Ett inte sällan upprepat påpekande bland forskare är hur svårt det är att som vuxen kunna veta vad barn egentligen menar och tycker. Det betonas t.ex. att barn vill vara vuxna till lags, eller upprepa sådant som de hört vuxna säga eller svara som de tror att vuxna vill att de ska svara. På sistone har ”barn som medforskare” blivit en rekommenderad strategi och även prövats av t.ex. etnologen Sandra Hillén vid Göteborgs universitet, i avhandlingen Barns medforskning – en metod med potential för delaktighet (2013).
Jag har inte läst denna avhandling utan bara en sammanfattning, men femteklassarnas (oavlönade?) arbete presenteras bl.a. så här:
”Barn kan involveras i forskning om de har rätt förutsättningar och stöttas av vuxna, men deras forskningsintressen och metoder stämmer inte alltid med hur vuxna förväntar sig att de ska ta sig an uppgiften. Det visar en avhandling från Göteborgs universitet där barn har engagerats i forskarklubbar där fokus har legat på forskning om mat, ätande och matkon-sumtion. [..] I definitionen av medforskare ligger betoningen på med. Barnen är alltså inte självständiga forskare i traditionell mening. Förutsättningen är att vuxna initierar forsk-ningen och stöttar dem i deras arbete.”
Enligt avhandlingsförfattaren innebar forskarklubbarna att barnen ”var delaktiga i flera forskningsmoment. De planerade, genomförde, analyserade och presenterade forskningen på ett självständigt vis och jag fungerade som en handledare för dem” (a a).
Även om jag personligen huvudsakligen inriktar mig på yngre barn, ska jag läsa avhand-lingen så fort jag hinner, eftersom modellen verkar lovande. Ty, hävdar Sandra Hillén:
”Under fältarbetet gavs också möjligheten att utveckla metoden medforskning. Resultatet blev en modell för barns delaktighet i forskning som skulle kunna inspirera andra som arbetar med att involvera barn, inte bara i forskning, utan även i planering, utbildning, utveckling och beslutsfattande.
– Förhoppningen är att barn ska kunna ta större plats i alla sammanhang som berör dem, med utgångspunkt i att deras perspektiv är viktiga för hur vi formar samhället omkring oss (a a).”
Barn intervjuar barn
En annan forskare som i vart fall använt sig av barn som ”forskarassistenter” av typen intervjuare, är professor Stig Broström på Institut for uddannelse og pædagogik vid Aarhus Universitet. Denne har alltsedan 2000 en gång om året intervjuat elever om deras skolgång. År 2104 lät han även 12 stycken 10-åringar intervjua andra 10-åringar om vad de minns från sin förskolevistelse.
Stig Brostrøm (2015): 10-årige børns syn på deres børnehaveliv – børn som medforskere på
Med hjälp av denna fiffiga metod svarade 251 barn i åldern 10 år på tre frågor om sin forna dagistid, i en enkät som de unga assistenterna läste upp för jämnåriga i sin egen klass, sedan samlade in resultaten från och vidaresände svaren till Broström, som de därefter hade löpande mailkontakt med:
- Vad är det första du tänker på, när du drar dig till minnes ditt gamla dagis? (Formuleringen är mindre ”vuxen” på danska…Jo, jag vet att förskolepersonal – men inte barn, som det här gällde att göra sig begriplig för – finner benämningen ”dagis” förklenande…) Skriv några rader!
- Vad var det mest intressanta som du upplevde på dagis? Till exempel något som du gjorde med kamrater, spännande projekt, teman eller nåt helt annat.
- Vilka personer från ditt dagis har betytt mycket för dig? Skriv vem och varför!
RESULTATET: 10-åringarnas syn på sin förskolevistelse
Kamrater och vänner omnämns av samtliga 251 barn (med tillägg såsom att de ”hjälpte mig när jag var ledsen”)
Snälla och inspirerande pedagoger omtalas av 75 av de 251 svarande (”X som alltid hjälpte en när man behövde hjälp”; ”Y som lekte med oss utomhus och aldrig sa att vi skulle lugna ner oss”; ”Z kunde breakdansa och taikwondo")
Intressanta/spännande aktiviteter (”Då vi blev målade i huvudet, gav en get mat och grävde guld”; ”att vi spelade fotboll varje dag”; ”en skogsutflykt då vi byggde en bro över en källa”; ”då vi skulle spela De vilde svaner" [en saga av H.C. Andersen])
Förskolan som det förlorade Paradiset (”Man fick göra vad man ville, behövde inte sitta stilla”; ”att man kunde göra många saker utan att tänka på sin framtid, man hade mycket frihet, utan att man tänkte på det”; ”det var kul att gå på dagis, för man kunde bara leka och så skulle man inte heller hela tiden vara inne och sitta stilla på en stol”; ”det var inga lektio-ner, bara lek”; ”vi var fria och kunde nästan allt”)
Didaktikpedagogikprofessorn Brostrøm själv menar visserligen att omfattningen och variationen av dessa aktiviteter och upplevelser kanske inte helt är i nivå med rapporterna om den mer förebildliga praktiken på ”högkvalitetsdaghem”. Men nu var det ju barnens syn som efterfrågades…
En möjlig invändning mot metoden vore förstås, att eftersom en jämnårig klasskamrat stod för utdelningen och insamlandet av enkäten, fick de övriga elevernas svar också en lutning mot kamrathållet till. Fast 10-åringarna blickade ju tydligt tillbaka mot specifika kamrater i förskolan för 4-5-6 år sedan.
Vem bryr sig om t.ex. svenska 9-10-åringars nostalgiska minnen från en nyss svunnen tid, som de om några verkligen kan se tillbaka på och uttala sig om?
Fältet är fritt för en liknande undersökning, lämplig även för en C- eller D-uppsats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar