Förslag till C-/D-uppsatsämne: Barns vs föräldrars filmval

Kopiera av bilder exempelvis från videoomslagen till de senaste decenniernas mest sedda animerade barnfilmer (Disney, Pixar, Miyazaki, andra producenter eller bara ett par av dessa). Klistra fast bilderna på papp à la Memorykort. Låt barn i olika åldrar (t.ex. 5-10 år) välja ut vilka filmer de (säger sig ha) sett, rangordna vilka de gillar allra bäst, samt ange motiveringen till varför detta är deras favorit(er) (allt inspelat på din mobil t.ex.). 

Låt sedan deras föräldrar göra samma sak (dessa ska förstås inte ha varit med och lyssnat på barnen). 

Jämför!

Ponyo på klippan vid havet – ett mer ”filmiskt” komplement till Svenska Filminstitutets filmhandledning

Det är förvånande att merparten filmhandledningar tillverkade eller beställda av de ansvariga för Svenska Filminstitutets filmpedagogiska avdelning ”Film i skolan” i relativt liten utsträckning tar upp det rent ”filmiska”. Detta trots att ett av syftena sägs vara att ”fördjupa [barns och ungdomars] kunskaper om film”. Detta får mig att undra över skribenternas kompetens vad gäller balansen mellan pedagogik och filmkunskaper, samt hur de egentligen valts ut för uppdraget att skriva dessa lärarhandledningar. 

På webbsidan står trots allt, att ”[d]en gemensamma filmupplevelsen ger en utgångspunkt för samtal kring olika livsfrågor, men också kring filmens språk och uttrycksmedel”. Oftast handlar emellertid handledningarna huvudsakligen om det första ledet och inget fel med det, men man kunde förmoda att bisatsen om filmspråkliga uttrycksmedel skulle vara mer prioriterad, med tanke på vem producenten i detta fall är: Filminstitutet och inte Skolverket. Filmernas teman dominerar oftast.

Låt mig ta ett enda exempel, som på intet vis skiljer ut sig negativt från resten, utan här helt enkelt får illustrera min tanke om att det ofta skulle vara givande med betydligt mer om berättelsen än bara storyn: s.k. formspråk, berättande, filmisk representation, symbolik, metaforik etc: Hayao Miyazakis fina Ponyo på klippan vid havet (2008). 

Trots att detta rör sig om en barnfilm rekommenderad från årskurs 1 och uppåt, vore det faktiskt möjligt att med 7-åringar diskutera filmen betydligt mer ”såsom film”, d.v.s. utifrån hur denna är gjord. (Jag håller helt med om den gjorda åldersbedömningen, även om Skolbio på en annan sida skriver att den lämpar sig redan från förskoleklass.) Ännu mer givande blir diskussionen kanske med 8-9-åringar.

Kortfattat för den som ej sett filmen: så här beskrivs handlingen på discshops webbsida: 

”Det här är berättelsen om fiskflickan Ponyo, som blir förälskad i människopojken Sosuke, och om hur en femårig pojke lyckas uppfylla det allra vackraste av löften; att beskydda någon för all framtid.

Högst upp på klippan som störtar ner i havet bor Sosuke med sin mamma Lisa och sin pappa sjökaptenen. En dag när Sosuke och Lisa är ensamma i huset träffar Sosuke en liten guldfisk, eller är det verkligen en fisk? Guldfisken, som visar sig vara en fiskprinsessa, blir omedelbart förälskad i Sosuke och, efter att ha blivit återförd till havet av sin far Fujimoto, gör hon alltför att återvända till livet ovanför havsytan.

Med hjälp av Fujimotos magiska drycker lyckas Ponyo ta mänsklig form. Vad hon inte räknat med är att hon samtidigt skapar obalans i världen. Havet gör uppror, och på dess vågor springer hon till sin älskade Sosuke. Men ska Ponyo kunna fortsätta att leva sitt liv som människoflicka och ska havet dra sig tillbaka och balansen i naturen återställas igen? Allt är beroende av två unga individers kärlek till varandra.”

http://www.discshop.se/filmer/dvd/ponyo_pa_klippan_vid_havet/P77813 

En annan beskrivning lyder:

”Här är det lille Sosuko som blir vän med en liten röd fisk med mänskliga drag med följd att hela havet råkar i obalans: Natur, trolldom och mänskliga känslor är de enorma krafter som släpps lösa. Och i skuggan av denna giganternas kamp skildras två femåringars kärlek till varandra och längtan efter frånvarande föräldrar” (Malena Janson, Svenska Dagbladet 10/9-09).

De Tre Frågorna

Det finns inga skäl att för de tidiga åldrarna introducera ord som protagonist och antagonist, utan det går lika bra att tala om vem/vilka som det handlar mest om eller den/de som är huvudperson(er) och att dessa ibland kallas för hjältar. Tre huvudfrågor räcker ofta långt för hela samtalet:

1. Vem/vilka handlar det mest om? (Ibland kallas den/de ”hjälte/hjältar”.) Hur avgör man det?
2. Vad vill hon/han/de? 
3. Vem/vad står i vägen för eller försöker stoppa det som huvudpersonen/huvud-personerna vill eller önskar? Inte sällan brukar detta hinder framställas i form av en ”skurk”. Eller så finns det flera fiender. (I vuxenfilmer kan detta förstås även röra sig om en sida av protagonisten själv, eller om händelser snarare än någons handlingar.)

Redan dessa frågor kan vara nog så komplicerade att besvara i fallet med just denna film. Somliga kommer att (precis som discshop-textens författare) tycka att filmen handlar mest om Ponyo (ofta med argumentet att filmen ju har hennes namn i titeln), andra att den handlar om Sosuke för att han ”räddar” henne, åter andra att den handlar om bägge barnen – och några att det är en film om båda barnen samt Ponyos föräldrar (vilket möjligen är Jansons perspektiv och i vart fall mitt). Det viktiga är att barnen förklarar varför de tycker det ena, andra, tredje eller fjärde, d.v.s. hur filmen visar detta. Har till exempel de fyra sistnämnda karaktärerna samma önskan?

Den andra frågan torde vara den lättaste att besvara, men givetvis med skilda svar beroende på valet av upplevd(a) huvudperson(er). Ponyo vill bli människa, Sosuke att hon ska förbli hos honom, Ponyos pappa vill skydda dottern etc.

Filmen handlar om alla oss skurkar!

Den intressantaste och knepigaste frågan torde vara: vem är ”skurken” i denna film? Alla intressanta eller spännande berättelser anses behöva ha någon motståndare, någon dum figur, eller någon/något som kämpar mot filmens huvudperson(er). Discshop tycks mena att det är Ponyo som ställer till det och blir ”skurken”. Det kan till synes vara Ponyos pappa Fujimoto, men är denne verkligen en motståndare? Han vill ju bara sin lilla dotters och havets bästa… Är det flodvågen som är skurken? Finns det ens någon ”fiende”? Fast blir berättelsen inte tråkig då, ifall ingenting står i vägen? 

Svenska Filminstitutets handledning framhåller att filmen handlar om ”människan och miljön”, men det framgår inte riktigt hur detta egentligen märks i filmen, annat än att ”[t]rålare släpar sina nät längs botten men får mest sopor som fångst”. Således inte fisk. Men ”miljöfrågan” handlar ju rätt lite om ”skräp”. Och vem ses egentligen skräpa ned i filmen? Vad finns utanför bildens ram, skulle kanske mer konstnärligt lagda fråga.

KANSKE kommer någon elev in på det faktum att det är ”mänskligheten”/alla vi människor som förstör miljön som faktiskt utgör skurken, då vi förorenar inte bara haven. Detta blir då en bra övergång till att tala om filmer som ”allegorier”. Ett annat sätt att göra detta på är att fokusera relationen mellan Sosuke och Ponyo. I Filminstitutets handledning står det: 

”För att Ponyo ska få förbli människa, och för att det ska bli balans i naturen igen, måste de genomgå ett kärlekstest. Sosuke får frågan om han älskar Ponyo, och det gör han verkligen.”

Men HUR hänger kärlekstestet ihop med miljötemat?! Hur blir miljön i bättre balans av att en 5-åring ”älskar” en 4-åring?! Det ekologiska temat är understött av ett sidotema som även kan te sig som huvudtemat – eller så uppdelat på två delteman som slutligen blir till ett enda. Dessa handlar bägge om olika slags vänskap och hur människor krymper, ja, förtvinar av att anses förbrukade (tanterna på äldreboendet t.ex.). Tyvärr har det engelska (överanvända) ordet ”love” direktöversatts till svenskans ”älska” (och används förvisso också allt oftare så i vardagsspråket). 

Bland barn har ordet älska dock fortfarande en romantisk ton över sig, som inte bara pojkar i den ålder som filmen torde tilltala reagerar avståndstagande på, när det används om relatio-ner mellan små barn. (Detta framgick inte minst i studien av de 100 barnen i vårt bilder-boksprojekt, som jag tog upp i blogginlägget om Alfons Åberg-böckerna den 15 september, och även ska återkomma till i ett senare inlägg om boken Jag älskar Manne. Att ”älska” en viss maträtt är dock enligt barnen OK som uttryck…) Här gäller det förvisso inte att älska fisk till middag.

Ett avståndstagande från ordet ”älska” kan faktiskt blockera åskådarna från att se vad det rör sig om för relation mellan Sosuke och Ponyo: djup vänskap, omtanke och ansvar. Det hade alltså varit bättre om ”love” hade översatts med ”verkligen bry sig om”. Naturen kan också förtvina, om man inte är vän med den. Vänner beskyddar och hjälper varandra.

Diskussionen kan därför komma in på frågor som ”Är Sosuke kär i Ponyo, eller vill han bara ha henne som sin allra bästa vän?” ”Kan 4-5-åringar vara kära i romantisk, vuxen mening?” Ponyo verkar yngre än pojken, men förstår en 4-åring vad det innebär att verkligen lämna sin familj för gott? Dessa frågor hänger nämligen samman just med miljötemat och för också de oss över till frågan om filmer som allegorier. Ett alltför knepigt begrepp visserligen för de lägsta skolklasserna.

Allegori/liknelse, magi kontra verkligt och sensmoral

Filmen är som sagt ”egentligen” en allegori, men det kan räcka med att kalla storyn för en liknelse, med tanke på att barn i denna ålder känner till innebörden av verbet att likna. En påhittad film om någonting på låtsas kan likna något helt annat i verkligheten, för att filmen vill säga något om det som är på riktigt. (Det går även att som exempel på allegori ta en välkänd fabel, som den om sköldpappan som springer och vinner loppet mot en hare. Den handlar ju om olika ”slags” människor…) Det går att plantera idén, att filmen kanske ”egentligen” inte alls handlar om två förskolebarn.

Förr hade Ponyo magiska krafter, men om hon ska stanna på land med Sosuke måste hon ge upp dem. Människor har ju inga sådan krafter, däremot andra mer destruktiva. Ponyo kunde hela Sosukes sår när han blödde, få generatorn i pojkens hus att fungera, förstora hans lek-saksbåt så att de i den kunde leta efter hans mamma och göra babyn frisk igen. 

Varför behöver Ponyo räddas av Sosuke, om hon nu har magiska krafter? Fungerar magi kanske bara i filmer och sagor? Magiska krafter verkar inte ha samma kraft i verkligheten, men ändå handlar nog filmen om verkligheten. Så varför måste Sosuke klara Ponyos mammas test? Borde inte Ponyo istället själv göra det? Är det bara för att pojkar alltid tycks ska vara tvungna att vara hjältar? Blir Ponyo en riktig människa i filmen, förlorar hon sin trolleriförmåga. Är det verkligen VÄRT det? 

Eller säger detta att det är skillnad mellan på låtsas och på riktigt: att det i verkligheten inte går att använda sådan magi för att göra haven och naturen friskare? Att vi människor inte har någon trollerikraft eller trollstav som fixar det, utan det måste vi själva sköta på riktigt? Att skydda havet är inget som går att enkelt trolla fram bara.

I en allegori eller "liknelse" står någonting istället för någonting annat: man kan tänka sig att Sosuke ska föreställa eller likna människorna och Ponyo föreställa (fiskarna i) havet eller naturen i stort. Om hon kan bli en människa, kan hon påminna de övriga människorna om att hon egentligen redan var ganska lik dem: sårbar. Då blir kärlek/vänskap mellan människorna och naturen inte lika ”overklig”, som att en fisk blir en 4-åring som för alltid lämnar sin familj för att vara tillsammans med en 5-åring som hon älskar. Att vi människor måste bli bättre vän med naturen, är nog det som filmen ”vill säga” oss.

Men att fråga 7-8-åringar ”vad filmen vill säga” är förmodligen en alltför svår kognitiv utmaning. Man kan istället fråga vad Sosuke lärde sig i filmen, eller bestämde sig för att göra mot slutet av filmen (d.v.s. ta ansvar för Ponyo).

Ingen superhjältesaga i förskoletappning

Ponyos pappa säger vid ett tillfälle till pojken att denne är den ende som kan rädda planeten. Det betyder ju inte att Sosuke är någon superhjälte, utan att han är människa och Ponyo en utrotningshotad fisk. Sosuke lovar att ta ansvar för henne – inte för att han är en äldre, klokare eller mer realistisk pojke, utan för att han är en människa. Vi människor måste visa att vi verkligen tar ansvar för havets och naturens gåvor, t.ex. i form av de fiskar som vi fiskar upp och dessutom inte tar upp alltför många. Och att vi inte heller förstör havet i form av mer osynligt skräp än konservburkar.

I sedvanlig adutonormativ ordning är det alltså barnen som ges ansvaret för att rätta till de vuxnas synder. ”Barnen är ju framtiden”… Tyvärr är emellertid barnen – i framtiden – i själva verket ju vuxna då. Varför skulle dessa nya vuxna, när de väl kan utöva reellt infly-tande, vara insiktsfullare än dagens? För att de minns denna film?

Eller menar du nu att barn under 10 år rimligen inte kan begripa detta med den djupare, allegoriska innebörden? Är filmen och rekommendationen av densamma för 6-7-8-9-åringar således ännu ett utslag av adultonormativitet?! 

Nina Björks vuxencentrerade tolkning av Lejonkungen kontra 5-8-åriga flickors

Jag har läst över 20 böcker och minst hundra artiklar från världens alla hörn om tecknade Disneyfilmer synade ur alla upptänkliga vinklar, men bara stött på en enda som (förutom jag själv i min bok Varför är Disney så populär?) betraktat barnfilmerna ur ett barnperspektiv och brytt sig om vad filmernas unga stampublik säger sig se i dem. Hur är detta möjligt??! Vet man inte att det är fråga om filmer med barn i åldern 4-10 år som sin huvudsakliga publik? Självklart, men det bryr man sig – med sedvanliga adultonormativa glasögon på – uppenbarligen inte om.

Nina Björk skiljer sig härvidlag föga från de drygt 150 författarna till dessa av mig lästa adultistiska texter. Hon för i sin bok ett långt inledande resonemang utifrån Lejonkungen (1994). Hon konstaterar först att alla animerade Disneylångfilmer handlar om närhet, gemenskap och evig kärlek, men också om missnöje p.g.a. upplevda brister och fantasier om uppbrott – om en kritik av det närvarande. Inte alls illa, så långt!

Björk fokuserar dock i sedvanlig ordning vuxnas längtan: inte minst längtan bort från prestationssamhällets krav, som går ut på att vara flexibel och utbytbar och kunna uppfylla konsumtionskraven. Hon kritiserar Disneyhjältarna för att inte stå för någon kritik av samhällets hierarkiska strukturer och meritokratin, utan bara vara en dröm om individuellt uppåtstigande, snarare än pläderingar för jämlikhet. 

Björk klandrar alltså Disney för att inte erbjuda någon utopi om allas välbefinnande, utan istället ständigt visa upp en dröm med innebörden ”JAG är värd ett annat öde”. Således inte att VÄRLDEN är det… Berättelserna handlar alltså om individuella ”jag”, istället för som de enligt henne borde: om ”vi”/oss alla. I filmerna kan den lägsta visserligen bli den högsta, påverka sitt eget öde som individ. Hon önskar dock att dessa filmer för främst 5-8-åringar snarare handlade om kollektiv som höjer sig. 

Skillnaderna mellan dem som lyckas och dem som misslyckas sägs hos Disney enbart ligga i hårt och enträget arbete. Filmerna – och (för)skolan? – borde enligt Björk tydligen snarare framhålla för 5-6-7-8-åringen, att det spelar ingen roll hur hårt du anstränger dig, om dina föräldrar inte är akademiker alternativt rika? 

Disneyfilmerna fokuserar mycket riktigt inte betydelsen av socio-ekonomisk bakgrund, kapitalismens förödande effekter eller kollektiv motståndskamp för annat än den enskildes bästa. Disneysolidaritet sker onekligen genom att en grupp hjälper huvudkaraktären att uppnå sitt mål, inte att revolutionera världen. Disneykaraktärerna är i de allra flesta fall under 20 år gamla och få i den åldern har väl setts revolutionera världen. Inte ens Jesus. Men som en annan predikare framhållit: Allting har sin tid. Födas har sin tid och död har sin. Plantera har sin tid och rycka upp det planterade har sin.

Vem avses egentligen med detta drömmande ”jag”?!

Jag frågar mig vid läsningen nämligen vem som egentligen utgör ”jag” i Nina Björks framställning. Till exempel i meningen ”förutsättningen för att jag ska kunna drömma mina Disneydrömmar är kanske att jag inte ser världen” (sid.21)? Inte kan detta väl avse någon ur den unga stampubliken? Ty kan ”vi” verkligen kräva av förskolebarn och skolnybörjare att de ska se världen, istället för drömma om ”det egna jagets förändring”? Vad kan barn rimligen längta bort ifrån? 

Att vara omyndiga, till exempel. Barnen tycks ju inte ens kunna föreställa sig någon annan möjlig förbättring av sin relation till vuxna än att detta ska ske genom mer eller mindre magisk ”förvandling av det egna jaget”. De klarar ju inte ens av att förändra föräldrarna, än mindre då världen…

Alla Disneyfilmer handlar förvisso om att karaktärerna vill något för egen del och längtar bort: att erkännas som vuxen nog (flertalet huvudfigurer), vara del av en annan värld (sjöjungfrun), vara en läsande, utbildad människa (Belle), få gifta sig med vem man vill eller inte alls (Belle, Jasmine, Ariel, Pocahontas, Mulán), inte kriga (Pocahontas), inte lämpa över krigandet på männen (Mulán), slippa vara freak (Dumbo, Quasimodo), vara en riktig pojke genom att göra som pojkar gör (Pinocchio). (Se vidare min bok Varför är Disney så popu-lär? eller Why is Disney so Popular?) 

Precis som barnen i föräldrahemmet, vill figurerna inte längre vara inlåsta i tornet eller i skolan utstötta av kamraterna. Filmerna levererar en utopi om barnmakt och tröstar barnen med att det åtminstone ”kommer att bli bättre”. Även du kommer att bli kung/drottning över ditt eget liv. Inte minst Lejonkungen handlar om vuxenblivande och lovar barnen att de en vacker dag ska få bestämma (mer) själva. I värsta fall också över sina egna barn.

Lejonkungen – om politiskt maktövertagande snarare än barns mognadsprocess?

Björk vet emellertid med säkerhet att denna film istället rör sig om ett politiskt maktöver-tagande och inskolning i konsumism. Vet då också filmens avsedda och faktiska unga publik det? Den frågan ställer hon sig i sedvanlig ordning inte, utan beskriver utförligt filmens inledning och citerar de första uttalade orden, d.v.s. Scars ironiska ”Livet är inte rättvist” till musen under hans tass. Detta ser hon som en politisk grundfråga: frågan om rättvisa. Och visst är filmen politisk, men inte så som Björk tolkar den: att någon ”har fötts till att höja sig över andra […] till en plats på Lejonklippan under vilken andra har fötts till att buga sig för den upphöjde herren” (sid.22). 

Detta är ju Simbas historia, handlar om hans mognadsprocess och inte om något politiskt system i statsvetenskaplig mening. Nina Björk inser förstås att inledningsscenen ska illustrera the circle of life, men hon kommer (sid.24) fram till att detta i Disneyfilmerna är samma sak som the circle of power – den eviga återkomsten av samma maktstrukturer i samhället. 

Hon har fel, om än rätt om generationsmaktsordningen, då vuxna alltid är mäktigare än barn – härskare. Fast Lejonkungen propagerar ju åtminstone för att moraliska, omtänksamma och fredliga vuxna som Mufasa (och sedermera den vuxne Simba) ska ha mer makt är omora-liska, själviska, falska och mordiska vuxna som Scar. Och mer makt än fega och hatiska vuxna som hyenorna. Hellre Obama än Mugabe.

Barnfilmen handlar i själva verket om ett (l)ärorikt vuxenblivande och ett värdigt vuxenliv i Lejonriket (givetvis allegori för Människoriket) – om Livets kretslopp. Om att allt levande, inklusive människolivet, upprepar sig. För t.ex primater som människor och lejon via stadierna födelse, barndom, tonår, vuxenliv, ålderdom och död. Varje generation tar vid efter den föregående och stadierna genomlevs om och om igen, i förhoppningsvis evigheter. Livet levs förvisso, både av människosläktet och lejonsläktet, på bekostnad av andras liv, i den meningen att vi dödar (eller ännu värre: låter andra döda åt oss) och äter upp antingen andra djurs eller växters icke självvalt avslutade liv. Denna ”bekostnad” kan dessutom göras mer eller mindre kostsam för jordens överlevnad. Främst genom vuxnas konsumtion.

Björk tar emellertid titlar som konung bokstavligt och filmen som en statskunskapslektion. Hon tolkar Mufasa och Simba som kung respektive blivande regent över de övriga djuren, som skyndar till och bockar sig när Simba föds. 

Filmen heter inte ”Savannens konung”, inte heller ”Djurens konung”...

Men filmen heter, märk väl, inte ”Savannens konung” eller ”Djurens konung”, utan syftar bara på kattdjurets/släktens/familjens ledare. Mufasa är Lejonflockens överhuvud, ”kung” över Pride Lands, i kraft av sin styrka och godhet. Om sonen utvecklas på rätt sätt, ska också han en dag bli värdig att kallas ”kung”. När de övriga djuren bugar sig av vördnad där nere under den på klippan upplyfte nyfödde Simba, är detta inte fråga om underdånighet under en kronprins i monarkimening, utan en hyllning till livet. Det som djuren och filmåskådaren bevittnar är ju ett barndop. Elefanterna, girafferna, fåglarna etc är inte undersåtar till Lejon-flocken och även hyenorna har sitt eget ”land”.

Lille Simba sjunger senare om att som ”kung” inte bara få stå i rampljuset utan slippa bli tillsagd vad han ska göra, var han får vara, inte hejdas från att utforska alla spännande platser utan vara fri, springa runt vart han vill och göra vad han vill. Med andra ord: de flesta barns vardagliga önskedrömmar. Alla barn är födda till att bli kung och drottning, bestiga vuxenhetens tron, axla ansvar inklusive arbetsuppgifter (suck!), göra viktiga moraliska val. Simba lär sig till slut livets läxa: att bli vuxen innebär att bekymmerslöshetens och lekens tid är förbi och att de samhälleliga plikterna tar vid. (Blä!)

Just denna Simbas (och Mowglis) frihet är just det som också etiopiska barn främst uppskat-tar hos Lejonkungen (och i Djungelboken), enligt en annan tagare av barns perspektiv, Tewodros Workalemahu (2007). Han har i vart fall frågat barnen varför de gillar Disneyfil-merna. Särskilt Simbas ”tid med Pumba och Timon, när lejonungen lekte med vännerna och inte oroade sig för någonting”, avundas dessa etiopiska barn. Liksom när Mowgli ”gör i stort sett vad han vill”, men enligt de hårt hållna medelklassbarnen är detta i realiteten ”too good to be true”. De är väl medvetna om sin egen likhet med Mowgli: när Mowgli kom till ”människobyn fanns där regler och föreskrifter”, som en av dem säger…

Kung är i barnberättelser inte ett konstitutionellt begrepp, utan ett psykologiskt. Filmen cirklar kring frågan ”Hur/när blir man människosläktets och familjens ansvarsfulla tills-vidare-arvtagare?” Vid födseln? Eller när man själv väljer att ta ansvar för sitt eget och andras liv? Eller först när man själv får barn?

De barn som jag i slutet av 90-talet diskuterade filmen med, fokuserade mer på att Simba och Nala får barn, än på att lejonungen blir ”Lejonkungen”. Några av dem sa t.o.m. att lejonparet i slutscenen fick en flicka. Lejonkungen avslutas som den började, nu en generation senare, med att Nalas och Simbas förstfödda, vars kön aldrig nämns, visas upp från klippan. 

Björk tolkar automatiskt (maskulinistiskt?) barnet som en son, men i uppföljaren 1998 (Lejonkungen II: Simbas skatt) visar det sig att det rör sig om dottern Kiara. ”Successions-ordningen” liknar alltså den svenska tronföljden? Det är ännu för tidigt att säga, då ”Lejon-kungen III” (och IV?) inte avgjort frågan än.

5-8-åriga flickors syn på monarki

Fast Björk och jag är ju bara vuxna och filmen är inte gjord för oss. Hur ser då 5-8-åringar på detta med vem som kan – och bör – bli kung? Det har lyckligtvis Lena Lee (2009) undersökt, om än i liten skala. Lee genomförde under en längre tid parintervjuer med tio koreanska immigrantflickor i åldern 5-8 år, i form av fem par. Åtta av flickorna hade bara bott i USA i två-tre år, medan två av dem var USA-födda koreansk-amerikanskor. Alla tio betecknas som medelklass, fast det gör ju nästan alla i USA numera…

Lees frågeställning rörde bl.a. hur flickorna tolkar Disneyfilmers monarki: vad tänker flickorna om detta att vara en makthavare och särskilt en prinsessa i filmerna? Hur hänger deras uppfattningar om regentskap eventuellt samman med flickornas syn på genus och etnicitet/ras?

Hur man blir en konungslig härskare, var enligt flickorna väldigt svårt att förstå. De kunde lätt förklara att Scar vill bli den som bestämmer, ”för då kunde han göra vad han vill” eller ”för han ville köra med folk”. Men hur Mufasa blivit kung var vanskligare att begripa, eller i vart fall svårt att förklara. En 7-årig tjej säger att hon inte fattar ”vem som valde kungen”. ”Det var en kung och om han hade en pojke blev han nästa kung och hade han en flicka blev hon drottning”. Fast en 5-åring invänder ”men vem valde den allra första kungen då?!” Några gissar på ”regeringen” som kungamakare, eller ”kanske var det den gamla visa babianen Rafiki?”. 

Flickorna har dock lättare att säga varför en viss person bör väljas och ännu lättare vem som inte bör få bli härskare: Scar var ond och ifall han blev kung, ”skulle alla dom andra djuren lida”, enligt en 7-åring. Mufasas fysiska styrka (större än Scars) är också kvalificerande enligt en 5-åring, för då kan han ”bättre skydda de andra”. En 8-åring förde sedan in ämnet på detta med att ärva tronen. Det var OK att Simba blev kung, eftersom tronen ärvdes från fadern till sonen och inte till faderns yngre bror Scar. 

Att ärva titeln utifrån förstfödslorätt blev sedan avgörande för flickornas fortsatta funde-ringar. Varför blev inte Simbas mamma Sarabi härskare över lejonflocken, när Mufasa dött? Eller Nala? Jo, Sarabi är inte Mufasas syster och Nala är inte hans dotter, förklarade en 7-åring. Det ansågs inte orättvist att drottningen inte blev härskare, för hon var ju inte släkt med Mufasa!

Flickornas syn på ”Disneyprinsessor” och på dessas etnicitet

Disneys genusframställningar och särskilt ”Disneyprinsessor” är ett vanligt skällsord i debatten och speciellt hur dessa ser ut. De tio flickornas syn på en prinsessas etnicitet diskuterades också, men det var inget som de direkt hade tänkt på. Tillfrågade om det inte skulle vara kul om det fanns en koreansk prinsessa i någon Disneyfilm, blev svaret ”det spelar ingen roll” eller ”hon kan vara vem som helst”.

För att  utforska frågan djupare, tog Lena Lee då upp exemplet Mulán: tyckte flickorna bättre om den, med tanke på att huvudfiguren är kines och en ”asiatisk förebild”? En 7-årig tjej menade att det är skillnad på kines och korean och kunde inte se varför hon skulle gilla kinesen Mulán bättre. En 8-åring höll med. Muláns ”asiatiska” etnicitet var inte viktig nog för att de skulle känna sig närmre henne. De bägge flickorna framhöll istället koreanska kvinnors skönhet och företräden framför de ”europeiska”. 

Åttaåringen sa ”jag tycker Lilla Sjöjungfrun är söt men hon ser annorlunda ut än koreaner. Hon är precis som européer. Jag tycker koreaner är bättre. Dom är smarta och söta”. Sju-åringen tillade: ”Jo, koreaner är inte så där pråliga utan kungliga [klädda i traditionell hög-tidsklädsel].” Flickorna kände ingen press på  sig att se ut som Disneys hjältinnor, menar Lee. I vart fall inte ännu, men detta kan förstås förändras ju mer de vuxit in i det amerikan-ska samhället omkring dem. 

Lena Lees slutsats blir att flickorna förstod detta med det ojämlika i filmernas makthavar-hierarki inte som en samhällsstruktur, utan avhängigt av individens beskyddande förmåga och goda egenskaper. De nämnde inte ett ord dock om det eventuellt önskvärda i flexibel arbetsförmåga eller konsumtionskrav i det kapitalistiska samhället, utan snarare precis som de etiopiska pojkarna raka motsatsen: lek och fritid. Det är i själva verket föräldrarna och skolan som lär ut arbetets betydelse. Flickornas syn på Disneyprinsessor hängde samman med deras egna idéer om genus och etnicitet. 

Barnen skilde sig alltså från all den forskning som likt Björk gjort andra antaganden baserade på vuxna förväntningar och vuxna tolkningar. Flickorna omskapade Disneys kulturella text genom att aktivt välja ut och organisera inslag i denna i enlighet med deras egna kulturella erfarenheter, antaganden, nuvarande intressen och önskningar. Många Disneykritiker har haft en tendens att ”strunta i immigrantbarnens ursprungskulturer och dessas inflytande på barnens syn på filmerna”, menar Lee.

Varför ska vuxna appropriera även barnfilmerna?

Disneyfilmerna är framför allt barnfilmer – inte familjefilmer, även om distributörer och en del recensenter påstår det, men varför ska de av konsumtionsökande skäl få bestämma? Varför då inte också analysera och värdera dem såsom barntexter? Det vore intressant att få ta del av vilka berättelser begripliga för förskolebarn, som enligt Nina Björk uppfyller hennes utopiska kriterier. Liksom få hennes tips på hur filmmakare ska klara av att för de yngsta på en och en halv timme berättartekniskt gestalta kollektiv i narrativ om allas välbefinnande och jämlikhet i världen. 

Björk använder förstås Disney för att säga något om arbetsmänniskan och i ”människan” i ”människans drömmar om framåtskridande” inbegrips i sedvanlig ordning uppenbarligen inte barn. (Tro mig: barn längtar inte heller efter arbetslivet!) Därmed approprieras Lejon-kungen som en vuxenfilm och ges läsaren intrycket att det är Disneyfilmerna som sått fröna till vuxnas ”självförverkligande” och arbetsiver. Varje gång vi använder produkter för barn för att säga något om samhället bör vi emellertid fråga oss: kan också barn tänkas uppleva saken på mitt vuxna sätt? Kan jag, om svaret blir nej, inte hellre exemplifiera med någon välkänd vuxentext?

Varför dra bort uppmärksamheten från barns egenupplevda monarker i form av föräldrar och andra vuxna, genom en adultonormativ tolkning av barns älsklingsberättelser? Till skillnad mot vad som alltid sägs om att börja med barnen är det självfallet så, att ”Man måste börja med de vuxna” och få dem att först begripa barnens preferenser utifrån de yngstas upplevel-ser i vardagen och därmed deras tolkningar av, i detta fall, filmen. 

Eller om det behövs ett mer vetenskapligt klingande begrepp: försöka begripa barns erfarenhetsstrukturer, med start i familjens såväl rättfärdiga som orättfärdiga hierarkiska strukturer. Åtminstone de orättvisa kulturella hierarkierna GÅR faktiskt att göra något åt. Det minsta vi kan göra är att låta barnen ha sina favoriter i fred för våra djupsinnigheter.

Referenser:

Lena Lee: Young American immigrant children’s interpretations of popular culture: a case study of Korean girls’ perspectives on royalty in Disney films, Journal of Early Childhood Research, 7 (2009):2, sid. 200-215   

Tewodros Workalemahu: Disney Kids: A Study on the Reception of a Global Media Giant by Ethiopian Children in Addis Ababa (2007) mastersuppsats på

http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.105.4923&rep=rep1&type=pdf  

Adultonormativitet #10: Vuxenuttolkares ”självklara” tolknings-företräde beträffande Disneyfilm

Att barn har Disneyfilmer och dessas karaktärer som kollektivt delad barnkulturskatt är ingen nyhet precis. Även för unga vuxna och medelålders föräldrar ur alla samhällsklasser är Disney många gånger den främsta gemensamma nämnaren, något som de med glädje minns från sin barndom och inbördes ofta samtalar om – om än mera ljummet beträffande sina egna barns likartade preferenser. 

De som ännu inte är föräldrar ser också ofta om sin barndoms animerade filmer och ser, t.o.m. även utan syskon- eller grannbarn som alibi, de nytillkomna. Svenska kvällstidningar och nöjestidningar (behövs ”och”?) svämmar likaså över av ”vuxna” sexualiserade tolkningar av ”dolda” innebörder, som skribenterna säger sig ej ha förstått eller tolkat på ett helt annat vis som barn. Vilken relevans deras ”upptäckter” nu antas ha, framgår visserligen aldrig. Men dessa stölder från amerikanska blaskor och sajter ger ju många delningar och tweets… Och folk kan eventuellt även fås att ”rasa”…

Detta delade svenska kulturarv (jo, det har genom användningen blivit just ”svenskt”) går onekligen lätt att skapa debatt kring. Också svenska forskare refererar betydligt oftare till Disney än till barndomens bilderböcker (möjligen undantagandes dem om Pippi), skol-böcker eller Fem myror, exempelvis Nina Björk vars tolkning i Lyckliga i alla sina dagar (2012) av Lejonkungen jag i ett separat inlägg idag ska ta som typexempel, ställd mot tio 5-8-åriga flickors syn. 

Filmtolkning med barnaögon respektive vuxenoptik

Åldersrelaterade receptions- och tolkningsskillnader. Exemplet  Herr Bohm och sillen

Herr Bohm och Sillen (1988) av Peter Cohen och Olof Landström är en svensk kortfilm som upplevs och tolkas olika av vuxna och barn såväl som olika av barn i skilda åldrar, men som många vuxna tror begrips i dess ”avsedda” mening – den vuxna, alltså – redan i 4-årsåldern. Föräldrar tycker sig upptäcka likheter med den typ av frågor som förskolebarn ofta ställer. Låt oss därför studera filmen och receptioner av den mer i detalj.

Det rör sig om en 12 minuter lång tecknad film med manus fritt efter en bok av fransmannen Alphonse Allais. Tempot är ytterst lugnt, färgerna dova, huvudsakligen i dämpat grönt, grått och blått. Man hör fiskmåsskrän, knarrandet från en emaljhink, men enbart sporadiskt ett slags ”promenadmusik” i form av en dragspelsslinga som varieras något. Vi ser herr Bohm omväxlande i hans lägenhet, omväxlande på promenad på stan. Filmens enda ord kommer från berättarrösten tillhörig Gösta Ekman:

”Herr Bohm [sittande på en pall i sin kammare], som är allt annat än en dum karl, brukar ju inte sällan fundera över livets mysterier. Vid dessa tillfällen lägger han pannan i djupa veck och låter sig inte störas av någonting [gökur t.ex.]. Varför, kan han fråga sig, har fågeln vingar [vi ser ingen fågel] och kan flyga fritt omkring? Medan andra får nöja sig med att ta sig fram på marken [vi och B betraktar en spindel].

Utomhusscen: Hur kommer det sig att människan bär kläder, medan andra varelser är helt nakna? [B betraktar hundkiss vid träd, sedan en mot lyktstolpe pinkande hund.] Just den sortens problem finner herr Bohm det angeläget att fundera över. Människorna i den lilla staden där han bor kan se honom företa sig de mest obegripliga saker [B klappar lyktstolpen och säger ”hum, hum”.] Sådan är han, herr Bohm: ingenting är för smått för att intressera honom. [B går till fiskmarknaden, iakttar där sillar, betraktar på hemvägen akvariefiskar i ett skyltfönster, ser pojkar meta på en bro med fångsten, tre sillar, i en hink, går hem.]

Hur kommer det sig, tänker herr Bohm, att fiskar inte kan leva på land? Kan det vara så att fiskar lever i vattnet mest av gammal vana? Om man bara försiktigt vande fisken vid det, tänker herr Bohm, kanske den mycket väl skulle kunna leva på land? Herr Bohm blir allt mer övertygad om att fisken, bara den fick lämplig träning, alldeles säkert skulle kunna lära sig att leva på land. [B håvar upp en sill och går hemåt med den i en hink, där den simmar runt. Väl hemma igen, läggs den i akvariet. Fisken studsar mot glasväggen.]

Dagarna går. Herr Bohm tar sina promenader och snart är det dags för honom att fortsätta sitt experiment. [Vi ser honom suga upp vatten ur akvariet med en slang, almanacksblad rivas, mer vatten sugas ut, almanacksblad rivas. Nu är det mycket lite vatten kvar och fisken hoppar halvt om halvt ”på land”. Almanacksblad rivs åter, snart är det nästan snustorrt i akvariet och fisken bevattnas nu med vattenkanna. B tar upp den, säger ”hum”, lägger den och sig själv ned på golvet.]

Allt väl så långt, tänker herr Bohm. Nu gäller det bara att få den att förstå. [B lägger sig på mage och visar med armarna hur man kan ta sig fram. Fisken gör sina försök och uppmunt-ras av en nickande B, men faller platt ned igen. B går ut och går. Hemma igen: B ligger på golvet bredvid fisken som tar tre-fyra ”armtag” och slår med stjärten, sporras av B, men faller ånyo ihop. B går ut genom dörren och när han denna gång återvänder hoppar fisken fram emot honom en fyra-fem ”steg”. B tar ut fisken i koppel på promenad.

Restaurangscen: B har beställt korv och potatismos och vips hoppar fisken upp på tallriken. Hemma igen: B läser tidningen, med fisken på sin axel. Den rör huvudet, som om också den läste. Promenad igen: fisken AKTAR SIG nu och går RUNT en vattenpöl. De går över de metandes bro, vi ser att en bräda fattas, fisken tycks rädd och bromsar, hoppar över hålet, fast faller mellan två andra bräder och ur halsbandet till kopplet – och ned i vattnet. B blir först utom sig, sticker ned huvudet mellan spjälorna där brädan saknas och spanar ned  i vattnet men ser ingen fisk, väntar länge, men nej… B går till sist hem och funderar:]

Kan en sill drunkna?, tänker herr Bohm. Eller kom den ihåg att den var en sill när den hamnade i det kalla vattnet och simmade iväg? Hemma på sin kammare lägger her Bohm pannan i djupa veck: Om en sill lever i vattnet från början, men så vänjer den sig av med det, kan den då simma igen… när? Om..? Eller om en sill..? Har man lärt en sill…?” [Dragspelsmusik hörs, panorering upp mot skyn, månen, stjärnorna. Det blir mörkt och eftertexterna rullar.]

Principen eller enskilda fallet?

Eftersom jag, som alltid, var intresserad av att förstås hur en film som denna uppfattas i olika åldrar har jag, vid sex olika tillfällen, visat Herr Bohm och sillen för 5-6-åriga förskolebarn, en förstaklass bestående av 11 pojkar och en flicka, en andraklass med åtta flickor och en pojke, för två 13-åriga tjejer, ett tiotal ungdomar (mest killar) och för en grupp vuxna. Reaktionerna är hela tiden olika. (Kommentarerna från 5-8-åringarna samt 13-åringarna spelades in med ljudbandspelare, de övrigas antecknades.)

De flesta vuxna menar att filmen är en utmärkt barnfilm och just vuxnenjurys har också belönat filmen med flera priser, exempelvis det prestigefyllda tv-priset Prix de Jeunesse 1988. Vuxna finner det ”underfundigt” eller ”finurligt”, när herr Bohm vill ifrågasätta tingens ordning och omkullkastande ställa allt på huvudet, istället för att bara ta tillvaron för givetn. Precis så tror man också att små barn gör, fastän de studerade barnen själva menar att den gamle mannens agerande är heltokigt – fast kul!

De vuxna menade dock att herr Bohm ”bevarat barnasinnet” och ”barns nyfikenhet” och anses därför utgöra en – i så fall väl egentligen onödig eller överflödig? – ”positiv förebild” för barn (eller tros de redan ha förlorat barnasinnet?). De vuxna uppskattar den ifråga-sättande, öppna attityden, själva PRINCIPEN, mer än det specifika experimentet i sig, som de kan ha överseende med eftersom omöjligt, fastän ”charmigt” och ”klurigt”. Möjligt är emellertid också att dessa vuxna, som alla var föräldrar, omedvetet kände igen sig själva och sin egen fostran av sina barn i herr Bohm.

Sådant som betecknas som underfundigt, brukar inte sällan ha en undermening. Både vid fiskdressyren och barnuppfostran gäller det att ändra på ett medfött eller instinktivt agerande, där föräldern (precis som herr Bohm) alltid är den som självklart påtar sig den experimenterande rollen. Här: att göra våld på fiskens natur. I bägge fallen försöker en mäktig förmå en svagare att göra som denne själv: gå på torran land, förstå avsikterna och påhitten hos den i överläge och utveckla ett beroende eller ”trofasthet”. Varken barnen eller fisken får så att säga fisken utan benen. 

De åskådande barnen blev påtagligt förtjusta vid tanken på ”tvärtom”, det vill säga att fisken istället finge vara den som ”bestämde” och försökte ändra på herr Bohms vanor, som det att leva på land. Barnen (5-8 år) koncentrerade sig vidare på just detta KONKRETA EXEMPEL, på det enskilda fallet – inte på ”principen” – och tyckte lite till mans att herr Bohm var småknäpp. 

Förstaklassaren Maria hävdade exempelvis att ”det var jättetokigt av honom att försöka lära en fisk gå på land – det skulle då aldrig jag försöka!”. Andraklasstjejerna förde en lång och djupsinnig diskussion om huruvida herr Bohm var klok eller ej. Till slut tycktes de enas om att han faktiskt var klok, trots att också de var ense om att det var tokigt av honom att försöka lära sillen leva på land. Det skulle de själva aldrig pröva, därtill ansåg de sig vara alltför kloka, ”för det går ju bara inte!”.

Anledningen till att herr Bohm till sist trots allt betraktades som klok, var att ”det gick ju där!” – i filmen alltså – att lära fisken att undvara vatten. Inom de overkliga, filmiska ramarna tycktes nämligen alldeles egna lagar och en speciell sorts logik råda, som satte vanliga, ”verkliga” naturlagar och omdömen ur spel. Fast enbart i detta universum. Flickorna förde en dialog med herr Bohm på filmens egna premisser. Dessa 8-åriga flickor (som helt tystade ned den ende pojken i klassen) menade likaså på min undran om en fisk kan lära sig att läsa, att ”den gjorde det i filmen! Det kan vara på riktigt i fantasin!”, som en av dem uttryckte saken.

Komplicerad speakertext

Också förskolebarnen fann tanken att fisken skulle klara av att leva på land otrolig, men ändå fascinerande. De hade emellertid större svårigheter att begripa filmens bärande idé och förstå speakertexten, trots att Gösta Ekman talar tydlig rikssvenska. Texten är komplicerad med komplexa inskjutna satser, svåra abstrakta ord eller på annat sätt svårförståeliga vänd-ningar. Mimiken och gesterna kan tyvärr inte heller kompensera för dessa brister eftersom de inte är tillräckligt uttrycksfulla, med undantag för när herr Bohm liggande på golvet demon-strerar för fisken hur en landvarelse tar sig fram.  

Inledningsfrasen misstolkas exempelvis lätt av barn ända upp i 6-årsåldern: Herr Bohm, som är allt annat än en dum karl, brukar ju inte sällan fundera över livets mysterier.”  Några av barnen begrep uppenbarligen inte uttrycket ”allt annat än” och trodde istället att mannen var en dum karl, speciellt som han ser dum ut, med gapande mun och lustig uppnäsa, som mest liknar en snabel när han går framåtlutad och tänker. Kanske hade ett klyftigare utseende varit att föredra.

Möjligt är också att barnen blev förvirrade av orden ”brukar ju inte sällan”. För de yngsta är negationer mycket mer svårbegripliga än enkla, raka, ”torftigare” påståenden. Hade berättaren istället sagt ”herr Bohm, som är en klok karl, brukar ofta fundera över saker och ting” hade dock vuxna förmodligen inte funnit filmen lika ”underfundig”. Frågan är om den skulle varit många sillar värd, med en speakertext begriplig för förskolebarn?

De flesta av barnen trodde dessutom att ”dum” är motsatsen till ”snäll”, en vanligare barn-användning av ordet. Inget barn beskrev självmant herr Bohm som klok, när jag bad dem karakterisera honom, utan som ”gammal, snäll, tokig, rolig, nyfiken” och andraklassarna dessutom som ”ensam”. På min ledande följdfråga vad det betyder att han är ”allt annat än en dum karl” kunde bara en flicka i andra klass svara: ”Inte dum på det viset, utan motsatsen till klok! Han var klok, men han tänkte på ett annat sätt!”

Svårtolkat

Berättarrösten fortsätter sedan med en mycket komplicerad inskjuten frågesats med försvå-rande ordföljd: ”Varför, kan han fråga sig, har fågeln vingar och kan flyga fritt omkring…?” Några av de yngsta barnen tolkade uppenbarligen detta som ”varför kan han fråga sig varför fågeln har vingar? Dumt, va?!”. De undrade också var den specifika fågeln var nånstans, medan andemeningen ju är ”fåglar generellt”.

Berättarrösten säger vidare att mannen ”lägger pannan i djupa veck”, men de yngsta barnen förstår inte vilken panna detta rör sig om. Skolbarnen visste att uttrycket betyder att ”han tänker”. Andra för förskolebarn svåra ord är t.ex. varelser, angeläget, företa sig, övertygad om, men filmen står ju inte och faller med dem. Till och med andraklassarna undrar vad ”livets mysterier” avser, men en av tjejerna säger ”sånt som är oförklarligt” och även en flicka i ettan föreslår ”konstigheter”. Varken ettorna eller tvåorna vill dock hålla med om att djur är helt nakna.

Överlag tycks barnen ha slutit sig till figurernas egenskaper utifrån det konkret iakttagbara: Bohm anses gammal, för att ”han gick så sakta”, han är ”tokig” för han ”ser så tokig ut” och ”gör tokiga saker”. Förskolebarnen menar att fisken är ledsen för att den ”ser så ledsen ut på munnen och ögonen”.

Mest svårbegripligt och samtidigt centralt är dock filmens grundidé, uttryckt i abstrakta termer som ”av gammal vana”, ”vänja sig vid”, ”vänja sig av med” (speciellt i imperfektum: ”vande”). De yngsta kunde inte komma på att de själva eller föräldrarna hade någon gammal vana, eller att de hade vant sig av med något. Första- och andraklassarna hade däremot reflektionsförmåga nog, att säga att de vant sig av med att suga på tummen eller håret.

Sju- och åttaåringarna fnös åt tanken att det bara skulle vara av ”gammal vana” som fiskar lever i vatten. De angav kalla fakta! Martin, 7 år, fastslog utan vidare: ”Nej, dom är skapade så. Vi har lungor, dom har gälar!” En annan: ”Nej, dom föds ju i vatten. Dessutom kan dom inte andas i luften!” Det ansågs helt uteslutet att kunna lära fiskar att andas luft. Sedan jag förklarat innebörden av ordet vänja sig och motsatsen, svarade även en sexårig tjej på min fråga om fisken drunknade: ”Ja, det beror på om han vant sig av med att simma. Hade han det, då drunknade han… Men hade han inte vant sig av, då kunde han simma…”

Vänja sig eller vänja sig av med?

Efter viss diskussion tycks barnen mena att fisken vänjer sig vid att leva på land, medan de vuxna (och filmen) däremot verkar anse att sillen vänjer sig av med att leva i vattnet! Ty som barnen ser det, tar detta att vänja sig vid något lång tid – mycket längre än att vänja sig av med något, hävdar de. De exemplifierar med att de själva länge sugit på tummen eller napp och sedan snabbt vant sig av med det, eller att en förälder i åratal rökt cigaretter och sen bara plötsligt slutat. Och de ser av filmens många återkommande avrivna kalenderblad (som även 5-6-åringarna rätt tolkar) att lång tid förflyter. Barnen tycker dessutom att filmen p.g.a. lågt tempo känns lång, längre än 12 minuter, medan de vuxna tycker att filmen känns kort (kortare än 12 minuter).

Därför är det, som barnen ser det, snabbt gjort av fisken att vänja sig av med att leva på land och åter ”leva fiskliv”, d.v.s. simma iväg när den ramlat mellan bräderna, speciellt som den redan ”varit fisk”. Barnen ser också hellre likheter mellan sig själva och sillen, än mellan sig och herr Bohm. Åtminstone förskolebarnen och två pojkar i ettan skulle hellre ”vilja vara” sillen än Bohm: kunna simma under vattnet till exempel. 

De övriga i ettan och tvåan skulle inte vilja vara någondera och finner tanken att vara fisk enbart komisk. Den ”gamle mannen” är heller ingen lockande förebild, möjligen för att han verkar lite väck, möjligen för att han enligt barnen verkar vara så ensam. Kanske hade det varit bättre ifall Bohm varit en gladlynt 10-årig kille med många kamrater, sett cool och smart ut, men ändå haft glasögon som ju är animerade filmers stenografi för intelligens? Samt pysslat med aningen mindre osannolika experiment?

Kan en fisk drunkna?

Anledningen till att fisken verkar rädd att ramla ned i vattnet är för första- och andraklassar-na inte rädslan för att drunkna, utan att bli ensam och gå miste om gemenskapen med herr Bohm! Fisken vill helt enkelt, med en förstaklassares ord, ”stanna hos gubben”, eller i en andraklassares mun: ”vara kvar hos Bohm”. Den enda i första klass som tycker synd om sillen är en flicka, p.g.a. att ”det var för trångt, den måste göra illa sig när den far genom springorna. Det hade varit bättre om fisken fallit genom det tomma brädhålet”. Med samma slags logik tolkar barnen det faktum att sillen aktar sig för att gå i vattenpölen: ”Den ville inte smutsa ner sig!” Och där är det onekligen alltför grunt för att drunkna…

Dras med eller reflektera?

Sättet att ta till sig filmen skiljer sig också markant åt mellan första- och andraklassarna. I första klass dominerade de 11 pojkarna helt samtalet och tittarsituationen, förutom vissa kloka och inlevelsefulla repliker då och då från den enda flickan. Så fort jag avslutat första visningen hördes unisont talkören ”En gång till, en gång till!”, varför jag lät dem se om filmen på direkten. Så snart den andra visningen var slut, ropade de än en gång ”En gång till!” Nu avstyrde jag dock detta med att säga at jag önskade att vi skulle hinna prata om filmen och rita lite också.

Pojkarna tyckets med andra ord föredra att leva sig in i filmen, dras med i själva handlingen, trots att den inte har så värst mycket ”action”, men däremot inte att reflektera över den så gärna. De visade ingen direkt inlevelse i mannen, men skrattade hjärtligt åt konkreta, fysiska handlingar och tycket att det var roligt när fisken på golvet halkar på fenorna, går i koppel, läser tidningen, m.m. De kommenterade även glatt ljudet från herr Bohms skor: ”klafs, klaffs!” Pojkarna tycktes heller inte oroa sig för sillens öde och här tror jag inte att något ”grupptryck” spelade in.

I andra klass verkade de åtta flickorna minst ett par år äldre än pojkarna i första klass. Redan efter någon minut av filmvisningen började de ljudligt tycka synd om sillen, vilket sedan fortgick visningen igenom. Många av dem tycktes i det närmaste lida sig igenom resten av Herr Bohm och sillen. Efter att filmen var slut, satte de genast igång med att inbördes diskutera den stackars sillen: ”Det var så synd om fisken – först tyckte man det var synd om han när han kom upp på land och sen tyckte man att det var synd om han när han kom ner i vattnet!”, sa en flicka. En annan: ”När dom låg där på golvet, fisken och gubben, så tyckte jag så synd om fisken, för den liksom gnällde.” Om detta var uttryck för genuin empati eller grupptryck p.g.a. något inlärt ”kvinnligt” agerande, vågar jag inte uttala mig om.

Dessa flickor ville alltså inte se om filmen, skrattade inte heller åt handlingarna, utan småmyste snarare åt orimligheter och reflekterade redan under själva filmvisningen. De diskuterade sedan huruvida herr Bohm verkligen var snäll, när han aldrig ses ge fisken någon mat. Eftersom de tidigare bestämt sig för att den gamle mannen trots allt är snäll (p.g.a. det var synd om honom eftersom ensam?) tvingas logiken antingen bli att mannen inte visste vad han skulle ge sillen för mat, nu när den blivit en landvarelse, eller så fick den mat när vi inte såg det!

Flickorna var inte heller så säkra på att sillen gillar att vara på land, men enades till sist om att ”fisken var glad sen, inte i början, då var den lite lessen i hinken och förvånad när den blev instängd i akvariet”. Förvånansvärt lite (jämfört med tonåringarna) stördes de dock av att fisken var så ofri. Än så länge är deras eget beroende och deras ofrihet kanske inget större bekymmer, utan snarast en trygghetsfaktor.

De 13-åriga flickorna hyste likaledes sympatier för sillen och tyckte den såg instängd och ledsen ut i början. ”Sen blev den fäst vid mannen och trofast – ungefär som en hund ju.” En av dem sa att hon aldrig oroat sig över att fisken skulle drunkna, för det kan den ju bara inte: ”Hela idén är ologisk! Även om man tänker sig att en fisk kunde lära sig leva på land, så behöver den ju för den skull inte drunkna så fort den ramlar i vattnet! Människor lever på land, men kan ändå simma till exempel… Sen är det tekniskt omöjligt att fisken skulle kunna fara igenom springan, eftersom den var två-tre gånger smalare än sillen…”

Flickorna tycktes betrakta Herr Bohm och sillen (och mig) med milt överseende och verkade inte riktigt ta visningen på allvar. Kanske var det pinsamt att titta på småbarnsfilm? Ty också en av 13-åringarna satt till en början och oroade sig för en tecknad sill, fastän hon efteråt fann sitt agerande som närmast löjligt. På samma sätt led hon över hur en tecknad fotlik-nande figur i Vem satte dit Roger Rabbit? (1988, Robert Zemeckis) sänks ned och utplånas i syra, till barnsligt, gulligt ”lidandeljud”. Hon menade att ”dom hellre hade fått göra det med en människa!”. Beträffande sillen sa hon att hon ”var så rädd i början att den skulle torka ut och dö, när den inte fick nåt vatten”.

Tonårskillarna, som var på kurs för att fortbilda sig som filmvisare för bland annat barn, distanserade sig däremot helt från hela filmupplevelsen och talade enbart om den så som deras tänkta barnpublik skulle kunna tänkas uppleva den: som alltför långsam, fula teck-ningar, fula färger och som djurplågeri. Dessutom som förvirrande för barnens verklighets-sinne alternativt skrämmande. De kunde inte tänka sig att själva visa filmen.

Barnen själva tycks dock varken ha blivit rädda eller förvirrade. Ändå föredrog såväl första- som andraklassarna Tom & Jerry framför denna film, men en av flickorna i tvåan tillade: ”fast Herr Bohm och sillen är rolig på ett annat sätt. Här är det mer verkligt, fast overkligt!” De övriga instämmer. Tänk om alla vuxna hade ett lika nyanserat verklighetsbegrepp!

Men denna studie genomförde jag redan 1989 och detta är en förkortad version av ett kapitel i min bok Skitkul! Om s.k. skräpkultur (1989) (sid. 224-236). Huruvida barn idag skulle rea-gera på samma sätt vet jag inte, men det går ju att undersöka! Eller så kan man genomföra en liknande studie, men med en annan kortfilm. Och eventuellt med andra publikåldrar. 

Poängen har här varit att antyda att få filmer torde vara optimala för särskilt breda ålders-spann.