Det är förvånande att merparten filmhandledningar tillverkade eller beställda av de ansvariga för Svenska Filminstitutets filmpedagogiska avdelning ”Film i skolan” i relativt liten utsträckning tar upp det rent ”filmiska”. Detta trots att ett av syftena sägs vara att ”fördjupa [barns och ungdomars] kunskaper om film”. Detta får mig att undra över skribenternas kompetens vad gäller balansen mellan pedagogik och filmkunskaper, samt hur de egentligen valts ut för uppdraget att skriva dessa lärarhandledningar.
På webbsidan står trots allt, att ”[d]en gemensamma filmupplevelsen ger en utgångspunkt för samtal kring olika livsfrågor, men också kring filmens språk och uttrycksmedel”. Oftast handlar emellertid handledningarna huvudsakligen om det första ledet och inget fel med det, men man kunde förmoda att bisatsen om filmspråkliga uttrycksmedel skulle vara mer prioriterad, med tanke på vem producenten i detta fall är: Filminstitutet och inte Skolverket. Filmernas teman dominerar oftast.
Låt mig ta ett enda exempel, som på intet vis skiljer ut sig negativt från resten, utan här helt enkelt får illustrera min tanke om att det ofta skulle vara givande med betydligt mer om berättelsen än bara storyn: s.k. formspråk, berättande, filmisk representation, symbolik, metaforik etc: Hayao Miyazakis fina Ponyo på klippan vid havet (2008).
Trots att detta rör sig om en barnfilm rekommenderad från årskurs 1 och uppåt, vore det faktiskt möjligt att med 7-åringar diskutera filmen betydligt mer ”såsom film”, d.v.s. utifrån hur denna är gjord. (Jag håller helt med om den gjorda åldersbedömningen, även om Skolbio på en annan sida skriver att den lämpar sig redan från förskoleklass.) Ännu mer givande blir diskussionen kanske med 8-9-åringar.
Kortfattat för den som ej sett filmen: så här beskrivs handlingen på discshops webbsida:
”Det här är berättelsen om fiskflickan Ponyo, som blir förälskad i människopojken Sosuke, och om hur en femårig pojke lyckas uppfylla det allra vackraste av löften; att beskydda någon för all framtid.
Högst upp på klippan som störtar ner i havet bor Sosuke med sin mamma Lisa och sin pappa sjökaptenen. En dag när Sosuke och Lisa är ensamma i huset träffar Sosuke en liten guldfisk, eller är det verkligen en fisk? Guldfisken, som visar sig vara en fiskprinsessa, blir omedelbart förälskad i Sosuke och, efter att ha blivit återförd till havet av sin far Fujimoto, gör hon alltför att återvända till livet ovanför havsytan.
Med hjälp av Fujimotos magiska drycker lyckas Ponyo ta mänsklig form. Vad hon inte räknat med är att hon samtidigt skapar obalans i världen. Havet gör uppror, och på dess vågor springer hon till sin älskade Sosuke. Men ska Ponyo kunna fortsätta att leva sitt liv som människoflicka och ska havet dra sig tillbaka och balansen i naturen återställas igen? Allt är beroende av två unga individers kärlek till varandra.”
En annan beskrivning lyder:
”Här är det lille Sosuko som blir vän med en liten röd fisk med mänskliga drag med följd att hela havet råkar i obalans: Natur, trolldom och mänskliga känslor är de enorma krafter som släpps lösa. Och i skuggan av denna giganternas kamp skildras två femåringars kärlek till varandra och längtan efter frånvarande föräldrar” (Malena Janson, Svenska Dagbladet 10/9-09).
De Tre Frågorna
Det finns inga skäl att för de tidiga åldrarna introducera ord som protagonist och antagonist, utan det går lika bra att tala om vem/vilka som det handlar mest om eller den/de som är huvudperson(er) och att dessa ibland kallas för hjältar. Tre huvudfrågor räcker ofta långt för hela samtalet:
- Vem/vilka handlar det mest om? (Ibland kallas den/de ”hjälte/hjältar”.) Hur avgör man det?
- Vad vill hon/han/de?
- Vem/vad står i vägen för eller försöker stoppa det som huvudpersonen/huvud-personerna vill eller önskar? Inte sällan brukar detta hinder framställas i form av en ”skurk”. Eller så finns det flera fiender. (I vuxenfilmer kan detta förstås även röra sig om en sida av protagonisten själv, eller om händelser snarare än någons handlingar.)
Redan dessa frågor kan vara nog så komplicerade att besvara i fallet med just denna film. Somliga kommer att (precis som discshop-textens författare) tycka att filmen handlar mest om Ponyo (ofta med argumentet att filmen ju har hennes namn i titeln), andra att den handlar om Sosuke för att han ”räddar” henne, åter andra att den handlar om bägge barnen – och några att det är en film om båda barnen samt Ponyos föräldrar (vilket möjligen är Jansons perspektiv och i vart fall mitt). Det viktiga är att barnen förklarar varför de tycker det ena, andra, tredje eller fjärde, d.v.s. hur filmen visar detta. Har till exempel de fyra sistnämnda karaktärerna samma önskan?
Den andra frågan torde vara den lättaste att besvara, men givetvis med skilda svar beroende på valet av upplevd(a) huvudperson(er). Ponyo vill bli människa, Sosuke att hon ska förbli hos honom, Ponyos pappa vill skydda dottern etc.
Filmen handlar om alla oss skurkar!
Den intressantaste och knepigaste frågan torde vara: vem är ”skurken” i denna film? Alla intressanta eller spännande berättelser anses behöva ha någon motståndare, någon dum figur, eller någon/något som kämpar mot filmens huvudperson(er). Discshop tycks mena att det är Ponyo som ställer till det och blir ”skurken”. Det kan till synes vara Ponyos pappa Fujimoto, men är denne verkligen en motståndare? Han vill ju bara sin lilla dotters och havets bästa… Är det flodvågen som är skurken? Finns det ens någon ”fiende”? Fast blir berättelsen inte tråkig då, ifall ingenting står i vägen?
Svenska Filminstitutets handledning framhåller att filmen handlar om ”människan och miljön”, men det framgår inte riktigt hur detta egentligen märks i filmen, annat än att ”[t]rålare släpar sina nät längs botten men får mest sopor som fångst”. Således inte fisk. Men ”miljöfrågan” handlar ju rätt lite om ”skräp”. Och vem ses egentligen skräpa ned i filmen? Vad finns utanför bildens ram, skulle kanske mer konstnärligt lagda fråga.
KANSKE kommer någon elev in på det faktum att det är ”mänskligheten”/alla vi människor som förstör miljön som faktiskt utgör skurken, då vi förorenar inte bara haven. Detta blir då en bra övergång till att tala om filmer som ”allegorier”. Ett annat sätt att göra detta på är att fokusera relationen mellan Sosuke och Ponyo. I Filminstitutets handledning står det:
”För att Ponyo ska få förbli människa, och för att det ska bli balans i naturen igen, måste de genomgå ett kärlekstest. Sosuke får frågan om han älskar Ponyo, och det gör han verkligen.”
Men HUR hänger kärlekstestet ihop med miljötemat?! Hur blir miljön i bättre balans av att en 5-åring ”älskar” en 4-åring?! Det ekologiska temat är understött av ett sidotema som även kan te sig som huvudtemat – eller så uppdelat på två delteman som slutligen blir till ett enda. Dessa handlar bägge om olika slags vänskap och hur människor krymper, ja, förtvinar av att anses förbrukade (tanterna på äldreboendet t.ex.). Tyvärr har det engelska (överanvända) ordet ”love” direktöversatts till svenskans ”älska” (och används förvisso också allt oftare så i vardagsspråket).
Bland barn har ordet älska dock fortfarande en romantisk ton över sig, som inte bara pojkar i den ålder som filmen torde tilltala reagerar avståndstagande på, när det används om relatio-ner mellan små barn. (Detta framgick inte minst i studien av de 100 barnen i vårt bilder-boksprojekt, som jag tog upp i blogginlägget om Alfons Åberg-böckerna den 15 september, och även ska återkomma till i ett senare inlägg om boken Jag älskar Manne. Att ”älska” en viss maträtt är dock enligt barnen OK som uttryck…) Här gäller det förvisso inte att älska fisk till middag.
Ett avståndstagande från ordet ”älska” kan faktiskt blockera åskådarna från att se vad det rör sig om för relation mellan Sosuke och Ponyo: djup vänskap, omtanke och ansvar. Det hade alltså varit bättre om ”love” hade översatts med ”verkligen bry sig om”. Naturen kan också förtvina, om man inte är vän med den. Vänner beskyddar och hjälper varandra.
Diskussionen kan därför komma in på frågor som ”Är Sosuke kär i Ponyo, eller vill han bara ha henne som sin allra bästa vän?” ”Kan 4-5-åringar vara kära i romantisk, vuxen mening?” Ponyo verkar yngre än pojken, men förstår en 4-åring vad det innebär att verkligen lämna sin familj för gott? Dessa frågor hänger nämligen samman just med miljötemat och för också de oss över till frågan om filmer som allegorier. Ett alltför knepigt begrepp visserligen för de lägsta skolklasserna.
Allegori/liknelse, magi kontra verkligt och sensmoral
Filmen är som sagt ”egentligen” en allegori, men det kan räcka med att kalla storyn för en liknelse, med tanke på att barn i denna ålder känner till innebörden av verbet att likna. En påhittad film om någonting på låtsas kan likna något helt annat i verkligheten, för att filmen vill säga något om det som är på riktigt. (Det går även att som exempel på allegori ta en välkänd fabel, som den om sköldpappan som springer och vinner loppet mot en hare. Den handlar ju om olika ”slags” människor…) Det går att plantera idén, att filmen kanske ”egentligen” inte alls handlar om två förskolebarn.
Förr hade Ponyo magiska krafter, men om hon ska stanna på land med Sosuke måste hon ge upp dem. Människor har ju inga sådan krafter, däremot andra mer destruktiva. Ponyo kunde hela Sosukes sår när han blödde, få generatorn i pojkens hus att fungera, förstora hans lek-saksbåt så att de i den kunde leta efter hans mamma och göra babyn frisk igen.
Varför behöver Ponyo räddas av Sosuke, om hon nu har magiska krafter? Fungerar magi kanske bara i filmer och sagor? Magiska krafter verkar inte ha samma kraft i verkligheten, men ändå handlar nog filmen om verkligheten. Så varför måste Sosuke klara Ponyos mammas test? Borde inte Ponyo istället själv göra det? Är det bara för att pojkar alltid tycks ska vara tvungna att vara hjältar? Blir Ponyo en riktig människa i filmen, förlorar hon sin trolleriförmåga. Är det verkligen VÄRT det?
Eller säger detta att det är skillnad mellan på låtsas och på riktigt: att det i verkligheten inte går att använda sådan magi för att göra haven och naturen friskare? Att vi människor inte har någon trollerikraft eller trollstav som fixar det, utan det måste vi själva sköta på riktigt? Att skydda havet är inget som går att enkelt trolla fram bara.
I en allegori eller "liknelse" står någonting istället för någonting annat: man kan tänka sig att Sosuke ska föreställa eller likna människorna och Ponyo föreställa (fiskarna i) havet eller naturen i stort. Om hon kan bli en människa, kan hon påminna de övriga människorna om att hon egentligen redan var ganska lik dem: sårbar. Då blir kärlek/vänskap mellan människorna och naturen inte lika ”overklig”, som att en fisk blir en 4-åring som för alltid lämnar sin familj för att vara tillsammans med en 5-åring som hon älskar. Att vi människor måste bli bättre vän med naturen, är nog det som filmen ”vill säga” oss.
Men att fråga 7-8-åringar ”vad filmen vill säga” är förmodligen en alltför svår kognitiv utmaning. Man kan istället fråga vad Sosuke lärde sig i filmen, eller bestämde sig för att göra mot slutet av filmen (d.v.s. ta ansvar för Ponyo).
Ingen superhjältesaga i förskoletappning
Ponyos pappa säger vid ett tillfälle till pojken att denne är den ende som kan rädda planeten. Det betyder ju inte att Sosuke är någon superhjälte, utan att han är människa och Ponyo en utrotningshotad fisk. Sosuke lovar att ta ansvar för henne – inte för att han är en äldre, klokare eller mer realistisk pojke, utan för att han är en människa. Vi människor måste visa att vi verkligen tar ansvar för havets och naturens gåvor, t.ex. i form av de fiskar som vi fiskar upp och dessutom inte tar upp alltför många. Och att vi inte heller förstör havet i form av mer osynligt skräp än konservburkar.
I sedvanlig adutonormativ ordning är det alltså barnen som ges ansvaret för att rätta till de vuxnas synder. ”Barnen är ju framtiden”… Tyvärr är emellertid barnen – i framtiden – i själva verket ju vuxna då. Varför skulle dessa nya vuxna, när de väl kan utöva reellt infly-tande, vara insiktsfullare än dagens? För att de minns denna film?
Eller menar du nu att barn under 10 år rimligen inte kan begripa detta med den djupare, allegoriska innebörden? Är filmen och rekommendationen av densamma för 6-7-8-9-åringar således ännu ett utslag av adultonormativitet?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar