onsdag 13 september 2017

Beredde SOUTH PARK marken för näthatare och Donald Trump – eller ”bara” för Internettrollen?


Det är möjligt att det finns en sofistikerad samhällskritik gömd någonstans under South Parks yta. Åtminstone hävdar en del filosofer (Curtis & Erion 2007) det, men merparten av den animerade situationskomedins fans verkar inte precis vara några filosofer. 

De som kultförklarat serien tycks inte främst älska den på grund av dess övertydliga kritik av samtliga förekommande religioner, alla politiska partier och ideologier, varje tänkbar sexuell läggning, eller för nedtagningarna av de mest välkända populärkulturföreteelserna – dörrar som ju är lätta att slå in. Dessutom politiskt korrekt, i och med det ”jämlika” häck-landet. 

Nej, merparten av fansen verkar som sitt främsta skäl framhålla att de gillar en specifik karaktär, nämligen antisemiten, misantropen, rasisten och allmänt grymme (Eric) Cartman. Detta framgår inte minst av alla de listor som går att finna på nätet över ”Den bästa animerade tv-karaktären”, ”Den bästa South Park-figuren”, ”Min South Park-favorit”, ”Den (för serien) viktigaste South Park-karaktären” etc. Nästan alltid är nazistbeundraren och terroristen Cartman då nummer 1 (ibland dock besegrad av ”oskuldsfulle” Butters), medan de jämnåriga protagonisterna Stan, Kyle och Kenny kommer på platserna efter den mani-pulative ”vännen” till antagonist. En del vuxnare fans anser förvisso Stans pappa Randy vara nummer ett, eftersom de ser sig själva i denne. Samtliga vuxna i serien är förvisso misslyckade eller ännu värre. (NOT) 

Även seriens manusförfattare Trey Parker har i en intervju sagt att Cartman (vars röst Parker också står för) är hans personliga favorit (Rovner 2008). Sveriges kanske mest kände South Park-fan, DN-skribenten Fredrik Strage, 44, har återkommande hyllat serien i Dagens Nyheter (2010, 2013, 2016) och gjorde i TV4:s Nyhetsmorgon (14/9-16) reklam inför ännu en säsong. Strage sade sig då ha sett alla 267 avsnitt av South Park tre gånger och förutspådde att serien skulle läggas ned först om 15 år. Då skulle Strage äta ”taskmörten” (en enligt min mening alltför vänlig benämning) Cartmans favoritsnacks Cheesy Poofs, men inte för att fira seriens död, utan sörja med hjälp av sin då 20 år gamla påse. (Låter som poetisk rättvisa…) Upphovsmännen har kontrakt på totalt 23 säsonger, fram till 2019, som jag personligen gissar blir seriens sista.

I andra sammanhang har Fredrik Strage sagt att Cartmans mamma Liane är hans favorit-tevemamma (https://mitti.se/noje/kultur/alskade-knepiga-morsa/   21/5-12). Den ensam-stående mamman ges i serien förstås skulden till varför Cartman är som han är – en produkt av sin miljö: modern har varit alltför snäll och skämt bort honom… Mamma Liane är, förutom godtrogen, en matlagningsglad, prostituerad katolik, samt – enligt sonen – rasist. Av hennes agerande tyder dock inget på att hon är en tiondedel så rasistisk som Eric själv, som förvisso mobbas för att han är så tjock – och ger igen tiofalt.


Barnförbjuden kultfigur på många brittiska lekplatser


Vill man fräscha upp minnet rörande Cartmans omfattande kriminella aktiviteter, rekom-menderas http://southpark.wikia.com/wiki/Eric_Cartman Det visade sig nämligen att ju sämre Cartman betedde sig, desto mer tenderade fansen att älska honom och göra honom till South Parks populäraste karaktär. Trots seriens 20 år på banan har dock ingen nämnvärd upprördhet synts till i Sverige, där svordomar och sexskämt till skillnad från i USA inte väcker någon större uppmärksamhet. Det gör däremot våld. 

