”Normkritik” kallas något som ger sig ut för att vara nyaste nytt på den pedagogiska före-läsningsmarknaden. Vad som avses är inte alltid glasklart. Länge har emellertid en av dess beståndsdelar, genuspedagogik, varit på schemat. Även i tv-rutan och riktat till de yngsta. Tv-mediet har inte sällan sin egen ”normkritiska pedagogik” inbyggd i de mest nyskapande programmen. I en del av berättelserna angrips till och med adultonormativiteten och vuxnas ålderism och nedvärdering av barn.
En av de allra bästa kritiskt ifrågasättande tv-serierna någonsin för barn är enligt min mening Powerpuffpinglorna och därtill en av de roligaste. I denna queera serie om en helt osannolik trio 5-åriga systrar bryts det friskt mot såväl genus- som åldersföreställningar. Serien är översatt till 14 språk och visad i 145 länder. I USA sågs den runt millennieskiftet dagligen av 2 miljoner tv-tittare och av lika många killar som tjejer i åldern upp till 10 år. En fjärdedel av tittarskaran bestod av vuxna, till vilka serien också vänder sig med ett extra lager, inte minst i form av berättarens kommentarer.
I Sverige var den rätt förbisedd, åtminstone bland kritiker, feminister, queerteoretiker och pedagoger, som alla borde ha haft ett intresse av att lyfta fram den. Den hade däremot en ansenlig skara trogna fans, mest tjejer, när den visades i vårt land 2002-2006. Enligt min mening kan inga lektioner i genuspedagogik konkurrera med Powerpuffpinglorna, vad gäller att bland 5-10-åringar så nya frön om vad som inte skiljer könen åt.
Superhjältinneserien kom nu i april 2016 i en ny version, med bland annat yngre röst-skådespelare och (tyvärr?) aningen omarbetat utseende på trillingarna. De bilder som släppts på de tre uppdaterade förskolesystrarna antyder i vart fall en något snällare teckningsstil, men hur det blir med det våldsamma och upproriska är förstås ännu alldeles för tidigt att uttala sig om. Man kan bara hoppas att de mesta förblir sig likt. Förhoppningsvis introdu-ceras dock denna gång någon central ”icke-vit” god karaktär.
Eventuellt är den föga lyckade översättningen av titeln ett av skälen till att tv-serien inte uppmärksammades hos oss strax efter millennieskiftet. ”Pingla” sänder på ett missvisande sätt tankarna till en ”snygg ung tjej” och brukade förr vara en beskrivning kommen ur mansmun och riktad till en kompis, som ”belägg” för hans egen ”manlighet”. Idag används ordet kanske fortfarande och möjligen även av unga tjejer, men förhoppningsvis inte applicerat på 5-åringar. Hade serien hos oss hetat ”Powerpuff-flickorna”, hade säkert fler tagit sig en titt och insett seriens förtjänster, men allitterationen fick dessvärre råda.
Originaltiteln torde vara tänkt som en kollision mellan engelskans ”powder puff” för ”pu-dervippa" och tjejernas framfart som flygande kraftfulla energiknippen. Denna fantastiska amerikanska tecknade serie, omfattande 78 stycken 22-minutersavsnitt under sex säsonger 1998-2005, är skapad av animatören Craig McCracken för Cartoon Network. I Sverige har serien, som belönats med två Emmystatyetter, förutom på Cartoon Network och Netflix, visats på TV3 2002-2006. Den finns i skrivande stund på Viaplay, fast vad jag förstår enbart 52 av avsnitten. Det räcker förstås långt.
Tv-serien gav även upphov till en biofilm, The Powerpuff Girls Movie (2002, i regi av McCracken), med 7-årsgräns i Sverige. Inte heller den fick fler än ett par korta halvljumma recensioner. Endast Svenska Dagbladets Anna Lundevall tycks ha haft kläm på super-tjejerna, även om hon bara gav filmen betyget 3 av 6 möjliga:
”Och även om varken filmen eller tv-serien tar sig själva på allvar, är Powerpuffpinglorna råfeministiska förebilder som man gott kan suga i sig: de är äckelflickigt söta och gulliga, sparkar brutalt fet skurkstjärt och reder ut sitt trassel själva med fingerlösa händer, medan de manliga figurerna mest biter på naglarna och rullar tummarna” (SvD 20/9-02).
Minst sagt otraditionella karaktärer
Tv-serien är fullpackad av osannolika figurer. I centrum står förstås de 5-åriga trillingarna, som i sedvanlig superhjälteordning aldrig åldras utan går kvar i förskoleklass under seriens alla sex år. Ty inte beror detta på skolomognad eller bristande intelligens, precis. Redan tjejernas tillkomst är givetvis exceptionell. Avsnitten inleds alltid med hur de kom till:
”Socker, peppar och salt, allt som är snällt”… Det var dessa ingredienser som skulle skapa den perfekta flickan. Men professor Utonium hade av misstag i en extra ingrediens i blandningen: kemikalien X. Så föddes PowerPuffPinglorna, Med hjälp av sina ultrasuperkrafter har Blomman, Bubblan och Buttran vigt sina liv åt att bekämpa brott och onda makter.”
Den svenske speakern säger visserligen ”skapa de perfekta flickorna”… Än en gång sabo-terar den svenska översättningen en viktig aspekt av seriens budskap. Jag återkommer mot slutet till betydelsen av detta misstag från översättarens sida. Professorn hade aldrig för avsikt att skapa flera, utan trodde att det fanns en enda perfekt flicka. I efterhand var han nog glad över resultatet av explosionen. Hur ser dessa eviga 5-åringar då ut?
Alla tre tjejer har klotrunda huvuden som är större än resten av kroppen och onormalt stora ögon, som upptar halva ansiktet. De saknar hals, näsa, öron och fingrar och är således medvetet orealistiskt tecknade. Alla äger de superkrafter såsom flygförmåga i superfart, superstyrka, supersinnen, röntgensyn m.m. Samtliga ser i grunden likadana ut och alla är också supersöta. De är alltid klädda i samma superhjältekostym, precis som superhjältar och superhjältinnor ska. Det som kan se ut som en rand på deras dress eller likna ett skärp, är i själva verket ett svart bälte. I flera avsnitt tar de av bältet som symboliserar martial arts och använder det som vapen.
Även om serien går ut på systerskap och kollektivets sammantagna styrka, har systrarna dessutom aningen olika specialegenskaper och roller. En av dem kännetecknas främst av ”allt som är snällt”, en är framför allt väldigt ”söt” och rar, medan den tredje inte bara är sur och butter utan ”salt och kryddstark”. Alla tre inkorporerar olika stereotypa ”ideal” som ansetts känneteckna ”kvinnliga” förtjänster och styrkor. Avgörande är dock att dessa ideal-föreställningar är underordnade tjejernas fysiska skicklighet vad gäller att strida och försvara staden.
”Hjärnan” Blomman (Blossom) har långt rött hår med dito rosett och är klädd i rött. Hennes långa hår påminner om en superhjältecape fladdrande bakom ryggen. Hon är både intelligent, verbalt slagfärdig och snäll, en taktiker som lägger upp planerna för gruppens stridsåtgärder och fungerar som trions informella ledare. Hennes unika förmåga består i att kunna utandas kyla, så att fiender blir till is. Dessutom behärskar hon kinesiska.
”Korkskallen” (till synes), blonda snyggingen Bubblan (Bubbles), har ljust hår uppsatt i två tofsar och är klädd i blått. Hon är den särskilt söta av de tre söta, glad, naiv men också avundsjuk, känslig, vårdande och älskar att teckna och blåsa såpbubblor. Hon har ett bläck-fiskmjukdjur som sin bästa vän, älskar djur och kan t.o.m. kommunicera med ekorrar, katter och monster och behärskar även många människospråk. Även hon kan dock slå om på en sekund och bli ordentligt arg och är nästan lika bra på att slåss mot monster som de andra två. Hennes specialgrej är att kunna sända ut överljudsvågor genom att skrika väldigt högt.
Trillingarna bor tillsammans med sin ”skapare” professor Utonium, och tillbringar åtmins-tone delar av vardagarna i förskolan. Det vill säga: när de har tid och inte måste rädda staden från skurkar och monster. De har mängder av vänner, ja, älskas av hela staden som de gång på gång tvingas skydda, men särskilt nära står de professorn, sin förskollärare och borgmäs-tarens sekreterare. Och borgmästaren i staden är i sin tur helt beroende av dem. Att tjejerna även gör vardagliga ting, onekligen är barn, med lösa tänder, som vill ha lyset tänt på natten, har gosedjur, kissar i sängen, deltar i syskonkiv, inte vill tvätta sig – och är söta såväl som tuffa tjejer – är också viktiga anledningar till seriens framgångar.
Professor Utonium och övriga vänliga vuxna runt tjejerna
Är färgklickarna till flickor klotrunda med var sin mångfacetterade personlighet, är den färglöse och något fyrkantige ”fadern” professor Utonium följdriktigt nog tecknad med enbart raka streck och i svart-vitt. Han fungerar både som mamma och pappa åt trillingarna, älskar dem högt, stödjer dem på alla vis, fast oroar sig ibland över riskerna med deras brottsbekämpning – utan att för den skull förbjuda dem. Han ses ofta i rosa förkläde, har inget emot att städa eller diska, men beklagar sig ibland över hur svårt det är att vara ensamstående vårdnadshavare. Flickorna kallar honom dock nästan aldrig pappa, utan ”professorn”.
Borgmästaren är stadens rätt korkade och barnsliga chef, som inte klarar någonting alls på egen hand utan inkallar tjejerna så fort staden utsätts för något hot – vilket sker närmast dagligen. Ibland tillkallar han även trillingarna när han inte kan öppna en burk pickles. Han är närmare de 70, kortväxt, flintskallig, har en säregen röst och gråter inte sällan, samt har blöjor på sig. Han har monokel, en hatt som svävar aningen ovanför huvudet, vilket kanske ska understryka att hans virriga hjärna svävar uppe i det blå. Självklart är det roligt för en barnpublik att än en gång se ett inkompetent vuxet ”barn”, dessutom i en maktposition, behöva förlita sig på förskolebarn. I stadshuset sköts det dagliga arbetet av hans kurviga sekreterare, fröken Bellum.
Sara Bellum är alltså borgmästarens sekreterare eller vänstra hand, som i praktiken sköter hela ruljansen. Hennes namn är en lek med ordet ”cerebellum”, latin för ”lillhjärnan”, som inte är så obetydlig som det kan låta, utan ett viktigt område i hjärnan för tänkande, språk och jämförelser. Fröken Bellum är nämligen superkompetent, men den bildmässiga gestalt-ningen fokuserar helt på hennes kurviga kropp, välpumpade byst och långa ben. Hon är två till tre gånger så lång som borgmästaren och man får i stort sett bara se hennes välutvecklade bombnedslagskropp från halsen och nedåt.
Hennes ansikte hamnar så gott som alltid inte bara av den anledningen utanför bild, utan döljs annars av hennes vackra svallande röda hår, av bandage eller av något föremål placerat framför henne. Detta är förstås en lek med det faktum att alla vi vuxna (alternativt: män) bara har ögon för denna kvinnas ”sexiga” kropp och inte bryr oss/sig om hennes hjärna – d.v.s. aldrig uppmärksammar hennes hyperkompetenta intellekt. Trillingarna Powerpuff ser dock (inte bara rent fysiskt) upp till henne som en av få positiva kvinnliga karaktärer. Den andra är deras vänliga förskollärare.
Fröken Keane är 5-åringarnas förskollärare. Också hon är väldigt smart och en baddare på till exempel fysik och matematik. Hon är alltid klädd i långbyxor och i övrigt med föga spektakulär utstrålning, men väldigt tålmodig, snäll, beskyddande och ”moderlig” och mycket omtyckt av trillingarna och de andra barnen i förskoleklassen. Hon har kort mörkt hår och påminner till det yttre en aning om Buttran, fast inte till humöret. Hon förbjuder dessutom allt fysiskt våld i skolan och försöker övertyga flickorna om att det finns bättre sätt att lösa problem än med våld. Ändå tvekar fröken Keane aldrig beträffande att låta super-hjältinnorna gå ifrån lektionen, för att hinna rädda staden före läggdags.
Supertjejernas återkommande huvudmotståndare
Det förekommer i den långa serien så oerhört många motståndare av mer eller mindre mänsklig gestalt, förutom alla djur (i mer eller mindre djurisk skepnad) och monster. Läsaren får själv ta sig en titt, ty här ska bara några av de mest framträdandes främsta egenskaper antydas. Powerpufftjejernas ena huvudantagonist är ännu en av professorns ”skapelser”, hans före detta busiga laboratorieassistent till apa, Jojo. Jojo var den som knuffade till Utonium så att professorn begick misstaget med ingredienserna. Vid explo-sionen fick apan också själv i sig av kemikalie X och blev på detta sätt Mojo-Jojo.
Mojo-Jojo är nu en galen vetenskapsapa som själv skapar nya underhuggare såsom Ruffiga Råskinnen, tre pojkversioner av superflickorna. Fast apskurken är särskilt ett tekniskt geni som t.ex. uppfinner jätterobotar. Denne muterade ärkefiende är supersmart och egentligen den ende som ensam kan utmana trillingarna på riktigt. Han smider alltid nya planer för hur han ska besegra tjejerna och ta över världen eller förgöra den. Han har till och med flera gånger nära nog besegrat supertjejerna och lyckades rent av styra världen ett tag.
Mutationen efter explosionen gav honom grönt skinn och hans hjärna blev förstorad och barlagd utanför kraniet, vilket han täcker över med ett slags turbanliknande huvudbonad eller hjälm. Kemikalie X gav honom även särdeles stor avundsjuka och underlägsenhets-komplex, men han är en baddare på språk och ytterst verbal, fast en ensamvarg.
Tack vare sin intelligens är Mojo-Jojo mycket listig och lyckas t.ex. utröna superhjätin-nornas svagheter och utnyttja deras naivitet. Precis som de, lever han emellertid ett slags ”dubbelliv” och kan uppträda normalt i vardagen, vara vänlig och artig och t.o.m. hygglig mot tjejerna. Han har rent av räddat världen eller hela planeten en gång mot en utomjordisk inkräktare, då denne tycktes ha stulit Mojo-Jojos egna planer och var nära att överta hans egen tänkta triumf om världsherravälde. Hela staden inklusive powerpufftjejerna berömde då honom, men han ville inte ta åt sig av hjälteberömmet utan insisterade på att han visst var OND! När han verkligen styrde över världen löste han faktiskt alla dess problem, men fred och frid blev förstås trist i längden.
Ruffiga Råskinnen är som sagt till utseendet och åldern killkopior av tjejerna (med samma färger på hår och kläder), men har delvis motsatta egenskaper och är mer hänsynslösa. Eller så besitter killarna samma färdigheter, men till max och utnyttjade för kriminella aktiviteter. Mojo-Jojo skapade trion, precis som professorn gjorde, med hjälp av tre ingredienser, men nu inte av socker, peppar och salt i något provrör. Nej, genom att spola ned avklippt hår från armhålan, sniglar och en bit av en hundvalps svans i fängelsets smutsiga toalett, när han satt inne.
Avsikten var att apan med deras hjälp skulle kunna bryta sig ut ur fängelset, där han än en gång hamnat, och återuppta kampen mot tjejerna. Råskinnen går dock även sina egna vägar och en av dem vågar t.o.m. vara upprorisk mot sin skapare till ”pappa”. Precis som Buttran mot professorn, med andra ord.
Dessa 5-åriga ”halvbröder” till trillingtjejerna är inga simpla mobbare, utan har samma förmågor som superhjältinnorna och är kanske ännu starkare utrustade. De tycks rent av osårbara, särskilt som de till skillnad från tjejerna inte drar sig för att utsätta stadsborna för fara, men grabbarna har en lättutnyttjad svaghet: de har inget försvar mot vänlighet. Råskinnen besegras till slut av tjejernas taktiskt insatta pussar. De är med andra ord rädda för tjejbaciller… Killarna återskapas visserligen senare av huvudskurk nummer 2 och är därefter immuna mot kyssar och blir nu tvärtom större för varje puss. Fast de krymper när de upplever att deras maskulinitet hotas, genom att supertjejerna behandlar dem som bebisar eller drar ned byxorna på dem.
När den djävulske figur som på engelska kallas HIM alltså tar över ledningen av grabbarna och ger dem ett anti-tjejbacillvaccin, blir de istället starkare och får av HIM även nya oöver-vinneliga egenskaper eller vapen. Pojkarna kan t.ex. utsöndra giftiga gaser, som får tjejerna att svimma och till synes vara döda, men stadsbornas tårar ”återuppväcker” (förstås) ånyo superhjältinnorna. Råskinnen gillar allt äckligt och avskyr allt gulligt, såsom kattungar och hundvalpar.
De 5-åriga killarna har dock vissa svagheter, bland annat att de älskar våld, slagsmål och förstörelse alltför mycket och t.o.m. slåss inbördes. ”Butchens” pojkmotsvarighet, kallad just Butch, är på gränsen till psykiskt störd med sin ilska och blodtörst och saknar – till skillnad från Buttran – helt samvete. Hon brukar åtminstone nästan alltid be om ursäkt för sina över-reaktioner och misstag. Två av de ruffiga mobbar dessutom den tredje brorsan, som ska före-ställa en naiv och korkad pappskalle.
Tjejerna är dock mycket intelligentare än grabbarna och utnyttjar framgångsrikt Råskinnens svagheter. Ibland använder killarna dessutom alla häftiga vapen mot varandra, vilket givetvis inte är så smart… Eller så har killarna så kul när de använder det fantastiska artilleriet, att deras eget skratt än en gång leder till deras nederlag.
Sedusa-Medusa heter seriens kvinnliga superskurk, en vamp vars namn givetvis är en referens till den i grekisk mytologi mest framträdande av de tre kvinnliga monstren med giftiga ormar på huvudet istället för hår. Hon ägnar sig nu, som det mer moderna första namnet antyder, åt att med hjälp av förförelse få det hon vill av män. Oftast juveler eller pengar. Med hjälp av sin hypnotiska charm, skönhet och sina förklädnader eller ”identitets-stölder”, samt sina klibbiga hårflätor använda som piskor, är hon till en början rätt fram-gångsrik.
Hennes hy är kritvit och håret grönskimrande svart och hon är klädd i rött, har djup urring-ning, trikåer, röda nätstrumpor, stövlar upp till låren och långa röda handskar. I denna utstyr-sel lyckas hon även förföra professor Utonium och flytta ihop med denne – ett tag. Hon kan förvandla sin röst från mjuk och ”moderlig” inför professorn (i sin förklädnad som ”Fröken GodochSnäll”/”Ima Goodlady”) till gäll, hård och arg mot trilllingtjejerna när ”fadern” ej hör.
Sedusa kidnappar även borgmästarens sekreterare Sara Bellum för att inhösta en miljon i lösensumma, men superhjältinnorna och inte minst Bellum själv lyckas ta fast falskingen. Sekreteraren avväpnar den till hennes själv utklädda brottslingen genom att blöta ned Sedusas hår och sedan klippa av det. Här klipps samtidigt alla eventuella band mellan två sexiga och även i övrigt kompetenta kvinnor, men med respektive utan moral. Sara Bellum använder inte alls sitt likaledes hypersexualiserade utseende på samma sätt som Sedusa gör, trots att kroppsliga förutsättningar finns. Ingen är således sitt yttre.
Genusoreda framställd via demonisk Luciqueer
Nu närmar vi oss äntligen pudelns – eller hummerns – och hela seriens kärna. Ja, kanske rent av genusens kärna. Den fråga som Powerpuffpinglorna underförstått, men genomgående, ställer är nämligen Vilka ”ingredienser” består en flicka av? – Vad gör (någon till) en flicka? Att åstadkomma en perfekt flicka var ju professor Utoniums ursprungliga tanke. Finns det ens något sådant? Vilka beståndsdelar utgörs denna skapelse i så fall av?
Och i förlängningen förstås: vad ”innehåller” en pojke, vad gör (någon till) en kille? Vad Mojo-Jojo menar är visserligen uppenbart – ett snäpp bättre, eller så det direkt motsatta till supertjejerna – men serien presenterar också helt andra uppfattningar om femininitet och maskulinitet.
I förlängningen givetvis även äldre varianter av genus, d.v.s. beträffande självcentrerade vuxna män och kvinnor, som annars alltid tas som den självklara utgångspunkten när genus tas upp till behandling, och vars kännetecken sedan automatiskt tros kunna föras ned till barnnivå: vad, om något, särskiljer en man från en kvinna? Är det bara utseendet och kläderna? Vad är i så fall HIM?
HIM/”Han” är den för barnpubliken mest skrämmande och även för vuxna mest komplexa och svårbegripliga fienden till Powerpufftjejerna. Figuren som till det yttre påminner om en hummer är inte given något annat namn, utan benämns alltid bara som ”HIM”. En del vuxna har tolkat HIM som djävulen, Satan, Mefistofeles, eller som den sistnämndes ande, och att denna makts namns därför skulle vara förbjudet eller farligt att uttala. I Bibeln sker det dock.
Den svenska benämningen ”Han” är möjligen ännu en tveksam översättning, nu av det som i amerikanska referenser brukar stavas ”HIM”, alltså med versaler. Skulle översättningen vara grammatiskt korrekt, borde benämningen på svenska i så fall bli ”Honom”. Fast inte minst versalerna skulle kunna göra att man funderade lite extra. Varför inte översätta benämningen av figuren till ”Hon Om”, uttalat med en liten inandning mitt i ordet? Det skulle få fram det dubbeltydiga och icke-färdiga i denna karaktär och undvika en enkel könsbestämning av en ytterst märklig och mäktig fiende. Det förblir oklart vad vederbörande har för motiv och egentligen vill åstadkomma med sitt motstånd mot de tre tjejerna.
Det rör sig om en tydligen odödlig, ondskefull, demonisk figur som älskar kaos och för-störelse: att rasera, demolera och troligen även dekonstruera. Karaktären, som älskar att slicka sina offer i ansiktet, har (av vuxna) tolkats som en övernaturlig transvestit eller trans-person av typen transkvinna. Eller som jag beskrev kännetecknen i förra blogginlägget: med en röst som kan vara såväl dundrande mörk som ljus i falsett, pipskägg, rouge på kinderna, välansade ögonbryn, rosa ballerinakjol och dito boaliknande scarf, lårhöga svarta hög-klackade stövlar. Rösten görs enligt barnhörskådare ännu hemskare genom ekoeffekten. Ingen karaktär i ett tecknat barnprogram torde någonsin ha gett upphov till så många mar-drömmar som HIM.
Det skulle gå att skriva åtskilliga sidor om denna dubbelnatur, tvåfaldig i fler avseenden än beträffande genus. Jag kan här bara lyfta fram några av karaktärens (och tv-seriens) många intressanta aspekter, som en aptitretare för den som själv vill bekanta sig med dem. Hon Om kan exempelvis växa i omfång, ändra form och bli till djur eller föremål, kontrollera andras medvetande, manipulera deras drömmar, besitter telekinesi och kan teleportera, förutom spotta syra, skjuta ut laserstrålar ur sina ögon, avlossa eld med klorna och givetvis flyga. Att återuppstå från det döda är förstås ingen match för en odödlig. Hon Om blir starkare och mäktigare genom att hämta näring ur andras negativa känslor: deras hat, fruktan, smärta.
Till och med powerpufftjejerna är oerhört rädda för denna karaktär. Hon Om strider emel-lertid inte själv fysiskt mot trillingtjejerna, utan låter exempelvis sina skapelser, såsom de med flickorna jämnåriga Ruffiga Råskinnen, göra jobbet åt sig. Eller så förmår Hon Om Bubblan att slåss med sina egna syrror, eller med sina gosedjur och teckningar, efter att ha insett hur lättmanipulerad hon är.
Som personlighetstyp är Hon Om också dubbel: ett intellektuellt, analytiskt geni och sam-tidigt en estradör som älskar strålkastarljuset. Både introvert och extrovert, med skarp-sinne såväl som intuitionen hos en känslo-”människa”, missnöjd men till synes glad – särskilt när djävulskap planeras. Älskar alltså att befinna sig i centrum för allas uppmärksamhet, är karismatisk på sitt sätt, men även uppmärksam på andras behov, men bara så att dessa kan utnyttjas för egna syften. Lever i nuet, samtidigt som planerar för framtida manipulationer av dem runt omkring sig, balanserar hjälpsamhet med ”trevlig” manipulering. Är försåtlig och taktisk. Allra mest dubbelt är emellertid Hon Oms genus.
Vad som motiverar karaktären är aldrig riktigt utsagt. Kanske gillar Hon Om helt enkelt den utmaning som de oövervinnerliga superhjältinnorna utgör, eller så önskar hen behärska världen, eller att kaos, ondska och lidande ska fortsätta frodas. Alternativt vill Hon Om helt enkelt skapa oreda och nyttig förvirring i människors hjärnor. Beträffande vad? Genus, för-stås.
Produktiv oreda och genusförvirring
”Him ger uttryck för en integrerad transgenusfeminism som förespråkar mångfald och kreativa genusmöjligheter”, skriver en bloggande transtjej (Bychowski 2014), som jag nu ska låna argument från. Bychowski framhåller att transgenus i serien inte bara fungerar som en figur, utan som ett viktigt narrativt inslag som använder sig av rädsla, konflikt och krea-tivitet för att framkalla nya former av genus, tack vare hur storyn samspelar med HIM och skapar instabilitet. Genom att använda sig av andra karaktärers såväl som publikens rädsla eller obehag, välts det förväntade över ända och öppnas, annars stängda, möjligheter. Tv-serien utnyttjar i sig konflikt och sammanstötningar för att skapa nya slags könade för-kroppsliganden.
Powerpuffpinglornas exempel på transgenus och queerhet skapar en berättelsemässig spänning som inte bara är förvirrande, utan erbjuder fler och nya innebörder. Somliga skri-benter spekulerar om karaktärens sexualitet: gay, en dragqueen? Sådana tolkningar brukar följas av att figuren anses vara ”såå kul”, vilket Bychowski menar är en meningslös reaktion, som tillsluter fortsatta funderingar. En sådan, till synes ”insatt”, tolkning av karaktären som trans eller gay, riskerar att beröva figuren dess vidare potential, men skratt kan även uppfat-tas som ett sätt att mota något som upplevs som hotfullt. Karaktären kan då förkroppsliga en lek med nya och spännande innebörder (a a).
Bychowski tycks dock mena att både skratt och rädsla är att föredra framför en ”progressiv normalisering, av typen banal acceptans”, som bara syftar till att inkorporera transpersonen och pacificera det kontroversiella. Detta tar sig då uttryck i ”förstående” termer av t.ex. uppmaningar att inte håna ”dom” som är avvikande och inte heller tolka HIM som demonisk eller ”fel”, så att allt åter kan bli som förr. För sådana åskådare blir HIM bara en figur från ett problematisk förflutet som ”vi” måste gå vidare från, verkar bloggaren tycka.
Bychowski (a a) håller förvisso delvis med om att det kan vara suspekt och förolämpande att förknippa en transperson med en fiende som jagar småtjejer. Avgörande är dock att trans-genuskaraktärer i bägge fallen (i fördömandet såväl som i försvarstalen) automatiskt för-knippas antingen med det onda eller så med det goda. Människokroppar och kläder är var-ken naturligt goda eller onda. Att enbart fokusera risken för förolämpning, är också det ett sätt att oskadliggöra det orosframkallande i transfigurer och göra queer- och transpersoner ofarliga – inte mäktiga nog att hota eller kräva något av alla andra. ”Progressiva” argument reducerar också de sätten på vilka människor kan föreställa sig sina liv.
Att föredra är då ett kritiskt transapproach gentemot HIM, som fokuserar på crossing, cross-dressing, övergångar och överskridanden som nyskapande, som dekonstruktion och rekon-struktion av genusuttryck, framhåller Bychowski (2014). Det gäller inte enbart för HIM, utan i stort sett alla i denna serie tar på sig andras kläder, genus och roller: professor Uto-nium ikläder sig Buttrans kläder, bär make-up och har på sig Sara Bellums urringade klän-ning och ensampappan lagar maten och kysser godnatt; Bubblan klär ut sig till borgmäs-taren, klipper alltid professorns gräs och är alltid den som tvättar dennes bil; en hårig man klär ut sig till Blomman utan att någon lägger märke till skillnaden eller håret på den blottade bringan; apan Mojo-Jojo klär ut sig till förskoleflicka på slumberpartyt utan att väcka några misstankar; powerpufftjejerna är alltid öppna för att bägge könen kan en viss sak och diskuterar flitigt det här med genusmångfald.
Skurkarna struntar också i alla genusförväntningar och exempelvis Sedusa-Medusa är ju en grym fighter – när hon inte är utklädd till den blida och fogliga styvmamman Fröken GodochSnäll; HIM är som sagt alltid pråligt utstyrd; Ruffiga Råskinnen har ingen mor men däremot två fäder i Mojo-Jojo och HIM. Osv. Etc. Genusidentiteter och genusuttryck omformas genomgående och ofta i denna serie av queera karaktärer och situationer, som lyfter fram det otillräckliga i rådande genusformer och introducerar nya relationer.
Ingen karaktär är av naturen det ena eller det andra, utan skapelser av uppgiftens eller berät-telsens krav. Det gäller även HIM, som inom sig rymmer mångfald. Det kännetecknar inte minst de tre unga superhjältinnorna, även om tjejerna i Powerpuffpinglorna inte är några räddare av hela världen som likt föregångarna behöver byta yttre skepnad för att omgiv-ningen inte ska veta vilka de är. Figurer tillåts med andra ord låna av varandra, förändras, överbrygga eller uppfinna nya genus, eftersom serien inte har några som helst gränser i detta avseende heller – eller beträffande t.ex. det myckna och grovt överdrivna våldet.
Men kan ”feminint” våld verkligen accepteras?
Serien har framför allt kritiserats för sitt obligatoriska och överdrivna våld, särskilt i de tidigaste avsnitten där det sprutar blod och skurktänderna ryker. Att de jämnåriga killarna, Ruffiga Råskinnen, åker på ordentligt tjejdäng, ska det verkligen betraktas som acceptabelt eller som någon framgång för feminismen? Vad som inte får glömmas är, att detta är en tecknad superhjälteparodi, som är så oerhört övertydligt på låtsas, på lek – bara fiktion. Få, om ens någon, över 4 år lär ta de på konstgjord väg tillkomna stridande figurerna – hjältin-nor såväl som skurkar och skurkinnor – för på riktigt. Ändå kan de givetvis vara skräm-mande, men det är inte farligt att bli skrämd. Att vara rädd för verkliga ting i vardagen är mycket värre.
Men varför skulle superhjältevåld vara förbehållet killar och män? Här förekommer inte värre våld än i exempelvis Pokémon, som sällan kritiserats för detta. Här behöver 5-åring-arna inte heller skenheligt dölja att det är de som är hjältinnorna som utför våldet. Andra superhjältar måste ju strikt särskilja sin vardagsidentitet från den hjälteaktiga och hemlig-hålla att de är heroerna som räddar hela världen. I Powerpuffpinglorna vet alla i deras stad vilka de unga superhjältinnorna är och vad de gör, och alla värnlösa invånare ber i det närmaste om deras våld. Här prisas öppet tjejbestämmare och övervåldet anses inte vara ”meningslöst” mot jämnstarka övernaturliga skurkar!
Visst, våld ska aldrig uppmuntras och det vore förstås opassande att hävda att 5-åringarna utgör goda förebilder vad gäller konfliktlösning, vilket också förskolefröken Keane ständigt påpekar. Men vad ska man göra när det blir uppenbart att det inte går att resonera med flygande ögonglobsmonster, jättebläckfiskmonster, utomjordiska broccoli, snormonster, amöbapojkar, experimentellt framställda djävulsbarn etc? Tjejerna visar sig dessutom vara inbördes olika i sitt förhållande till våldsutövning, vilket får även små tv-tittare att fundera över varför Blomman bara använder kalkylerat, genomplanerat precisionsvåld, Bubblan däremot måste få anvisningar och ofta missar målet, medan Buttran är alldeles för förtjust i våld.
Dessutom verkar den unga publiken mena att det är skillnad på tjejvåld och killvåld. Duvall (2010) har genomfört fokusgruppsamtal med 6-12-åriga tjejer om deras syn på ibland nöd-vändigt försvarsvåld i tecknade serier. Flickorna menar att tjejer inte slåss lika brutalt som killar och inte heller har skjutvapen i sådana serier. De tror att pojkar gillar Powerpuffing-lorna på grund av våldet, medan tjejerna gillar det tack vare att det är tjejer som utför det. De dumma dör här heller inte, utan trillingarna ser till att de mänskligare varianterna av skurkarna blir satta i fängelse.
Därtill handlar serien enligt flickorna inte huvudsakligen om striderna, utan om tjejer och deras övriga vardagsliv och skolliv. Avgörande var nämligen om de tv-tittande tjejerna kunde relatera till superhjälteseriers huvudfigurer. I fallet med Blomman, Bubblan och Buttran gillade de intervjuade flickorna att se vad trion gjorde när de inte var upptagna av strid: lekte med varandra, städande sina rum, umgicks med de andra eleverna i förskole-klassen. Serien handlar ju även om gott systerskap, teamwork, lojalitet, ansvar, plikter, hushållssysslor, läxor, att (våga) sova över hos kompisar och kurragömmalekar.
Men visst sade sig dessa 6-12-åriga flickor föredra tecknade serier som inte hade så grovt våld som konfliktlösning. Exempelvis sa de om ett beryktat, ja, bland feminister ökänt, avsnitt The Rowdyruff Boys från 1999 (som jag strax ska återkomma till) att det var ett bra sätt att få slut på slagsmålet, när PP-tjejerna vann över de jämnåriga ”halvbröderna” Ruffiga Råskinnen genom att istället för att använda knytnävarna pussa dem och på så sätt få de uppblåsta att explodera tillbaka till sina tre ursprungsbeståndsdelar. De fnittrande tjejerna tyckte att det var ”sweet”, ”a nice way to end the fight”. Samtidigt menade dessa intervjuade tjejer att våld ibland är nödvändigt för en god sak.
Feminismer i de egentliga huvudrollerna
Serien representerar eller kommenterar indirekt olika slags feminismer, andra såväl som tredje vågens varianter: radikalfeminism, varufeminism, post-feminism, transgenusfeminism och falsk feminism. Ja, feminism kan rent av sägas inneha huvudrollen serien igenom. Men huruvida Powerpuffpinglorna är pro- eller anti-feministisk har det ändå rått delade meningar om. Pro-feministisk anser de allra flesta, men jag ska ej orda mer om dem, men se dock t.ex. Kirkland (2010) och Kendal (2012).
Anti-feministisk, säger emellertid somliga, och exemplifierar t.ex. med seriens manliga skapelsemyter, som sägs ta ifrån kvinnorna också deras främsta unikhet. Om jag lämnar Mojo-Jojos tre ”söners”, av kvinnor obefläckade avelse, åt sitt öde… PP-trillingarna tillkom ju genom professor Utonium som en mer ”moderlig” manlig inkräktare på kvinnors privile-gium som livgivare. Till skillnad från fiktionens galnare vetenskapsmän, tänkte professorn för en gångs skull skapa den perfekta flickan. Han avsåg alltså inte att skapa tre tjejer och absolut inte några superhjältinnor, så trion är i det avseendet – till synes – resultatet av professorns misslyckande.
Rebecca Hains (2004:16) anser att småtjejernas skapelsehistoria underminerar feminismen, i och med att dessa ”perfekta och mäktiga flickor som förkroppsligar feministiska ideal och fantasier är resultatet av ett misstag”. Evie Kendal (2012) hävdar tvärtom, att även om professorn aldrig avsåg att skapa superhjältinnor försöker han aldrig hålla dem kvar inom den husliga sfären eller stoppa deras superhandlingar. I några avsnitt undrar supertjejerna om professorn kanske är besviken över resultatet av hans experiment och Utonium försäkrar dem då alltid om att han älskar dem precis som de är. Han är också alltid lättad när de återfår sina tillfälligt oskadliggjorda superkrafter (a a:239).
Det förekommer även några episoder i vilka professorn t.ex. drömmer om hur livet skulle ha varit om han hade skapat vanliga flickor istället för PP-flickorna. Också då är han när han vaknar alltid lika glad att se att hans tre små superhjältar är som de ska: “Girls, it’s you! You’re floating, you have big eyes, no fingers, and superpowers!” Han uppfattar alltså, påpekar Kendal (a a), inte flickornas egenskaper som något som förtar deras ”perfektion”. Snarare ser hon den resulterande trion som ett uttryck för att serien framhåller att det finns många ytterst olika sorters ”perfekta flickor”, såsom till exempel dessa tre skilda person-ligheter.
Det är inte bara för att de givits superkrafter som de är supertjejer, utan de är bättre än superhjältinnor tack vare sitt samarbete, sina vardagsroller och skolgemenskaper och att de är flickor i första hand. Istället för att, som så många genuspedagoger, önska sig att hjär-nan hos den analytiska ledaren Blomman, hjärtat i form av den naiva Bubblan, samt musk-lerna hos Buttran nödvändigtvis kombineras i en enda ”perfekt flicka”, förordas här ett samspel av alla dessa mänskliga organ. För detta behövs dock inte nödvändigtvis några genetiskt modifierade förskoletjejer. Inte heller några ”sexiga” superhjältekvinnor.
Dessa förskolefeminister med ”hyperfeminint” utseende, men ”hypermaskulina” handlingar, använder inte som superhjältinnor tidigare gjort list eller förförelse, varav åtminstone det sistnämnda omöjliggörs med tanke på att PP-tjejerna endast är 5 år gamla. Visserligen före-drar en del kritiker att kalla de med läppstift utstyrda förskoleflickornas pussande (som Sara Bellum gett dem uppslaget till) för ett vuxnare ”kyssande av Ruffiga Råskinnen”. Denna engångsfadäs var alltså ett, om än välmenande, vuxet tips. Avsnittet ifråga har censurerats i vissa länder!
De av Duvall (2010) intervjuade 6-12-åriga tv-tittande tjejerna tolkar dock detta mer ålders-mässigt passande som ”sött” och ”vänligt”, snarare än som ”flörtigt” och ”sexigt”. Konflikt-lösningen sägs samtidigt, enligt till serien positiva tredjevågens feminister, tyda på att superhjältinnorna är mer bekväma i sin femininet än vad Råskinnen är i sin maskulinitet, även om Buttran tyckte att pussandet var äckligt. Förutom att även det att utföra normativ femininitet i sig ibland kan vara maktstärkande i dagens värld, enligt vissa tredjevågen-feminsters synsätt: tillskansa dig makt på alla sätt du kan!
Andra kritiska röster framhåller att den totalt värdelöse och sexistiske borgmästaren ändå får stanna vid makten tack vare PP-tjejernas räddningsinsatser och sin ”silikonuppumpade” sekreterare som tillsammans sägs göra allt för att bevara borgmästarens auktoritet, trots att de är smartare och starkare än denne patriark som ofta lipar (Corcoran & Parker 2010:141). De utgör inget hot mot mäns makt, jobbar helt på borgmästarens eller professorns order, har ingen egen makt eller styrka, är omedvetna om sin maktlöshet? Forskarnas både enögda och humorlösa analys missar t.ex. att borgmästaren åtminstone för alla mellan 6-12 år helt uppenbart ska föreställa driftkucku.
Sätter serien feminismen eller patriarkatet i fängelse?
Corcoran & Parker (2010:147) anser även att Powepuffpinglorna i avsnittet ”Equal Fight” lär förskoletjejerna att strida mot feminister och ”sätter feminismen i fängelse”. I denna omdebatterade episod är skurken en kvinna vid namn Femme Fatale (franska för ”ödesdi-ger/olycksbringande kvinna”) som lär 5-åringarna att bli mansdiskriminerande sexister, så att hon själv kan lyckas med sin rånkupp. De bägge forskarna ifråga inser visserligen att mer reellt samhällsspeglande lagar måste följas i barnprogram, men avsnittet sägs ändå avspegla hur kvinnor i verkligheten håller andra kvinnor i schack…
Femme Fatale försöker vädja till förskolefeministernas systerliga solidaritet, när de tar henne på bar gärning rånande en utställning med sällsynta mynt föreställande Susan B. Anthony, en tidig amerikansk kvinnorösträttsaktivist och förkämpe för slaveriets avskaffande under 1850-1860-talen. Fatale menar att trillingarna bör låta henne komma undan, för det finns ju så få kvinnliga superskurkar i staden (bara Sedusa och lillskurken, den bortskämda rika Prinsessan Merkosing) och nästan inga superhjältinnor heller i fiktionens värld, bara Wonder Woman. Tjejernas förslag Supergirl och Batgirl viftar Fatale undan, som enbart lama för-längningar av sina manliga motsvarigheter.
Fatale, som har den feministiska Venussymbolen stort upptryckt på sin klädsel och på sitt vapen, lyckas mycket riktigt för ett tag övertyga tjejerna. Femåringarna blir manshatare och ser plötsligt orättvisor mot flickor och kvinnor överallt, i skolan såväl som hemmet. Power-puffsystrarna inser dock till slut, med assistans av fröken Keane och sekreterare Bellum, att Femme Fatale är en falsk feminist som bara vill inhösta egna fördelar och inte ens vet vem Susan B. Anthony var. Femåringarna framhåller att sann feminism inte handlar om special-behandling av kvinnor utan lika behandling, när Fatale pläderar för kortare fängelsetid bara för att hon är kvinna. Här drivs det onekligen med vissa extrema positioner i ”könskriget”. Inga barn lär visserligen begripa denna vuxennivå, som i sig utgör seriens största problem.
Även solen har sina fläckar… p.g.a. det dubbla tilltalet
Talet med två tungor, d.v.s. berättelsens andra nivå riktad till vuxna, förutom den avsedd för tv-tittande barnhörskådare, förstör i någon mån vad som annars vore en perfekt tv-serie för barn i åldern 6-10 år. Det förekommer mycket vuxenhumor och referenser till stereotyper som barn ej känner till. Men när det nu inte existerar några perfekta flickor, varför ska det då finnas någon perfekt barnteveserie? Utmärkt är gott nog. De svaga punkterna i Powerpuff-pinglorna glädjer förvisso enbart vuxna tv-tittare, förutom forskare som letar exempel på rasstereotyper, som dock inte stod i fokus lika mycket för 10-15 år sedan, som de gör idag.
Seriens skurkar är onekligen inte vita, utan som Mojo-Jojo en apa med svart päls, om än grönt ansikte, och HIM en rödskinnad hummer. Även de som ska föreställa människor är av icke-vita etniciteter eller med lågklassmarkörer. Gang Green Gang är förvisso gröna i huden, men av röster m.m. att döma bestående av olika minoritetsgrupper, med sedvanliga stereo-typa kännetecken: en Hispanic, en arab, en ur den amerikanska ursprungsbefolkningen, en asiat, en fet osv. Precis som i de allra flesta andra superhjält(inn)eserier med vuxna prota-gonister är även de mer människolika skurkarna här ”Andra”, frånsett Ruffiga Råskinnen och några till.
Exempelvis Ewan Kirkland (2010:17-20) lyfter i sin utmärkta artikel om denna genus- och åldersmässigt normbrytande serie även fram mer reaktionära drag, som det faktum att be-rättelsens spöke Boogie Man är en karakteristisk svart blaxploitationfilmfigur, att också Po-werpuffpinglorna inrymmer populärfilmers typiska ”bondlurkar”, hillbillykarikatyrer, urbana arbetarklasskurkar, utvecklingsstörda och fysiskt handikappade, förutom transvestiten HIM. Detta gäller visserligen inte bara vuxna män, utan PP-tjejerna distanserar sig/ distanseras även från vissa vuxna kvinnor och rika och konsumtionstokiga småflickor som Prinsessan Merkosing (som är mitt dopnamn för Morebucks, då den svenska översättningen bara kallar henne Prinsessan).
De små superhjältinnorna besegrar dock i huvudsak vuxna manliga motståndare, genom att samarbeta, vara starkare, påhittigare, smartare än dem som förutsätts vara i överläge men som framstår som löjliga eller patetiska. För att kunna lägga tonvikten på hjältinnornas tjej-kön och låga ålder, neutraliseras deras klass- och ras-/etnicitetstillhörighet. Detta får emellertid till följd en till synes identitetslös, men hegemonisk, identitet av typen vit medel-klass. Vore detta inte fallet, skulle dock seriens politiska fokus förflyttas bort från genus och flickskap. Detta är det pris som betalas för att tydligt betona konflikten mellan barn och vuxen – på andra gruppers bekostnad, förvisso…
Förutom att Powerpuffpinglorna ger uttryck för en progressiv feministisk ideologi (eller snarare: puellaristisk, utifrån latinets ord för ”flicka”) är den också barnistisk, då den upphöjer barns styrkor och aktörskap och fokuserar de tre framgångsrika överskridarna av gränsen mellan barn och vuxen. Andra identiteter marginaliseras tyvärr på kuppen, men detta är åtminstone en start och kanske åtgärdar nyinspelningen som snart kommer vissa av dessa brister. Rom byggdes inte på en dag och det lär inte heller barns rättigheter. Fast kanske till 50-årsjubiléet av FN:s konvention om barnets rättigheter år 2039?
I och med att serien även innehåller mängder av vuxenhumor och humor som bygger på ”orimligheten” att 5-åringar skulle besegra jättemonster och vita skogshuggartyper, förstärks – eller upprätthålls i vart fall – åldersgränsen och undermineras i någon mån barnmakts-temat, menar Kirkland (2010:21-22). Det faktum att trion är så söta, och i huvudsak snälla mot alla utom de hemska fienderna mot alla i staden, gör dem också mer ”vuxenvänliga” och mindre hotfulla utmanare av vuxenmakten. Genom att stjäla en del av seriens tilltal, roffar vuxennivån i vanlig ordning åt sig en aning av Powerpuffpinglornas allians med barntevetittarna.
Som tur är, förblir serien emellertid i den yngsta publikens mer ”oförstörda” tolkning inte smittad av vuxnas ”kunnigare” och mer erfarna förklaringar. Det är ju för barn, och inte minst för flickor i åldern 6-10 år, som de tre förskolefeministernas budskap om jämlikhet och jämställdhet är viktigt.
Det våras för småtjejerna! Internationella tjejdagen firas 21/3
För förskoleklass och skolans del: låt eleverna i F-år 2 se Powerpuffpinglorna istället för ha lektion i genuspedagogik! Börja med ursprungsserien, som även borde köpas in till alla fritids! Undersök sedan i vad mån nyinspelningen som kommer i april 2016 också den lever upp till originalet!
Powerpuffpinglornas ”budskap” kunde punktvis sammanfattas så:
1. Femininitet är inte alls oförenlig med att ha makt, styrka och kunna slåss
2. Det är OK också för en kille/man att gilla stereotypt ”feminina” saker
3. Stereotypa uppfattningar om vad manlighet innebär, är till skada även för pojkar/män
4. Män (som professor Utonium) kan också vara utmärkta, omtänksamma, vårdande och kärleksfulla ensamföräldrar
5. Genusidentitet och genusuttryck behöver inte överensstämma (som för HIM och Buttran)
6. Man ska inte göra antaganden baserade på genus enbart
7. Man bör inte anta något överhuvudtaget, grundat enbart på andras yttre eller på stereo-typer om grupper (Sara Bellums kroppsformer eller kackerlackors: Blomman vägra krossa en kackerlacksinvasion, därför att ”bara för att man är ful på utsidan betyder inte att man är det på insidan”)
8. Auktoritetspersoner (såsom borgmästaren) kan vara inkompetenta
9. Att du bryr dig om ditt yttre, gör dig inte till en sämre feminist
10. Är du, som Buttran, ointresserad av ditt yttre gör detta dig inte till en sämre tjej
11. Privilegier eller ärvda pengar är inte acceptabel ersättning för arbete (vilket prinsessan Morbucks/Merkosing tycks tro)
12. Köns- eller genusbaserade nedsättande kommentarer är aldrig okey
13. Utbildning är viktigt – PPP-tjejerna försummar inte skolan
14. Tjejer måste hålla samman och agera som ett lag – systerskap segrar!
15. Att undervärdera tjejer leder till att du förlorar
16. Vuxna vet inte alltid bäst
17. Man ska använda tandtråd
18. Broccoli bör ätas upp
Jag hade ursprungligen i sedvanlig ordning tänkt avsluta med ett avsnitt om barns positiva reception och bedömningar av Powerpuffpinglorna, men även jag inser att det finns gränser som ej bör överskridas. För att blogginlägget inte ska utmynna i ännu en bok, låter jag läsare (och varför inte uppsatsskrivande studenter) själva undersöka saken. I eventuellt brist på svenskt material, studera vad barn under 12 år har att säga om tv-serien på Common Sense Media, jämfört med vuxnas mer avståndstagande synsätt på samma sajt.
Liesbeth de Block & David Buckingham (2007) ger också en mycket intressant inblick i hur Rhaxma, en 8-årig flyktingtjej från Somalia, i London i sina samtal och sin lek med skol-kamraterna använder Powerpuffpinglorna som en scen på vilken hon kan utagera sin egen ilska, vanmakt och sina starka uppfattningar om gott och ont. Och systerskap.
Inte mycket har läckt ut om nyinspelningen som kommer om några veckor. Det första avsnittet var ursprungligen tänkt att heta "Don’t Call Me Princess”. Denna lovande titel verkar nu emellertid ha ändrats till ”Air Buttercup”, det vill säga ”Air Buttran". Varför vet jag inte, men det torde inte vara för att hon startar något nytt flygbolag. Däremot hivar hon, enligt en liten videoförsmak, i detta inledande avsnitt i skyn iväg en ny skurk kallad Manboy.
Det rör sig om en skogshuggartyp som vill att staden ska återvända till sina ”manliga rötter”, genom att stänga vad som liknar ett hippieläger. När PP-tjejerna inskrider till stadens för-svar, skrattar han dem rakt upp i ansiktet och kallar Buttran för ”prinsessa”. Ett epitet som förstås gillas lika lite nu som förr, varför en ilsken Buttran kastar denne Manboy till väders likt en raket. Från långt avstånd kan tv-tittaren höra pojkmannen ropa ”du kastar som en tjej”.
Det är förstås efter denna serie inte det sämsta omdöme en tjej kan få.
Referenser
de Block. Liesbeth & Buckingham, David: Making Migrant Identities: Television in Children’s Everyday Lives, s.115-133 i de Block & Buckingham: Global Children, Global Media: Migration, Media and Childhood, Basingstoke: Palgrave Macmillan 2007 finns på
Bychowski, M.W: Sugar, Spice & Him: Transgender on the Powderpuff Girls, 11/11-14 på
Corcoran, Carole Baroody & Parker, Judith: Powerpuff Girls: Fighting evil gender messages or postmodern paradox?, sid.139-154 i Chin, Jean Lau (red): The Psychology of Prejudice and Discrimination. A Revised and Condensed Edition, Santa Barbera: Praeger 2010
Duvall, Spring-Serenity: Perfect Little Feminists? Young girls in the US interpret gender, violence, and friendship in cartoons, Journal of Children and Media 4 (2010):4, s.402-417
Hains, Rebecca: The problematics of reclaiming the girlish: The Powerpuff Girls and girl power, Femspec, 5(2004):2, s.1–39
Kendall, Evie: There’s no one perfect girl: Third wave feminism and ’The Powderpuff Girls, Colloquy: Text Theory Critique (2012):24, s.234-252
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar