Myten om "barnet inom oss"

Jag ryser varje gång jag hör uttrycken ”barnet inom mig/oss”, ”femåringen inom mig” eller ”ditt inre barn”. Det är uppenbart att myten om ”barnet inom oss” inte avser någonting tillhörigt barnet, ty det är väl rätt överflödigt att påpeka att barn har ett barn ”inom” sig. Fraserna är i vart fall inget som kommer ur barnamun. Förutom olika typer av psykologer och psykoterapeuter, är det främst poeter och författare av barnlitteratur som använder sig av dimridåerna. 

Men vilket barn omhuldas egentligen av dem som ägnar sig åt skönlitteratur? Ja, inte är det vanligtvis det sårbara, okunniga, maktlösa, mobbade, försummade, behövande barnet. Inte ens det ”omogna” eller ”envisa” barnet, utan det ”fantasifulla”, ”lekfulla”, ”oskuldsfulla”, ”frågvisa”, ”nyfikna”, ”kreativa” barnet ”inom” den vuxne. Inte ens barndom tillåts barn ha för sig själva. Det tycks alltså finnas flera olika inre barn, ofta rätt dysfunktionella, och det är förstås dem som terapeuterna tar sig an. När författare hänvisar till detta barn är det emeller-tid vanligtvis ett fantasifullt och oförstört barn som avses.

I Barnens kultur i P1 gavs intrycket att poeten Magnus William-Olsson anser sig och alla andra vuxna ha ett sådant internaliserat barn någonstans i något förråd, oklart om i minnet, psyket eller det omedvetna. Det barn som man själv var, för 40-50 år sedan, tros tydligen vid behov kunna plockas fram från någon hylla. Som jag tog upp i mitt blogginlägg om Insidan ut (10/12-15), framhåller minnesforskare dock hur minnen kan förändras och då nästan alltid i positiv riktning, vilket torde förklara vuxnas barndomsnostalgi. 

Minnesforskaren Jennifer Talarico (2015) betonar också att hjärnan inte lagrar minnena hela. Hjärnan har inget lager, utan har separata småförråd för grundläggande kognitiva funktioner: ett synförråd, ett hörselförråd, språkförråd etc och minnet måste därför sätta ihop de olika delar på nytt utifrån utspridda ”delar”. Minnet av en och samma upplevelse omformas och omtolkas under livets gång, ibland utifrån nya insikter. Detta är ingen lyx som barn besitter, även om de förstås har leken. Våra kärnminnen är heller inte individuella minnen, utan olika sammansättningar av relaterade minnen.

Jennifer Talarico: Pixar’s ”Inside Out” is a surprisingly accurate representation of how memory actually works (2015)

http://qz.com/434464/does-pixars-inside-out-show-how-memory-actually-works/ 

Låtsad naivitet

När uppstår då detta behov av barnet inom en? När används den oförstörda inbillnings-kraften? Tydligen främst när man ska till att skriva poesi eller fiktion… Inte när man som förment expert på ett ämne intervjuas i radio, eller när man försöker förstå faktiska barns situation idag, utan när man skapar litteratur inklusive barnkaraktärer. 

William-Olssons poesi tillhör förvisso inte mitt expertisområde, men såvitt jag förstått handlar hans dikter hittills varken om barnets eller den vuxnes maktlöshet eller sårbarhet. Däremot ibland om att återvända till leken och barnsligheten, om ett slags låtsad naivitet. Men barn är rimligen inte barnsliga, kan inte bara likna barn eller vara barnaktiga eftersom de fortfarande är barn, ej heller återvända till något sådant tillstånd som barn under 9 år ju ännu ej lämnat. Och poeten leker bara på lek. I ord och föga ”köttsligt”, kroppsligt. 

Hans kommande diktsamling, Eremitkräftans sånger (med recensionsdatum 21/1-16), beskrivs av förlaget Wahlström & Widstrand emellertid som ”fantasy på fri vers för gamla barn”. Därutöver bland annat på detta vis:

”Dikterna läses med fördel högt och gärna för någon annan, så som man läser med och för barn. Boken blir en värld att leka med och i, den tillhandahåller en sorts fixa rollgestalter att själva vidareutveckla: ’Jag är Hajen, så är du Ärkeängeln!’ Dikterna erbjuder rentav många sorters lekar; kärleksleken, övergivenhetsleken, underkastelseleken, förtvivla- eller döda-leken. Det hela ackompanjeras av predikarsången om att allt är idel tomhet [..] Om någon vill göra mjukisdjur, dockteater, seriestrippar eller något annat av bokens gestalter går det bra att förhandla om rättigheterna direkt med författaren.”

http://www.wwd.se/bocker/lyrik/e/eremitkraftans-sanger/ 

Vem tror man sig lura? Inte barn i alla fall! Möjligen ”gamla barn” med kunskaper i ortodox kristenhet, grekiska och god kännedom om Gamla Testamentet. Fast kanske åsyftas istället Efesierbrevet 4:22-24? Den ”Gammel-Adam” som människan (ja, inte Jesu moder Maria, förstås) trotts födas med, arvsynden alltså, som min kristendoms- och latinlektor, tillika präst, så ofta talade om. Fast vi fick översätta Predikarens ”vanitas vanitatum" mera ”barn-vänligt”: inte med ”idel tomhet” utan med att ”allt är övergående, föga beständigt”, såsom exempelvis barndom. 

I tankarna ”leka med i” är inte "leka att man är"

”Leka med i” betyder här inte att leka på barns vis (se nederst) utan reflekterande tänka sig in i. Magnus William-Olsson är förstås långt ifrån ensam om detta tal om den vuxne som buktalare med en levande docka inom sig. Lennart Hellsings svar på Kristina Lindhs fråga (i Vi Läser, nr 1/2014) om vad som format hans syn på barn blir ”Dels är det minnen från hur det var att själv vara barn. Jag tyckte att jag hade det lite besvärligt. Mina föräldrar skildes när jag var fem år och jag bodde mycket hos min mormor och morfar”. 

”Dels tog han tidigt del av den pedagogiska debatten”, fortsätter Lindh och tolkar detta som:

”Dagens psykologi talar med självklarhet om det inre barnet. För Lennart Hellsing har begreppet alltid varit relevant. Fortfarande har han nära till den där ungen på insidan, säger han. En direktkontakt till sorg och glädje. Känslor man inte alltid riktigt vet var de kommer ifrån. Han beklagar dem som inte har det. Barnsligheten, vad vore vi utan den?”

Lindh frågar sedan ”Vilken roll har det inre barnet när du skriver? Är det det som talar eller det som lyssnar?” Och Hellsing svarar: ”Det är det som talar. Barnet är min röst. Jag tänker inte på att rikta mig när jag skriver, varken till barn eller vuxna.” Således skriver han inte barnlitteratur i nestorn Göte Klingbergs mening, i dennes doktorsavhandling (1964) som Hellsing själv säger sig ha varit tredjeopponent på (enligt denna intervju). Klingberg menade med barnlitteratur: ”verk som uteslutande eller företrä­desvis utgivits för barn [D.v.s.] författaren, bearbetaren eller utgivaren har avsett en läsning för unga människor” (Klingberg 1964:5, med min kursivering).

Kristina Lindh: ”Jag tänker mycket på framtiden”, Vi Läser nr 1/2014 på

http://vilaser.se/lennarthellsing/

”Barnet inom oss” är ytterst sällan detsamma som ”barnslighet” och direktkontakten till sorg verkar mindre frekvent använd i litterära sammanhang. ”Barnslighet” är inte heller liktydigt med att betrakta världen utan förutfattade meningar eller tolerans för det obegripliga. Oftare rör det sig väl om en vuxens godtrogenhet eller ovilja att ta ansvar, alternativt slippa trista sysslor. 

Estetisk, vuxen lek?

Att konstnärer och poeter skulle vara stora, lekande barn ”med barnasinnet kvar”, är föga väl underbyggt. Lek och kreativt skapande är bägge en form av tänkande och handlande, men medan barns fantasilek innebär ett oreflekterat och obearbetat spontantänkande, är den konstnärliga aktiviteten oftast en hyperreflekterad och extremt bearbetad form, som mer påminner om forskningsarbete än om barns lek.

Föreställningen att konstnärer och författare på något vis lyckats bevara det sätt på vilket barn upplever och återger världen – intuitivt, spontant, fantasifullt –stämmer mycket sällan med det faktiska skapandet. Konstnärer arbetar, utforskar och konstruerar, men leker inte i någon bokstavlig barnmening av ordet. Konstnärlig, kreativ fantasi arbetar oftast med fina detaljer och på flera betydelsenivåer av stor komplexitet. Formen eller mediet är av avgö-rande betydelse. Konstskapande är dessutom tänkt att producera något, har i motsats till leken ett medvetet, materiellt mål, syftar till något utöver sig självt. Konstnärer vill även att deras skapande ska tas på allvar.

Fantasilekens form eller medium är däremot helt ovidkommande för barnet och bara ett medel för något annat och långt viktigare (”innehållet” eller upplevelsen). Det vill säga alls inte, som konstnärens estetiska produkter, tänkt att visas upp, tolkas och värderas av andra. Leken ”ställs inte ut” på någon utställning, barnen kontemplerar inte sin lek. Leken börjar och slutar med sig själv och känne- tecknas av starka förenklingar, grova känslor och schematisk representation, avsedda enbart för stunden och nuet. 

Inget barn hävdar att leken (så som konstverket) är ”på riktigt” eller någon ”sann” fram-ställning av något, eller ska tas på allvar av andra. Det utesluter inte att de själva givetvis kan göra det, när de befinner sig mitt uppe i den. Lek är inte motpolen till allvar, utan motsatsen till nytta. Barn objektifierar över huvud taget inte sin lek, verbaliserar däremot vissa handlingar, roller eller föremål i leken, men mest för att göra sig förstådd inför lekkamraten.

Barns låtsaslek är också förvånansvärt konventionell och likartad, faktiskt en ”reproduktion” av en föregående real vardagssituation av typen äta, shoppa, åka på semester. Oavsett vad en del vuxna än tror om ”barns fantasifullhet”, är ”spelet” väldigt överdrivet och onyanserat, medan konstnärligt arbete när det är kreativt sägs kännetecknas av ett medvetet brytande mot konventioner och utforskande av nyanser. Barn leker om och om igen som ett sätt att begripa eller uthärda tillvaron, men därmed möjliggörs efterhand även improvisation. Barn är precis som vuxna mönstersökande, men med ökande erfarenheter upptäcks lättare mönstren och överskrids dessa därmed också lättare.

Lek är huvudsakligen en oreflekterad kommunikationsform, snarare än någon kreativ ut-trycksform. ”Kreativitet” i form av författarens eller konstnärens regelbrott i lagom omfattning försvårar nämligen alltid, åtminstone för ett bra tag framöver, kommunikation med andra. 

Lek och lekfullhet är helt skilda saker

Det är skillnad på att leka och lekfullhet. Inte ens konstnärer och poeter leker annat än i metaforisk mening. De sysslar då lekfullt t.ex. med ett bollande med ord eller utplaceringen av färger, vilket onekligen ”syftar utöver sig självt”. Ändå kan vi vuxna tydligen inte vara generösa nog att tillerkänna barnen ens denna egna unika förmåga.

Min slutsats blir alltså den, att varken konstnärers eller forskares aktiviteter är fråga om någon ”lek”, om vi med detta avser ett analytiskt lekbegrepp, som ju måste vara mer klart och entydigt än ett filosofiskt eller estetiskt lekbegrepp. Dessa vuxna prestationer kan onekligen precis som barns lek röra sig om en kombination av frihet, öppenhet, djärvhet, spontanitet, inlevelse, protest, hypotesformulering eller hypotestestande, av vridande och vändande på idéer och upp-och-nedvändning av material. De är icke desto mindre gjorda med ett syfte utöver sig självt, minutiöst förberett, reflekterat och ofta resultatet av mödo-samt arbete. Allvaret är inte satt i karantän, ty makt kräver allvar. 

Lekfullhet kan visserligen sägas vara en aspekt av vuxnas tänkande och handlande, vilket lek däremot ytterst sällan är om vi nu talar om lek i form av kroppsligt tagande av en fantasiroll. Vuxna har här ett område där de faktiskt är inkompetenta. Endast barn förmår leka. För barn är leken ett mål i sig, även om de därmed råkar erhålla vissa problemlösningar.

Det finns givetvis inget "inre barn"

Det existerar inget ”inre” barn, utan det rör sig om ett sätt att benämna en känsla eller upplevelse hos en vuxen som inte tycker sig kunna bestämma själv alternativt vill styra, även om den är skenbar. Ibland är det en metafor för den osäkre, irrationelle, emotionelle eller uppstudsige vuxne, ibland för den medvetet skapande. Andra gånger är det ett svårbegriplig del av en vuxen, som inte tycker sig bete sig som en logisk vuxen bör, vill bli omhändertagen och trygg, och söker terapeuters hjälp att skapa en sammanhållen och uthärdlig Mitt livs historia.

Föreställningen om ”barnet inom en” är förstås tilltalande, då de flesta känner ömhet för den lilla varelse vi tror oss en gång ha varit. Den är icke desto mindre falsk som beskrivning av den vuxne. Vad värre är: den ställer sig i vägen för den vuxnes intresse för de faktiska barn som finns runt omkring vederbörande.

Min definition av lek:

Min definition av barns älsklingsaktivitet ATT LEKA skulle kanske kunna lyda så här: en meningsfull och menings-skapande förkroppsligad aktivitet som barnen själva väljer att delta i och som engagerar dem kognitivt, emotionellt och kommunikativt i sociala samspel med andra barn (eller i fallet med de yngsta: samspel med vuxna),faktiskt   eller, i fallet med ensam fantasilek, ett socialt samspel med andra enbart i barnets föreställningsvärld men även då utlekt med kroppen för egen del. 

Referens

Göte Klingberg: Svensk barn- och ungdomslitteratur 1591-1839. En pedagogikhistorisk och bibliografisk översikt, Stockholm: Natur & kultur 1964