måndag 8 augusti 2016

Lilla Hjärtat-skandalen – ett antirasistiskt självmål. Dessa vuxna har mycket att lära av förskolebarn

Den största skandalen någonsin – och samtidigt det sorgligaste kapitlet – i svensk barnkul-turhistoria är den fyra måna­der långa kampan­jen hösten 2012 mot Stina Wirsén och hennes svarta bok- och film­figur Lilla hjärtat (LH). Diskussionen om epoker i svensk bilderboks-historia kommer i framtiden att föras i termer av f.LH och e.LH. 

Till reella rädslor som dem för terrorism lades de följande åren även konstruerade sådana, avseende hur etniciteter ”får” respektive ”inte får” gestaltas. Jag har själv personligen hört fem blonda och blåögda svenska illustratörer oberoende av varandra säga att de inte längre vågar gestalta svarta karaktärer, p.g.a. risken att på något sätt göra fel.

Bannlysningen 2012 av det svarta fabeldjuret byggde på en oförmåga att tolka bilder för barn och ovetskapen om innebörden av kontext, trots att ett par bildprofessorer var aktiva i debatten. Inte minst vittnade förkastelsedomen på ett monumentalt ointresse för de tilltänkta barnmottagarnas synsätt och intressen. Tydligen även på okunskap om hur rasism uppstår. 
      
Dessa vuxna, inklusive de svarta vuxna som sade sig värna om sina barn, hade vad Daniel Hade kallar en ”turistblick” (1997:236) på barnfiguren och på multikulturalism. De såg i figuren en förnedrande gestaltning av ett svart barn från 1900-talets början. Aidan Chambers (1985) har påpekat att barn måste bli ”fogliga läsare” (”yielding readers”) som rättar sig efter boken, snarare än förvänta sig att boken ska förändra sig så att den passar barnen. Min fråga rör här, om inte också vuxna skulle kunna tänkas bli lika förstående eller positivt inställda läsare av barnböcker, som författare ber barnen om att vara.

Det är hur som helst dags för en tillbakablick och första utvärdering av vad kampanjen egentligen ledde till. Det ska jag ägna den närmaste månaden åt.

Hur en handfull aktivister kidnappade en kulturprodukt för barn


Nej, ingen enda i debatten brydde sig om barns tolkningar, utan de avsedda mottagarna var en bisak när ett dussin aktivister ville få upp rasismen i det svenska samhället på agendan. Förvisso nödvändigt, men detta var totalt fel sammanhang. ”Adultonormativitet” kallar jag denna föreställning om att vuxnas tolkningar och intressen ska äga ­företräde även i fallet med småbarnsfilm. Barnen, de tilltänkta filmåskådarna, fick aldrig komma till tals. 

Jag har dock vänt mig till 156 barn i åldern 2-9 år för att efterhöra hur de tolkar den lilla svarta figuren (Rönnberg 2013 + 2014a). Och ställt deras syn mot bl.a. de 40 föräldrar som (på svt:s debattsajt 23/11-12) kom med ett upprop om självcensur och önskade sig ett censuringripande även från svt:s Barnkanalen, d.v.s. att inte sända Wirséns film Liten skär och alla små brokiga. Detta har mycket riktigt ännu inte skett.

Nittio procent av förskolebarnen ser Lilla Hjärtat som ett djur bland andra jämnstora och jämnåriga djur, t.ex. en mullvad eller nyckel­piga. Med andra ord inte som någon gestaltning av ett svart barn. De lilla fåtal som gör det, är ändå överlag gillande. De vuxna tyckte sig däremot se samtliga figurer utom den svarta som antropomorfiserade (d.v.s. förmänskligade) djur. En svart människa som leker med djur uppfattades i sig som en förvärrande omständig-het, då det påstods göra det svarta barnet som liktydigt med djur. Djuren var enligt deras vuxna logik således att betrakta som människor, ”människan” däremot som ett djur. Den tilltänkta mottagargruppen borde äga tolkningsföreträde, varför jag tar barnens uppfattning såsom varande den korrekta.

Det antirasistiska nätverket bakom aktionen använde helt enkelt den svarta figuren som en trojansk mullvad för att komma in bakom skyddsmuren runt de svenskar som hade skuld-känslor i och med anklagelserna för att hysa rasism. Här agerar emellertid barnen som pojken i Kejsarens nya kläder, men ropar nu indirekt om Lilla hjärtat ”Men det är ju inget svart barn!”. För döva öron.
       
Jag har analyserat ett hundratal inlägg i ämnet i tidningar, radio, tv, samt över 700 ”kom-mentarer” på olika webbsidor, bloggar, facebook och kvitter­grenar, dit den inledande diskussionen snabbt spred sig likt ett Internetvirus (Rönnberg 2013). Mediedrevet rör sig i pressen om sju olika, delvis motsatta, teman – i en och samma strid… Min bok om debatten dokumenterar samtliga inlägg dag för dag, för framtida forskning att förfäras av (dock inte alla anonyma nätreaktioner). Här ska jag istället fokusera barnens fantastiska tolkningskom-petens jämfört med den blindhet som de vuxna uppvisade. Med andra ord lyfta fram den potential till att berika samhällsdebatten som redan förskolebarn besitter, om nu bara någon ville lyssna på dem.


Anti-Lilla Hjärtat-kampanjen 2012


Få kan väl ha und­gått den fyra måna­der långa kontroversen hösten 2012 kring Wirséns filmfigur Lilla hjärtat på en affisch för den komman­de filmen Liten skär och alla små brokiga. Jag ska ändå repetera en aning. Vad var det då denna bild föreställde? Jo, fem tecknade figurer, ingen högre över marken än en orm stående på svansspetsen. Ingen till synes större el­ler nämnvärt äldre än någon av de övriga. En av dem var dummare än de övriga: den vita Liten skär.
       
Alla fem var de djur­lika, tre av dem möjligen något mer så än de övriga två. Dels den krypan­de, snarare än ringlande, kärlekstörstande ormen döpt till Mask. Dels Bosse och Ruta, enligt de fles­ta ut­tolkare poj­kar med kanin­lik­nande respektive kattlik­nande öron, som kanske tyder på att dessa blivan­de män är djur, till skillnad från de – med vuxna ögon sett – tyd­ligen aningen mer människolika svarta Lilla hjärtat och vita Liten skär, som ter sig som varandras negativ. 
      
Ingendera av de bägge sistnämnda har några ytteröron, vilket är deras främ­sta olikhet gentemot Bosse och Ruta. De ”öronlösa” har dessutom hårpryd­na­der, vilket fått många att tolka dem som flickor. Enligt de flesta barn rör det sig om en stor rosa rosett fäst någon­stans i bakhuvudet på den vita karaktären, respektive om röda hjärt­formade rosetter i flätorna på den svarta figuren. Enligt andra barn förestäl­ler de sist­nämnda attributen snarare ett diadem med hjärtan på. Vissa vuxna har trott att rosetten bak i huvudet föreställer två öron. Var får vuxna allt ifrån?!


Barnens tolkningar av fabeldjuren


Vad anser då den tilltänkta publiken om dessa figurer? Filmen var ju främst riktad till 1-3-åringar. Låt oss ändå ta del av vad barn i åldern 2-9 år har att säga om de brokiga karaktä-rerna, för att se när barns tolkningar börjar bli ”vuxna”. Uppfattning­ar­na bland samman­lagt 156 barn (varav minst 22 av ”icke-svensk” ursprungs­etni­citet och alla 156 spridda över hela södra halvan av landet) om de fem animerade figurer­na har insamlats av mina studenter, men till­vägagångs­sätten har varie­rat något. Framställningen tillåts här bli ytterst detaljerad, som mot­vikt till att barns synsätt och tolkningar annars alltid lyser med sin frånvaro.
       
Den kritiserade affischen var ju en stillbild av fem dansande och musicerande kamrater. De yngsta (46 stycken i åldern 2-5 år) fick i februari och mars 2013 i hemmet, förskolan eller på bib­lio­teket på datorn se en stillbild med de fem animerade figurerna, eller så ta del av bilder-na i två bilderböcker med samma figurer. 

De 110 skolbarnen (i för­sko­leklass eller årskur­serna 1-3, d.v.s. 6-9 år gamla, studerade i maj samma år) befann sig i mysrum i ­sko­lan, fritids­hemmet eller hemmet och såg (i grupper om 2-6 ele­ver, undan­tagandes en årskurs 1 med 10 respektive 11 barn samtidigt) trailern på dator eller projicerad på stor duk mellan två och nio gång­­­er, beroende på hur ofta de själva bad om att få se om trailern (i några fall visad såväl med som utan ljud). Trailern kan ses på http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/1131

Barnen uppmanades berätta om vad de såg, vilka figu­rerna var, ibland (i fallet med trailer och bilderbok) vad som ägde rum eller vad de fem karaktärerna gjorde, samt vad barnen själva tyckte om det som de såg. En del talade redan under själva tittandet, men fram­för allt efter visning­ar­na, som var och en inklusive samtalen varade i upp till 20 minuter. En flicka i andra klass hade redan sett hela filmen på biograf. Tre barn visade att de kände till någon av böckerna från 2010-2011, med exakt samma karaktärer som filmen förevisar. 


2-3-åringar (18 st)


Ingen av de yngsta tolkar figurerna som föreställande människor. Lilla hjärtat är enligt dem en mull­vad, ”pengvin”, björn, skalbagge, varg, ”gubbe”, ett troll, Barba­ma­ma, ”då Barba­skön var bebis, med napp i mun­” eller Pingu. Eller så kan barnet inte ge nå­got svar. Den animerade Pin­gus näbb liknar sedd framifrån ibland när den ”tutar” onekligen en röd liten mun. Pingvinens vingar och fötter påminner likaså om Hjärtats. De övriga fyra fi­gu­­rer­na är enligt småbarnen vargar, kaniner eller ”monsterkaniner”, orm, mask, eller så svarar barnet ”vet inte”. Pojkarna tycks överlag mena att alla djur utom Liten skär är pojkar, fast en av dem menar att även Lilla hjärtat är en djurflicka. Flick­orna ser en mer ”rätt­vis” represen-tation, med lika många av bägge könen.


4-5-åringar (28 st)


Lilla hjärtat anses enligt dem i denna åldersgrupp t.ex. vara ett lamm (av den som känner till "Baa Baa Black Sheep”), en björn, nyckelpiga (kanske influerad av den prickiga klädseln), varg. En grupp från Gävleborg me­nar t.o.m. att samtliga fyra benförsedda fabeldjur är vargar, för­mod­ligen påverkade av en dominerande pojke såväl som av den aktuella lokala tidningsde­batten om varg. Några av barnen talar också om både Lilla hjärtat och Liten skär som en docka. 

Hjärtat är nu emellertid en män­ni­ska enligt fem barn (samt­liga flickor) med icke-svensk ursprungsetnicitet i en inter­na­tionell förskola, som be­to­nar mångfald och olika länders traditioner. Dessa flickor i sydligaste Sverige tycker sig se ”en poj­ke” (kine­sisk bak­grund); ”en flicka... en del är vita, en del är bruna” (amerikansk-svensk); den ”ser ut som en männi­ska” (tan­zanisk); ”en­ brun baby” (indisk); ”en baby” (kinesisk). (För mer om de bägge yngsta grupperna, se Rönnberg 2013.)


6-7-åringar (63 st) 


Ju äldre barnen är, desto oftare uttyds figurerna som människor, även om det fort­farande är mycket ovanligt. I denna åldersgrupp tolkas Lilla hjärtat, förutom som ”kanske tvättbjörn?”, t.ex. som varg, räv, gosedjur eller (precis som Liten skär) som en docka. En grabb tycker sig i Hjärtat se en ”hund med blommor i håret”. En pojke som är adopterad från ett utomeuro-peiskt land upplever den svarta figuren som ”en människa”, ytter­ligare två barn talar om en baby respektive tjejbaby. 

Tre 7-åringar strider om huruvida Lilla hjärtat ser ut som en rånare med rånarluva, vil­­ket en flicka tycker, eller som en av pojkarna menar: att det är ”en ninja med en ninjamask” och håret är ”samu­­rajsvärd”. En annan 7-årig flicka tycker sig på Hjärtats huvud se ”ett dia­dem med hjärtan”, till skillnad från en jämnårig tjej som inte vet vad det är för en figur, men tycker att ”dens hår ser ut som kor­­var!”
      
En pojke på 6 år frågar om Lilla hjärtat är arg, eftersom den är svart i ansik­tet. Han tycker att figuren ser läskig ut. Hans 8-årige storebror förklarar att karaktären är ”från ett annat land. Eller kanske den är arg...?”. Efter den andra uppspel­ning­en av trailern säger 6-åring­en: ”Nu såg den inte arg ut.” Storebror tycker att ”masken ser yr ut [p.g.a. att] det är en snurr ovan­för huvudet. Så känns det att vara yr. [..] Ja, sen brukar man rita så, när nån är yr, också”. Strecken runt fötterna på de andra figu­rerna kan dock även lille­­bror tolka: ”Dom dansar! Man ser att dom snurrar. Eller man vet det.” Store­bror: ”Ja, man ser det, för dom rör sig runt, runt.” 


8-9-åringar (47 st)


Enligt andra- och tredjeklassarna är Lilla hjärtat (precis som Liten skär) en ”docka”, eller så en ”gubbe eller nåt”, ”en blomma som är en flicka”, en oklar ”färg­nings­sak”, en ”kille”, en ”flickapa”, ”fin med pippilotter i håret”, en ”tjock bebis som mest skriker... och ganska ful med”. Två tjejer med fantasi (i olika grup­per) talar om en ”monsterpojke” respektive en ”liten marsianpojke med an­ten­­­ner”. En 8-årig grabb anser den svarta figuren vara ”från ett annat land”. Övriga ser olika djur.
       
Två 9-åriga tjejer menar också att Lilla hjärtat är ”utländsk”, men det örat vill 7-åring­arna i samma grupp inte lyssna på. En av de 9-åriga tjejerna tillägger att karak­tä­rerna är ”henar”, det vill säga de har inte någon uttalad könstillhörig­het: ”De är mapaor, hälften mammor och hälften pappor.” Nioåringen associerar till en annan film där karaktärerna letar efter sin ”mapa”. Den andra flickan på 9 år springer iväg och hämtar en bok som de läst och disku-terat i klassen och som hon vill visa studenten: Kivi och monsterhund, där alla karaktärer benämns som ”hen” och uttrycket ”mapa" just förekommer: ”Man vet inte om Kivi är en pojke eller flicka”.
       
Den andra 9-åriga flickan menar att filmsnutten påminner om Vem?-böcker­na, som hon tror har gjorts av samma person som gjort filmen, efter­som ”det är sam­ma figurer”. (Härvidlag har hon ju helt rätt.) Barnen påstår att i de böckerna vet man inte heller vilka som är flick­or respektive pojkar. En yngre flicka (7 år) anser dock att Liten skär är en (djur)­flicka, på grund av att hon är rosa. Fast de båda 7-åriga pojkarna menar att ”Bosse kan vara en tjej och Liten skär också, men de andra är pojkar”. En av grabbarna tillrättavisar den yngre flickan och hävdar att även pojkar kan ha rosa. 

       

Av hon- eller hankön?

       
En 6-årig pojke i en annan grupp associerar likaså till Vem?-böckerna och Vem?-filmerna och undrar vart ”fågeln” i dem tagit vägen. Inga vuxna kritiker har upp­visat någon motsva-rande medvetenhet om intertex­tuella referenser eller queera genustolkningar. Den ameri-kanske ”experten” John Jennings anser i sitt upprop mot figuren (se DN 22/11-12) att fram-ställningen av Lilla hjärtat är en bild av en flicka och en ”blatant attack on the psyche of young children, especial­ly the development of the self-esteem of young girls of African descent”. Några små­­­­­­­­ svenska poj­kars psyken tycks snarare vara ”befriade”.
       
Också bland ”skolbarnen” upplevs Ruta som väldigt perifer. Enligt de få som uttalar sig om dess genus, rör sig figuren om olika slags pojkdjur, eftersom brunt är en (enligt barnen ful) ”pojkfärg”. En 8-årig flicka är dock något mer utbrode­­­ran­de om ”boven Ruta med ögon-bindel”: ”Det är en uggla och två kaniner, en har en så’n där mask i ansiktet och den är kanske dum, typ. Det är nog också en kille!” 

Fyra barn i 8-9-årsåldern, jämnt könsfördelade, funderar kring karaktärernas kön och genus på detta vis:

-Lilla skär! Hon var med... [den vuxna frågar ”Är det en hon?”]
-Ja, ehhh….att skär….man kan se det på henne, hon beter sig som en skär... tjej.
-Nä! Hon beter sig som en kille [barnet säger trots allt hon beter sig som en kille…].
-Det är en hon. Hon hade en rosett!
-Men killar kan också ha en rosett!
-Han har ros…..hon hade rosa!
-Min brorsa har….rosa är hans favvofärg.
-Ja, men är dom rosa kaniner?
-Det var också tre andra! [påminner den vuxna dem om]
-Det var en kanin….ehhh….de var nån…..
-En konstig gubbe som hade svart.
-Det är ett barn, ingen gubbe.
-Det är en figur.

Tre tjejer i årskurs 2 diskuterar livligt fram och tillbaka på detta vis: ”Ka­ni­­­­­­­­nerna är tjejer”, ”Marsvinet är en kille”, ”[hon] är en tjej, för hon [d.v.s. Lilla hjärtat] har hjär­tan i håret och klänning!”, ”Nej, det är en kille!”, ”Men nej, inga killar har klän­ningar”, ”Jo, det ÄR en kille!”, ”Nej, inga killar i hela värl­den har klän­ning­ar”, ”Det kan vara en fleece”, ”Ja, det är nog en fleece..”. Dis­­­­pyten om vem av figu­rerna som är kille och vem som är tjej fortsätter, men de kommer inte rik­­tigt fram till någon överenskommen könsbestämning, utan halkar istället in på vad karaktä­rer­na gör och deras röster: ”Alla låter som instrument!” 
     
Den vuxna studenten frågar avslutningsvis: ”Vem skulle ni vilja vara lik (eller: som)?”. Flickorna ropar i munnen på varandra: ”Hon!”, Hon!”, ”Den!” och pekar samtli­ga på Liten Skär. Sedan ändrar de sig lika snabbt: ”Nej, hon!”, ”Ja, hon!”, ”Den är jag!” Nu pekade de alla på Lilla Hjärtat och menar alla tre att de vill ”vara” den svar­­­ta figuren. Efter en liten stunds diskussion fram och tillbaka bestämmer de att en av dem ”är” Bosse, en av dem ”är” Lilla Hjärtat och en av dem ”är” Ruta. Ingen vill nu längre ”vara” den vita Liten skär. Kön är för dem här uppenbarligen viktigare än ras, men rosa är tydligen alltför tje­jigt.
       

Vad tror ni filmen handlar om?


Två flickor och en pojke i tredje klass funderar tillsammans på detta vis, uti­­från trailern för Liten skär och alla små brokiga:

-Det jag tänkte först på var disco! Jag tror det var så att dom mörkare [katten Ruta och Lilla hjärtat] hade mörkare ljud och dom ljusa hade ljusare... Kaninen Bosse hade den ljusaste rösten. Och masken hade mörkare... Och Liten skär hade jätte­ljus röst. Den där bruna katten lät bara så här ...ahhh... [imiterar] Dom kommer att sjunga... hela dan! Först trodde jag kaninen och den svarta var sjuka, för dom hade prickar och så... [Pojke]

-Dom var högljudda! Hon, den där lilla tjejen var festlig! Dom andra var prickiga och så...  Jag tänkte också på att dom var lite bråkiga.. Dom såg lite arga ut, den mörka i alla fall. Jag tyckte först det var en orm... och sen sa dom mask.. Masken såg ut som en snäll orm... Lilla hjärtat såg ut som en bov. Jag tyckte mest om kaninerna! Därför att den där lilla rosa, den var lite försiktig och så... [Flicka 1]

-Flicka 2: Den lilla ormen eller vad det var, den var ute på promenad…[fnissar]! Det var en påhittig saga! Jag blir glad när jag ser det... Ja, den mörka såg lite arg ut och den var ful också. Jag tyckte det var lite äckligt när dom spottar… [avser ”ljudstrecken” i bild] Jo, men det kom nåt när de lät... Det verkar inte som dom kan prata... Den [lilla hjärtat] ser ut som en bov som har tagit en massa hjärtan. (Flicka 2)


I en grupp om sex barn i tredje klass (alla etniskt svenska, fast skolan har två svarta lärare och ett barn har ett utlandsadopterat syskon) utspelade sig en kon­ver­sation som utgår från att figurerna i trailern är ”två killkaniner, en tjej­kanin och en bebis från Afrika”. Figurerna tros vara cirka 3 år och tjejerna menar att ”dom är inte fattiga och inte rika, för dom hade ingen-ting med sig till att leka med som till exempel spel eller andra leksaker”. Killarna säger att de inte är säkra om figu­­rerna är kaniner eller barn. De tycker att de verkar fattiga, men glada. Dessa 9-åringars tolkning liknar allra mest de vuxna kritikernas, även om eleverna för den skull inte är kritiskt inställda till gestaltningen.
          
Efter att ha sett trailern en andra gång, ändrar sig tjejerna och säger då ”dom är faktiskt barn och inte kaniner”. Efter en tredje och sista titt, menar killarna att ”barnen är från Sverige fast de har olika hudfärger. Musiken var busig och den gör hela filmen busig”. Tjejerna hävdar fortfarande att barnen i filmen är från oli­ka länder och att ”barnen är vän­ner och dom leker tillsammans, både killar och tje­jer”: ”En Liten skär som är nor­mal och de andra tokiga, men dom kommer bra över­­ens. Alla kan vara vänner, även om dom är olika.” (Det visar sig att de upp­­­fattat spea­­kerns ”brokiga” som ”toki­ga”.) 

Barnen talar om vänskapen figurerna emellan och att man inte behöver ha många och dyra leksa­ker för att ha roligt och hänvisar till barnen i filmen som bara hade masken, men ändå hade mycket roligt och var glada med den. De säger också att det är roligt att leka många killar och tjejer tillsammans.


Berättelsens ”budskap” begrips senast i 6-årsåldern


Bara 21 av 156 barn uppfattar den svarta figuren som en människa och endast fem av de 46 barnen under 6 år, d.v.s. tillhöriga filmens potentiella huvudpublik, gör det. Oftast är denna människa då enligt uttolkarna fråga om en baby. Av dem som upplever Lilla hjärtat vara ett svart barn, är cirka hälften av ”icke-svensk” ursprungs­­­et­ni­ci­tet. Ingen av dem som tycker sig se en människa är för den skull direkt ogillande. I stort sett samtliga barn (148 av 156) rea­gerar positivt på figu­rerna, med skratt, glada miner, dans eller verbala lovord. Några ser i Lilla hjärtat emellertid en ful eller dum figur, en bov kanske?
      
Barnen kan inte sägas utmärkas av något utpräglat genustänkande, än mind­re av ett rasistiskt dito. Det är i de allra flesta fall först på direkta frågor om figu­rer­nas kön, som detta ens omnämns. Tillfrågade om hur barnen kan veta vilket kön det rör sig om, nämns (särskilt av flickorna) kläderna eller klädernas färger, eller så säger de att de ”bara vet”. Men även röster och handlingar kan signa­lera kön. Bosse är enligt en 8-årig tjej en kille, för att ”Den prickiga kaninen snurrar öronen, det brukar inte flickor göra”! Lilla hjärtat uppfattas dock lika of­ta vara pojke som flicka och upplevs av vissa pojkar som ”cool” – och tolkas kanske just där­för som pojke? Överlag tycks kombinationen av kletig mask/orm, plus tolk­­­ningen av or­det ”brokig” så­som ”bråkig”, göra att särskilt pojkar uppfattar alla utom den ”lilla” och ”tys­ta” Liten skär som killar... Killar gillar ju som alla ”vet” det äckliga och farliga.
       
Barnen tolkning av trailern och bilderböckerna styrs delvis av det verbala, men ord som ”brokig” liksom ”skär” är uppen­barli­gen en aning gammaldags. Ingen enda av dem vet vad brokig betyder, men i detta fall blir feltolkningen av ordet till­­­­sammans med bilderna faktiskt en fördel: ”brokig” = ”bråkig” tolkas som bu­sig, vilket uppskattas. Flera av dem kän­ner däremot till prono­menet ”hen”, liksom ”mapaor”, eftersom man i skolan nyligen läst Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons barnbok Kivi och monsterhunden (2012).
       
Att det rör sig om en film för de allra yngsta, dessutom med ett multietniskt och anti-exklu-derande bud­skap, begrips som nyss framgick åtminstone av människor i 6-9-årsål­dern. Två första­klassare säger exempelvis: ”Dom är nog kompisar!” Pojken menar sedan att den lilla nog är någons lillasys­ter eller lille­bror. Flickan tror att de leker och har kul till­­­sammans och är glada för att de är bästa kompisar. Merparten barn över 5 år utgår från att de fyra karak-tärerna är bästa vänner, som efterhand blir fem när masken/ormen dyker upp.
       
En flicka i andra klass konstaterar likaså: ”Det är en barnfilm. Dom här (hon pekar på figurerna) är kompisar. Och alla ska vara sams.” Eller uttryckt av en pojke i tre­­d­­­je klass: ”Dom var jätteglada, för masken var deras nya vän för evigt.” Eller ta denne 8-årige pojke i en annan grupp: ”Sen hade dom kalas. Alla var med på ka­­las. Det var ingen som inte fick dansa. Dom dansade tokigt.” Dessa barn har alltså enbart tagit del av trailern, men drar ändå riktiga slut­satser beträffande hela berät­tel­sens ”budskap”, om nu upphovskvinnan Wirsén (eller undertecknad) får utgöra facit.
       
”Det multikulturella”, eller allmänt inkluderande, budskapet inläses alltså senast i 6-7-års-åldern, även om denna insikt verkar ha avtagit bland många av de kriti­s­ka vuxna. Det är troligt att mångfaldstemat och betoningen av kamratskap begrips ännu tidigare, även om det ej verbaliseras. Detta har dock inte specifikt undersökts i denna studie, utan är här ett ”oav-siktligt” sidofynd, tillkommet på barnens eget initiativ och enbart uti­från en cirka minuten lång trailer. Hade barnen sett hela filmen, hade sanno­likt alla upptäckt detta tema, inklusive 2-3-åringarna. 

Eleverna relaterar uppenbarligen berättelsen till ett vanligt tema i småbarnsböcker, eller så till egna erfarenheter av att inte få vara med i gänget, medan medlemmarna av det anti-rasistiska nätverket förstås redan är med i olika gäng. Alla figurer var en­ligt barnen glada i slutet: ”Om alla får vara med, så är alla glada”, som en av dem sa. 


Borde jag ha behandlat vuxna antirasister ”som barn”?



Hur kunde fem fabeldjur vara kontroversiella? Jo, på grund av en feltolkning av Lilla hjärtat, gjord av cirka tjugo framträdan­de debattörer i ett nätverk mot rasistiska stereotyper, påheja-de av lika många särskilt engagerade i saken. Fast kan en tolkning vara felaktig? Absolut! Det är idag få som hävdar att barndom levs likadant överallt i världen, men i det­ta fall ansågs enligt kriti­ker­­­na bilden av ett av djurbarnen i böckerna och filmen om och för 1-3-åringar överallt, av alla, i alla åldrar och i alla tider, tydas på exakt samma skadliga sätt. Vilket, som framgått, bevisligen inte var fallet.

Fast åtminstone av alla insatta med svart hudfärg. Därför borde alla andra bli mer insatta. Den svarta figuren sades vara en i 80 år slumrande, men nu åter uppväckt, ameri­­kansk rasis­­tisk nid­­bild som måste stoppas. Tolkad på det viset av en liten grupp vuxna, vill säga. I en svensk barnfilm för de allra yngsta år 2012, till på köpet. Dock tydligen inte år 2010-2011, i exakt samma utformning i bilderböckerna ett till två år tidigare, som hade passerat helt utan kontroverser.
       
Men vem äger en bild och en färg? Om vi, bara för resonemangets skull, säger att Lilla hjärtat trots allt skulle föreställa ett svart barn: är alla avbildningar av svarta amerikanska? Nog borde väl även innebörden av fabelfigurer i helt annorlunda världs­delar och tider kun­na relati­veras kulturellt och historiskt? Med andra ord: betyda olika saker i olika tider och skilda samman­hang? Liksom bedömas utifrån den tolkandes ålder? 

Nej, inte om inflytelserika vuxna får rå­da. Det fick de. I fallet med fabeldjuret Lilla hjärtat togs en liten grupp vuxnas syn­sätt avseende en film och bilderböcker för småbarn för givet och som det enda rätta. Dessa såg ett blackface, en pickaninny, därför skulle alla andra också göra det. USA godtogs som normen för resten av världen av dessa förment ”normkritiska” antirasister och antibarnister.
       
Jag har i över 30 år motsatt mig vuxnas bestämmanderätt beträffande barns favoritberättelser och älsklingsfigurer och hävdat att orden styrs av vuxna, men att tolkningen av bilder­na borde få till­höra barnen – åtminstone om dessa bilder är gjorda spe­ci­­­fikt för dem. Jag har tagit upp kampen för detta mot barnte­ve­che­fer, recen­sen­ter, bibliotekarier, barnboksforskare, mediepro­fes­sorer m.fl. Lika länge har jag pro­­­­­­page­rat för att upplevelsevärdet av kulturpro-dukter för barn en­dast kan bedö­­­­­mas av barn­­­­­­­en själva, alternativt av vuxna betrak­­tas och värderas uti­från barns perspektiv – och med fördel även ur ett barnperspe­ktiv (se senast i Rönnberg 2014b). 
       
Att inte göra det också i detta fall, bara för att några av de tongivande prote­sterande vuxna råkar ha brun hud, vore som jag ser det uttryck för rasism från min sida. Det skulle tyda på att jag betraktar dem med en viss hudfärg eller et­ni­citet som annorlunda, som mindre vetande – ”som barn”, vars okunnighet eller oför­måga jag måste ha överseende med. På grund av min kritiska hållning i boken om debatten, Lilla hjärtat är en mullvad (2013), har jag ändå (av två recensenter som själva dessförinnan var okritiskt inblandande i kampanjen) antytts vara just rasist, eller ironi­sera över dem som det var synd om. Det har aldrig varit min avsikt.        

Man har dock även som blekhyad forskare med viss specialistkompetens rätt, eller rent av skyldighet, att argu­men­tera mot en privilegierad grupp välutbilda­de män­ni­skor oavsett dessas hudfärg. Många av de ledande i kampanjen har pro­fessors- eller doktorstit­­­lar (och hälften är vita) och kunde här, trots avsaknad av relevanta kunskaper, enbart i kraft av sina titlar eller yrken, sin klass­tillhö­­righet och ålder tillskansa sig definitions­monopolet och tolkningspri­­­­vi­­­­le­giet framför inte bara barnen. Detta trots att de tydligen inte förmår se det som de flesta barn ser, nämligen vad den svarta figuren faktiskt föreställer. 
       

Om vuxna kolonisatörers ovilja att förstå bilder för barn


Jag fort­sätter därför att envist hävda att detta är en kränkning av barn, som på­minner om kolonialism. Man har exploaterat en barnfigur och använt den­na för egna, annars i och för sig legitima, identitetspolitiska syften. Att barn utnytt­­­jas som instrument för vuxna intressen är förstås inte ovanligt. Man har dock i fallet med bojkotten av Lilla hjärtat likt kolo­ni­­satörer rela­te­rat till barn och deras kul­tur­produkter på samma sätt som vita betraktat svarta såsom ”Andra”: under­­läg­s­­­na, mindre vetande, sårbara och ovidkommande. Samtidigt har man tydligen velat att barnen ska förbli så, genom att undanhålla böckerna och filmen.

Precis som kolonisatörer, försökte dessa antirasister utgöra nor­men och be­teendemodellen för barnen och samtidigt för­bli åtskilda från dessa nedvärderade barn, utan någon som helst tanke på att söka sätta sig in i de underordnades perspektiv. En in­­ter­­sek­tionell ana­­­­lys skulle troligen kom­ma fram till att de mest framträdande kritiker­nas hem­hörighet inom ett domine­ran­de sam­hällsskikt i detta fall görs osyn­­lig av deras hudfärg eller etnici­tet. Av debatten utomstående har de mest aktiva och rela­­­tivt privile­­­gierade aktörerna nämli­gen tagits för förtryckta. 
        
Måste jag ta parti för endera dessa kampanjdeltagare eller för barn av alla kulö­rer, väljer jag självklart de senare. Vuxenhet/vuxendom och klasstillhö­rig­het behö­­ver dekon­strue­ras, för att blottlägga denna kampanjs normativa vari­ant av det som jag alltså kallar för adultonorma-tivitet. Vux­nas synsätt och erfarenheter görs också i fallet med Lilla hjärtat till de ”na­tur­li­ga” och ”enda rätta”, trots att det handlar om en produkt för de all­ra yng­sta och trots att de in­blan­dade vuxna i just detta fall torde vara särskilt obser­vanta på förtryck. And­ras obestrid-liga diskriminering och kränkningar av dem själva, vill säga, såväl som and­ras tillskansade tolkningsföreträde, fast här tillämpat av dem själva gentemot barn. 

Precis som majori­te­ten vuxna av andra kulörer för­mår man trots sin livslånga sensibilisering inte be­­trak­­ta barn som en diskri­minerad, exkluderad minoritetsgrupp. Man har annars oftast inga problem med att inse kulturell relativitet, men åldersmässig relativitet är uppen­barligen en blind fläck. Hur små lär då inte utsikterna vara, att privilegierade ”vita” vuxna skulle göra det?



Källor

Margareta Rönnberg: ”-Lilla hjärtat är en mullvad” –”Nä, pengvin!”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013 (174 sidor)

Margaret Rönnberg: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014a (sid. 128-141)



Referenser

Chambers, Aidan: Booktalk: Occasional Writing on Literature and Children, London: Bodley 1985

Hade, Daniel D: Reading multiculturally, sid.233.265 i Violet J Harris (red): Using Multiethnic Literature in the K-8 Classroom, University of Illinois at Urbana-Champaign: Christopher-Gordon Publishers, Inc. 1997

Rönnberg, Margareta: Bra eller dåligt, det avgör givetvis barnen!, sid.117-126 i Karin Helander (red): Mycket väl godkänd. Vad är kvalitet i barnkulturen?, Stockholm: CBK 2014b


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar