”Demokrati” är inneordet nr.1 i kulturvärlden de senaste åren. Alla möjliga konferenser förment med inriktning mot ”barnkultur” lockar med ordet i rubriken. Jag lockades själv till en tvådagars sådan i Uppsala i slutet av april 2014. Så värst mycket fokus på demokrati visade det sig förstås inte vara.
Denna månad står Göteborg för ”demokratiseringen” av barnen… Först genom en tredagars-konferens innevarande vecka, påstått på FN-temat ”Alla barn har rätt till kultur”. Om tre veckor rör det sig om ett stort antal programpunkter om främst böcker för barn, men även tv-program och film för de yngsta på (Kok)boksmässan i Göteborg.
Fast ALLA barn HAR redan SIN(A) barnkultur(er)! Det som kulturmänniskorna i detta fall egentligen syftar på är inte alls barnkultur, utan vuxnas kulturPRODUKTER och kultur-AKTIVITETER för och ibland med barn. Och då oftast inte barn som delTAGARE utan – ännu ett inneord – ”delAKTIGA”. Det är skillnad på ”gult” och ”gulaktigt”, liksom på barn och barnAKTIGT.
Genom att inte ens forskare problematiserar detta förrädiska kulturbegrepp, kan en del ”professionella” yrkesutövare göra PR för sig själva inför politiker, skolledare och tjänstepersoner från hela Sverige för att även i fortsättningen erhålla stödpengar. Under paraplyet ”Kultur, demokrati och yttrandefrihet” finns exempelvis i morgon programpunkten Den barnförbjudna barnkulturen om den ”professionella kulturen för barn”: ”För barnets bästa skapar vuxenvärlden lämpliga ålderskategoriseringar och ger förutsättningar för barns möte med kultur och konst. Men vuxenvärlden är inte alltid enig om vad barn behöver eller tål.”
Nej, gudskelov inte alltid, men tyvärr är vuxenvärlden i 99 procent av fallen alltför enig… Vad som åsyftas är professionell scenkonst för barn, barnskildringar på film, bilderböcker förment för 5-8-åringar, men obegripliga eller rent av skrämmande. Som tur är lyckas dock vuxenvärlden aldrig barnförbjuda faktisk barnkultur, det vill säga det som barn tillsammans med kamraterna gör av allt det som vuxenvärlden så snällt ”ger” dem, eftersom den av outgrundliga skäl anser detta vara lämpligt för dem.
”Barnkultursinfrastrukturen”!?? Barnets rätt att FRITT delta…
Det finns alltså ingen ”kultur för barn”, bara kulturprodukter och kulturaktiviteter riktade till barn. Kallat ”infrastruktur”, ett byråkratiskt begrepp preciserat som ”anläggningar som kostar väldigt mycket och dagligen används av samhället”. Vilken möjlighet har då barnen att välja att ta emot alternativt inte ta emot dessa produkter och aktiviteter? Innebär ”barns rätt till” också rätten att slippa? Nu när konferenser, kurser, aktiviteter, produkter – kort sagt: ”kulturrådsbarnkulturen” – motiveras med hjälp av FN:s konvention om barnets rättigheter, närmare bestämt dess artikel 31:
Artikel 31: RÄTT TILL LEK, VILA, FRITID OCH KULTUR
1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.
2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverk-samhet.
Artikel 31 liksom hela konventionen har, förutom många förtjänster, även sina svagheter. Dess kulturbegrepp är till exempel ytterst konservativt och syftar bara på det förment högt-stående och ”vuxna”. Annars skulle lek, rekreation och barns kamratkulturer inbegripas i ”det kulturella” – och i punkt 2 ovan inte följas av ordet ”samt”.
Denna konventionstext tolkas dessutom högst selektivt och adultonormativt: ”barnets rätt till vila, fritid och lek” tas det inte så allvarligt på, utan barnen ska gärna arbeta även då, inklu-sive med vuxnas hjälp optimera t.ex. sin förmåga att spela fiol. Är ”lämpliga möjligheter” verkligen helt liktydigt med ”professionella”? Och vem ska egentligen ”anpassa” barnets lek till dess ålder? Är det inte barnet själv och dess kamrater?
Inbegrips i ”rekreation anpassad till barnets ålder” exempelvis begripliga barnfilmer, snarare än obegripliga barnskildringar? Innebär ”fritt delta” även rätten att slippa delta? Tydligen inte, när de yngsta släpas med till teatern. Och varför dominerar idag glidningen från ”till fullo delta” till att barn bara ska vara ”delaktiga”? I bästa fall ska man tolka detta positivt, som att det sistnämnda är mindre tidsödande för barnen. Fast jag fruktar att ”sämsta fall” råder…
Demokratisk rättighet även att slippa ta del?
Medverkande på konferensen imorgon hävdar till exempel att ”det är en demokratisk rättighet att barn ska få möta samtidskonst och att skolan har ett stort ansvar att skapa det mötet. Lärare har ansvar och makt över barns och ungas kulturella bildning.”
Den sistnämnda meningen är onekligen riktig, däremot är den första halvan av citatet mer komplex. Barn ska verkligen inte hindras att möta samtidskonst, ifall de nu vill. Skolteater och skolbio på schemat kan dock rent av vara odemokratisk, eftersom närvaroplikt då blir obligatorisk och barn inte kan undkomma, annat än genom att skolka. Konventionstextens krav på staten om att ”tillhandahålla möjligheter” innebär förstås inte alls obligatoriskt deltagande för barnen via skolverksamheten.
Andra föreläsare kommer i övermorgon att tala om sin föreställning om barnkultur, som inte är barnens föreställning eller grundad på vad barnen själva tycker och tänker. Ändå hävda att ”alla barn har rätt till konst och kultur samt att vara delaktiga i den”, utan att på ett meningsfullt sätt kunna klargöra vad ”konst” egentligen är. Varken exakt vad konst avser för den vuxna själv eller för barnen.
Denna vecka, och sedan i slutet av månaden, kommer alltså Kultursverige att påstå att ”konsten och kulturen” – bägge i bestämd form singularis – spelar en viktig roll i förskolan och skolan. Eller, som man kommer att hävda på mässan den 28/9 klockan 16, helt utan forskningsbelägg: ”Konsten spelar en avgörande roll för att stimulera barns och ungas fantasi.” Det är helt enkelt inte sant. Det är barnhjärnan som spelar den avgörande rollen, om nu inte vuxna försvårar det.
Dagen därpå kommer man på samma mässa få det att verka som det bara finns ett enda språk, ”språket”, det vill säga det etnosvenska vuxna bokspråket, och hävda att man utan detta skriftspråk inte fattar nånting: ”Utan språk förstår man ingenting – läs för livet!” med målet att ge barn verktyg att ”erövra språket”. Snacka om segregering!
Barns läskunnighet, inte ens en vuxens fullgoda sådan, hjälper emellertid föga ifall bokens text är odemokratisk.
Utan klänning i 45 år fick jag skriva om barnböcker & demokrati
Vårvintern 2014 kom med posten ett tjusigt inbjudningskort till en akademisk högtid, vid vilken jag förväntades delta. På ett villkor, nämligen ”Klädsel: damer klänning”. Jag hade då aldrig haft på mig klänning eller kjol på 45 år, sedan jag befriats från klädkod efter avslutade studier vid ett amerikanskt universitet, som krävde plaggen ifråga. Av tjejer, alltså. Inte så att jag hade kunnat köpa mig en… Jag tror mig inte vara mer manhaftig än genomsnitts-kvinnan, men det känns helt enkelt inte som ”jag”, ifall jag måste bära något av dessa plagg.
Eftersom jag inte ville ljuga eller komma med undanflykter, måste jag finna en godtagbar anledning till min frånvaro. Jag letade frenetiskt efter en konferens att delta i och var nära att anmäla mig till en tandläkarkonferens i Texas angivet datum och tvingas skriva ihop något om tänder på film. Jag hittade som tur var till slut en konferens om ”Litteratur och demo-krati: unga läsare, identitet och litteracitet”, som skulle äga rum vid Uppsala universitet "rätt tid" . Deadline för Abstract var dock samma dag! Jag totade snabbt ihop en sådan, som senare antogs, och jag höll så högtidsdagen den 25 april 2014 min föreläsning om bilder-böckers demokratiska potential.
I veckan har den antologi som blev resultat äntligen kommit: Unga läser. Läsning, normer och demokrati (Gidlunds, 2107), givetvis med mer om normer än om demokrati. Jag jämför där (s.83-115) barns reaktioner på två bilderböcker för de yngsta: Pernilla Stalfelts Hurrraa! Alla barns rätt. En bilderbok om Barnkonventionen 20 år (2009) och Ulf Starks och Linda Bondestams Diktatorn (2010). Nedan är min Abstract till mitt kapitel i antologin.
What do Children Think? Picture Books and democracy:
Do children also have a say? Should they not be allowed at least to evaluate the democratic potential of books recommended for them? Should children’s books not be regarded as forms of communication, rather than simply ‘works of art’? How is it possible that thousands of reviews and articles about picturebooks have been published, evidently with no regard for the fact that these books are actually for children?
In the study, 100 children aged from six to nine were invited to respond to ‘read-alouds’ of two Swedish picture books supposedly intended for children ages 3-6. One was Pernilla Stalfelt’s humorous children’s version of the UN Convention on the Rights of the Child, in which children’s negative rights’ seem hard for them to understand, and rights often are interpreted as ‘rules for children only’. The book’s humour also sometimes runs the risk of belittling children. Overall, however, the children loved it.
Linda Bondestam’s illustrations in the second book, her and Ulf Stark’s The Dictator, have been called ‘eye candy’ (for adults) by reviewers. The book has been well received and, considering its title, translated into Russian, Latvian and Belarusian. The book – presumably – blends a small boy’s daily activities with those of an adult absolute ruler. It also mixes adult and child perspectives, making it virtually incomprehensible to its ostensible audience. My conclusion is that the children do not want to get its message, since the book is disrespectful towards children and pokes fun at the ‘terrible twos’. The Dictator is simply found to be undemocratic, since the children think that only adults can be dictators.
Key words: picturebooks as media versus as works of art, reader-response study, democracy, children as adults’ ‘zone of proximal development’, role-taking, artistic quality versus aesthetic value
De tre granskarna och redaktörerna för antologin tyckte förstås att min text var alltför polemisk. Är man inte diplomatisk, jamar man inte kollegialt med (alternativt förbigår man något med tystnad), anses man ju stridslysten eller rent av aggressiv – osolidarisk.
Jag föredrar att vara solidarisk med barnen. Eftersom jag inte är någon barnlitteraturforskare och under mina uppsalastudier bara läste tre terminer Litteraturhistoria (plus en D-termin ”Amerikansk litteratur” på engelska institutionen), tolererades till slut utbölingens onödigt barnsolidariska text. Allt annat riskerade förstås att kunna betecknas som odemokratiskt.
Den olyckliga pedagogiseringen av barns fritid och kreativitet
Barnrättskommittén är en tungt vägande FN-instans, som ska övervaka att artiklarna i FN:s konvention om barnets rättigheter följs. Den samlar sig ungefär en gång om året till en session för särskilda uttalanden i form av ”allmänna kommentarer”, när den anser sig vara bekymrad eller behöva förtydliga och poängtera ytterst viktiga aspekter av Barnrättighets-konventionen. Dessa ”kommentarer” ska ses som tydliga fingervisningar om hur olika formuleringar eller teman i aktuella artiklar bör tolkas i medlemsländerna.
Den sjuttonde i ordningen av dessa allmänna kommentarer kallad
Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), publicerades i april 2013. Den inleds med oron över att så få tar hela denna artikel på allvar:
”2. Efter att ha granskat hur barns rättigheter enligt konventionen har genomförts är kommittén emellertid bekymrad över vilket ringa erkännande staterna ger rättigheterna i artikel 31. [..] Där det görs investeringar är det oftast i form av strukturerade och organiserade aktiviteter, men det är lika viktigt att skapa tid och utrymme för barn att ägna sig åt spontan lek, rekreation och kreativitet, samt att främja samhällsattityder som stödjer och uppmuntrar sådan aktivitet.”
Finns det någon tid till ”oorganiserade” aktiviteter, rekreation och spontan lek och kreativitet ifall barns fritid i så hög grad som nu ska vara förstrukturerad och vuxenledd?
”För konstnärers bästa” snarare är ”för barnets bästa”?
Trots att kulturarbetare, konstnärer och många forskare är hånfulla mot pedagogisk litteratur och konst, deltar de själva för sin försörjnings skull gärna i pedagogiseringen av barns lek, fritid och rekreationsmöjligheter. ALLA kämpar numera för SIN yttrandefrihet, men där-emot inte längre för någon annan specifik demokratisk idé. Det passar förstås perfekt i en värld där alla tydligen är försummade eller till och med anser sig "förtryckta", men ingen direkt verkar vara förtryckare…
"Barnkultur"-lobbyn inser emellertid att det är språket som konstruerar världen. Hur många skulle egentligen ha åkt på en konferens på temat att ”Fler vuxna har ’rätt’ att få sin försörj-ning genom att rikta sig till barn”, tro?
Hur många seminarier och konferenser har inte också du varit på, där olika kulturarbetar-kategorier med barn som sin helt nödvändiga publik eller "delAKTIGA" talat i egen sak – fast förstås med ”barns intressen”, ”barnets bästa/behov/rätt” och ”på barns premisser” som sina argument? När blir det barnen själva som verkligen får avgöra vilket kulturliv som är angeläget för och enligt dem?
Fortfarande utan klänning, nu efter 48 år, lyder mina stridsrop och plakat alltså:
Motverka de professionella krafternas negativa verkningar!
Avslöja de pedagogiska barnkulturkaparna!
Återinställ fokus på barnens perspektiv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar