Jo, jag fortsätter med mitt tjat: barnkultur avser inte ”konst- och kulturtjänster” som riktar sig till barn! Istället för att fokusera och studera de reella barnkulturskaparna, d.v.s. barnen, för att begripa dem och låta dem syssla med sitt på sin alltmer krympande fritid, har fältet Barn & kultur svämmat över av fullvuxna kapare. Med andra ord: av vuxna som anser sig förbättra barns lek, utveckla barns förmåga att uttrycka sig i sång, bild, lera etc, liksom förfina de ungas medieförståelse (fast med hjälp av filmer som barnen själva ej valt).
Visst, detta går, men bör då ske frivilligt och utanför skolan. Varför inte lämna barnen mer i fred på fritiden? Låta dem t.ex. ha sina skärmmedier som en frizon, där de en stund kan syssla med vad de vill? Ännu hellre: göra något åt de förhållanden som deras barnkultur är en reaktion mot?
Men, icke: fokus har nu förflyttats från barnkulturskapare till ”barnkultur”-kapare… Pedagogiseringen av fältet är i det närmaste heltäckande, när även merparten forskning och ”kulturförmedling” på området går ut på att barnen ska förkovra sig på än det ena, än det andra – leka ”bättre” till exempel! Kultur kan dock aldrig förmedlas, utan måste levas i, och även mycket unga människor skapar själva kultur. Införståddheten och kollegialiteten är dock total bland de vuxna, vilka som betalt arbete har att ”förmedla kultur” – det vill säga: sin kultur.
Ingen vågar tydligen kritisera tanken att kultur skulle gå att ”förmedla” från dem som påstås ha det, till dem som förment ännu saknar. Landet svämmar därför över av kulturpedagoger, museipedagoger, filmpedagoger, konstpedagoger – fullborda själv hela listan!
Och fyll sedan i konsultlistan och konsulentlistan: utvecklingskonsult, danskonsult, filmkonsult, barnfilmskonsulent, barnteaterkonsulent och konsult till konsulenten. Och så nyuppfunna handledare till handledarna, såsom pedagogista och digitalista… Målet för överpedagogerna är visst att pedagogerna, när de väl lärt sig att lära barnen, nu ska lära sig att inte styra hur barnen uttrycker sig. De vuxna ska fås att reflektera över vad de håller på med, vilket trots genomgången lärarutbildning viss kräver minst en femveckorskurs ytterligare. Därefter framför allt (reflekterad?) dokumentation. Lider verkligen vårt land av brist på dokumentation? Gör barnen det?
Det barnkultiverande systemet
Jag har förstås inga invändningar mot att det finns och utbildas nya bildlärare, dramalärare, medielärare, etc för skolans räkning, men kalla bara inte den resulterande aktiviteten för ”barnkultur”! Jag talar alltså om det som händer utanför barns arbetstid i (för)skolan. Numera talas och forskas det nästan enbart om och utifrån det jag vill benämna ”kulturråds-’barnkulturen’” och ”vetenskapsråds-’barnkulturen’”, som bygger på statliga stöd och samspel med skolan. Skolan är tydligen ett nytt experimentlabb. Många konstnärer och forskare har också upptäckt att det lättast går att erhålla offentlig finansiering genom olika pedagogiska konst- och ”barnkultur”-projekt. Dessutom kan de erhållna medlen lätt smygas in i verksamheter för vuxna…
I och med 90-talets litterära vändning inom barnlitteraturforskningen, då forskarna med hjälp av snåriga teorier ville bli vuxenlitteraturvetare hellre än barnkulturvetare, försvann i stort sett intresset för barnanvändarna. Etnologerna och sociologerna lämnade av oklar anledning också nästan helt utforskandet av barnkulturfältet. Didaktikerna och pedagogerna tog istället över ”barnkulturen”. Hur kan denna pedagogisering fortgå helt odebatterad?!? Eller har jag missat något? Är det för att alla kliar varandras ryggar?
Vi lever idag helt klart i pedagogikens tidevarv. När pedagoger med intresse för barnböcker och barns läsning i mitten av 90-talet stöttes ut från barnlitteraturforskningen, kastade de sig istället över barnkulturfältet. Inte heller s.k. barnkulturcentra är till för barn, om nu någon trodde det, utan dessa ska ”stötta” institutioner som museer, kulturcentra, kulturhus, kulturförvaltningar. Vad då, ”stötta”? Så att barnen inte invaderar dem? Behöver dessa verkligen mer stöttning än fritidsgårdar t.ex.?
Det talas ständigt om ”barns behov” av att uttrycka ”sig” bättre (än de gör i sin egen kultur?) med vuxna som förebilder i bild och form, dans, drama, musik osv. Om barn verkligen har ett sådant behov, finns väl inte mycket som kan hindra dem? Annat än tidsbrist, p.g.a. vissa föräldrars föreställningar om vad som är nyttigt. Samt vuxnas kultur- och konstnormer.
Vuxna är som vanligt ägarna av instruktionsmedlen. Trots samspelet skola – ”barnkultur”-pedagoger – utbildningsforskare har dock ingen ännu verkligen kunnat komma med några hållbara belägg för vanliga påståenden som att ”konst har en central betydelse för barns värderingar, deras livskvalitet och identitet". Sådana har undsluppit i vart fall mig, trots att jag strävat efter att ha koll på fältet. Jag mottar dock gärna lästips om eventuell förekomst.
Exempelvis geografi har kanske heller inte så stor betydelse för barns livskvalitet och värderingar, men eleverna slipper i vart fall ämnet på sin allt kortare fritid. De senaste 25 åren har barnkulturkaparna dock kunnat luta sig mot artikel 31 i FN:s konvention om barnets rättigheter. Det öppnar ju alla dörrar. Mer om det skriver jag i ett separat inlägg i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar