Många flickor i åldern 3-8 år torde inför skolstarten få kläder, skolväska och skolprylar i rosa nyanser. Kanske även en och annan rosa leksak. Några få pojkar likaså.
Det hävdas inte sällan att könssepareringen av leksaker skulle få negativa konsekvenser för flickor. I själva verket är det pojkarna som man oftast värnar om. Ifall inte också pojkar ses hålla på med dockor eller stå vid leksaksspisen i leksakskatalogerna eller på förpackningen, sägs budskapet bli att inte ”också pojkar kan” vara vårdande eller laga mat.
Ett annat argument lyder att om en pojke verkligen får sådana leksaker och gillar att leka med dem, riskerar han att bli retad av andra barn, särskilt av pojkar. Leksaken blir på så vis stigmatiserande för pojken? Är problemet då inte snarare andra pojkar? Och visar en annons bara flickor som läser, blir läsning enligt samma logik en ”tjejgrej”. Pojkar ”lär sig” på detta sätt att läsning av böcker är tjejigt, vilket sedan kan få negativa följder i skolan.
Mot detta kan förvisso invändas att en del leksaksdebattörer också menar att könsmarke-ringen av vissa leksaker är negativ för flickorna, ifall de i reklamen aldrig ses leka med stridande actionfigurer, konstruktionsleksaker, mikroskop eller använda sportprylar. Det påstås sända budskapet att enbart pojkar är/får vara aggressiva, stridslystna, våldsbenägna, tävlings- och konkurrensinriktade, sportiga, analytiska och tekniska. Det är tydligen bra att vara allt detta… Står eller sitter flickor stilla, anses också detta vara negativt (utom när de läser), jämfört med killar som ses röra på kroppen.
Således finmotorik, vård, omtanke, empati, samarbete på flicksidan – respektive grov-motorik, konstruerande (av sådant som sedan kraschas), dödande, konkurrens, vetgirighet, självhävdelse, avsaknad av empati för det blå laget? ”Passivt” respektive ”aktivt”, rörlig knopp vs rörlig kropp? Tanke vs tanklös handling? Är det verkligen de ”manligare” aktivi-teterna och färdigheterna som barnen och samhället behöver? Enligt mitt synsätt är det inte lika viktigt att pojkar får tillträde till ”flick(lek)saker” som att vissa av ”pojkleksakernas” sug motverkas – eller rent av stigmatiseras. Actionfigurernas och bilarnas olyckliga konse-kvenser, snarare än Barbie eller den rosa färgen, utgör problemet. Flickorna konstruerar givetvis också de, men de konstruerar relationer.
Vuxnas oro gäller (köns)roller, inte genus
Det är dock uppenbart att det inte är dessa genusmarkörer på sakerna i sig som anses vara grundproblemet, utan vad kritikerna i förlängningen föreställer sig att dessa märkningar kan få för följder för det vuxna f.d. barnet och för samhället. Fast nu betydligt mindre oro för vad de i själva verket mer problematiska pojkleksakerna en vacker dag kan leda till. Istället oroar man sig för de orättvisor och den underordning av kvinnor som även i framtiden tros bli följden.
Några exempel bara: beträffande kritiken av stereotyper i leksaksreklam fås det att handla om ”hur vi [=vuxna] vill att [framtidens män om kvinnor] ska bli” (Konsumentverkets rapport Drömprinsen och Glamourgullet. Om könsschabloner i barnreklam (1998:8). Men vad talar för att barnen vid sin lek med prylen alls tänker på framtiden? På män eller kvinnor?
Jag är personligen av den åsikten att förskolebarnen själva varken bryr sig om maskulini-tet/femininitet eller redan nu beslutar sig för sin framtida yrkeskarriär. Hur många vuxna har verkligen de yrken som de som barn sa att de skulle bli?! Yrkesbana eller annan viktig livs-riktning bestäms ytterst sällan i åldern 3-8 år.
Det är heller inte främst leksaker som ”sänder budskap” som segregerar och stigmatiserar, utan en mängd livs levande människor i barnets närhet och inte minst barnen själva. De använder sig dock främst av leksakerna för att till varandra och till sig själv kommunicera att de antingen är en flicka eller en pojke.
Adultonormativa vuxna talar dock i termer av att barnen ”inte tidigt ska lära sig manlighet eller kvinnlighet” från dessa leksaker. Man begår då tre misstag: 1) extrapolerar dels bakåt från vuxnas femininitet/maskulinitet till barn; 2) tror att förskolebarnen lär sig att inte bara bli/göra vuxna kvinnor utan ”feminina kvinnor” respektive inte bara ”bli/göra fullvuxna män” utan ”maskulina män”. Barnen använder i själva verket (bland annat) könsskiljande leksaker till att signalera sin könsidentitet såsom flicka eller pojke, inte som genusuttryck för flickig flickighet eller pojkig pojkaktighet eller för att markera någon genusidentitet.
Dels 3) tror de leksakskritiska vuxna tydligen att ens genus är permanent och kan/ riskeras att fixeras i den tidiga barndomen. Genusidentiteten och inte minst uttrycken för denna förändras emellertid genom alla livsfaser. Varför skulle en småflicksfärg före-dragen av barn i åldern 3-8 år föra tankarna till något ”kvinnligt”?! Kvinnor är enligt mina observationer ytterst sällan klädda i rosa. Är de det i vuxen ålder (läs: 20-30 år), är detta rosa främst ett medvetet ”kritiskt statement”, en föga uppoffrande ”motståndshandling”. Ibland är aktivismen dock bara en förevändning för att få bära en färg som de unga verkligen gillar.
Är således den mamma, som ogillar rosa kläder på sin 1-åriga flicka, orolig för att dottern ska associeras med 3-8-åringar? Te sig så gullig som man tycker att dottern onekligen är? Nej, man tror att färgen uppmuntrar till självbespegling och utseendefixering. Men det är ju inte färgen eller prinsessklänningarna i sig som gör det, utan snarare de vuxna som ger flickan beröm för att hon enligt dem ser fin ut i dessa som i så fall gör det.
Förskoleflickor är förvisso barnaktiga, ofarliga, söta och mjuka… Ojämlika med vuxna, dessutom. Barn, helt enkelt! Vill mamman att dottern istället ska förknippas med henne själv, hellre än med jämnåriga? Modern upplever sig vara jämställd med fadern. Är verkligen den lilla flickan också det, eller jämställd med mamman? Eller blir flickan det, klädd i andra färger? Hur förklaras annars sambandet mellan barnets rosa - genus - vuxen jämställdhet?
Om nu rosa signalerar gullig flicka, borde föräldrarna då inte helt dölja att flickan är flicka, genom att klä henne i pojkläder? Njae, då blir hon ju inte lika söt, utan kan till och med behandlas som en pojke – och det kunde ju bli förvirrande för flickans upplevelse av sig själv. För hennes (medfödda) genus? Alla upplysta föräldrar vet dock att flickors eventuella förkärlek för rosa upphör runt 8-9-årsåldern, så varför oroa sig? Det handlar helt klart om något annat och mer än en färg.
Barnet vill för sig själv och andra visa att hon är flicka – inte "flickig" flicka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar