Att barn har Disneyfilmer och dessas karaktärer som kollektivt delad barnkulturskatt är ingen nyhet precis. Även för unga vuxna och medelålders föräldrar ur alla samhällsklasser är Disney många gånger den främsta gemensamma nämnaren, något som de med glädje minns från sin barndom och inbördes ofta samtalar om – om än mera ljummet beträffande sina egna barns likartade preferenser.
De som ännu inte är föräldrar ser också ofta om sin barndoms animerade filmer och ser, t.o.m. även utan syskon- eller grannbarn som alibi, de nytillkomna. Svenska kvällstidningar och nöjestidningar (behövs ”och”?) svämmar likaså över av ”vuxna” sexualiserade tolkningar av ”dolda” innebörder, som skribenterna säger sig ej ha förstått eller tolkat på ett helt annat vis som barn. Vilken relevans deras ”upptäckter” nu antas ha, framgår visserligen aldrig. Men dessa stölder från amerikanska blaskor och sajter ger ju många delningar och tweets… Och folk kan eventuellt även fås att ”rasa”…
Detta delade svenska kulturarv (jo, det har genom användningen blivit just ”svenskt”) går onekligen lätt att skapa debatt kring. Också svenska forskare refererar betydligt oftare till Disney än till barndomens bilderböcker (möjligen undantagandes dem om Pippi), skol-böcker eller Fem myror, exempelvis Nina Björk vars tolkning i Lyckliga i alla sina dagar (2012) av Lejonkungen jag i ett separat inlägg idag ska ta som typexempel, ställd mot tio 5-8-åriga flickors syn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar