I samband med debatten 2012 om Stina Wirséns fabelfigur och argumentet om att skydda svarta barn mot Lilla hjärtat, skickades det i det antirasistiska nätverket runt en videolänk med en dansk imitation av ett nästan 70 år gammalt beryktat ”docktest”. Svarta 4-8-åringar från köpenhamnsområdet tvingades nu också de välja mellan en vit och svart docka och valde då oftast den vita.
Filmen ifråga, Dockprovet, visades redan 2010 i dess helhet i svt2. Även senare har några minuter ur denna högst ovetenskapliga, men bildmässigt effektfulla, nordiska illustration av de välkända amerikanska experimenten från 40-talet förekommit i svensk tv, exempelvis i dokumentären Raskortet (visad i svt 27/3-14). Andra tv-kanaler har gjort liknande insatser för sensationsjournalistiken med egna varianter, t.ex. ABC i Good Morning America 2009 och CNN 2010.
Senast dök dockmyten upp igen för två månader sedan, då Soran Ismail hade ett eget litet ”docktest” i den tredje delen av sin tv-serie Absolut svensk (3/12-15). Just detta inslag i det avslutande avsnittet har tydligen anmälts till Granskningsnämnden inom Myndigheten för radio och tv. På vilka grunder framgår inte på myndighetens hemsida. Kanske hade anmälaren till slut tröttnat på den ovetenskaplighet som kan upplevas kränka seriösa forskare? Ärendet granskas för närvarande, så något beslut är ännu ej fattat.
Dockprovet (Dukketesten från 2008) gjordes med anledning av 60-årsjubiléet för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (från 1948) och är iscensatt av den danske skådespelaren, frilansjournalisten och debattören Hassan Preisler för Institutet för mänskliga rättigheter i Danmarks räkning och har blivit mycket omtalat i Danmark och Sverige. Ännu mer berömt blev tre år tidigare den 17-åriga svarta gymnasisten Kiri Davis’ korta inslag i hennes dokumentär kallad A Girl Like Me från 2005 och åtskilliga andra har gjort egna varianter. Preislers idé att använda greppet i kampanjsammanhang har imiterats i liknande antirasistiska aktioner i t.ex. Mexiko 2011. Hur kan en kampanjfilm få ett sådant genomslag och ett experiment bli så efterhängset – men ändå förbli så föga granskat?
Det är till synes så enkelt att tolka, så bildmässigt och barn framkallar lätt sorgsenhet, efter-som man tror att de ”borde” få förbli oskuldsfulla. Inte minst missförstås barn nästan alltid, precis som här. Men det heter ju att ”av barn och dårar får man veta sanningen”. Vem som utgör dårarna i detta sammanhang låter jag vara osagt, men filmen ger verkligen inte intrycket av någon Sanning.
Bilderna sades 2012 emellertid bevisa att svarta barns självkänsla undergrävs av vissa lek-saker – och i förlängningen även av bilder såsom Lilla hjärtat i barnfilmer och barnböcker. Barn påstås ju internalisera de skönhetsideal som de möter i populärkulturen. Med andra ord förekom här en eftersläntrande variant av en mediepåverkansteori, som medieforskningen övergav för åtminstone 30 år sedan… I vissa fall är det tvärtom själva testningsförfarandet som gör just det man anklagar leksaker och fiktiva bilder för: testar barnens självkänsla på ett oetiskt sätt.
Vad handlar då det hela egentligen om och hur ska detta ”test” och dess 70 år äldre ameri-kanska förebild tokas och värderas?
Glidande och motsägelsefulla tolkningar
Dockprovet kallades i debatten för dokumentär, men är ingen dokumentär, ty för det är det alldeles för tillrättalagt. Ännu mindre är det något vetenskapligt experiment, då åskådaren inget får veta om tillvägagångssätt, urval m.m. När hela filmen ursprungligen visades i svt2 (18/5-10) rubricerades den mycket riktigt bara som en ”kortfilm”. Det rör sig alltså om en av många amatörversioner av de beryktade Clark-experimenten i USA mellan 1939-1954, som även upprepats åtskilliga gånger av andra forskare världen över, vilket jag inom kort ska återkomma till.
En engelsktextad version av Dukketesten finns på http://vimeo.com/19472742
Den danska kvinnliga berättaren som inleder Dukketesten hävdar att Kenneth Clark på 40-talet ville undersöka hur rassegregeringen påverkade afrikansk-amerikanska barns egen-värde. De svarta barnen hade övertagit samhällets negativa syn på brunhet och på sig själva, konstaterade Clark – enligt speakern, vill säga.
Detta var dock inte alls paret Kenneth och Mamie Clarks ursprungliga syfte och heller inte den slutsats som drogs för snart 70 år sedan, utan handlade till en början om att studera framväxten hos barn av rasmedvetande (Clark & Clark 1947). Med detta avsågs på den tiden inget militant motstånd, utan medvetenheten om att man själv tillhör en specifik grupp, vars fysiska kännetecken skiljer sig från andra gruppers (a a:169). Därtill ville man undersöka de svarta barnens rasattityder och raspreferenser. Det behöver inte betyda att barnen för den skull hade en negativ uppfattning om sig själva.
Först på 50-talet kom man på idén att koppla samman testet med segregeringen av ameri-kanska skolor. Förslaget kom från advokater anlitade av NAACP, USA:s mest inflytelserika medborgarrättsrörelse, i samband med ett mål i Högsta domstolen rörande avsegregering av skolor. Kenneth Clark gick med på att vittna om att hans studier funnit att skolsegregeringen skadade svarta barn. Nu hävdade Clark alltså att gruppsjälvhat bland svarta barn börjar i tidig ålder med att barnen förkastar sin egen hudfärg. Det fanns dock ingenting i hans data som tydde på det.
I själva verket föredrog de svarta barn i testet som gick i skolor som hade vita elever ännu oftare vita dockor. Segregering av skolor hade uppenbarligen inte orsakat någon preferens för vita dockor, vilket även Kenneth Clark själv senare medgav. Denne fick i stort sett resten av sitt liv försvara sig mot all kritik av testet, hur det genomfördes och tolkades.
Tolkningen innebärande att de svarta barn som föredrog vita dockor därmed skulle ha sämre självkänsla och se sig själva som underlägsna (eller uppvisa självhat) tillkom alltså först några år senare och framfördes muntligt i domstolen 1954 (och skriftligt i Clark 1965:65). Om barnen avskärmade sig från de mörkare hudfärgerna och ”därmed” från sitt medlemskap i en lågstatusgrupp, samt valde en vit docka, kunde de åtminstone för stunden få högre självkänsla, var en hypotes.
Det som alltså började som en studie av hudfärgens betydelse för självuppfattningen och medvetenheten om den egna rastillhörigheten, blev tolkat som en studie av gruppstatus och dålig självkänsla och som ett sätt förkasta sin egen ras… Ja, filmforskaren Hynek Pallas (tvdags.se, 27/3-14) hävdar rent av att det ursprungliga testet ”pekade på att svarta barn internaliserade rasism”. Det är helt enkelt inte sant.
Dålig forskning, fast skicklig dramaturgi
Men låt oss nu gå tillbaka till ”Clarks dockexperiment” som första gången 1939 genom-fördes på förskolebarn av psykologen Mamie Clark, hustru till den mer berömde psykologen Kenneth Clark. Paret upprepade experimentet i olika former under inalles sju års tid och sammanlagt studerades 253 svarta barn mellan 1939 och 1947. (År 1951 tillkom ytterligare ett test med 16 barn.) I Clark & Clark (1947) redogör de båda svarta psykologerna ånyo för testet – eller snarare testen sammantagna. Jag refererar:
De bad 253 svarta 3-7-åringar att välja mellan fyra babydockor, två bruna med svart hår och två ”vita” (med ”gult hår”), som förutom hud- och hårfärg sägs ha varit identiska. Alla dockor var enbart ”klädda” i blöjor och könsneutrala. Barnen ombads med ett antal frågor välja antingen den ena eller den andra dockan (tolkat som identiskt med rasmedvetenhet, eller som att barnen ansåg en viss hudfärg vara finast). Majoriteten av barnen föredrog den ”vita” dockan och tillskrev denna positiva egenskaper.
De uppmaningar eller ”indirekta frågor” som paret Clark ställde, gavs i denna avgörande ordningsföljd: Ge mig/visa mig…
1) …den docka som du tycker bäst om/vill leka med (67% valde vit)
2) den docka som är snäll/fin (”nice”) (59% valde en vit)
3) den docka som ser stygg/dum/ful (”bad”) ut (59% valde en brun)
4) den docka som har en fin färg (60% valde vit)
5) den docka som ser ut som ett vitt barn (93% valde den vita dockan)
6) den docka som ser ut som ett färgat/colored barn (93% valde den bruna)
7) den docka som ser ut som ett negerbarn (72% valde den bruna)
8) den docka som ser ut som du (66% av de svarta barnen valde den bruna dockan, 33% den vita, fast den vita valdes speciellt av 3-åringarna och 5-åringarna – och då särskilt av vissa av dem: se nedan!) (Clark & Clark 1947:169)
Punkterna 1-4 avsåg att avslöja preferenser, nummer 5-7 kunskaper om ”rasskillnader” och den sista ”korrekt” igenkänning av sig själv. ”Färgad” och ”neger” var bägge vanliga beteckningar på svarta före 1960 och kan här inte gärna bytas ut, eftersom dessa är just de ord som används i studien. Beträffande fråga 7 var begreppet ”neger” uppenbarligen inte lika väletablerat bland de 3-4-5-åriga barnen och är ju ett mer komplext ”verbalt” begrepp än ”brun” och ”färg(ad)” – som givetvis också de är verbala, men ändå lättare associeras med färger. Märk väl, färgpreferenser betyder dock inte automatiskt raspreferenser.
Solklara siffror med andra ord? Nej, också dessa behöver tolkas. Särskilt svaret på fråga 8, där hela 33 procent av de svarta barnen tyckte att den vita dockan såg ut som de själva, verkar ju förbryllande eller till och med sorgligt. Till saken hör emellertid, att även om samtliga barn i studien var ”negrer”, var en femtedel av dem så ljusa i skinnet, att de med Clarks’ egna ord var ”praktiskt taget vita”/”practically white” (a a:170). Sedan länge till-lämpades i USA nämligen rasbestämningsregeln ”a single drop of blood”, vilket innebar att en människa med någon avlägsen anfader från Afrika i lagens mening klassades som svart, trots att vederbörande var ”osynligt svart”.
Förutom de 20 procenten ”pratiskt taget vita” svarta, var ungefär hälften av de deltagande barnen mellanbruna och cirka en tredjedel mörkt bruna eller svarta vad hudfärg anbelangar (a a:170). Detta, vill jag mena, förklarar till stor del det till synes svårbegripliga i att 61 pro-cent av 3-åringarna och 52 procent av 5-åringarna tyckte att de såg ut som den vita dockan. Hela 80 procent av de svarta barnen, som vad hudfärgen anbelangar ”i praktiken var vita”, valde föga förvånande just den vita dockan som mest lik dem själva (a a:173). Dessa barn höjde ju även upp siffrorna för samtliga studerade svarta barn.
Många invändningar kan vidare resas mot tolkningen av vissa resultat. Det finns framför allt inget som säger att valet av en viss docka måste betyda raspreferens. Och valen i nr 5) + 6) behöver inte heller helt säkert betyda medvetenhet om rasskillnader, utan kan komma sig av att barnet vet vad orden vit respektive färgad betyder.
En annan detalj, som ingen annan tycks ha berört, konfunderar mig också: vad barnens mer kvalitativa utsagor beträffar, skriver paret Clark mot slutet av artikeln att vissa av barnen talar om dockorna som ”han” (”den” nämns också en gång, men aldrig ”hon”), trots att något fler flickor än pojkar var deltagare i experimentet. Kanske var det för att babydockan hade kort hår (eller rättare sagt: inget hår alls)? Spelar detta roll, tro? Vissa antropologer skulle svara ja. Jag återkommer till detta.
Den viktigaste, ja, helt avgörande, invändningen mot testet har jag givetvis, för effektens skull, precis som Kenneth & Mamie Clark, dock sparat till sist.
Experimentet var tillrättalagt för att ge önskat resultat
Den avslutande frågan, om vilken docka som såg ut som barnet självt, var svårast, eftersom en majoritet av de svarta barnen redan hade valt den svarta dockan såsom varande ”bad”. Barnen ställdes här alltså inför ett omöjligt val i denna logiska fälla: var de snälla eller ”negrer”? Det var dock alltsedan 1910-talet ofta omskrivet i den svarta pressen och således väl-känt, att svarta barn föredrog vita dockor (Bernstein 2011:236). Därför var det föga förvå-nande att så många av dessa unga försökspersoner också de valde den vita dockan som svar på uppmaningarna nummer 1, 2 och 4 ovan.
I en förstudie till experimentet hade partet Clark emellertid inte låtit frågan om vilken docka barnet föredrog komma först, utan då inlett med frågan om vilken docka som barnet tyckte såg ut som barnet självt. Forskarna verkar då tydligen inte ha fått de svar som de önskade sig, utan bytte därför ordningsföljd så att denna fråga nu istället kom sist. Fast om syftet verkligen var att studera barnens medvetenheten om att själva tillhöra en specifik grupp, vars fysiska kännetecken såsom hudfärg skiljer sig från andra gruppers, vore nummer 8 väl en tydlig indikation?
Kenneth och Mamie Clark medger (1947:169) att de ändrat frågornas ordningsföljd, uppen-barligen för att barnen skulle fokusera på dockorna istället för på sig själva. Forskarna vinklade alltså i själva verket testet, så att barnen skulle kunna föredra den vita dockan och det svaret även komma att påverka andra preferenser i nr 2, 3 och 4. I förstudien hade barnen nämligen i hög grad föredragit den svarta dockan, skriver de. Den ursprungliga ordnings-följden benämner forskarna nu som en ”möjlig förvrängning av data”, ”potential distortion of the data”, varför de alltså gör denna förändring (a a:169-170)… De barn som i förstudien hade identifierat sig med den svarta dockan, hade haft en tendens att också föredra den dockan som svar på andra frågor, vilket forskarna bedömde som en ”oäkta” preferens… ”Not necessarily genuine”…
Forskarna producerade alltså i viss mån det resultat som de föredrog. Inte heller ändrade de på frågornas ordningsföljd under de följande åren, när de fortsatte sitt experiment in på 50-talet med ytterligare barn. Artikeln av Clark & Clark (1947), som summerar de dessförinnan opublicerade försöken från 1940-1941, finns i fulltext på
I ursprungsversionen, förstudien, drogs barnens uppmärksamhet alltså först till dem själva, varefter de skulle förstå dockan via och genom en relation till deras egen identitet. Då var de själva det primära och dockan det sekundära. Dockan blev ett objekt som symboliserade dem själva. I den föredragna och officiella studien som refereras till historiskt, var dockan det primära och barnet sekundärt… Hur och exakt när frågor ställs kan således göra stor skillnad.
Troligen var den bruna dockan fulare – ty en vit i blackface!
Clarks & Clarks olika experiment har kritiserats av många sentida forskare för att uppvisa ett flertal svagheter, alltifrån att sakna teori, de statistiska metoder som användes, själva frågor-na, bara antingen-eller som svarsalternativ, ingen t.ex. grön kontrolldocka, den oetiska ord-ningsföljd som frågorna ställdes i, ordval (hur tolkar barnen nice/bad?) och att testet genomfördes av två svarta vuxna (makarna Clark själva) vars status, ras, hudfärg och kroppsspråk kan ha inverkat, när det borde ha varit en vit eller t.ex. japansk förutom svart försöksledare, för att undvika försöksledareffekter (kanske dessutom någon ej klädd i kostym och väst, eller från den svarta överklassen). Förutom då att själva (den med åren glidande) tolkningen av resultaten gjord av Kenneth Clark har ifrågasatts, eftersom experimentens data ej kan sägas backa upp denna.
Som möjlig förklaring till preferensen för den vita dockan, som reaktion på punkterna 1-4, vill jag slutligen föreslå att den svarta dockan faktiskt var fulare! Min misstanke väcktes av att paret Clark (1947:169) inledningsvis skriver om fyra dockor, men sedan bara redovisar resultaten beträffande två. Alla som refererat till ”the doll test” har också bara talat om en vit och en brun docka, och således ej om olika vita och bruna nyanser. Babydockorna sägs för-utom hud- och hårfärg var identiska (”identical in every respect save skin color”) (a a:169). Jag misstänker att forskarna, för att ej anklagas för att fara med osanning, redovisar att de faktiskt haft fyra dockor, men att man efterhand bytt ut två av dem. Den ursprungliga bruna torde ha varit alltför tydligt avvikande från den ursprungliga vita.
Det existerade 1939-1941 nämligen inga svarta vinyldockor på marknaden som i övrigt såg ut precis som vita, utan Kenneth Clark hade själv köpt brunfärg och målat en vit babydocka – ett slags vit docka i ”blackface” med andra ord. Försök själv, får du se att resultatet aldrig blir särskit lyckat! Allt tyder på att denna hemmamålade bruna variant således inte alls, som påstods 1947, var ”identisk” med den vita, varför förmodligen särskilt de svarta flickorna inte tyckte att den var fin. Den borde kanske inte heller av andra skäl ha varit identisk, då en vit docka med ”hjälp” av brun färg (och påmålat svart hår) aldrig påminner om svarta drag vad beträffar ansiktsproportioner, ansiktsform, skuggningar med mera.
Jag har letat men inte kunnat finna någon enda bild på hur de ursprungliga dockorna såg ut. De tycks helt enkelt aldrig ha visats upp! De tidigaste som finns på Internet är från 1951, från en mindre studie med 16 barn (i åldern 6-9 år, till skillnad från de ursprungliga 3-7-år-ingarna) varav nio (enligt Clarks senare vittnesmål i Högsta domstolen, men i texten under bilden står 10) menade att den svarta dockan såg ”bad” ut. Det är möjligen också av det skälet som barnen (=pojkarna?) 1940-1941 (enligt Clark & Clark 1947:178) tycks uttala sig om särskilt den svarta dockan i termer av ”he”/”him”? Flickorna ville kanske, mer inriktade på fint utseende, distansera sig genom att ej se dockan som en ”she”? Eller så var de mer försagda inför svart överklass?
År 1951 hade däremot identiska kommersiella babydockor i såväl svart som vitt börjat säljas. Bilden av dessa dockor från Library of Congress finns på
Barn i Köpenhamn 2008 som de USA:s Södern på 1940-talet?
Alla som uttalat sig om de konklusioner som kan dras av den 12 minuter långa danska kort-filmens kvasiexperiment ger också de olika tolkningar till varför 35 av 41 intervjuade ”bruna” danska barn i åldern 4-8 år valde den vita dockan att leka med (30 av de 41 som fick färglägga en teckning, men bara med gul eller mörk penna ansåg dessutom att gult hår var finast).
Oivvio Polite, en av de mest framträdande deltagarna i kampanjen mot Lilla hjärtat, tycks mena att den danska filmen visar att en människas värde sitter i utseendet: ”Jag tycker att testet säger oss att vi fortfarande, också i Skandinavien, lever med en bildproduktion där icke-vita människor är lägre värderade” (Polite intervjuad av Rakel Chukri i Sydsvenskan 15/12-12). Återigen denna fokus på utseendet som förstärks varje gång det upprepas.
Andra har i de danska barnens reaktioner läst in tecken på att vitt är ett globalt ideal, som säkrar sin makt genom att härska i det fördolda. Den danska lektorn i pedagogik Eva Gulløy (Kristeligt Dagblad 17/12-10), som forskat på etnicitet och barnidentitet, menade för sin del att filmen i vart fall gav ett visst hum om de estetiska värden och normer som råder i det danska samhället.
Regissören till filmen, tillika skådespelare, menar själv att barnens val beror på att personer med annan etnisk bakgrund inte syns särskilt ofta i medierna och underhållningsbranschen (enligt webbsidorna U-landsnyt och Fælles fremtid): ”Jeg vil påstå, at det i høj grad handler om, at brune danskere er næsten fraværende i danske medier og dansk kulturliv.” Hassan Preisler har därefter själv synts mer i medierna. Han anser att det kan vara skadligt för egen-värdet hos människor med annan etnisk bakgrund än dansk, att de så sällan har möjlighet att identifiera sig med dem som dominerar mediebilden.
Medierna bör ta större ansvar för att avspegla den mångfald som kännetecknar Danmark, sade han på filmens hemsida. Programmet fick även det danska fackförbundet för barn-pedagoger, BUPL, att kräva fler svarta dockor på förskolorna. Trots att dessa filmade barn inte så gärna ville leka med sådana.
Medierna bör ta större ansvar för att avspegla den mångfald som kännetecknar Danmark, sade han på filmens hemsida. Programmet fick även det danska fackförbundet för barn-pedagoger, BUPL, att kräva fler svarta dockor på förskolorna. Trots att dessa filmade barn inte så gärna ville leka med sådana.
Så medan följden av rasdebatten i Sverige blev färre svarta barn representerade på film och i bilderböcker, ville danskarna ha fler. Där inskrevs dockan i ett integrationsperspektiv. I Sverige hamnade den tecknade figuren Lilla hjärtat däremot inom en rasismdiskussion. Och medan Polite menade att de svarta som syns i media är lägre värderade, ansåg Preisler att de syns för sällan. Uppenbarligen talar Polite och Preisler om helt olika svarta.
I samband med premiären av Dukketesten hade Preisler (22/11-08) emellertid på sin hemsida en mer militant förklaring:
”Filmen er inspireret af en lignende amerikansk film The Doll Test fra 1940’erne. Hvordan kan børnenes valg forklares? I følge forskeren Franz Fanon er det fordi: ’den internaliserede xenofobi ofte udmønter sig i et selvhad, et kompliceret og til tider latent selvhad, der blandt andet kommer til udtryk i forskelligartede tendenser til selvudsletning, selvudviskning, decideret fortrængning eller farveblindhed, efterligning af hvide æstetiske skønhedsidealer, m.v.’”
Låg tillförlitlighet hos den danska kortfilmen
Var redan paret Clarks experiment tveksamt, gäller detta förstås i mycket högre grad för Hassan Preislers kortfilm. Han tycks inte ens känna till detaljerna i Clark & Clarks test, då han i citatet ovan talar om dessa som film. Preisler ”upprepar” i vart fall inte deras test, som alltid hävdas. Vi får ingenting veta om exakt hur denna dokufiction Dukketesten är gjord, så resultatets tillförlitlighet går helt enkelt inte att bedöma, fast den framstår onekligen som ytterst låg. Vi får exempelvis i den 12 minuter långa filmen bara se hälften av de 41 barnen. En kritiskt lagd kan fråga sig hur dessa är utvalda, då man inte får se något enda barn svara på samtliga frågor, utan de ”mest önskvärda” svaren verkar ha valts ut och klippts samman.
Att bara plocka ut fråga 1 och 8 skänker inte åskådaren några insikter. Tycker vidare de vita småflickor som gillar en blond Barbie med nödvändighet att dockan liknar dem? Kanske snarare svarta Yasmin i Bratz? Vi får heller ingen information om i vilken ordning frågorna ställdes, men denna tycks växla och formuleringarna variera. Den först intervjuade får först frågan om vilken docka som är finast, sedan om han själv liknar den. Intervjuobjekt nummer 2 vilken docka hon helst vill leka med. En annan får frågan om vilken docka som är fulast. Barnens svar handlar inte alltid om hudfärg utan t.ex. om ögonfärg eller hårfärg eller andra upplevda olikheter mellan dockorna. De tycks även försöka anstränga sig att undkomma att behöva svara på den oetiska frågan om likhet.
Kortfilmen introduceras med påståendet att dessa barn övertagit samhällets syn på brunhet och i förlängningen på sig själva, men det finns föga täckning för detta i de svar som vi får se. Barnen berör ytterst sällan självmant hudfärgen och fokuserar istället dockornas ögonfärg (blå är finast) eller teckningarnas gula hår. Att helst leka med en viss docka säger heller ingenting säkert om synen på den egna hudfärgen. Att veta vilken hudfärg man själv har – ful eller fin oavsett färg – innebär inte heller med nödvändighet detsamma som att man saknar självkänsla eller ”internaliserat rasism”. Preisler ställer ibland frågan vilken av dockorna som barnet helst vill leka med. Vad säger att 8-åringar alls vill leka med baby-dockor?
När barnen säger att dockorna är lika söta, eller att ingen är fin eller ingen är ful, insisterar Preisler på att endera måste vara finast. Men varför ”behöver” någon av dockorna överhu-vudtaget vara ful eller fulast? En pojke säger då att bägge är fulast, men det godtar Preisler inte heller. Sådana frågor framtvingar ju ett antingen-eller svar, som vissa av barnen vis-serligen inte ställer upp på, trots Preislers (eller om det nu är någon annan ”försöksledares”) envishet. Den som inte är finast behöver väl inte vara ful? Kanske är den andra näst finast? Man riktigt ser på barnens ansikten att de vet vilket svar intervjuaren vill ha, men våndas.
Flera barn tycks dock försöka vara honom till lags, genom att tvekande ge ett svar som han kanske godtar: ”Den bruna, kanske?” Denna begränsning att barnen måste välja mellan två alternativ delar Hassan Preislers version förstås med paret Clarks ursprungliga 40-talsstu-dier. Men om man inte föredrar någondera eller inte vet vem som snällast, vad gör man då? Jo, man brukar välja det alternativ som är mest bekant. De flesta dockor är fortfarande vita.
Kortfilmen visar absolut ingenting, än mindre bevisar den något. Ändå återanvänds delar av den sex år senare i dokumentären Raskortet. Och rekommenderas denna dokumentär i sin tur sedan helt okritiskt av Svenska Filminstitutet att använda i Sveriges åttondeklasser. På dessa mytbildande sätt fungerar alltså fördumningen av Sverige.
Raskortet m.fl. upprepar myter om docktestet
Dokumentären Raskortet (2014) av Osmond Karim inleds med ett par-tre minuter ur Dock-testet och denna och kommentarer om den återkommer längre in i filmen. Oivvio Polite får även här uttala sig:
”För mig är det här docktestet ett närmast övertydligt och smärtsamt exempel på hur mottag-liga barn är för dom ideal som på en massa olika sätt förmedlas i samhället genom vem som är i tv-rutan eller vem som är på reklampelaren eller vem som är en människa i en auktori-tetsställning och vem som inte är det. Barn uppfattar och tar till sig dom ideal som vi som samhälle projicerar.
Dom uppfattar dom och dom internaliserar dom. Det är också nåt som har kommit upp i diskussionen om rasism i barnkulturen. Ett argument är att ’barn uppfattar inte ras och därför är det inget problem att ha dom här rasistiska stereotyperna i barnkulturen’. Den här filmen och det här testet skär rakt igenom de försvaren på ett sånt väldigt, väldigt effektivt sätt.”
Medan Polite talar, syns i bakgrunden barnen i Docktestet. Hur hans argumentering lyckas ta sig från utseendeideal, via ras till slutdestinationen rasism, är en balansakt som tv-tittaren och läsaren själv får försöka klura ut. Som jag skrivit om i min bok Lilla Hjärtat är en mullvad” –”Nä, pengvin!”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur (2013) uppfattar redan 3-åringar förvisso ras, men de lär sig först 3-4 år senare från människor i sin omgivning innebörden av rasism – inte från tv eller dockor.
Idealen drabbar dessutom majoriteten inom alla ”raser” och etniciteter. Ideal ska vidare vara i det närmaste ouppnåeliga, annars är de inga ideal. I Raskortet upprepar berättaren samma oriktiga påstående som i Dockprovet om att Kenneth Clark ville undersöka ”barns känsla av egenvärde” [..] Enligt Dr Clark avvisade barnen den bruna dockan för att de hade absorberat samhällets negativa syn på brunhet och på sig själva.” Varför skriver Kenneth Clark i så fall inte det förrän 15-20 år senare, då han var mer aktivist än forskare?
Idealen drabbar dessutom majoriteten inom alla ”raser” och etniciteter. Ideal ska vidare vara i det närmaste ouppnåeliga, annars är de inga ideal. I Raskortet upprepar berättaren samma oriktiga påstående som i Dockprovet om att Kenneth Clark ville undersöka ”barns känsla av egenvärde” [..] Enligt Dr Clark avvisade barnen den bruna dockan för att de hade absorberat samhällets negativa syn på brunhet och på sig själva.” Varför skriver Kenneth Clark i så fall inte det förrän 15-20 år senare, då han var mer aktivist än forskare?
Senast upprepades i Dagens Nyheter (11/4-15) denna myt om docktestet av tidningens afrikakorrespondent Erik Esbjörnsson:
”Frågorna handlade om vilken docka som var vackrast, vilken de helst skulle leka med, vilken som hade finast färg och vilken som var fulast. Barnen favoriserade tydligt den vita dockan, ett resultat som bekräftade så kallad ”internaliserad rasism”, vilket innebär att en grupp i sitt eget tänkande införlivar rasistiska attityder och värderingar gentemot sin egen grupp.”
Erik Esbjörnsson: Barbie har fått kompisar i Nigeria, DN 11/4-15
Samma myter om att barnens dockval visar på förinnerligad rasism ska nu tydligen också svenska högstadieelever matas med. I en helt okritisk handledning till dokumentären Raskortet sprids av ”Föreningen film för framtiden”, med stöd av Svenska postkodlotteriets kulturstiftelse och Svenska Filminstitutet, samma gamla obelagda påståenden. Dokumentä-ren rekommenderas där från årskurs 8.
Filmen visar förvisso på ett utmärkt och gripande sätt hur rasismen i Sverige torde upplevas, men de delar som berör dockexperimenten är helt enkelt inte sanna. De upplevs däremot som hjärtskärande enligt många som sett dem och hjärta är förstås bra att ha, men ännu hellre hjärna. Man måste till att börja med kunna särskilja rasstereotyper från rasistiska stereotyper. Att bemästra språket ger en märklig makt, vilket inte minst Frantz Fanon insåg.
Filmen visar förvisso på ett utmärkt och gripande sätt hur rasismen i Sverige torde upplevas, men de delar som berör dockexperimenten är helt enkelt inte sanna. De upplevs däremot som hjärtskärande enligt många som sett dem och hjärta är förstås bra att ha, men ännu hellre hjärna. Man måste till att börja med kunna särskilja rasstereotyper från rasistiska stereotyper. Att bemästra språket ger en märklig makt, vilket inte minst Frantz Fanon insåg.
Minst 30 forskare i olika länder har upprepat testet
Genom åren har ett trettiotal forskare främst i USA, men även i länder som Kanada (inhem-ska indianer), Storbritannien, Nya Zeeland (maorier), Sydafrika, Västindien, Trinidad m.fl., upprepat Clark-studien och oftast med liknande resultat beträffande vilken dockfärg de svarta barnen föredrar. Även japanska och kinesiska barn väljer vit docka (fast redan Hraba & Grant fann dock 1970 att majoriteten svarta barn i Nebraska föredrog den svarta dockan). Vita är emellertid inte den enda jämförelsegruppen, utan även mellan minoritetsgrupper väljer man den ljusaste mörka som ”finast” (se Alexandre m.fl. 2007; Schutts m.fl. 2011).
Vilken docka som barnen själva tycker sig likna är emellertid i dessa studier däremot nästan alltid den mörkhyade. Jag tänker nu inte gå igenom alla dessa 30, så ingen fara, men resulta-ten brukar tolkas aningen olika: antingen som att barnen bara känner igen sin hudfärg, eller så ses preferensen för vit à la paret Clarks 50-talsuppfattning som tecken på sämre själv-känsla. Idag betonar forskarna dock oftast som förklaring barnens medvetenhet om status i samhället, snarare än barnens grad av självkänsla. Låt mig dock skriva några ord om den senaste jämförelsen med Clark & Clark (1947), kallad CNN AC360°, en undersökning designad av den svarta etnicitetsforskaren i Chicago, Margaret Beale Spencer (2010).
Denna studie är metodologiskt betydligt bättre och har t.ex. till skillnad från Clarks’ experi-ment inte bara en dikotom skala (svart eller vit), utan fem grader: barnen kan välja mellan två ljusa nyanser, en mellannyans och två mörka nyanser på de tecknade barn som försökspersonerna (4-5 och 9-10 år gamla) denna gång kan välja mellan. Dessutom jämförs svarta barn här med vita deltagare. Den nya studien är alltså inte helt jämförbar med den 70 år äldre, såtillvida t.ex. att den förra hade val av docka och nu val av tecknat barn som lek-kamrat t.ex., men 4-5-åringarnas svar på två frågor är intressanta att jämföra med svaren från 3-7-åringarna år 1940-1941 (redovisade först 1947):
1) den docka/2010: det tecknade barn som du tycker bäst om (att leka med): 1947 valde 67% av de svarta barnen vit, 2010: bara 20% valde någon av de bägge ljusaste varian-terna
2) den docka/2010: det tecknade barn som är snäll/fin (”nice”): 1947 valde 59% av de svarta barnen en vit, 2010: nu valde endast 37,5% av de svarta 4-5-åringarna en vit nyans.
Alla resultat från Margaret Beale Spencers hudfärgsstudie (från 2010) finns på
Dock finns där ibland märkliga procentsatser och framför allt verkar vita barn oförklarligt tappas bort i redovisningen av vissa resultat.
Andra tänkbara förklaringar till resultaten och ”hudnyansism”
Men kanske finns det rent av ytterligare förklaringar till valet av vit hud än medvetenhet om vad som har hög status i samhället och sämre självkänsla (eller ”rashat”?). I Sverige fanns ju förr en klassförklaring, då många ur arbetarklassen ej hade möjlighet att undvika solbränna. Möjligen existerar även en ”antropologisk” förklaring till detta som kallats för ”uppochned-vänd etnocentrism”? De estetiska ljusa skönhetsidealen omfattas ju inte bara av vita och många svarta idag, utan var rådande långt före massmedierna.
Varför har så många barn, vuxna och även grupper inom samma etnicitet och ”ras” en för-kärlek för de ljusaste hudfärgerna? Vanligtvis föredras fysiska drag som ljusare hudfärg, ljusare och rakare hår, rundare ögon och smalare näsa. Är det enbart för att dessa drag associeras med mäktiga vita? Samma preferenser eller status gäller emellertid också inom svarta grupper, även kallat shadeism – hudnyansism – när den ljusaste mörka anses ”finast”. Är det bara fråga om smitta från den vita normerande överheten via medierna? Denna ljushetspreferens sägs dock ha funnits redan under slavtiden, även bland svarta (se de svarta sociologerna Drake & Cayton 1945) och kategoritänkandet gäller än idag i alla studerade nationer.
Ser vi specifikt till de yngsta, är det möjligt att de föredrar eller rent av behöver starkare kontrast mellan hudfärg och ansiktsdrag. Detta vet vi att barn gillar i tecknad film och likaså på teckningar med konturer runt om föremålet. Det är helt enkelt lättare att uppfatta detaljer då. Svarta är inte bara svarta och barns optiska förmågor är till en början inte uppövade tillräckligt för att urskilja t.ex. ansiktsdetaljer, utan bygger på iakttagelser av grövre mönster och kontraster. Vita ansikten med ljusare hud gör att linjer och skuggor framträder tydligare.
Valet av docka kan alltså hänga samman med ansiktsdragens kontrast och tydlighet, lika mycket som med färg och färgkontrast. I fallet med de dockor som använts i studierna de sensate decennierna är ansiktsdragen emellertid i stort sett identiska och enbart hudfärgerna särskiljande. Dessutom är ”vitas” drag utgångsmallen som bara getts mörk(are) färg. Detta kan också ha spelat in och förklara de ibland överraskande resultaten även efter 50-talet.
Inte bara svarta, bruna och vita barn världen över föredrar alltså vitt eller ljusare nyanser av brunt och svart. Det gör även vuxna, inklusive svarta med hög status och god självkänsla. Det tycks vara en antropologisk konstant. Nästa docktest, det förhoppningsvis sista, bör således komma snart och äga rum någonstans där få vita och inga medier nått. Till dess bör alla potentiellt inblandade vara kritiska till den typ av kvasistudier som fått stor uppmärksamhet det senaste decenniet.
Måste någon amatör absolut göra ett nytt test, kan man väl hellre jämföra en vit, brun respektive svart hundleksak eller dito gosedjur? Nästa gång bör vi alltså bara lyssna på den antropolog som undersökt saken i något avlägset stamsamhälle.
Måste någon amatör absolut göra ett nytt test, kan man väl hellre jämföra en vit, brun respektive svart hundleksak eller dito gosedjur? Nästa gång bör vi alltså bara lyssna på den antropolog som undersökt saken i något avlägset stamsamhälle.
I stadssamhällen som dagens, där allt fler unga människor får sin information via snuttar, klipp och tweets borde medier som svt och Dagens Nyheter liksom även Svenska Film-institutet ta större ansvar och inte bidra till att föreviga myter. Jag väntar också otåligt på när Barnkanalens ledning äntligen ska ta ställning för yttrandefriheten och sända Stina Wirséns film Liten skär och alla små brokiga. Karantänen borde väl vara över vid det här laget?
Lille ljuse Sambo
Slutsats? I stort sett alla barn och alla vuxna av alla kulörer och etniciteter på alla kontinen-ter föredrar i de flesta sammanhang det ljusa framför det mörka. Detta försökte Margaret Mead för länge sedan förklara i termer av stamsamhällens rädsla för mörker, natt och det okända. Solens, månens, eldens ljus var ”bättre”. Barn föredrar pastellfärger framför mörkare, medan vuxnas ögons vant sig vid att ej behöva urskilja former med hjälp av färg och tycker att mörkt och murrigt åtminstone ibland kan vara att föredra eller i vart fall "konstnärligare".
I Västvärlden, där de flesta ”docktest” genomförts, är inte bara de mäktigaste utan majorite-ten invånare ”vita”, vilket troligen leder till att minoriteter jämför sig med dessa de vanliga-ste, dessutom i vissa fall i statushierarkins topp. Det "normala" i meningen "det oftast före-kommande", inte ”normen” som i ”byggnormen”, är då helt enkelt vit eller ljus. I Sydafrika där svarta är i majoritet och utgör uppemot 80 procent av befolkningen hänger gamla kolonialmönster tydligen ännu kvar.
Avslutningsvis ska jag, som försmak till min analys om ett par veckor av Lille svarte Sambo, återge ett ”experiment” gjort av den danska journalisten Helen Hajjaj på Radio24syvs internationella magasin Globus. Hajjaj, med mörk hudfärg och libanesiska drag, högläste för en grupp arabiska barn Helen Bannermans kritiserade bilderbok Lille svarte Sambo, utan att nämna att huvudfiguren var svart. Helen Hajjaj bad samtidigt barnen teckna historien om den lille pojkens äventyr i djungeln. Samtliga barn tecknade pojken ljushårig och med en ljushårig mamma.
http://www.information.dk/297250 (29/3-12) – om Helen Hajjaj
Men varför fortsätt att ödsla tid och kraft på utseenden och hudtonspreferenser? Måste man absolut fokusera på vilka som får synas i medierna, kunde man ju i sina dokumentärer lyfta fram de svarta svenskar som inte bor i de finaste kvarteren. Dessa dimridåer döljer enbart nödvändiga diskussioner om ojämlika sociala strukturer, arbetslöshet och fallfärdiga skolor.
“Allt kan förklaras för folk, förutsatt att man vill att de ska förstå”, som Frantz Fanon uttryckte saken i Jordens fördömda (1962).
Referenser
Alexandre JD, Monteiro MB & Waldzus S: More than comparing with majorities: the importance of alternative comparisons between children from different minority groups, International Journal of Psychology and Psychological Therapy 2007;7, s.201–212
Bernstein, Robin: Racial Innocence. Performing American Childhood from Slavery to Civil Rights, New York: New York University Press 2011
Chukri, Rakel: Stereotyper som skaver, Sydsvenskan (intervju med Oivvio Polite 15/12-12)
Clark, Kenneth: Dark Ghetto: Dilemmas of Social Power, New York: Harper 1965
Clark, Kenneth B & Clark, Mamie P: Racial identification and preference in Negro children, sid.169-178 i T M Newcomb & E L Hartley (red.): Readings in Social Psychology, New York: Henry Holt 1947 – finns i fulltext på
Hraba, Joseph & Grant, Geoffrey: Black is beautiful: A re-examination of racial preference and identification, Journal of Personality and Social Psychology 16 (1970):11, s.398-402
Drake, St. Clair. & Cayton, Horace: Black metropolis New York: Harcourt, Brace, Jovanovitch 1945
Fanon, Frantz: Jordens fördömda, Göteborg: Gösta Skoog 1962
Schutts, Kristin, Kinzler, Katherine, Katz, Rachel, Tredoux, Colin & Spelke, Elizabeth; Race preferences in children: insights from South Africa, Developmental Science 14 (2011):6, s.1283-1291
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar