Googlar man på ”barns estetiska” kommer oupphörligen ordet ”lär(o)processer” upp direkt därefter. Inte ”upplevelser”, till exempel… De pedagogiska författarna tycks inte lita på barns egna upplevelser, utan barnen måste först bli ”lärda” något av de vuxna om konst. Ett aktuellt exempel är den tredje upplagan av Konsten att lära barn estetik: en utvecklings-pedagogisk studie av barns kunnande inom musik, poesi och dans (Pramling Samuelsson m.fl. 2015) som används i lärarutbildningar och sammantaget finns på minst 92 bibliotek. Den första upplagan kom 2008, den andra 2011. Det finns tydligen ett behov av ännu en…
Vad författarna menar med ”estetik/estetisk” blir aldrig riktigt klarlagt. De definierar visserligen estetik sålunda: ”I den här boken använder vi estetik som ett samlingsnamn för konst och skapande” (sid. 12, kursiv i original). Varför behövs här ordet ”och”? Är alltså inte konst resultatet av skapande?! Vanligtvis brukar ”estetisk” syfta antingen på olika objekts formegenskaper, eller så på betraktarens upplevelser. Om någon nu trodde att konst är resul-tatet av skapande, är det så att författarna kvalitativt särskiljer barns skapande (i material som målningar och kollage) från vuxnas framställning av (i det här aktuella fallet) immate-riella konstformer såsom dans och musik. Man vill nämligen ”lotsa barn in i en kultur och ta del av en stor del av mänskligt liv”, ty annars riskerar barnen tydligen att ”lämnas utanför det estetiska området”. De ska lära sig ”konst”.
I boken ser författarna ”barns kunnande OM det estetiska som målet i sig” (sid. 21, kursiv i original, men med mina versaler). De säger sig vilja föra metasamtal med förskolebarn om dans och musik, tydligen hellre än låta barnen själva dansa och sjunga… Talet om konst-arterna tros vara en förutsättning för eller parallell till de sistnämnda: barnens egna expressiva uttryck. Men om så verkligen vore fallet: hur kunde dansare födda innan det fanns läroplaner för förskolan som vuxna överhuvudtaget bli dansare och musiker?
Forskarnas projekt med inriktning mot 2-8-åringar syftar till att pedagogerna ska lära ut och barnen lära sig ”urskilja aspekter av de estetiska ämnen” som forskarna behandlar: poesi, dans och musik. Syftet är att göra ”det estetiska till ett lärandeobjekt” (sid.26). De ger dock ingen motivering till VARFÖR spontant dansande och sjungande förskolebarn skulle behöva ”förändras” inom dans och musik, annat än att barnen tydligen bör ”få” ta del av ”vårt” (läs: de vuxnas) kulturarv. Sådant lärande anses nämligen vara ”personlighetsutvecklande” för barnen. Ja, även för förskollärarna i projektet, som inte heller själva ”utövar de konster som de ska föra in barnen i” (sid.29).
”Lekande, lärande individer” (inkl. pedagoger) i (för-)skolan?
Därför kommer man förstås (på sid.30) dragandes med trollspöt lek: man vill lyfta fram barn som ”lekande lärande individer”… Ordet lek öppnar ju alla dörrar. Då kan all möjlig inskränkning i barns frihet motiveras. Barnen ska aktiveras med hjälp av ”det estetiska” som både ett medel och ”ett mål i sig i barnets utveckling” (sid.143) (läs: ”lärarens utveckling av barnet”). Kan något vara både ett mål i sig och samtidigt ett medel?
För mig är ”det estetiska” fråga om sinnliga upplevelser och boken ger mig intrycket av att snarast vilja av-sinnliga, således av-estetisera, barns dagligen i mängder upplevda sinnlig-het, som 4-5-åringarna tydligen istället ska reflektera över, kontemplera: av-uppleva. Denna ”aktivering” resulterar ju i själva verket i en passivisering av de sinnligt upplevande barnen.
Med tanke på att skolan genom decennierna lyckats ”utveckla” ytterst få konstnärer och finkulturutövande amatörer (1 procent av alla elever?), borde väl skolan hellre än lära barn om konst söka fördjupa upplevelsesidan? Både i form av en performativ estetik och ett mer barnnära mottagande. Med andra ord låta barnkonsumenten av konst utvecklas, snarare än den blivande vuxenproducenten?
Så varför i fridens namn ska musik, dans, poesi ”problematiseras inom förskolepedago-gikens ram”? Blir de verkligen mindre problematiska av att kallas för ”modaliteter”? Varför ska ”barns kunnande i estetik” utvecklas? Ska barn göras till konstnärslärlingar redan i förskolan? Tacka vet jag Jon-Roar Bjørkvolds och dennes Den musiska människan: barnet, sången och lekfullheten genom livets faser (1991)!
Författarnas vokabulär 2015 är ofta luddig, för att inte säga obegriplig. Vad betyder det t.ex. att Bjørkvolds kopplingar mellan forskningsresultat och praktisk musikpedagogik ”starkt förenklar problemen mellan lärande och musik” (Pramling Samuelsson m.fl. 2015:38)? Kan ”begrepp som intensitet, rytm, klang, ton” vara preverbala (a a:39, min betoning)? Barn sägs ha ”skilda förmågor att hantera musik” (a a:41)…Vad, då ”hantera”?
Allt ses från lärarens/pedagogens perspektiv, inklusive samtal – ifall någon nu trodde att det krävdes två något så när jämbördiga parter för den konsten: Bokens förordade ”metasamtal är ett samtal där barn tänker, funderar… [om sitt tänkande]” (a a:57). Den vuxne behöver alltså inte göra det? Nej: ”En förutsättning för att kunna föra metasamtal är att man [=?] tar barnets perspektiv, vilket innebär att få [=?!!] barn att uttrycka sig och att deras [bara deras?] utsagor tolkas” (a a:57). ”Samtal” beskrivs som lärarens ”frågande strategi”.
Varför så bråttom ”få igång” barns ”tänkande”?
Så här låter det, på var och varannan sida. Synen på att ”få igång” i realiteten ständigt tänkande ”barns sätt att tala och tänka”, blir för mig motbjudande. Lärande har i detta "new-speak" blivit detsamma som undervisning, men i inlindade, moderna ordalag: ”det läraren kan göra för att hjälpa barn att lära sig”, bortsett från sjunga och dansa? Inte vad barn ändå skulle ha lärt sig, och det förmodligen något år tidigare än lärarna själva en gång som barn lärde sig detta…
Varför så himla bråttom?! Kan barn inte få dansa och sjunga lite till, innan de måste ”lära sig om dans och sång”? Varför ska 2-8-åringar lära sig ”estetiska begrepp”? Eller ”dansa medve-tet”? Författarnas svar lyder: ”för att barnen ska se dans som dans” (a a:52), ”medvetet kunna göra vissa estetiska rörelser och dansformer” (a a:53)! Detta i en tid då det talas om barns avtagande fysiska aktiviteter, förstås inte skyllt på det förordade talet om dans, som stjäl tid från barnens egna rörelser, utan förment p.g.a. alla stillasittande skärmaktiviteter. Och vem ska välja ut dessa ”vissa” rörelser?
Boken tycks förorda en begynnande konstkritik och konstvärdering, istället för förskole-barns estetiska upplevelser. Kan vi inte låta åtminstone förskolebarn slippa verbalspråklig-göra dans och annan konst? Varför ska kroppsliga aktiviteter göras verbala? Alltför mycket reflektion är en vuxen förbannelse, som inte borde behöva gå ”allt lägre ner i åldrarna”!
Boken har dock ett förrädiskt allinkluderande ”vi”, som dock ännu inte inkluderar barn. Barn är fortfarande 2015 tydligen i vardande… Det talas t.ex. om ”vad vi hör”, men det råder inget tvivel om vems lyssnande som anses ”rikare”. Någon insikt om eller respekt för de rikare, mer kroppsliga sätt att lyssna och skapa som vuxna förlorat, verkar det uppenbar-ligen inte finnas.
När människan ”lärt sig” den hegemoniska formen av estetik (som liktydigt med konst) har hon i de allra flesta fall samtidigt övergivit en mer grundläggande innebörd av estetisk. Detta anses tydligen ”personlighetsutvecklande”…
Som tur är går vissa kroppsligt gjorda upplevelser inte utrota. Men varför skulle det vara att föredra att tala om estetiska upplevelser framför att ha sådana? Pratet om t.ex. musik ökar väl inte precis inlevelsen i upplevelsen?
Är anledningen helt enkelt att vuxna ska ha något att forska om? Undervisa i?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar