanatisera eller leka ut det som vi i tankarna förvisso kan frammana. Att datorunderhållning i vuxnare ålder ersatt legofansens byggande och lekar under barn-domen är troligen inte heller unikt för denne man. Åldrandet är det kombinationslås som även i livet bara har ett enda varv.
Varför lyser kvinnornas hänförda vittnesbörd med sin frånvaro?
Om nu flickor visst lekt hänfört eller åtminstone engagerat med lego ”förr”, varför kan jag inte hitta några belägg för/bekräftelser av detta? Letar jag på fel ställen? Med fel sökord? Tipsa gärna om du någonstans, till exempel i skönlitteratur, läst en kvinnas beskrivning av sin bygglek. Varför skulle kvinnor berövas upplevelser som de som män med hängivenhet och hörselsinne i behåll vittnar om? Till exempel denne Olle Wilson, 53 år, fil.dr. i konst-vetenskap, författare och fotograf:
”Vuxenvärld av småbitar
Ljudet av Lego är rasslandet från en svindlande nära barndomsvärld. Kartongen som plastbitarna låg i var oftast inslagen som present eller julklapp – snart låg innehållet på golvet och spegelblanka klossar i klara färger trycktes ihop efter byggbeskrivningens tydliga instruktioner. Kanske blev det ett knottrigt hus med rutigt staket runtom och en liten TV-antenn på taket, eller en knallröd brandbil med grå gummihjul som gick att styra. Allt fick en taggig utformning genom de rätvinkliga klossarnas form och märkligast blev flygplan när den strömlinjeformade skepnaden översattes till Legospråk.
Den ursprungliga versionen fick vara med några dagar, sedan försvann asken, och när byggbeskrivningens trasiga rester åkt i soporna hamnade alla bitar i Legolådan där de blandades upp med äldre klossar i en kreativ kompost. De blev gödning till nya projekt och snart växte hela städer fram med gator, järnvägsspår och hus: en värld i plast som fick stå kvar tills det var dags för städning och golvet måste rensas.
Min Legoepok utspelade sig från slutet av sextiotalet [O.W. är född 1964] till några år in på sjuttiotalet då intresset dog ut i samband med att Legogubbarna kom. Larviga figurer som log hela tiden passade inte alls in i mitt Legoland. De hade aldrig behövts eftersom jag själv befolkade Legovärlden – en högst verklig miniatyr av mig bodde i husen och körde omkring i bilarna. Paradoxalt nog var det just bitarnas primitiva basformer som lockade till ständigt nya påhitt, de små grundmodulerna gick att variera oändligt.
Legot tycks rymma ett ordentligt glapp mellan tillverkarens intentioner och användarens hantering. Barn har ända från begynnelsen revolterat mot de värderingar som ryms i Lego-industrins program. I 1950-talets reklambroschyr är en man och en pojke i färd med att bygga varsin skyskrapa. Att det ska föreställa far och son är säkert ingen vild gissning. Faderns projekt är en Legokopia av Empire State Building medan sonens blygsammare bygge [på bilden en åttondel så stort som mannens] är ett litet höghus. Killarna har upp-kavlade skjortärmar och ägnar sig åt arkitektur; de jobbar med något tekniskt och projekt-inriktat, fattar viktiga beslut. En kantig storskalighet med vit exteriör gestaltas i en avskalad rumslighet som saknar hemrelaterade beståndsdelar förutom ett litet bord.
Fler exempel i broschyren visar killar som konstruerar tekniska underverk som flygplatser, järnvägsstationer och bilverstäder. I den mån flickor representeras är de sysselsatta med att stå bredvid och beundra pojkarnas ingenjörskonst. Av 10 bilder på situationer där Lego används finns bara en bild på en flicka som aktivt bygger och hon tillverkar en klocka. Förvisso en teknisk produkt men den är framställd som en bild av en klocka, mer dekorativ än funktionsbetonad.
De flesta som byggt Lego kan minnas att könsrollerna inte var så bestämda. Vi byggde hus som det gick att bo i, små hem med rum som befolkades. Där fanns bord som man satt och åt vid, toaletter som kunde spolas och sovrum med sängar där det gjordes barn. Att kärn-familjer befolkade Legovärlden är kanske inte förvånande då den var en realitet på 1950- och 60-talen. Leken kan mycket väl tyckas ha rymt schabloner men de överensstämmer knappast med bilden av leksakstillverkarens tänkta målgrupp.
Här finns alltså två skilda kontexter. Dels i avsändarens budskap som riktar sig till pojkar som förväntas bli tilltalade av produktens koppling till traditionellt manliga yrkesroller, dels i användarnas fria tolkning och hantering som utnyttjar klossarnas kreativa potential.
Iakttagelsen här bygger visserligen på mina egna erfarenheter där jag i efterhand konstaterat att det visuella material i form av broschyrer och instruktioner som följde med i mitt Lego inte riktigt stämde med mitt användande av klossarna. Jag lekte inte med Lego som det var tänkt, vilket nog är ett allmänt fenomen. Som liten fascinerades jag till exempel av dockskåp där just de tekniska aspekterna lockade i form av elektriska installationer och noggrant detaljerade möbler och interiörer. Dockskåpet belyser alltså fenomenet omvänt; en typisk flickleksak som egentligen är en högst teknikspäckad arkitekturmodell men som förväntas bli använd för att gestalta familjeliv i liten skala.
Som tidigare nämnts tog min Legoepok slut i samband med att Legofamiljen introducerades 1974. Jag var då 10 år gammal och min minnesbild av det kan kort och gott beskrivas som att magin gick förlorad. Även om jag struntade i att använda gubbarna så förstörde de stämningen genom sin existens och Legovärlden gick under. Legot hade haft en hemlig laddning av vuxenhet som nu saboterades av könlösa plastvarelser. Det rum som skapats genom villkorslös inlevelse tappade sin dimension av äkthet på ett sätt som kan liknas vid tillståndet då en konstupplevelse grumlas av vacklande tilltro. Legot kändes inte seriöst längre.
Frågan är då om det teknikinriktade Legot skapade en mer neutral förutsättning för att gestalta fria fantasivärldar där barn oavsett kön kunde prova på sina vuxenroller? Jag tror att det paradoxalt nog fungerade så, och att det jämlikhetssträvande Legot på 1970-talet satte käppar i hjulet för denna verksamhet. Legoindustrin växte och företaget måste utvecklas på ett kontrollerat sätt i fas med tiden. Klossarna måste differentieras och anpassas till nya värderingar. Något som talar för detta antagande är att Legofamiljen föddes samtidigt som plastbitarna fick mer bestämda funktioner. Legopappa och Legomamma blev färdiggjorda specialbitar som fönster och järnvägsräls. Hur spännande var det? Legotillverkaren gav återigen uttryck för ett glapp mellan sina intentioner och verkliga förhållanden.
För en tioårig pojke är det förstås inte omöjligt att Legofamiljen ställde till problem genom att de verkade tjejaktiga. Jag tror dock inte att det är så enkelt. Problemet handlar mer om användbarhet. När barn handskas med dockor är det ett rollspel där man leker vuxen och är förälder, just så som jag själv gjorde i mina högst verklighetsladdade Legohus. Vilket barn vill släppa sin suveräna position i det ögonblicket och lämna plats för en vuxendocka? Att barn skulle förväntas vilja leka med vuxenliknande dockor är en besynnerlig idé och kanske typisk för denna tid.
Det kan också misstänkas att leksakstillverkarens uppdelning av pojk- och flicklego uttrycker ett tabustyrt avståndstagande till barns sexualitet. Med tydligt avskilda lekzoner förmedlades både exempel på lämplig könstillhörighet och en from önskan att inte utforska dessa identiteter gemensamt.
Varför var då Lego i sin enkla ursprungsform ett så lämpligt material för att gestalta vuxen-liv? Jag tror att det i hög utsträckning beror på de fria förutsättningar som lösgjordes när tillhörande byggbeskrivningar och broschyrer glömts, men en viktig komponent är också att Lego gjorde det möjligt att leka med en mirakulös precision. Ett barn som satte ihop två Legoklossar uppnådde lika perfekt resultat som en vuxen, fumliga händer kunde åstad-komma samma sak som erfarna. Bygga med Lego var som att hantera en penna med inbyggd perfekt handstil. Klossar som sattes ihop fick alltid samma exakta läge, tio bitar placerade horisontellt eller vertikalt resulterade alltid i strikt bestämda mått. Skillnaden mot vanliga klossar av trä var häpnadsväckande och förklarar sannolikt varför produkten gjorde omedelbar succé. Barnen kunde åstadkomma perfekt resultat varje gång och på så sätt visualiserade klossarna precision och trovärdighet, vuxenorienterade egenskaper som barn gärna vill uppnå. Detta hade ingenting att göra med om man var flicka eller pojke. […]
Legoklossarnas fria grundformer skapade möjlighet för individuella tolkningar och uttrycks-sätt men under sjuttiotalet gjordes produktutvecklande åtgärder som krympte Legobitarnas formvärld. Användarnas kreativa möjligheter begränsades av de färdiggjorda Legobitarna som i stället fylldes med narrativt innehåll. Klossarna föreställde något annat än Lego vilket ledde till den sorts företroendekris som jag beskrev tidigare.
De förprogrammerade klossarna kan förstås också tolkas som ett uttryck för tillverkarens försök att ta kontroll över sin produkt och styra användarna. Detta har också varit en strategi från 1990-talet och framåt då Lego samarbetat med filmbolag och tillverkare av dataspel.
Man kan alltså tycka att senare tids Lego tappat den ursprungliga idén om ”en ny leksak varje dag”, då bitarna specialiserats till vissa bestämda funktioner som färdiga flygplans-vingar och realistiskt utformade träd. Men när mina barn fick sina första klossar, delvis från min egen gamla Legolåda, och de nötta bitarna blandades med delar från Star Wars rymd-skepp och Batmans motorcykel kunde jag konstatera att nya världar uppstod precis lika ohämmat som för över trettio år sedan” (Olle Wilson, utan datering, på http://skrivoskruv.se/?page_id=150 ). [Nedladdad 9/5-17]
Jag tänker inte kommentera Wilsons intressanta text utan låter den stå för sig själv, för läsaren att själv reflektera kring. Däremot vill jag avsluta med att kommentera frånvaron av studier av förskolebarns och ”lågstadiebarns” byggande av/lek med lego och uppmana er till att detta hål fylls i.
…men hur är det med unga svenska legobyggare idag då?
Inte bara hur leken med lego ”förr” gick till, utan hur den idag ter sig är obegripligt nog outforskat område. Jag har visserligen sett ett (skriver 1) examensarbete inom lärarutbild-ning, med en videoobservationsstudie av sex stycken 3-5-åringar under några få timmar. Men jag efterlyser alltså fler, längre och mer omfattande och gärna med iakttagelser av aningen äldre barn än så, varför ej 5-9-åringar? Hemma eller på fritids.
Frågor att då besvara är kan exempelvis vara:
Följer skolbarnen/förskoleklassbarnen bygginstruktionerna/ritningarna? Hittar de på eget? ”Berättelseleker” de medan de bygger? Integreras det byggda i lekar med andra leksaker, såsom Playmobil, dockor, andra actionfigurer, leksaksbilar etc? Bara i de yngstas fall? Ingår handlingen att riva ned/sönder det byggda som slutkläm? I vilken sinnesstämning då: agg-ressiv? Euforisk?
Vid lek hemmavid: liknande frågor som ovan, dessutom om barnet helst leker med lego ensam eller med syskon/kompis/förälder? Tar barnen hemma någonsin isär sin efter instruktionerna enträget byggda svåra modell? D.v.s. använder de bitarna till något helt nytt, annorlunda bygge? Vad säger de om detta agerande? Försöker de matcha färger på klossarna? Kräver de ”korrekta bitar”, eller håller de till godo med liknande. Os.v., etc.
I nästa blogginlägg ska jag beröra huruvida lek med LEGO skilt sig historiskt från lek med andra leksaker under 1900-talet.
Referenser
Giddings, Seth: Bright bricks, dark play: on the impossibility of studying LEGO, sid. 241-267 i: Mark J.P. Wolf (red): LEGO Studies: examining the building blocks of a transmedial phenomenon, New York: Routledge 2014
March, Sue, Li, Liang & Quiñones, Gloria: A cultural-historical reading of imagination and creativity in young children’s shared narrative creations across cultural contexts, sid.271-292 i Susan Douglas & Lesley Stirling (red): Children’s Play, Pretense, and Story: Studies in Culture, Context, and Autism Spectrum Disorder, London Routledge 2016
Talarico, Jennifer: Pixar’s ”Inside Out” is a surprisingly accurate representation of how memory actually works, June 23, 2015 på
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar