I en färsk antologi frågar sig litteraturvetaren Berit Åström (2016) ”Varför är det så ont om mammor i tecknad film?”. Egentligen menar hon animerad film, ty även några av de senaste decenniernas datoranimerade Disney- och Pixarfilmer medtas i hennes kapitel. Hon för där vidare den myt som åtminstone sedan 2012 cirkulerat på Internetsajter i ett flertal länder.
I film efter film sägs barn bli tvungna att klara sig utan sin mamma, då denna dör i inled-ningen eller under filmens gång. Eller så försvann hon långt innan berättelsen tar sin början. Vilka konsekvenser får moderns frånvaro för barnet, vilken funktion fyller den i berättelsen och vilken bild av mammor förmedlas till publiken?, är några av de frågor som ställs. ”Behövs verkligen mammor, eller är det kanske så att barn (och pappor) klarar sig bättre utan dem?”, undrar redaktören Karin Lövgren i sin introduktion till kapitlet (2016:21).
Så här inleder Åström själv framställningen om mödrars frånvaro i 27 animerade långfilmer, varav 16 från Disney (alltifrån Snövit, 1937, till Milo mot Mars från 2011), fyra av Disney/ Pixar och två Pixar-filmer, samt ett par andra bolags animerade biofilmer med premiär fram till 2014:
”Mammor i tecknad film lever farligt. De blir skjutna (Bambi, Micke & Molle), dödade med spjut (Björnbröder), uppätna (Hitta Nemo); de drunknar (Ice Age) eller bara dör oförklarligt från en scen till en annan (Det regnar köttbullar). Om de inte dör under filmens gång så är de döda innan den börjar (Lilla kycklingen, Draktränaren). […] Av de animerade filmer som Disney producerade under 1900-talet var det ett försvinnande fåtal som innehöll mammor som överlevde till slutet” (a a:79).
Urvalets avgörande betydelse
Jag ska här inskränka mig till de filmer från Disney, Pixar eller Disney/Pixar, som i samman-hanget är lämpliga att analysera. Av de närmare 70 biofilmer som dessa bolag producerade mellan 1937-2014 är alltså bara 27 noga utvalda i Åströms analys. Jag tänker nu visa att urvalet av filmer betyder allt för de eventuella slutsatser som kan dras, såväl som de fråge-ställningar som kan dyka upp. Är det verkligen ett ”försvinnande fåtal” barnfilmer av Disneys signum med överlevande mödrar? Och hur är det egentligen med fäderna? Blogg-inläggets rubrik har redan avslöjat min slutsats: proportionerna är i stort sett 50:50.
Åström bygger alltså bara på ett litet antal filmer, utvalda bland flera hundra animationer. Ska man säga något om föräldraskap i animerade filmer, måste man ha ett konsekvent istället för vinklat urval. Exempelvis uttala sig om alla Disneyfilmer under en viss tidsepok, eller berätta varför man på specifika grunder väljer bort somliga.
Här finns inte utrymme för någon grundlig kvalitativ analys. Låt mig i vart fall få komma med lite siffror, avseende huvudkaraktär(er) i animerade Disney-/Pixar-filmer med premiär t.o.m. 2014, som ju är Åströms eget slutår:
Animationer med enbart mor i livet = 13: Dumbo (1941), Aristocats (1970), Bernard & Bianca i Australien (1990), Skattkammarplaneten (2002), Prinsessan & grodan (2009), Toy Story (1995), Ett småkryps liv (1998), Toy Story II (1999), Monsters Inc. (2001), Bolt (2008), Upp (2009), Toy Story III (2010), Nalle Puh (2011). (Tianas far syns i och för sig i några få återblickande scener i inledningen av Prinsessan & grodan, men tolkas av mig ändå som död inom filmhandlingen.)
– med enbart far i livet = 11: Pinocchio (1940), Bambi (1942), Mästerdetektiven Basil Mus (1986, Olivias pappa), Lilla sjöjungfrun (1989), Skönheten & Odjuret (1991), Aladdin (1992, Jasmines), Pocahontas (1995), Ett småkryps liv (1998), Hitta Nemo (2003), Lilla kycklingen (2005), Råttatouille (2007).
– med två levande föräldrar = 12: Peter Pan (1953), Lady & Lufsen (1955), Törnrosa (1959), 101 dalmatiner (1961), Oliver & Gänget (1988, avser flickan Penny), Herkules (1997), Mulán (1998), Superhjältarna (2004), Trassel (2010), Frankenweenie (2011), Milo mot Mars (2011), Modig (2012).
– med inom berättelsens ram (av djur eller människa) avsiktligt dödad mor = 6 (varav 4 djur): Bambi (1941), Micke & Molle (1941), Ringaren i Notre Dame (1996), Tarzan (1999), Hitta Nemo (2003), Björnbröder (2003).
– med inom berättelsens ram (av djur eller människa) avsiktligt dödad far = 4,5: Lejon-kungen (1994), Mulán (1998, Shangs far), Tarzan (1999, gäller både människa och gorillan till adoptivfar), Atlantis – en försvunnen värld (2001).
– med bägge föräldrar döda = 20: Snövit (1937), Askungen (1950), Svärdet i stenen (1963), Djungelboken (1967), Bernard & Bianca (1977), Micke & Molle (1981), Oliver & Gänget (1988), Aladdin (1992), Ringaren i Notre Dame (1996), Tarzan (1999), Dinosaurier (2000), Kejsarens nya stil (2000), Atlantis – en försvunnen värld (2001), Lilo & Stitch (2002), Björnbröder (2003), Familjen Robinson (2007), Råttatouille (2007), Trassel (2010, avser Flynn), Frost (2013), Big Hero 6 (2014). (Tilläggas ska att Askungens far visserligen är vid liv i 4 sekunder av filmen…)
– med ond styvmor och/eller kidnapperska = 4: Snövit (1937), Askungen (1950), Bernard & Bianca (1977), Trassel (2010).
– med ond styvfar och/eller kidnappare = 3,5: Pinocchio (1940), Svärdet i stenen (1963), Ringaren i Notre Dame (1996). (Det ”halva” fallet syftar på Hades’ kidnappningsförsök av brorsonen Herkules.)
Animerade filmer med enbart fullvuxna huvudfigurer (såsom Robin Hood, 1973, Kogänget, 2004, Bilar, 2006, Wall-E, 2008, Röjar-Ralf, 2012) är ej medtagna ovan. Ej heller de filmer som blandar animation och live-action, eller segmentfilmer som Fantasia (1940).
Med andra ord: relativt jämnt fördelat, tycks det mig, vad gäller förekomsten av mor och far, respektive dödad mor eller dödad far…
Om jag, som Åström i inledningscitatet, inskränker mig till enbart 1900-talets Disneyfilmer, levde mödrarna vid nio filmers slut, jämfört med 14 filmer med fäder vid liv. Denna skillnad kan huvudsakligen förklaras av att de tidiga Disneyfilmerna i hög grad byggde på gamla folksagor, legenden om Kung Arthur eller 1800-talslitteratur. Om relationen 2:3 kan beteck-nas som ett uppseendeväckande ”försvinnande fåtal” för mödrarnas vidkommande, får läsaren själv avgöra. Dessutom själv reflektera kring vilka filmer och med vilket kön på barnet, samt i vilken ålder barnet är i dessa fall.
Urgammalt mönster
I flera år har ändå denna myt om döda mödrar i animationer spritts i pressen och på Internet-sidor. ”Alla” känner numera till att det ”är” så. Åström medger förvisso att mönstret inte är nytt, varken i mytologin, barnlitteraturen historiskt, eller i vuxenfilmer. Det började kanske med Romulus och Remus eller Moses i vassen. Mödrar har rent historiskt förvisso ofta dött i barnsäng, eller så bottnar tanken i barns välkända separationsångest och oro för att mamma ska dö. Avsaknaden av en eller bägge föräldrar kännetecknar också många av de europeiska folksagor, konstsagor och barnböcker från 1800-talet, som Disneyanimationerna i sin tur baseras på. Således är modersdumpandet ett utslag av den europeiska kulturimperialismens inflytande på amerikanen.
En tidig och berömd sammanfattning av radikalfeministen Andrea Dworkin (1974) om kvinnor i folksagor konstaterade, att i de flesta är en god mor död, offer eller passiv. En ond mor är däremot mäktig och vid full vigör. Hon måste förgöras. Män och kvinnor är i sagor-nas varandras absoluta motsatser. Män är alltid goda, oavsett vad de än gör. Moralen i ett lyckligt slut är att kvinnor antingen ska vara sovande, passiva eller offer – eller så krossas. Åström kommer i stort sett fram till samma konklusion beträffande animationerna.
Vad beror den förmenta modersfrånvaron enligt Åström på? Hon refererar till tidigare forsk-nings svar, som att det är en berättarteknisk konvention. Dör mamman, ”måste barnet söka sig ut i världen och uppleva äventyr”. Mamman hämmar berättelsen. Särskilt mödrar har traditionellt varit nära barnet men även överbeskyddande, medan fäder varit mer distanse-rade fastän dominanta. Huvudfiguren måste skaka av sig dessa ”beroendeframkallande” föräldrar. Det blir förstås en mer spännande story om barnet tvingas stå på egna ben. Hur trist skulle inte Lejonkungen ha varit, om Mufasa hela tiden kunnat rädda Simba från olika faror?
Visst är det ännu ”bättre” för berättelsens utveckling, om bägge föräldrarna är döda, som i fallet med Harry Potter, Anne på Grönkulla, Pollyanna, Heidi, Lilla prinsessan, etc, o.s.v. Barnet kan då växa upp snabbare. Föräldralösa framkallar dessutom sympati hos läsaren. En död mamma är det sorgligaste barn kan föreställa sig och därför måste det gå bra för den huvudpersonen utan mor. Inte minst flickor har i barnlitteraturen varit föräldralösa, eftersom då förmodat dubbelt svaga. Vilket berättelsen ofta ska motbevisa.
Det kan i ungdomsromaner även handla om barnets frigörelse från en förkvävande mor till övervakare, framhåller Åström. ”Mammans frånvaro ger tonåringen en möjlighet att skapa sin egen identitet” (a a:81). Mamman hotar tonåringens psykologiska utveckling. Eller så anses en kvinna inte kunna uppfostra en pojke till man. Pojken riskerar att bli ”feminiserad”, om modern har alltför stort inflytande över honom. Det paradoxala sägs vara fallet, att moderskapet på film uppvärderas, medan modern nedvärderas (a a:82).
Tveksamma slutsatser
Nedvärderas eller marginaliseras verkligen modern i barnfilmerna? Jag menar förstås att denna slutsats är ytterst tveksam och att moderskap respektive en konkret, specifik mor åtminstone sett med barns ögon inte går att separera. Dessutom att det är viktigt, som även Åström ovan antyder, att ta i beaktande om barnet är en flicka eller pojke, samt befinner sig i vilken ålder. Min följdfråga lyder emellertid: Blir också flickan ”feminiserad” av modern – eller kanske tvärtom ”maskuliniserad”? Behövs kanske en far eller friare, för att bekräfta hennes ”kvinnlighet” och ”göra kvinna” av tonårstjejen?
Därtill har jag alltsedan min bok Varför är Disney så populär? (Rönnberg 1999) hävdat att det i grunden rör sig om en och samma mamma, fast i olika faser av barnets växande. För det lilla barnet oavsett kön är modern snäll, för tonårsflickan ofta en snygg ”häxa” till kon-kurrent eller övervakare och för den (halv)vuxna kvinnan en stödjande, rundnätt mormors-typ i feförklädnad till exempel – som för några år sedan alltså var ”häxa”! Dessutom att de kvinnor som inte är mammor ofta framställs som onda barnhatare, som drottningen i Snövit, onda fen i Törnrosa, Cruella, Medusa, Ursula. På senare tid har till exempel Gothel till-kommit i den kategorin.
Åström tillstår förvisso att moderns tidiga död i filmerna gestaltas som en tragisk förlust, men att saknaden och sårbarheten bara är övergående. Mammans frånvaro anses ”försum-bar”, vad gäller barnets identitetsutveckling. Föräldrasubstitut träder in, särskilt pappan, åtminstone om barnet är en pojke (a a:83). Fäders död, som i Lejonkungen, sägs däremot bli ett ”trauma som genomsyrar hela filmen”. Detta är dock enligt min mening mycket specifikt för just denna film. Åström glömmer i det fallet också att nämna att sonen Simba fås att tro att han själv bär skulden till faderns död. ”I film efter film kommuniceras således budskapet att det till en början kan vara jobbigt att förlora sin mamma, men att en bra pojke reder sig själv med hjälp av faderssubstitut” (a a:84) – eller med pappas bistånd.
Tonårsflickor blir däremot tydligen bångstyriga för att mammorna inte finns till hands, inte därför att tonåringar generellt brukar vara besvärliga (a a:84). Ariel och Jasmine sägs vara ”svårhanterliga”, då bara en mamma skulle kunna ”bemästra” dem – som nu alltså inte finns till hands. Tjejerna ska dock inom kort ”underordna sig sina makar” (a a:85).
Frånvarande fäder har ju de senaste decennierna kritiserats, men när de tar sitt ansvar är tydligen inte heller det bra. Ofta är de dock alltför krävande och åtminstone pojken måste kämpa för att få faderns godkännande. En ny mansroll sägs bygga på att ”mamman margi-naliseras eller helt utraderas” – till exempel dör. Änklingarna får äntligen en chans att bli bättre pappor. Det ”verkar inte finnas utrymme för både mamma och pappa”, skriver Åström (a a:85). Mammans död är ”inget problem” (a a:86). Så är det i själva verket bara i några få filmer.
”Funktionell modersfrånvaro” som godhetens avstamp
Nästan alla berättelser inleds med en brist eller ett skurstreck som måste åtgärdas eller mildras, konstaterade redan 1928 Vladimir Propp (1958). I Disneyfilmer är denna brist ofta moderns frånvaro, eller en skurks dödande av en djurmamma. Mot Åströms tolkning kan man ställa exempelvis den italienske animationsexperten Luca Raffaellis (1997:116-117). Denne har framhållit hur hos Disney ”det goda utgörs av sin frånvaro”. Moderns frånvaro till exempel, eller avsaknad av goda föräldrar överhuvudtaget.
Disney pekar däremot alltid ut var ondskan är. Den måste vara närvarande för att det ska bli intressant eller till och med spännande. De onda figurerna är de som försöker kontrollera världen och bestämma över andra. De gör livet miserabelt för de försvarslösa och är de enda sanna ”fadersfigurerna” i dessa filmer. Raffaelli fokuserar med andra ord på de auktoritära figurernas funktion i intrigen, snarare än på deras kön och titel.
Fäders auktoritet är enligt honom ovanlig i Disneyfilmerna, ”i vilka fäder knappt någon gång spelar en avgörande roll”. I Pinocchio har vi en misslyckad fadersfigur, i Askungen är Kung-en, d.v.s. fadern till Askungens blivande gemål, en komisk och löjlig karaktär. I Bambi är fadern länge bara en legend och avlägsen, i Askungen en clown, i 101 dalmatiner en timid excentriker. I mer sentida filmer som Tarzan är Janes far komisk, likaså Jasmines i Aladdin och Belles i Skönheten och odjuret.
Småbarnsföräldrarna
När filmernas fokus läggs på barnets unga ålder, särskilt spädbarnsåldern, är mödrarna ytterst närvarande, kärleksfulla och kämpande. Fru Jumbo, Bambis mor, Duchesse i Aristo-cats, gorillan Kala i Tarzan kämpar för sina barn. Adoptivmamman Kala är den kanske mest omtänksamma och uppoffrande av alla Disneyföräldrar och bistår för en gångs skull, och som enda kvinna, sin adoptivson ända upp i vuxen ålder. Går vi som Åström bortom Disney & Pixar, uppvisar animationsfilmen många för sin barn hårt stridande mödrar. Jag skulle även framhålla skälet till att modern i Ice Age (2002) drunknar: efter att ha hoppat i vattnet och på så sätt räddat sin lille babyson Roshan. Således som motsatsen till allt tal om passiva kvinnor och aktiva, modiga män.
Exempelvis musmamman Fru Nihm i Brisby and the Secrect of NIHM/Brisby och Nihms hemlighet (1982, Don Bluth), som i stort sett egenhändigt räddar mössen. Eller ta The Land Before Time/Landet för länge sedan (Don Bluth, 1988) med dess modiga mamma, som strider för sin son och dennes vän, när en stor T-Rex attackerar dem. Sonen Lillefot hittar den döende modern (i en ännu mera tragisk scen än i Bambi och Lejonkungen som säger åt honom att lita på sin intuition. Långt senare (i en scen som Lejonkungen ska låna om sex år) följer Lillefot ett moln som liknar modern till slutmålet Stora Dalen, där han återfinner sina morföräldrar. En frånvarande mor kan också vara högst närvarande…
Tonåringarnas föräldrar
Med föräldrarna till tonåringarna förhåller det sig förvisso en aning annorlunda, då deras mödrar onekligen är döda. Ariel, Belle, Aladdin & Jasmine, Pocahontas, Quasimodo, Tarzan & Jane, Remi (i Råttatouille), Milo & Kida (i Atlantis) får stångas mot sina fäder eller fa-derssubstitut. Mulán delar, trots att hon har en mor som dock knappt syns till i filmen, ändå med de övriga unga kvinnorna i huvudroller detta att de alla fostras av ensamstående fäder. När de unga kvinnorna saknar mor, behöver de inte konkurrera med henne i skönhet (det är ju livsfarligt att vinna, lärde de sig av Snövit) eller i godhet. Att de är moderlösa gör det också lättare att lyfta fram deras ”moderliga” sidor och deras oberoende, då fäderna antingen är alltför dominerande (Ariel, Pocahontas), skröpliga (Mulán) eller löjliga (Belle, Jasmine, Jane).
I de övriga filmerna med tonårskillar/unga män får tonårstjejerna/de unga kvinnorna även fungera som ”mödrar” till sina (ofta lika föräldralösa) pojkvänner/blivande makar: Belle får lära upp Odjuret, Pocahontas har samma funktion för John Smith, Esmeralda likaså för både Quasimodo och kapten Phoebus i Notre Dame-kyrkan, Meg för Herkules, Mulán för kapten Li Shang och Kida för Milo. Redan Snövit tränade ju på denna roll med de sju dvärgarna, fast inför sin relation med Prinsen.
Hur är det då med de av ynglingarnas närvarande fäder, som inte är komiska eller svaga? Ibland är de rätt hårda patriarker, som Pocahontas far, eller Tarzans fosterfar Kerchak. Zeus är emellertid en mer godmodig typ. De är dock alla snällheten själv, i jämförelse med Stromboli i Pinocchio – för att inte tala om den vidrige Frollo, styvfadern i Ringaren i Notre Dame.
Disneys/Pixars påstådda symboliska ”modersmord” har dessutom minskat det senaste de-cenniet, i och med filmer med ”giftasvuxna” tonårstjejer såsom Tiana i Prinsessan & grodan och Merida i Modig, även om de bägge sistnämnda har sin beskärda del av tonårsuppror. Tianas mor i Prinsessan & grodan stöttar emellertid hela tiden sin halvvuxna dotter. Merida i Modig är förvisso ”pappas flicka”, men inser till sist att hon inte alls hatar sin mor. När flickan var liten hade hon enligt typiskt mönster en god relation även till mamman. Här har vi för en gångs skull förhållandet mellan tonårstjejen och mamman i centrum, utan att fadern för den skull framställs som löjeväckande. Nya teman har också tillkommit, såsom gott systerskap mellan föräldralösa syskon (Frost) – utan styvmor.
Vad är förklaringen till missuppfattningen? Minnesluckor?
Någon ”symbolisk utplåning” av mödrar existerar inte i animationerna för barn. Åströms slutsats om filmernas budskap, ”mammor är inte nödvändiga för ett barns uppväxt och mognad, tvärtom är de skadliga” (a a 93), stämmer helt enkelt inte. Mödrar framställs som ytterst viktiga i sina barns liv och saknas djupt i de filmer där de dör. Då träder oftast goda adoptivmödrar in. De som inte är goda moderssubstitut, utan onda styvmödrar, är inte sällan filmens skurkar. Detsamma gäller för onda styvfäder. Vi bör inte förblindas av alla nya ”post-feministiska” fäder och glömma alla patriarkala förtryckare.
Men hur kan så många vara ense om ”den nästan totala frånvaron av mödrar” i Disneyfil-merna? Kanske för att man har dåligt minne och att det är just i flera av de senaste decen-niernas animerade långfilmer med en tonårstjej som protagonist, eller en yngling och en tjej i delad huvudroll, som mödrar onekligen saknas och fäder förekommer.
Det vill säga: när Disney har försökt rätta sig efter den feministiska kritiken mot ständigt manliga huvudrollsinnehavare och kvinnor som enbart mödrar… Som jag brukar säga: Disney har alltid ända bak, hur filmbolaget än vänder sig.
Att avsaknaden av fäder tydligen inte märks lika lätt, trots att dessa enligt min uträkning till och med aningen oftare inte syns till i filmerna, är i sig ett belägg för mödrarnas stora betydelse och framträdande roll.
Referenser
Dworkin, Andrea: Woman Hating, New York: Plume 1974
Propp, Vladimir: Morphology of the Folktale , Austin: University of Textas Press 1958
Raffaelli, Luca: Disney, Warner Bros. and Japanese animation. Three world views, sid. 112-136 i Jayne Pilling( red): A Reader In Animation Studies, London: John Libbey 1997
Rönnberg, Margareta: Varför är Disney så populär? De tecknade långfilmerna ur ett barnperspektiv, Uppsala: Filmförlaget 1999
Åström, Berit: Döda mammor och ensamstående pappor. Föräldraskap i tecknad film, sid.79-98 i Karin Lövgren (red): Att konstruera en kvinna. Berättelser om normer, flickor och tanter, Lund: Nordic Academic Press 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar