Adultonormativitet #5: Till vildingarnas land – obefogad gruppterapi för barn

Jag upphör aldrig förvånas över vuxnas oförmåga att ta barns perspektiv. Har de glömt sin egen barndom? Förträngt den? Med hjälp av psykoanalytiker, psykologer, terapeuter totat ihop en sammanhållen, cementerande berättelse om denna tid?

Många filmare och författare säger sig vilja ”över­skrida gränsen mellan barn och vuxna”, en gräns som givetvis också den är upprättad av vuxna och som nu i och med alla filmatise-ringar av småbarn­böcker typ Till vildingarnas land främst klättras över av vuxna till barnsidan, men däremot sällan i motsatt riktning. Jag hävdar att sådana gränsöverskridande räder är ännu ett försök att kontrollera barn. Filmambassadören Suzanne Osten har dock rekommenderat den som en ”bra barnfilm”.

Jag har däremot aldrig hört talas om några vuxenfilmer som rekommenderas för barn – trots att man påstår att det just inte finns några skillnader mellan barn och vuxna… (Jo, jag vet att jag retar upp somliga genom att märka vuxenfilmer med förledet ”vuxen-”, ty det tillhör ju maktens privilegium även för vuxna producenter av kulturprodukter – av bägge könen – att slippa påminnas om sig själva som norm, medan fotboll respektive damfotboll däremot genast påtalas… Jag är förstås enligt somliga redan provocerande när jag buntar ihop vuxna, precis som de själv ogenerat gör med ”barn”.) 

Ett problem med barnskildringar rekommenderade för barn (och framför allt de ”konstnär-ligare” filmer om barn som påstås vara allålders- eller familjefilmer, men är så abstrakta att de lutar åt barndomsskild­ringshållet) är psykologiseringen eller rent av psykoanalyse-ringen av barnprotagonisterna. Icke-traumatiserade barn har aldrig efterfrågat psykoanalys i filmtappning – och 99 procent av alla barn inte heller haft något  behov av att ligga ”på divan”. Det är det bara vuxna som gör. 

Filmen om Max (från 2009) är – till skillnad från den världsberömda bilderboken Till vildingarnas land (från 1963) – just psykoanalyserande. Handlingen i filmen skiljer sig på många och avgörande punkter från bokens, inte bara i det att pojken i boken är 3-4 år, medan Max i filmen är 9-10 år. Filmen har även utvidgats med en ramhandling innehållande ett antal nya karaktärer utöver bokens mamma och lille son. Mest olyckligt är emellertid att vildingarna gjorts till ett slags representationer eller ”förklaringar” av sidor av pojken själv, eller ska stå för dennes känslor och reaktioner på händelser i ramhandlingen. 

Både regissören Spike Jonze och bilderbokens upphovsman Maurice Sendak har själva för-nekat att detta skulle röra sig om någon barnfilm och menat att det är en film om barndom. Barndom är något som enbart går att överblicka, och eventuellt förstå, när man väl lämnat eller undkommit den. Det vill säga: av vuxna. Även då tycks det oftast omöjligt.

Barns ilska behöver inte förklaras

Barns ilska och trots behöver inga förklaringar för barnen själva, utan är självklara och lättförståeliga reaktioner på detta att vara ett underordnat barn. Vuxna vill däremot ”förstå” dem, för att bättre kunna ”hantera” barnen.

Ett argt eller svartsjukt barn behöver (för vederbörande själv) inte vara någonting proble-matiskt, vars känslor behöver analyseras. I bilderboken motiveras aldrig pojkens ilska riktad mot modern. Det upplevs som fullt förståeligt att han hotar med att äta upp henne. I och med filmens ramhandling, ges däremot Max’ olika känslor (för många vuxna: övertydliga) skäl, med tanke på moderns, systerns och andra barns behandling av honom. Därmed ges barns vanligtvis ospecifika ilska en specificerad och insnävad innebörd och utpekas yttre känslo-framkallare. 

Jag har ännu aldrig stött på ett barn som verkat vilja ”förstå” orsakerna till sina känslor. Fast omgivningen erbjuder mer än gärna ”förklaringar” av det som ej borde behöva förklaras: barnets utsatthet, litenhet, maktlöshet och vanmakt går väl knappt reagera på annat sätt mot? Barn söker snarare kontroll både över sina känslor och sin tillvaro. Alternativt: en kram.

Även om Sendaks böcker kan tolkas psykoanalytiskt för den som är så funtad, är de på intet vis terapeutiska, vilket filmen tycks vilja vara.

Svenska kritiker har varit rätt ense om filmens tilltänkta publik. Också Dagens Nyheters Mårten Blomkvist inser (29/1-10) att detta inte är någon barnfilm. Denne skriver ”Nu har [barnboken] blivit film, men inte en barnfilm. Barn kan se den, men mest av allt är den gjord för vuxna som vill vara barnsliga.”

Jag invänder alltså bara delvis: filmen är gjord för att ge vuxna en – för dem själva begriplig – förklaring till varför barn kan bli så arga… Ser sig själv utifrån gör sällan den som befinner sig i maktöverläge. Blomkvist har dock alldeles rätt i att ”Vildingarna har blivit för mycket gestaltat undermedvetet.” Eller snarare: omotiverade bildsättningar av Freuds omedvetna.

Svenska Dagbladets Hynek Pallas (28/1-10) anser att filmen är ett mästerverk och den kan så vara. Den är för den skull ingen mästerlig barnfilm. Jag håller också bara delvis med Pallas, när han skriver:

”För mig har styrkan i boken tvärtom varit dess öppenhet. Berättelsen om Max som iförd vargdräkt busar, skickas i säng, reser till vildingarnas land och blir kung – för att i slutet åka hem till sin varma middag – består av 17 illustrationer och 200 ord. Det öppnar för tolkning, vilket är precis vad Jonze tillsammans med författaren Dave Eggers har gjort.”

Det förhåller sig enligt min mening precis tvärtom: Jo, boken kännetecknas av en öppenhet om ilskans orsaker, som filmen tyvärr övertydligt tillsluter när olika känslor personifieras, i och med just påtagligheten i ”gestaltningen av Sendaks vildingar som regissören med hjälp av kända röster gjort individer av” (a a). 

Pallas andas inte ett ord om någon barnpublik och tycks därmed kanske också han mena att denna film som av honom får högsta möjliga betyg är en vuxenfilm, då han avslutar med:

”Resultatet kan inte beskrivas som annat än ett mästerverk: en underhållande, känslig, vacker film som får dig att gå i barndom och samtidigt aktivt och otvunget tänka på din roll som förälder.”

Barn kan definitionsmässigt inte gå i barndom, då de för närvarande lever ut denna period. Till vildingarnas land har mycket riktigt inte precis lockat någon stor barnpublik.

Jag väntar fortfarande på Suzanne Ostens motivering till varför denna film skulle vara en bra ”barnfilm” (se mitt inägg nedan från 28 september), om man nu med barn inte avser FN:s definition ”människa under 18 år” och tänker sig en publik på 13-17 år. I så fall håller jag förstås med om att filmen onekligen kan tala till tonåringarna.