Drama för barn i åldern 6-12 månader är givetvis en absurd idé. Påpekade också barn-teaterrecensenterna det, när det 2006 begav sig i fallet med Ann-Sofie Báránys & Suzanne Ostens Babydrama, som jag här tar som typexempel. Inte vad jag vet, men just denna kritikergrupp utmärker sig inte precis som den mest kritiskt tänkande. Eller som den mest barnsolidariskt kännande. Konsten, Teatern, Sanningen och De Starka Känslorna äger här företräde framför barnen.
Upphovsmänniskorna till pjäsen gav sig ut för att ha skapat världens första drama för 6-12-månadersbarn. Den allra första kom dock drygt 20 år tidigare i Frankrike, på nationalscenen La Ferme du Buisson i Marne la Vallée: Joëlle Roulands L’oiseau serein (”Den fridfulla fågeln”, 1987), som rörde sig om en föreställning för barn mellan 3 månader och 3 år. Dramat förevisade en ensam kvinna med en mångfärgad fågel som inte ville sjunga. Hon försöker med alla medel få slut på dess tystnad, genom att vara kärleksfull, bli arg, lova saker, lura den, men icke. Ty det är fråga om en spjuveraktig fågel. Pjäsens teman är enligt Rouland själv moderskapets lycka såväl som irritationer.
Manusförfattaren och regissören Rouland följde året därpå upp denna med Dorénavant (”Hädanefter”, 1988) om en man som måste gå till jobbet, men hans baby i genomskinlig badbalja vill inte komma upp ur vattnet… Pappan bär smoking och ska om några minuter spela tvärflöjt på operan, men vet inte hur han ska gör med babyn som inte vill lämna badvattnet. Temat är faderns konflikt mellan babyn och musiken/arbetet, om nu Rouland själv återigen tillåts få avgöra detta.
Babydrama – kamouflage för dramat riktat till spädbarnens föräldrar?
Vem som var först, spelar förstås mindre roll (annat än för marknadsföringen). Viktigare är exakt vilka upplevelser som man ansåg sig erbjuda barn. Såväl Bárány (2008) som Osten utkom (2009) med varsin bok med samma titel, Babydrama. I dem kan man läsa om projektets avsikter m.m. Till exempel att [p]jäsen handlar om födelsen. Berättelsen omfattar: I magen, Födelsen, Mötet med föräldrarna och Födelsen av ett socialt jag” (Osten 2009:19). Budskapet sammanfattas (a a:27) som ”Välkommen till livet du fick. Sen färdades du i vatten i nio månader. Sen kom du ut till oss. Här möter du föräldrar som du inte känner, men du förnimmer redan att du är ett jag. Ditt drama börjar här.”
För en gångs skull är jag benägen att hålla med Hugo Lagercrantz: ingen människa kan väl tro att barn under 1 år verkligen fattar detta?! I nästa andetag sägs mycket riktigt (a a:28) att ”ett spädbarn är inte tänkbar som teaterpublik [utan] budskapet är riktat till föräldrarna”! Varför? Jo, Osten är ”angelägen om att få föreställningen bedömd som teater” (a a:30, kursiv i original). ”Det är viktigt för [Osten] som konstnär” (a a:30-31)! Därför får barnen inte springa fritt i scenografin, för det är inte fråga om lek utan en ”konstupplevelse” (a a:33). Vad beträffar arbetets resultat, sägs filmningen av processen visa att ”dyaden barnet/föräl-dern har kontakt med en viss föreställning” (a a:10).
Det tror jag säkert, men är ”kontakt med” liktydigt med ett visat ”behov av teater”? Huvud-frågeställningen problematiseras inte, utan lyder (a a:7) helt sonika ”Hur tidigt kan man börja spela teater för barn?”. Men varför ska detta ske tidigt? Det utsägs aldrig. Onekligen reagerar barnen i denna ålder på ansikten, kroppsgester/-rörelser, röster, ljud och masker. I vilken miljö som helst. Om all kontakt med andra vore teater, är också jag en skådis.
Svaret beträffande den unga åldern för barnpublikens födelse finns kanske i en (icke-beviljad) ansökan om ekonomiskt stöd för projektet, som också är inkastad i Ostens bok. Där anförs att barn tidigt måste lära sig gå på teater, så att skådespelarna i framtiden alls ska ha någon publik… Ska spädbarnen alltså vara till för teatern och konstnären? Inte teatern för barnen, således?
Särskilt maskerna sägs fängsla barnen. Den ansiktsmask som användes i föreställningarna liknar faktiskt Teletubbies ansikten, som barnen också drogs till i vår studie av tv-tittande barn i åldern 1,5-3 år (Blöjbarnsteve, 2008). Bägges nunor är stela och därmed ”omänskliga” och påkallar således extra uppmärksamhet. En viktig skillnad är emellertid att tubbisarnas ansikten har glada munnar, medan Babydramas maskers ansiktsuttryck är mer oroande.
Tv- eller videotittande på tv-serien Teletubbies brukar (därför?) inte räknas som konst och Osten själv ”avskyr serien” (enligt hennes ambassadörblogg 28/4-15). Babydramas mask kan dock verka mer skrämmande eller upplevas ha en förvånad uppsyn, som enligt ”ny forskning” av några skottar (Jack m fl, Current Biology 24 (2014):2) sägs ligga det skrämda uttrycket väldigt nära.
Drama för bebisar – en absurd idé
Varför hävdar jag då att ett drama för bebisar är en absurd idé? Observera att jag nu skriver ett drama – inte teater, scenkonst eller musik- och dansföreställningar för/med bebisar, även om också detta ännu inte undersökts närmare. Denna gång är ordet babydrama inte heller kursiverat, d.v.s. syftar inte specifikt på Báránys & Ostens pjäs (men förstås även på den), utan på de dramer generellt som påstås vara avsedda för så unga människor.
Skälet är dels, här exemplifierat utifrån Babydrama, att rör sig om textbaserad teater, alltså det verbala: att föreställningen har ett narrativ som barn i denna ålder omöjligen kan begripa innebörden av. Också de inblandade själva i just Babydrama, det mest kända svenska exemplet, har mycket riktigt varit osäkra på sin egen begriplighet.
Spädbarnen kan givetvis inte förstå de livsteman som gestaltas. Upphovsmänniskorna invänder då att det inte var viktigt att barnen skulle begripa att texten handlar om befruktningen, babyns tid i moderns mage, födelse etc. Men VARFÖR skulle man då alls HA en text, om avsikten verkligen var att vända sig till barn under året? Då hade man ju kunnat satsa mer på sådant som bebisar uppenbarligen upplever med sina sinnen: ting som musik, akrobatik, gestik och mimik enbart.
Dramats story måste väl vara avsedd för de vuxna? Jo, det medger som sagt Osten (2009:28) – åtminstone att pjäsens budskap är riktat till föräldrarna och då kan väl inte heller pjäsen vara avsedd för barnen. Varför hävdas det i så fall på Unga Klara webbsida att detta är ”[v]ärldens första teaterpjäs riktad till barn 6-12 mån”? Som man 2006 och 2007 lyckades locka 1 500 intet ont anande spädbarn till.
Ska de små kanske lära sig att de inte begriper? Projektets skapare och tillskyndare kommer nu med motargumentet att man med ”begripa” inte alls menar begripa, utan något i stil med ”uppleva” eller ”känna”. Visst upplever barnen här som överallt resten av dagen, men inte att skådespelarna som t.ex. svingar sig i gunglinor skulle sitta fast i navelsträngar.
Jag är övertygad om att en handfull fotbollsspelare med clownnäsa eller Gorby-mask för ansiktet (eller varför inte Teletubbies-dito), som till musik jonglerade med lätta ballong-bollar, skulle trollbinda 6-12-månadersbarn i lika hög grad, efter en enda dags repetition. I Babydrama fick spädbarnen inte ens röra de skrämmande/förvånade maskerna. I mitt tänkta alternativ skulle barnen kunna spela med och tjonga till bollarna och åtminstone få känna och bita på maskerna.
”Möta starka känslor” – inte uppleva sådana?
Ett annat försvar är av känslotypen. Barnen ska få möta (inte uppleva?) ”starka känslor”. Som i de flesta andra av Ostens produktioner talas det här om starka känslor, men i dem inkluderas tydligen inte så ofta positiva sådana. Texten säger visserligen underförstått ”Välkommen till livet!” men det förstår givetvis inte fååringarna, däremot tonläget i föräldragräl.
Men vad ska barnen göra med mötet med ”starka känslor”, om de ej fattar vad känslorna hänför sig till för reaktioner på olika handlingar/händelser? Möter sådana känslor, gör de som sagt kanske hos skådespelarna, men de känner eller begriper för den skull inte själva liknande känslor. Det är en utbredd vanföreställning bland konstmänniskor att känslor skulle vara helt frikopplade från tankar och förståelse. (OK, äckel ÄR det möjligen, men inte de andra fem grundkänslorna…)
En annan anledning till min etikettering ”absurd idé” är, att bebisar t.ex. inte kan ta någon annans perspektiv och begripa att skeendet på scenen skulle handla om dem själva eller om något liknande som även de varit med om tidigare i livet, vilket påstås eller åtminstone antyds. Inte kan spädbarn uppleva exempelvis att den trånga passagen, som skådespelaren klämmer sig igenom, ska motsvara deras egen svårframkomliga väg ut ur modern. Inte heller är Ostens tolkning (i hennes bok) av en liten flickas reaktion när hon får vatten skvätt på sig av Claire Wikholm skam, så som Osten spekulerar. För att kunna känna skam, måste barnet kunna ta en annas perspektiv och reflektera över dennas tankar om barnet och det gör ej barn under 1 år.
Bokstavlingen fängslade bebisar
Min viktigaste invändning rör dock att barnen inte haft någon möjlighet att själva avgöra om de verkligen vill vara med om detta. Frågan ”Hur tidigt kan man börja spela teater för barn?” kan helt enkelt inte besvaras, eftersom 6-månadersbarn lika lite som foster kan förstå och än mindre besvara den frågan. De har inget val, när de placeras framför en scen.
De svenska teaterkritikerna var dock hänförda av Babydrama. Ensemblen nominerades till Svenska teaterkritikers pris för barn- och ungdomsteater 2006 (men fick inte heller detta år priset, som gick till mimartisten Siri Hamari). Barnpubliken var också hänryckt, fast i bokstavlig mening: ryckta från hemmets familjära miljö. Bebisarna var även bokstavligen en fängslad publik – de kunde ju själva inte ta sig därifrån, även om de kunde krypa omkring. Somliga av dem behöll dock fokus i upp till 25 minuter, sägs det.
Barnteaterrecensenterna ifrågasatte som sagt inte det meningsfulla i att servera dramer för barn under 1 år. Kritiker och forskare i andra länder har emellertid gjort det (fast inte avseende just svenska Babydrama) och somliga har talat i termer av teatertyranni, i meningen vuxnas orättvisa maktutövning. De mest framträdande forskarna internationellt vad gäller teater för de yngsta har tagit till ord som att (för)skolepubliken är ”kidnappad” (Jeanne Klein 2005) eller en ”välvilligt tvingad publik” (Matthew Reason 2010). Reason menar att barnen tas till teatern ungefär av samma skäl som de tas till tandläkaren: det anses ”bra” för dem ur en klassbaserad snobbsynvinkel. Eller ”nyttigt” och ”lärorikt”.
Klein, Jeanne, 2005. From children's perspectives: A model of aesthetic processing in theatre, Journal of Aesthetic Education 39 (2005):4, s.40-57
Reason, Matthew: The Young Audience: Exploring and Enhancing Children's Experiences of Theatre, Stoke-on-Trent: Trentham Books 2010
Andra teaterformer kan i bästa fall fungera för de minsta
Är det då helt otänkbart med teater för de minsta? Kanske inte, om barnen verkligen ges möjlighet att delta i föreställningen, förutsatt att de vill. Teater Fot i Bergen tycks ha varit framgångsrik härvidlag. Svenska Tio fötter skulle nog också kunna lyckas, om de gick lägre ned i åldrarna. Ännu bättre är nog improviserade danskonserter av den typ som Lise Hovik prövat med sin Mamma danser (2011) som är betydligt mer interaktiv än Babydrama.
Teater på barns premisser förutsätter dock att barnen själva får vara med och inte bara vara ”delaktiga” eller en fängslad publik. En publikinvolverande teater kräver en betydligt mer lyssnande än målinriktad inställning och fokus på verklig interaktion med barnen, snarare än upptagenhet av interaktionen mellan de professionella vuxna inbördes (se Hoviks avhand-ling 2014).
Hovik, Lise: De Røde Skoene – et kunstnerisk og teoretisk forskningsprosjekt om teater for de aller minste, NTNU, Institutt for kunst og media, Trondheim 2014
Suzanne Osten talar och skriver ofta om barns längtar efter konst och ”sanning”… Hur kan vuxna veta vad spädbarn och tultbarn behöver eller törstar efter, förutom föda och fysisk omsorg? Vi har ingen aning om bebisars, ja, inte ens 3-åringars eventuella syn på det sanna, deras kulturella behov eller längtan. Vi kan bara iaktta vad de väljer att om och om igen göra och se. Och därefter utgå ifrån att detta tillfredsställer något behov som de har. Någon annan barnsyn vill åtminstone jag inte ställa upp på.
Vi vet alla redan utifrån egna iakttagelser, att småbarnen vill använda sin kropp och själva delta. Vi behöver inte proffs för att påminna oss om betydelsen för barn – och för oss – av sinnlig och kroppslig kommunikation. Barn är ännu bättre läromästare därvidlag, bara vi tar oss tid.
Hellre än att låta andra spela för barnen, bör vi vuxna nog försöka leka med dem inom hemmets eller förskolans fyra väggar, även om det ter sig jobbigt. Men bara när barnen själva uttryckligen visar att de vill det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar