Vem är det egentligen som älskar Pija Lindenbaums Manne?!

Många vuxna älskar förvirrande barnböcker – men vem (inom berättelsen) är det egent-ligen som säger sig älska Pija Lindenbaums Manne? Den frågan ställde sig många av eleverna i vårt bilderboksprojekt.

Inom den större ”läsarresponsstudie” som jag 2013 och 2014 genomfört med assistans av mina till lärare studerande studenter (se föregående blogginlägg!) som gått ut på att utröna hur barn uppfattar bilderböcker, har bland annat 6-9-åringars reaktion på Pija Lindenbaums Jag älskar Manne (2012) ingått. Boken, ansedd som för barn upp till 4 år, nominerades till August-priset 2012 med jurymotiveringen:

”Världen i en sandlåda, som en sandlåda. På några få minuter utspelas ett tidlöst och klassiskt triangeldrama i både bild och text. Pija Lindenbaum är perspektivens och de små uttryckens mästare när stora känslor hos små barn gestaltas i leken.”

Handlingen är enkel: två killar i 3-årsåldern sitter i en sandlåda och texten berättar att en av dem, ”jag” (som visar sig vara den blyge och ängslige Micke) beundrar den svarte Manne och älskar allt som denne är, gör och har. Frid och fröjd… till dess att en tredje pojke, Killen, närmar sig sandlådan och ”tränger sig emellan” Manne och Micke, i vart fall så som Micke ser det. Dock anländer även en hund som kissar på Killens stövel, varför denne springer därifrån och troligen hem. Detta löser alltså Mickes problem. På en bänk invid sandlådan sitter även Mannes mormor, som dock aldrig lägger sig i.

Händelserna berättas utifrån ett dubbelt perspektiv: ett för bilderna och ett för orden. Utifrån hur låg den perceptuella synvinkeln är, bedömt utifrån relationen till mormoderns ben nedanför knäna, ser det ut som att en mycket ung liten (eller i vart fall kort) människa iakttar de 2-3 killarna i sandlådan… Uppenbarligen rör det sig dock om en vuxen illustratör, som kanske står på knä.

Fokus handlar ju om den som ser. Vi har alltså två olika slags fokalisatörer i Jag älskar Manne: dels berättaren och betraktaren Micke (som talar, bland annat om vad han ser) i termer av ”jag”, dels en – själva handlingen utomstående – fokali­sa­tor i form av illust­­ra­tören, vars visuella synvinkel bokläsaren delar och som även ser Micke och det som denne inte ser. Micke ”borde” ju t.ex. bara kunna iaktta Manne och Killen, men däremot inte se sig själv i bild och inte heller se Killen bakom Mickes rygg närma sig sandlådan. 

Detta torde bidra till elevernas och även vissa av de lärarstuderandes förvirring i denna studie genomförd i maj 2014, då de blivande lärarna för de yngsta läste högt ur bilderboken och barnens reaktioner spelades in på studenternas mobiler. Ungefär hälften av barnen förstod länge inte vem som är berättelsens huvudperson, eller vem den handlar ”mest om”.

Oklar jag-berättare förbryllar

Jag älskar Manne är uppenbarligen förvirrande (inte bara, men främst) för förskolebarn men även äldre, på så sätt att text och bild har motsägelsefulla fokalisatörer. Det är väl känt att de yngsta har stora svårigheter med  ”jag-berättare”. I verbaltexten hörs jag-berättaren Micke ”inifrån”, samtidigt som denne i bild betraktas utifrån, även om man också ur bilderna kan utröna information om Mickes tankar och känslor, t.ex. utifrån hans minspel och blickar riktade mot Manne. 

Detta slags berättande brukar på svengelska utifrån Nikolajeva & Scott (2001) benämnas ”kontrapunktiskt”, men det lätt vilseledande engelska ordet ”counterpoint” betyder också motsägelse, motsats. Författarna till boken (som mycket riktigt heter How Picturebooks Work och inte handlar om hur dessas unga läsare ”arbetar med” meningserbjudandena, ”How Readers Work”) är mest intresserade av hur de vuxenutmanande, ”konstnärligaste” verkens ”ord och bilder tillhandahåller alternativ information eller på något sätt står i strid med varandra” (a a:17, min översättning). De fokuserar alltså inte främst de för barn mer begripliga, mindre komplexa ”symmetriska” framställningar där ord och bild ger överens-stämmande information, eller ”kompletterande” sådana där bilderna fyller i tomrum som orden lämnat eller vice versa.

För barnhörskådare tycks dock för det mesta förståelsen vara styrd av det verbala. Barn som är relativa nybörjare vad gäller bilderbokstolkning är förvisso inte passiva, men har lärts lita på den som uttalar sig verbalt: på vad ”jag” i vardagen såväl som boken säger. Micke talar t.ex. om att han inte gillar när någon ”puttas” och barnen tolkar det då som att det är Killen som gör det. Manne och Killen skulle nog inte hålla med. Barnen tar nu dock Mickes parti och förleds därmed att okritiskt dela dennes ogillande av Killen, som egentligen inte förtjänar att tas avstånd från. 

Visst, Mickes röda hink ramlar omkull, men det rör sig inte om någon spark från Killens sida. Ändå säger nästan alla de studerade hörskådande barnen att Killen är dum, trots att denne inte gör något oschysst, varken mot den beundrade svarte killen Manne eller mot dennes blyge beundrare Micke. 

Killen kommer visserligen och – som Micke ser det – förstör tvåsamheten. Vad Manne tycker får vi inte riktigt veta, men han blir aktiv och intresserad först när Killen dyker upp. I övrigt är han oerhört passiv. Det tar sex uppslag innan Manne ens tittar åt Mickes håll och det sker först då Micke mosar hans sandhus. Från det att Killen dyker upp och till dess att han försvinner har denne dock Mannes fulla uppmärksamhet. 

Orättvist partitagande

Förmodligen beror de 6-9-åriga barnens partitagande för Micke inte bara på att Manne verkar föredra Killen, utan just på jagberättandet som bidrar till att de känner sympati i första hand för honom och inte för den nedkissade Killen. Hade barnen åsett händelsen utifrån i verkligheten, hade de nog inte tyckt att ”det var rätt åt Killen”. En alternativ tolkning är, att eftersom berättelsen saknar en tydlig antagonist, försöker barnen som är vana vid hjälte-skurkschemat (i mild tappning) själva skapa en sådan. 

Konst får ju inte vara så simplistisk, men eftersom alla berättelser kräver en konflikt förlägger konstnären ofta denna inom huvudkaraktären själv. Lindenbaum har en, med vuxna ögon sett sympatisk, tendens att låta huvudfiguren leva ut sina till synes mer negativa sidor. Då vill det till, att också de hörskådande barnen inser detta. Annars blir det lätt så, att de anklagar eller skuldbelägger en ”oskyldig” karaktär, som huvudfiguren till exempel retar sig på.

I sin rapport från det årslånga ”Södertäljeprojektet” skriver Pelle Norlin (2015) om en liknande reaktion på en annan av Pija Lindenbaums böcker, Ska vi va? (2013): 

”Flera barn drar slutsatsen att det är Berit som orsakar att Flisans klippta apor flyger iväg. I boken talas det istället om en vindpust. Den lite äventyrliga och oberäkneliga Berit kan ibland få barnen emot sig, trots att det är hon som är vänlig, bjuder på glass och vill leka. Att hon är smutsig i pannan tycker vissa barn talar till hennes nackdel.”

Åtminstone barn med viss bokvana verkar alltså automatiskt läsa in en antagonist i en bok, efter att de fåtts att liera sig med huvudkaraktären och det inte riktigt finns någon ”skurk” utan konflikten, hindret eller det negativa snarare handlar om en inte alltför trevlig sida hos protagonisten själv. De hörskådande barnen har lockats att, om än inte ”identifiera sig med” Flisan (eller i Jag älskar Manne: jagberättaren Micke), så välja huvudkaraktären och/eller jagberättaren som sympatibärare.

Många av barnen förstår åtminstone till en början inte ens vem som är vem i boken och de flesta av våra studerade förskolebarn menar att bilderboken handlar om Manne, snarare än om Micke (som tolkningen blir, ju äldre barnen är). Skulle man ställa De Tre Frågorna: ”Vem handlar det om? Vad vill han/de? Vem/vad står i vägen?”, blir svaret knappast att berättelsen handlar om Manne, då denne inte tycks vilja någonting alls förrän mot slutet och ingen heller står i vägen för hans eventuella vilja.

Förvirrande bokframsida

Och vem är vän med vem? Till barnens förvirring bidrar (förutom det verbala jag-berättandet) förmodligen bokens omslag, där framsidan visar de tre killarna hållande varandra i handen, med Manne i bildens mitt.

Om man menar att berättelsen inleds redan på omslagets framsida, skulle de tre pojkarna känna varandra och vara lekkamrater innan handlingen på boksidorna tar sin början. Inget i berättelsen tyder på det, annat än att Manne möjligen känner Killen sedan tidigare, då han verkar intresserad när (sett med Mickes ögon) ”inkräktaren” dyker upp. Några studerade barn tolkar dock Mannes intresse för den nyanlände som att denne främling är större och tuffare (ty iklädd keps, ”det brukar tuffa killar ha”!) och därför är intressant som potentiell lekkamrat till Manne. Micke kan i vart fall rimligen inte känna Killen när textens berättelse inleds, ty då borde han väl använda dennes förnamn?

Skildrar framsidan däremot ologiskt nog något som händer efter berättelsens slut, så som denna är berättad i ord och bilder innanför pärmarna, blir frågan: Hur blev de tre killarna i så fall vänner? Förmodligen genom att någon vuxen blandade sig och sa att ”alla väl kan få vara med!”. 

Exempelvis denna grupp om fyra 7-åriga tjejer var väldigt konfunderade beträffande varför alla tre håller varandra i händerna på framsidan och varför det, enligt en av dem, där ser ut om att Killen vill slå Manne:

A: Varför håller alla händerna när dom ska vara ovänner? 

B: Ja, varför håller alla tre handen på framsidan, dom bråkade ju. Varför är killen vän med Manne och Micke nu?

C: Det ser ju ut som om Killen vill slå Manne. 

A: Är framsidan en fortsättning på boken?

B: Är det vad som händer efteråt? För boken slutar ju med att Killen springer iväg.

D: Fast dom är ju inte ovänner då, det är ju hunden han är rädd för. Han tycker inte om kiss.

Den sista repliken från en av de sjuåriga tjejerna är den ena av (endast) två barnutsagor (från summa 100 barn) som visar att vederbörande insett att Killen inte är dum. En till 7-årig tjej säger ”Micke är inte speciellt snäll, för Killen har ju inte gjort Micke nåt illa”. En av studenterna skriver t.ex.: ”Barnen uppfattar boken som ett bråk där en elak pojke kommer och förstör allt.” Själv tolkar hon berättelsen som en kamp om Mannes uppmärksamhet. Hon berättar:

Alla fyra tjejer skrattade jättemycket åt när hunden kissar ner Killens stövlar. Det var det som de gillande mest med hela boken, att hunden kissade på Killen för att han var elak och gjorde att Micke blev ledsen, ensam och utanför:

- Rätt åt han, killen alltså! 

- Bravo fina, gulliga hunden! Jippi! 

- Du ska få en godis.

- Roligt att den elaka killen fick det han skulle få, alltså att han fick sin egna lilla medicin.

MÅSTE verkligen alla få vara med och leka? 

Framsidesbilden visar förvisso bara att Manne i mitten, stirrande rakt fram, håller dels Killen i ena handen, dels Micke i den andra och att bägge killarna på flankerna sneglar beundrande mot Manne i centrum. Micke och Killen håller alltså inte varandra i handen, vilket skulle kräva en cirkel och påminna om ringdans, varvid allas ansikten heller inte skulle kunna synas. Men 6-9-åringarna tolkar framsidan som att alla tre känner, och kanske t.o.m. gillar eller kommer att gilla, varandra. Detta trots att de i texten får veta att Micke inte vill att Killen ska vara med. Det går inte riktigt ihop för eleverna.

En femtedel av de 36 blivande lärarna tolkade berättelsen som att den är en upp-och-ned-vändning av en ”typisk tjejproblematik” och svårigheten i att leka tre. De är missnöjda med att Micke och de läsande barnen tycker att händelseutvecklingen är ”rätt åt Killen”. Man önskar sig en politiskt mer korrekt eftergift åt vuxnas påbud om att ”alla ska få vara med”, med budskapet att ”leka tre går ju lika bra”. 

Tre kritiska röster:

-”Boken har en del dolda budskap. Till exempel så framställer den det som okey att utesluta en kompis bara för att det kommer in en ny kompis i gänget.”

-”Man kan även ägna sig åt rollbyte, d v s låta Manne byta plats med Micke eller med Killen och i bägge fallen hamna i oacceptabel rasism.”

-”Hade Manne blivit utstött eller varit huvudpersonen som älskar Mickes hår, hade alla kallat detta för en rasistisk bok. Hade Micke blivit utstött och Manne och killen blivit kompisar, hade det blivit en sorglig bok.”

Vuxna tvingas däremot aldrig av utomstående att på fritiden umgås med dem som de ogillar… Varför ska då barn? (Se Vivian Gussin Paleys bok You Can’t Say You Can’t Play, 1992. Hennes svar är: Det ska barn inte heller behöva göra!) Det som två andra-klassare särskilt gillade med Manne-boken var just ”att man fick tycka att man inte tyckte om en person och att de andra lekte”.   

Några yngre barn deltog också i undersökningen och vissa av dem hade särskilt intressanta kommentarer, för den som vill förstå barns blick på handlingen. Denne pojke på 5 år läser t.ex. in en spark mot hinken och är – likt flera andra – styrd av Mickes ordval ”puttas” om Mannes och Killens ömsesidiga lekagerande:

Pojke, 5 år: Killen.. jag gillade inte han. Han verkade inte snäll mot den där bebisen utan hår.
Lärarstudenten: Aha… vad fick dig att känna så?
Pojken: Men han typ kom ju ba, å ba… å ba tog hans kompis liksom… asså det är inte snällt.
Lärarstudenten: Mm, nä, det är det väl kanske inte… var det nåt mer du tänkte på?
Pojken: Jo, men asså… han ser typ… elak ut… ja vet inte… först han ba sparkar ner den röda hinken och det är ju inte schysst… å så puttas han och han.. eh.. Manne, fastän… vad hette han? 

Lärarstudenten: Micke?
Pojken: …ja,  fastän Micke, inte gillade det… och ah, det är ju inte snällt.
Lärarstudenten: Nä, det var det kanske inte… tyckte du att Manne gjorde rätt då?
Pojken: Ja… eller… nä… kanske inte… asså, han är ju Mickes kompis, och man gör inte så där mot sina kompisar…

Nästan inget barn tycker däremot att det var dumt av Micke att ha sönder Mannes ”sand-slott”. Han är ju den som får föra ordet… Hade det inte varit fråga om en jag-berättare, hade beskrivningen och därmed bedömningen troligen blivit en annan. En 4-årig flicka reagerar emellertid så här, när sandkonstruktionen ”söndras” (ett ord som ingen hade hört förut – varken barn eller vuxna – men bilden ändå klargör för de flesta):

Britta: Men så får man inte göra! (Efter detta sitter hon bara tyst och tittar tills boken är slut.)

Studenten: Var berättelsen bra?

Britta: Mm…

Studenten: Vad handlade berättelsen om då?

Britta: Det vill jag inte berätta! Du får berätta! Vill inte! Är rädd för den där pojken! (Hon pekar på Manne).

Studenten: Varför är du rädd för pojken då?

Britta: Han är läskig, för han puttades.

Studenten: Fanns det något som du tyckte om med berättelsen då? (Britta skakar på huvudet.) 

Studenten: Vem handlar berättelsen om?

Britta: Han (Hon pekar på Manne. Efter detta vill hon inte tala mer om boken.)

Det är troligt att denna 4-åring, såväl som den 5-årige pojken i citatet nyss, är influerad av förskolepersonalens ständiga betoning av hur en bra kompis ska vara. Vid skolstarten har detta inpräntats så starkt att det nu tas för givet, men ändå påminns om ytterligare. Nu ligger fokus istället på att sitta stilla och vara tyst.

Påpekas ska att dessa barn i de flesta fall enbart åhörde berättelsen en enda gång, till skillnad från hur bilderböcker vanligtvis läses för de yngsta. Detta låter jag här emellertid ”kvittas” mot att 95 procent av barnen är 6-9 år, d.v.s. betydligt äldre än bokens aviserade målgrupp på 2-4 år.