En barnfilm utan någon skurk eller hjälte = ett feministiskt synsätt i Insidan ut?

”Var är de riktiga konflikterna?”, frågade sig som sagt Suzanne Osten i förra blogginlägget. Mitt svar lyder: ”De är ju synliga hela filmen igenom!” Ostens fråga är förmodligen föran-ledd av svårigheten att lokalisera en skurk respektive hjälte i Insidan ut. Hennes efterlys-ning av konflikter är influerad av ett maskulinistiskt berättande. I de senaste årens animerade filmer har ett mer feministiskt synsätt fått göra sig gällande, i betydligt intressantare filmer utan yttre fiender. Avsaknad av en skurkaktig Annan är något som även konstfilmer sällan lever upp till.

Symptomatiskt nog har dessa filmer utan inkräktare just haft tjejer som protagonister. Rapunzel i Trassel (2010), Elsa i Frost (2013) och nu Jenny i Insidan ut kämpar alla med och mot sidor inom sig själva. Nästan alla andra barnfilmer, ja, de flesta barnberättelser oavsett medium och tidsepok och i stort sett samtliga barnskildringar, inrymmer annars något slags skurk. 

I barnfilmerna är denna elaking ofta rätt löjlig eller i vart fall hanterbar. Eller så en barn-vänlig halva av ett ”skurkpar”, där den andra fulingen är mer seriös och hotfull. Här övar sig både barnkaraktärerna och barnpubliken i att klara av olika motståndare. I barnskildringar, däremot, är antagonisten alltför svår för den ensamme barnprotagonisten att tampas med. Där är det dessutom ofta en nära anhörig som är boven, inte sällan mamman eller en modersvikarie. Detta är givetvis ännu värre.

Ju hemskare skurken framställs som, desto större blir rädslan och sedan även modet att besegra eller till och med förgöra motståndaren. Åskådaren försäkras utifrån det ständigt återkommande budskapet att hen nog också ska kunna klara av att besegra sitt livs yttre fiender med hjälp av sina egenskaper eller krafter. 

Hur man kan hantera sidor inom sig själv tematiseras betydligt mera sällan. Intrigen i In-sidan ut är inte av den sedvanliga typen (”Här är huvudaktören, som vill X, medan huvud-hindret är Y och filmen kommer i mål när protagonisten besegrat Y och uppnår X”). Inte minst är det ovanligt i en barnfilm, att det hela växer fram lika organiskt som i bästa fall broccoli.

Att det i Insidan ut inte finns någon yttre fiende, beror inte bara på att filmen till två tredje-delar utspelar sig i Jennys medvetande. Inte heller i vardagstredjedelen finns någon skurk. På Huvudkontoret råder onekligen delade meningar, men ingen av de fem känslorna betraktas som motsatsens fiende. Glädje och Ledsenhet är inte varandras motståndare utan allierade. Jenny måste bekämpa sin nedstämdhet med hjälp av både sin Glädje och sin Ledsenhet. Ingenting i medvetandet måste stötas bort eller ut, nedtvingas, förgöras eller förträngas, eftersom det är omöjligt då Jenny är alla dessa känslor och fler och mer därtill. Flickan får varken fly obehagen eller sticka tillbaka till Minnesota. Hon rekommenderas heller inte terapi för att omskapa eller göra sig av med hemska minnen…

Oempatiska, hjärtlösa svenska kritiker – utan tårkanaler?

För mig som läst nordiska, engelska, irländska, amerikanska, tyska och franska recensioner framstår de svenska överlag som inte bara de sämsta utan de mest hjärtlösa och oempatiska. Kritiker världen över, inte minst män, har vittnat om hur de själva och andra i salongen gråtit och hulkat. Merparten av dem har funnit filmen ofattbart berörande. Fast icke de svenska.

Exempelvis Hynek Pallas i Svenska Dagbladet (27/8-15) lyfter, snarare än känslorna, fram ”filmens” intellekt och de skratt som Insidan ut ger upphov till:

”Den charm, och paradoxalt nog känslorna, som finns i exempelvis ”Toy story” snuddar ”Insidan ut” bara vid ett fåtal gånger. Att det saknas ett rätt vitalt metaforiskt organ – hjärtat – i filmens kroppskatalog är talande. Vi är också lite för instängda i Jennys känslor. […] Med det sagt: ”Insidan ut” är finurlig, känslig och sannolikt det smartaste du kommer att se på bio i år. Ett laboratorium där teorier släppts loss i ett animations-wunderland på ett sätt som blir svårt att överträffa."

Jag är dock övertygad om att barn uppfattar Insidan ut som betydligt mer känslofram-kallande än Toy Story. Pallas (SvD 27/8-15) har emellertid lyckligtvis också med ett barns perspektiv på Insidan ut:

”Visst skrattar vuxna på fler ställen än barn när jag ser filmen. Men efteråt sprudlar mitt åttaåriga sällskap. Identifierar genast att det centrala temat är rörelsen från barndom till vuxenliv. Pratar om Glädjes egoism mot de andra känslorna, att man inte behöver vara en sockerhög fé hela dagarna och måste få vara ledsen ibland. Och ställer frågor, frågor, frågor om minne och tankar.

Tack för det Pixar. För tro mig: När vi ser på högskolestatistiken om sisådär en tio år, då kommer det att finnas en direkt korrelation mellan ”Insidan ut” och antalet studenter som söker sig till hjärnforskning.” 

Känslor går att styra med tankar. Känslor är både tankar och omdömen baserade på avläs-ningar och tolkningar av sinnesförnimmelser. Hjärtslag i sig räcker inte och det ”hjärta” som inte släpper in de fem känslorna – för att inte tala om Bing Bong – kan uppenbarligen inte tänka!

Mona Masri, programledare för radioprogrammet i P1 OBS Magasin (2/9-15), med ”Lever vi i ett känslosamhälle?” som tema för dagen berättar också återvändande från USA om den gråt som kännetecknat amerikanska biobesökare på Insidan ut. Masri frågar sig ”Vad händer när känslor ersätter kunskap?”, vilket tydligen denna film är tänkt att exemplifiera…

Masri frågar därefter, paradoxalt alternativt skämtsamt nog, den ena av programmets gäster, Svenska Filminstitutets Malena Janson, vad hon kände under/efter Insidan ut. Jo, denna film är också enligt Janson paradoxal: ”inte särskilt känslomässigt berörande… Den blir så oer-hört abstrakt, skulle jag säga… den handlar om känslor utan att beröra, på nåt sätt”. 

Den andra gästen, idéhistorikern Kristiina Savin, är ”förvånad över att filmen är riktad till barn, därför att den är ju så intellektuell”. Till skillnad från barn, som saknar förstånd således? Ingen av gästerna grät tydligen personligen, medan Masri inte avslöjar sin egen reaktion därvidlag.

Dagens Nyheters Helena Lindblad är (28/8-15) är däremot insiktsfullare, även om hennes inställning till en 11-årings livskris tycks väl lättsam (då denna för flickan själv förmodligen inte är så värst ”underhållande” eller ”sorglustig”):

”... det är väldigt charmigt och underhållande att följa med när upphovsmännen försöka gestalta en ung människas livskris ’inifrån’ […] ’Insidan ut’ är, trots storyn, inte Pixars mest känsloladdade film (det nostalgisk-melankoliska lilla mästerverket ’Upp’ från 2009 behåller den positionen) men är definitivt den mest komplexa, både när det gäller form och inne-håll.” 

Pensionärsfilmen Upp har onekligen rört (enbart?) medelålders och äldre till tårar. Möjligen också någon enstaka 7-åring. Lindblad avslutar dess bättre med meningen:

”Man kanske kan tro att den sorglustiga historien är lite för smart för sitt eget bästa, men ’Insidan ut’ utstrålar snarare känslomässig intelligens som elegant lyckas knyta samman både hjärta och hjärna.”