Barn har hos oss emellertid inte heller sagts ta någon våldsimiterande skada, fast det finns förstås inga siffror på vilka åldrar som i Sverige följt tv-serien. Programmet sänds i vårt land visserligen på en kanal med liten publik. South Park sågs (måndagskvällar efter kl.21.20) i april 2012 bara av i snitt 35 000 tv-tittare på Comedy Central (MMS Halvårsrapport 2012:21). Viaplay lanserade 2015 emellertid en streamingtjänst med alla dittills 252 avsnitt av serien, med hjälp av epitet som ”Barnförbjuden tecknad serie”, vilket torde ha lockat en hel del barn. Lättbegripliga svordomar och fisar är dessutom frekvent förekommande i avsnitten.


De flesta läsare vet förmodligen att denne Cartman är en antisemitisk sociopat, en av allt att döma rubbad högerextremist eller ”ultra-alt-right”-kille. Han kan även beskrivas som en narcissistisk, auktoritär ledare, en mobbare och djurplågare, dessutom blott 8-9 och senare 9-10 år gammal… Han kommer ofta med nedsättande uttalanden om judar, klär själv ut sig till Adolf Hitler till Halloween, gör hitlerhälsning och retar oupphörligt jämnårige Kyle för dennes judiska tro. ”Vännerna” Cartman och Kyle delar framför allt ett ömsesidigt hat mot varandra.

Cartman straffas förvisso för sitt odemokratiska och ofta omänskliga beteende i nästan varje avsnitt, ibland på de grövsta sätt, men det glömmer uppenbarligen lätt de som hyllar honom. Eller så uppfattar fansen korsfästelsen av Cartman som en likhet med den orättvist bestraf-fade Jesus… Varje gång karaktären kritiseras, tas detta dock som ett stöd för figuren. Kanske ligger man därför lågt.

Möjligen hoppas potentiella kritiker att animationens unga publik bara förstår en tiondedel eller missuppfattar karaktären. Vilken ålder – och vilket kön – har seriens stampublik då egentligen bestått av? De som tittar på tv kl.14.00 respektive sent på kvällen? South Park sägs rikta sig till dem över 14 år och stampubliken anges vara pojkar i åldern 18-30. Moral-paniker anförda av föräldraorganisationer i USA såväl som Storbritannien, typ Action for Children’s Television och Christian Family Network, har dock hävdat att yngre barn tagit skada och vissa skolor har förbjudit T-shirts med figurerna på. 

Enligt en brittisk opinionsundersökning genomförd 1999 framröstades faktiskt Cartman av 8-9-åringarna som den allra populäraste figuren i tv-rutan, före exempelvis Bart Simpson i Simpsons och fotbollsspelaren David Beckham. Cartmans ”vän” Kenny var också bland de tio populäraste, medan James Bond hamnade på plats nummer 10. (Cartman top with kids, BBC, August 26, 1999 på http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/430977.stm 

Att även yngre gillat serien är lätt att förstå, med tanke på förutom kiss- & bajshumorn South Parks kritik av föräldrar såsom inkompetenta eller ännu värre, seriens bild av lärare som omoraliska och skolan som meningslös. En mycket liten andel av fansen sägs emellertid bestå av skolflickor eller tjejer i övre tonåren. Serien har aldrig haft mindre än 65 procent manliga tittare.


Pennalismhumor för puerila?


Jag ska här fundera skriftligt kring huruvida denna apolitiska animerade series språkbruk, antidemokratiska ton och puerila pennalismhumor möjligen bidragit till Donald Trumps val-seger och till framväxten av Internettroll, eventuellt även till näthatare av sverigedemokra-tisk sort.

Alla håller visserligen inte med mig om beskrivningen ovan, utan kallar South Park för samhällssatir, anarkistisk humor, sjuk humor, ironi, spirituell pastisch, absurdism. Man menar att serien på ett förtjänstfullt sätt parodierar aktuella företeelser, är en viktig bastion för yttrandefrihet och ett försvar för annars hånade lantliga småstadsbor, som i andra situationskomedier alltid tros vara korkade. Alternativt talas det om post-politisk cynism, apolitisk nihilism och pseudo-satir eller en, för ovanlighetens skull, högervriden harmlös pruttkomedi. Åter andra ser bara halvvuxen kiss- & bajshumor, som inte lyckas uppröra andra än religiösa och allmänt konservativa i USA. De riktiga djupingarna lyckas emellertid bland bajset och svordomarna iaktta ”sublim surrealism”.

Serien skapad av Trey Parker, nu 47 år, och Matt Stone, 46, har i USA sänts på ungdoms-kanalen Comedy Central alltsedan 1997 och är alltså snart (13/9, såvida säsongspremiären inte skjuts upp) inne på sitt 21:a år. I hemlandet har varje avsnitt av South Park i snitt setts av 3,5 miljoner tittare, men från allra första början haft svårt att tilltala kvinnliga tv-tittare. Först efter tre år började serien för övrigt kallas satir over there. Den har beskrivits på exempelvis detta vis – och då talar jag ändå om en som gillar serien, den konservative britten James Delingpole:

South Park's satire is the most gratuitously offensive in the history of television. […] ugly to look at, unpleasant on the ear, badly drawn, execrably voiced, puerile, cynical, expletive-ridden, vulgar, trashy and almost entirely free of likeable or, indeed, psychologically plausible, characters. […] it also happens to be possibly the funniest programme on television and certainly the boldest, bravest and most socio-politically acute. It may lack the wry, gentle, family-friendly charm of The Simpsons, but that is rather the point: South Park's job is to inflame and annoy” (Delingpole i The Telegraph, 3 maj 2010).

Alla har förvisso inte samma syn på innebörden av ”kvalitet”, exempelvis inte detta svenska fan, som i South Park på sistone tyckt sig se alltför mycket av ”budskap”: ”…efter de två senaste säsongerna har kvalitén sjunkit. Serien har blivit överpolitisk. Skämt om avföring och andra kroppsvätskor, barnens barndom, filmparodier och fånig satir har hamnat i skymundan för politisk satir. Den sjuka, fåniga humorn är inte längre i balanserad synk med det samhällskritiska inslaget. […] huvudfokus har varit på det aktuella presidentvalet och näthat. Samtidigt försökte man även baka in den nya Star Wars-filmen och jämställdhet” (André Sao Pedro, Filmtopp 6/1-17).


Internettroll är inte detsamma som näthatare


Men säsong 20 hade inte sin fokus på näthat, utan snarare på Internettroll, i den utdragna danmarkstråden. Dansken Lennart Bedragare, som ska föreställa ledare för den danska anti-trollrörelsen, använder där ”Trollspårningsportalen” TrollTrace.com, förment i kampen mot alla hånfulla skitstövlar, fast egentligen för eftersträvat världsherravälde. Det är ju skillnad på digitala troll respektive hatare. 

Näthatare hotar, trakasserar, kränker, förtalar (oftast anonymt) individer som de inte känner (eller hela grupper) på så kallade sociala medier, inte sällan i form av hets mot folkgrupp. Internettroll är en ”mildare” form av angrepp, även om också de kan vara rasistiska. Fram-för allt rör dessa sig dock om provokatörer som önskar locka fram en strid på ett nätforum genom att komma med cyniska eller sarkastiska kommentarer mot okända, bara för att ”det är så himla kul”, snarare än en mer djupt känd önskan att förolämpa en specifik person eller grupp.

Lennart, som med tanke på sin tyrolerhatt kanske egentligen är tysk, har en plan som han avslöjar för Kyles pappa Gerald, som i själva verket visar sig vara det Internettroll som alla istället trott varit odågan Cartman: “What if you could troll the entire world?” 

Att vara någon som kan komma till makten på detta vis, måste väl ändå vara höjden av practical joke: “someone who could rise to political power through nothing more than pushing people’s buttons and getting them riled up”? Otänkbart, eller låter det välbekant? “Because it’s freaking hilarious: getting a Scandinavian country to fight trolls by building a giant machine that actually shows everyone on Earth is a giant troll too”, som Lennart Bedragare säger i näst sista avsnittet av säsong 20.

Veckan därpå, i säsongens sista avsnitt, framkallar trollen onekligen kaos, genom att locka fram de sämsta sidorna hos människorna, så som dessa framgår av deras Internetkonton. Presidenten behöver också ta itu med de Internetanvändare som fick honom vald. Ryssarna vill förståeligt nog inte ha sin Internethistoria spårad, utan hotar därför med att attackera Danmark. Till sist raderas dock hela Internet och ett nytt tar det gamla Nätets ställe, som därmed kan börja på en renare ruta ett. 

Det allra första e-mail som sänds e.I. (efter Internet) är inte direkt barntillåtet det heller, men dock sänt till en gammal vän och inte för att såra eller hota denne eller någon okänd. Världen ska nu, med sin mörka Internethistoria utraderad, tydligen hädanefter föreställa en bättre plats – ett tag i alla fall. Presidenten och hans anhängare är dessutom kvar.


Fegt att nättroll snarare än Internethatare tematiseras?


South Parks behandling av problematiska Internetanvändare fegar onekligen ur, i och med att Kyles pappa Gerald inte är någon riktig näthatare, utan ”bara” ett ganska lamt, om än misogynt, nättroll. Han tror sig vara överlägsen alla andra, men inte få tillbörlig beundran för sina ”kreativa” spydigheter. Trollaktiviteten är för honom bara en rolig hobby, som gör honom upprymd. Han är ingen ”typisk näthatare” som av uppdämd ”berättigad” vrede spyr ut sitt gift över okända offer eller meningsmotståndare, bara för att vederbörande hatar sig själv, sin ensamhet eller sin faktiska maktlöshet. Gerald är därtill snarare vänsterliberal än högerextrem. Uppenbart är att seriens skapare på detta vis vill distansera sig från de hat-fullare typer, som serien ibland anklagats för att uppvigla eller ge moraliskt stöd.

Serien har likaså kritiserats för att ha bidragit till att vissa amerikanska väljargrupper vant sig vid att tolerera den självcentrerade Donald Trumps ledarstil, språkbruk och skandalösa beteende mot kvinnor, olika etniciteter, nationaliteter, religioner, handikapp etc. Liksom att vissa barn influerats av Cartmans diktatoriska beteende, mobbning, makthunger, sadism, kvinnoförakt och – inte minst – av dennes hitlerhälsningar.  

Den sadistiske, narcissistiske Cartman hatar onekligen vänsterfolk, men är mest av allt ”allergisk” mot Democrats. Dessutom hatar han mexikaner, den amerikanska ursprungs-befolkningen, aboriginer, asiater och svarta i den ordningsföljden. Cartman inbillar sig att minoriteterna en dag kommer att ta över inte bara USA, utan hela världen. Det ligger med andra ord nära till hands att tänka sig att serien berett marken för Donald Trump, rasister och tillståndet i nationen den mulna dag som nu är.

Talar då också jag i termer av så kallad avtrubbning? Nej, det rör sig nog mer troligt om en tillspetsning av dem som redan var trubbiga och en normalisering av ett språkbruk som förr var tabu. Serien är som en av skaparna, Matt Stone (i McFarland 2006) själv kallade den, ett rorschachtest: ”an examination our own emotions.” En projicering av material från tv-tittarens och upphovsmännens eget antidemokratiska undermedvetna… 


Avhumaniserande och avtrubbande?


Jag påstår inte heller att South Park belagts vara direkt avhumaniserade i och med driften med exempelvis rasistiska stereotyper, men den har av en del onekligen tolkats på det sättet. Exempelvis av Lindsey Weedston (2017). Hon menar att den unga manliga stampubliken avtrubbats vad gäller att reagera på intolerans, mobbning och ren och skär grymhet. Att serien likaså gett sken av att det är coolt, och tecken på ett heroiskt anti-etablissemangs-uppror, att trotsa det ”politiskt korrekta” och behandla samhällets mest marginaliserade illa.

Weedston ser effekter av detta i den vita nationalistiska ”alt-right”-rörelsen och i deras mobbare till Commander in Chief, Donald Trump. South Park har enligt henne inspirerat denna rörelse och bidragit till att betinga sin fördomsfulla publik genom en grov ”humor” riktad mot samhällets svagaste. De mest maktlösa har gjorts till ”etablissemanget” och de som påtalar denna vrickade tolkning kallas hånfullt för ”politiskt korrekta”. Men när det att vara en trångsynt skitstövel blivit så mainstream att du kan bli vald till president, finns det då något mer etablissemangsaktigt än det, frågar Weedston sig (a a).

Andra har hävdat att South Park varken är höger eller vänster eller mittemellan, utan apolitisk. Själva kallar upphovsmännen Trey Parker och Matt Stone serien just för apolitisk (Stone intervjuad av Melanie McFarland 2006). Detta är nu inte detsamma som att vara opolitisk och seriemakarna tycks se denna apolitiska hållning som någonting önskvärt för all ”konst” – och den har i vart fall visat sig vara ekonomiskt framgångsrikt.


Apolitisk snarare än opolitisk – och därmed trots allt politisk…


Att vara opolitisk kan vara ett medvetet val, att man inte vill ta ställning, men att vara apolitisk är att vara helt främmande för politiska tankar över huvud taget eller totalt ointresserad av politik. En apolitisk rörelse kännetecknas av att dess medlemmar tappat tilltron till politikers, eller mer allmänt auktoriteters, förmåga att lösa problem, men därmed också till sina egna möjligheter att påverka på ett demokratiskt sätt.

”...if you take the last 20 shows [sagt i oktober 2006] , there's probably four or five or six that are overtly political. A lot of our shows are just the boys doing some stupid thing and getting caught. […] We do a lot of things, but there's an optimism to it. I don't know how to put it any other way than that it has a big heart. You can't just do crude on top of crude. It doesn't work” (Matt Stone 2006 i McFarland). 

Om det är rätt som fansen säger, att serien kämpar för yttrandefrihet, blir det dock svårt att se hur detta är möjligt, ifall ”frihetskämpen” inte strider för någon specifik idé eller "sak". Att svära, komma med könsord, ha en bajskorv som bikaraktär och dylikt lär ej behöva kämpas för i över 270 avsnitt? Yttrandefrihet är ju tänkt att kunna användas till att påtala och rätta till missförhållanden. Cynism och ironi får här rättfärdiga tillbakadragandet från politiska budskap och handling. Fast cynism kan vara farligare än okunskap, då den cyniske vet att makten ljuger för vederbörande, men ändå inte orkar försöka göra något åt detta… ”Rättvisa” definieras i serien som att ”jämlikt” skymfa alla.

South Parks uppgift sades som vi minns, enligt James Delingpole ovan, vara att ”uppröra och förarga”. MEN, det har serien ju inte gjort speciellt ofta och särskilt inte upprört eller förargat fansen. Snarare inspirerat dem och gett dem barnsliga citat av använda tillsammans med likasinnade, som belägg för…ja, vad? Sitt bristande engagemang för samhällsfrågor?

Serien är harmlös, kräver inget av tittaren annat att denne ser avsnitten tre gånger och lär sig citera de löjligaste replikerna. "Jämlika offer" för kritiken är egentligen fråga om bristande engagemang.


Vad skulle det vara för fel med att bry sig och ta ställning?


Matt Stones påstående i citatet ovan, om att serien och upphovsmännen har ”big heart”, är åtminstone för mig svårt att förstå. Ingen karaktär tycks kräva – eller få – någon mer djuplodande emotionell reaktion från tv-tittarens sida. South Park lär väl snarast ut att empati och känslor och agerande utifrån dessa verkligen inte hör hemma här – eller i förlängningen i det samhälle som upphovsmännen förmodligen vill säga något om? 

Vad de båda filmmakarna själva anbelangar, hittar de precis som Donald Trump ”blame on both sides”, ”fine people on both sides”, och de hatar både Republicans och (inte minst) Democrats, men även Independents. Att inte tolerera tolerans för intolerans är givetvis utmärkt. Att vara intolerant mot tolerans är däremot inte att rekommendera, varken i politiken eller i sofistikerade komedier. 

Dessa tre herrar tror tydligen heller inte på ovedersägliga vetenskapliga fakta om vår människoframkallade klimatkris. Åtminstone tar inte heller Parker och Stone ställning för budskapet att detta är det idag största hotet mot mänsklighetens överlevnad. 

Att inte ta ställning, ALLTID vara motvalls kärringar, samtidigt låtsas vara medvetna men ÄNDÅ apolitiska, är förstås också det politiskt – ett ställningstagande för ett otillfreds-ställande, orättvist, ja, rent av livsfarligt status quo. Fast möjligen är upphovsmännen bara ”animationstroll”?

Mitt svar på rubrikens frågor? Näthatare? Kanske... Fast föga tyder på att dessa herrefolks-tänkande är sofistikerade nog att ta till sig ironi. Trump-stöd? Troligen. Skolning av Internettroll? Ja! Ty de är medvetna om samhällsfrågor, tror inte på stereotyper, uppskattar ironi, men är oengagerade, omotiverade att åtgärda samhällsproblemen, vill främst visa upp sin egen förträfflighet, ja, sin inbillade överlägsenhet. 

Beträffande klimatförändringarna är mitt budskap till alla i South Park, Colorado:

"You still have a chance, you must listen!"




Not


Det finns åtskilliga sajter på Internet som listar bästa South Park-karaktärer. Se till exempel Satzinger & Watson (2017), Blumenfeld (2016) och Isler & Schedeen (2014).




Referenser


Blumenfeld, Zach: The 20 Best South Park Characters, Sept 13, 2016 på

Curtis, David Valleau & Erion, Gerald J.: Defending democracy through satire. Unfettered intellectual inquiry or potty humor?, s.112-120 i Robert Arp (red): South Park and Philosophy, Oxford: Blackwell 2007 

Delingpole, James: South Park: The most dangerous show on television?, The Telegraph, May 3, 2010

Isler, Ramsey & Schedeen, Jesse: The Top 25 South Park Characters, Feb 28, 2014 på

McFarland, Melanie: Social satire keeps 'South Park' fans coming back for a gasp, and a laugh, Seattle pi, October 1, 2006

Pedro, André Sao: South Park står inför ett vägskäl, Filmtopp, 6 januari 2017

Rovner, Julie: Eric Cartman: America's favorite little $@#&*%, National Public Radio, April 5, 2008 på

Satzinger, Jack & Watson, Elijah: The Best South Park Characters, July 1, 2017 på

Strage, Fredrik: Min gamla historielärare skulle aldrig ha lockats av falsk nostalgi, Dagens Nyheter 10/11-16

Strage, Fredrik: Min mallighet får sig en törn av insikten att jag bara citerar ”South Park”, Dagens Nyheter 15/3-13

Strage, Fredrik: Rör inte vår serie! DN:s Fredrik Strage håller ett försvarstal: En attack mot South Park är en attack mot livet!, Dagens Nyheter 7/5-10

Weedston, Lindsey: How ‘South Park’ helped empower the ’alt-right’, The Establishment, Aug 10, 2017


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar