Jämställdhetsparadoxen: Varför är flickor duktiga i naturvetenskap & teknik inte lika INTRESSERADE? Alltför höga betyg i humaniora?!?

För en månad sedan (19/2-18) handlade min text om ”Bilden av forskare och icke-binära robotar i julkalendern Jakten på tidskristallen och andra barnteveprogram”. I den dissekerade jag bland annat en bedrövlig debattartikel, av lektorn Marie Rådbo och professorerna Pernilla Wittung Stafshede och Anders Ynnerman, publicerad på DN Debatt (21/12-17).

De tre forskarna önskade förändra inte minst flickors syn på det som på engelska kallas STEM-ämnen (Science, Technology, Engineering, Mathematics), som kanske kan försvenskas till ”Nat-mat-dat-tek”. Science fiction-seriens virriga professor Styregaard ansågs inte vara någon bra ”förebild” för flickor, utan rent av utgöra en ”nidbild av forskare”… 

Den bild av naturvetenskap och teknik som julkalendern påstods förmedla – som magi eller rena trolleriet – sades inte spegla hur forskning faktiskt går till. Trion skrev att ”barn är naturligt intresserade av naturvetenskap”, men att barnen redan före 12 års ålder av vuxna ”lär sig” att ämnena är tråkiga, svåra och ”manliga”.

Debattartikeln var närmast komisk men också andra, som arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen, Lunds Tekniska Högskola och Skolverket, har oroat sig för tjejers ”underrepresentation” på STEM-utbildningar. Som om det ”borde” vara 50:50... Vad beror det då på att män dominerar dessa utbildningar och yrken? Är ämnena alltför svåra för kvinnor? Fast svenska flickor gör ju i själva verket bättre ifrån sig i skolans naturvetenskapsämnen än vad pojkarna gör, enligt Skolverket 2016 och Eliasson (2017): Genomsnittligt betygspoäng (NO) var läsåret 2016–2017 för pojkar 12,2 och 13,8 för flickor 13,8.

https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/amnen-omraden/no-amnen/undervisning/pojkar-tar-fortfarande-mer-plats-an-flickor-i-klassrummet-1.252624 [16/3-18]

Jämställdhetsparadoxen

Flickor som grupp överglänser pojkarna som grupp i STEM-ämnena – eller är åtminstone lika bra – inte bara i Sverige, utan i ett antal länder världen över. En purfärsk korrelationsstudie av två psykologiprofessorer från Storbritannien respektive USA (Stoet & Geary, februari 2018), med data avseende 475 000 ungdomar i 67 länder/regioner, visar att 15-16-åriga pojkars och flickors skolprestationer i ”Nat-mat-dat-tek” var i stort sett likartade i alla undersökta länder. Flickorna var bäst i 19 länder, pojkarna i 22, medan det i resterande 26 länder inte var någon skillnad mellan könens prestationer. Vad gör då tjejer och killar eventuellt av sina kunskaper? Fortsätter de att studera ämnena på högre utbildningsnivåer?

Det visar sig vara lite olika med den saken i olika rika länder, och det på ett förbryllande och oväntat sätt, visar det sig. I jämställda välfärdsländer som Finland, Norge och Sverige är det en mindre andel tjejer som tar en högskolexamen i STEM-ämnen (18-24%), än i länder med minst jämlikhet såsom Algeriet, Tunisien, Förenade arabemiraten och Turkiet (36-41%).

Vad beror då detta på, när det nu visar sig varken ha med kunskapsskillnader eller med olikartade attityder till ämnena att göra?

Är teknik och naturvetenskap ”manligt kodade” – uppfattade som manliga områden som kvinnor inte kan ”identifiera sig med”? Fast det borde väl i så fall även – eller i ännu högre grad – gälla i mer ojämlika länder? Och den länge manliga kodningen av medicinstudier och läkaryrket har ju inte hindrat att kvinnor numera är i majoritet bland de studerande till det yrket. Är det kanske fråga om den gamla inställningen av typen kvinnor intresserar sig för människor, män däremot för ting? Kvinnlig övervikt vad gäller tandläkarstudier är ett annat exempel, fast tänder är väl mer en fråga om ”ting” än om direkt omvårdnad av ”människor”?

Stoet & Geary (a a) lutar åt en annan förklaring och undersökte studenternas relativa styrka i matematik, naturvetenskap och läsning. STEM-ämnena var för 80 procent av pojkarna deras individuellt bästa ämne i alla utom 2 av de 67 länderna, medan hälften av flickorna var allra bäst i ämnen med fokus på läsande. Det vill säga: flickorna är ännu bättre (och likaledes överlägsna pojkarna) i andra ämnen, förutom lika bra i NO. 

De båda psykologerna fann vidare att pojkar som personligen var bäst i STEM-ämnena just i mer jämställda länder också var de som fortsatte att utbilda sig i STEM-ämnen. Här drar pojkarna nytta av sitt bästa ämne, medan flickorna har andra valmöjligheter också. Men varför skulle duktiga tonårstjejer inte välja STEM, bara för att de är ännu bättre i ämnen som mer handlar om att läsa och skriva?

Stoet & Geary fokuserade nu på könsskillnader vad motivationen anbelangar: på de studerandes intresse för, självförtroende om och hur roligt man tyckte att ”Nat-mat-dat-tek” var. I 60 procent av länderna var pojkarna mer intresserade av NO-ämnen (oavsett om det handlade om energifrågor, sjukdomsförebyggande åtgärder etc) och könsgapet var särskilt stort i de mest jämställda länderna. Killarna hade också störst självförtroende beträffande sina förmågor i 39 av de 67 länderna och även här speciellt i de jämställda länderna. Tjejerna sade sig däremot gilla (enjoy) STEM-aktiviteter mer än vad pojkarna sade sig göra i två tredjedelar av länderna, fast killarnas ”enjoyment” var högre än tjejernas i mer jämställda länder.

Är idén om ”självförverkligande” alltså boven?

Men varför är killar mer intresserade, mer entusiastiska och med STEM som sina allra bästa ämnen just i mer jämställda samhällen? Forskarna tror att en förklaring är att studenterna i jämställda, rika och stabila välfärdssamhällen har möjlighet att ägna sig åt att förverkliga sin potential utifrån ett starkt intresse och med utgångspunkt från vad de är allra bäst i. Omgivningens tryck på dem är där mindre kvävande och individens eget intresse tillåts spela större roll. 

Unga i mer repressiva kulturer tvingas däremot vara pragmatiska och prioritera försörj-ning framför ”självförverkligande”, för att försäkra sig om mat på bordet. Eftersom STEM-yrken är välbetalda och trygga skulle detta där kunna uppmuntra fler duktiga kvinnor att välja sådana utbildningar. Fler kvinnor valde denna bana i länder med (enligt FN-statistik) mindre ”life satisfaction”, som också visar sig vara ojämställda länder. 

Forskarna påpekar dock att goda kunskaper i STEM även krävs exempelvis för läkar- och sjuksköterskeutbildningar, vilket kan vara en delförklaring till att färre specialiserar sig i STEM. I många länder utgör kvinnor majoriteten av de studerande inte bara på dessa och tandläkarutbildningar, utan även på veterinärutbildningar och flertalet av de biologistuderande. 

I länder med större jämställdhet uppmuntras tjejer aktivt att delta i STEM, men ändå "förlorar" dessa samhällen de tjejer som är duktiga i dessa naturvetenskapliga och tekniska ämnen – på grund av att samma tjejer är lika eller ännu duktigare i andra ämnen som de föredrar. Kreativiteten, så omhuldad idag, ökar ju när man är starkt motiverad och får syssla med det man verkligen känner för. Och minskar i motsvarande grad om man ej brinner för uppgiften…

Slutsats? Ju säkrare och tryggare man känner sig i samhället, desto mer upplever man att man kan syssla med det man gillar och desto mindre drivs man av ensidigt ekono-miska skäl? Självförverkligande vs pragmatism? Är alltså välfärden – eller valfriheten – orsaken och ”boven”? Ska valfriheten minska – åtminstone för flickor – genom specialinsatser som får dem in på STEM-området? Varför då? För arbetsgivarnas skull? Hur lockar man i så fall det duktiga könet?

Teknikföretagen har de senaste åren ägnat sig åt specialsatsningar riktade mot tjejer. I tre-fyra år har de använt sig av ”influencern” Therese Lindgren, med uppemot halv-miljonen ”prenumeranter” på YouTube, för att försöka nå tjejer (Resume 11/9-17). Och Innovationsmyndigheten Vinnova har anordnat en tävling med fokus på att utveckla nya teknikområden och yrken utifrån unga kvinnors intresseområden och passion. Till exempel kombinera hästar och teknik: ”I stallet finns en rad möjligheter att tillämpa teknik, matte och ingenjörskap” (forskning.se).

https://www.forskning.se/2017/11/10/lockar-tjejer-till-teknik-med-hastar/ [18/3-18]

”Intresset för teknik har visat sig vara ganska stort bland tjejer fram till högstadieåldern, då det ofta vänder. Den förändrade inställningen kan förklaras med att tjejer inte identifierar sig med teknik i lika hög grad som killar. Dessutom stängs det så kallade teknikfönstret för unga vid 12 års ålder, vilket gör att intresset för teknik måste väckas innan dess" (a a).

Skolans roll?

Hur påverkar man då tidigt tjejers intressen och personliga preferenser, om det nu är det som man ”bör”? Och varför bara tjejers? Och i så fall varför bara i STEM-ämnen? Det förekommer mig veterligt inga statliga eller privata satsningar för att få fler kvinnor att vilja bli rörmokare, snickare, elektriker, målare, lastbilschaufförer, asfaltläggare, sopåkare, slaktare. ”Bör” ekonomiska faktorer vara avgörande?

Hur får man tjejer att inte välja det ämne som de är bäst i och tycker bäst om? Genom att ge dem sämre betyg i ”läs- och skrivämnen”?!? Flickor påstås ju ibland få alltför höga betyg i dessa ämnen… Eller med en annan typ av undervisning? En studie från Mittuniversitetets (i samarbete med en dansk forskare) kom fram till att pojkar fortfarande tar mer plats än flickor på lektionerna i naturvetenskap, trots att flickorna som grupp får bättre betyg i åskurs 9 (Eliasson m.f.l 2016):

”Pojkarna i studien hade fortfarande ett större talutrymme på lektionerna i naturveten-skap. Studien stödjer därmed inte tanken att flickors bättre resultat i naturvetenskap skulle bero på att de numer tar större plats än pojkarna i klassrummet" (refererat efter Skolverket på

https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/amnen-omraden/no-amnen/undervisning/pojkar-tar-fortfarande-mer-plats-an-flickor-i-klassrummet-1.252624 [18/3-18]

Beror då pojkarnas talutrymme på deras större intresse för ämnet? På att no-lärare oftare är män? Eller på att de oftare tilltalas av läraren, som dock för den skull inte ger dem bättre betyg? Hänger flickornas högre betyg samman med att de pluggar mer? Eller på den typ av frågor som ställs? Samma grupp forskare följde året därpå upp med en analys av huruvida NO-lärarnas sätt att ställa frågor spelade in (Eliasson m.fl. 2017). Ställde kvinnliga och manliga NO-forskare olikartade frågor? Nej! Var frågorna slutna (av faktakaraktär) eller öppna, det vill säga uppmuntrade de till reflektion? 

Det visade sig att det främst vara fråga om slutna frågor och att pojkarnas respons rörde just denna typ, oavsett om läraren var kvinna eller man (56% respektive 64% av frågorna). Beträffande öppna frågor, visades sig inga könsskillnader varken beträffande lärarens eller elevens kön. Slutna NO-frågor utmanar inte precis tänkandet kring ämnet, men ger snabba svar. Öppna frågor har inget givet svar, är kognitivt mer krävande och på högre abstraktionsnivå och främjar inte minst diskussioner. Mindre utrymme för interaktion i klassrummet tros dessutom påverka tjejernas attityd till NO-ämnena (Eliasson et al 2017).

I sin egen avhandling (2017) utifrån videoanalyser av inspelat klassrumsmaterial framhåller Eliasson att detta att lära sig naturvetenskap handlar om att lära sig att tänka, tala och skriva naturvetenskap och elever lär sig att tala naturvetenskap i klassrummet. Deltagande i den gemensamma interaktionen under NO-lektionerna är centralt för den meningsskapande processen och därmed för lärandet. Man tränar sig i att värdera information, jämföra och dra egna slutsatser. Alla elever vinner på att lärare ställer mer öppna frågor, anser hon.

I avhandlingen (som inkluderar de bägge samförfattade studier jag nyss refererat till) undersöker Eliasson även högstadieelevernas skriftliga svar på naturvetenskapliga frågor på PISA 2006 och förstudien PISA 2015. De 15-åriga flickorna skriver längre svar och använder ett mer naturvetenskapligt språk än pojkarna, som visserligen presterar på samma nivå, men uttrycker sig sämre. I en provsituation har speciellt flickorna mer tid att fundera kring sitt svar, jämfört med att i klassrummet snabbt ropa ut ett faktasvar. Det tycks som att flickor uppskattar tid till eftertanke.

Förskolans roll?

Även om förskolan numera betraktas som en skola, borde rimligen större utrymme för reflektion och diskussion fortfarande finnas där, jämfört med under skolans korta lektioner. Den kommande läroplanen för förskolan (Skolverkets remiss 20/12-17) innehåller flera fina skrivningar om naturkunskaper, matematik och teknik, till exempel:

–”Utbildningen ska ge barnen möjlighet att tillägna sig ett varsamt förhållningssätt till natur och samhälle samt utveckla kunskaper om hur de olika val som människor gör kan bidra till en hållbar utveckling. Utbildningen ska även ge barnen möjlighet att använda matematik för att beskriva sin omvärld och lösa vardagliga problem. Därför ska utbildningen ta tillvara barnens nyfikenhet och ge dem möjlighet att utveckla sitt intresse för och kunskaper om natur, samhälle och teknik” (a a:6).

Barnen ska även få 

–”förståelse för samband i naturen och för naturens olika kretslopp samt för hur människor, natur och samhälle påverkar varandra

• förståelse för naturvetenskap, kunskaper om växter och djur samt kemiska och fysikaliska fenomen

 • förmåga att utforska, beskriva med olika uttrycksformer, ställa frågor om och samtala om naturvetenskap och teknik

• förmåga att upptäcka och utforska teknik i vardagen” (a a:11-12).

”Förskolläraren ska ansvara för att barnen

upplever att det är roligt och meningsfullt att lära sig nya saker 

• utmanas och stimuleras i sin utveckling av språk och kommunikation samt för matematik, naturvetenskap och teknik

får använda digitala verktyg på ett sätt som stimulerar utveckling och lärande” (a a:12)

”Förskolläraren ska

• säkerställa att flickor och pojkar får lika stort inflytande över och utrymme i utbildningen” (a a:13).

Låter ju lovande... Riskerar månne ”(fakta)kunskaper om” att dominera över ”förståelse av”? Inser personalen vikten av ställa öppna frågor och låta barnen ställa sina egna frågor samt samtala om ämnet, för att på så vis öka intresset och göra det hela roligt?

Vad säger den forskning som finns om det faktiska arbetet i förskolan?

Låt barnens frågor vägleda!

En doktorsavhandling från 2011 av Susanne Thulin (Lärares tal och barns nyfikenhet: kommunikation om naturvetenskapliga innehåll i förskolan) kom fram till att det oftast är lärarnas frågor som styr samtalens struktur. Studien visar att barnens egna frågor ofta förblir obesvarade. Ett tämligen traditionellt mönster med en frågande förskole-lärare och ett svarande barn underminerar enligt henne lärandeprocessen. Thulin kommer således fram till en likartad slutsats som Eliasson gjorde beträffande 8-10 år äldre elever. 

De frågor som barn ställer ger en antydan om deras intresse, uppmärksamhet och vilja att förstå det aktuella innehållet. Barns frågor kan också vara startpunkten för introduk-tionen av ett nytt innehåll och ett spännande såväl som roligt sökande efter svar på nya frågor.

Referenser

Eliasson, Nina: Att kommunicera skolans naturvetenskap – ett genusperspektiv på elevers deltagande i gemensam och enskild kommunikation, Sundsvall: Mittuniversitetet, Avdelningen för ämnesdidaktik och matematik (Doktorsavhandling) 2017

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1089267/FULLTEXT01.pdf 

Eliasson, Nina, Karlsson, Karl Göran & Sørensen, Helene: The role of questions in the science classroom – how girls and boys respond to teachers’ questions, International Journal of Science Education 39 (2017):4, s.433-452 

Eliasson, Nina, Sørensen, Helene, & Karlsson, Karl Göran: Teacher–student interaction in contemporary science classrooms: is participation still a question of gender?, International Journal of Science Education 38 (2016):10, s.1655-1672

Skolverket: Förslag till reviderad läroplan för förskolan, Dnr 2017:783, Stockholm 2017-12-20

Stoet, Gijsbert & Geary, David: The Gender-Equality Paradox in Science, Technology, Engineering, and Mathematics Education, Psychological Science (Feb 14, 2018)

Thulin, Susanne: Lärares tal och barns nyfikenhet: kommunikation om naturvetenskapliga innehåll i förskolan, Göteborg: Acta universitatis Gothoburgensis 2011

Hur ska vuxna förhålla sig till det barn som förnekar att det ljuger?

Om ditt barn – eller ett barn som du har en vägledande relation till – exempelvis stulit en kamrats leksak eller snattat något, men ljuger och säger att det fått prylen ifråga, hur ska du då reagera? 

Det råd som expertisen ger är att inte fokusera så starkt på själva ljugandet, när du talar med barnet. Koncentrera istället uppmärksamheten mot stölden eller snattandet, det vill säga sätt fokus på det beteende som ledde fram till lögnen. 

Detta är den rekommendation som Michael Lewis, barnpsykologen och barnpsykia-tern med tre decenniers studier av barnlögner bakom sig, som jag refererade till i måndagens inlägg (12/3-18), ger. Sannolikheten för att barnet ska ljuga igen minskar, ifall den vuxne kan visa att det finns andra sätt att uppnå samma mål.

Den vuxne kan genomföra rollspel med barnet, som visar andra sätt att uppnå målet för handlingen och andra sätt att hantera den obehagliga situationen, utan att barnet själv eller andra tar skada. På så sätt kan barnet öva sig i förhållningssätt som inte inbegriper detta att känna sig behöva ljuga.

Varför står det inget i förskolans läroplan om vikten av att barnen kan ljuga?

”Det är fult att ljuga”… Eller ”Hon har så livlig fantasi!”? De flesta barn lär ha hört det förstnämnda fördömandet, åtminstone från kompisar, som i sin tur har hört det från… ja, vem? Många vuxna torde förneka att de sagt det och mer betona fantasivarianten. Man vill ju inte skuldbeläggas för att ha varit alltför hård och oförstående. Ju fler förbud man formulerar, desto mer riskerar man att bli ljugen för, säger ju experterna.

Exempelvis Jesper Juul tycks mena att förskolebarn över huvud taget inte ljuger, utan bara inte skiljer mellan fantasi och verklighet: 

”Ungefär i skolåldern så blir skillnaden mera tydlig för barn, men en del av dem fortsätter i alla fall med att föredra fantasiverklighet framför den reella verkligheten. Detta skylls ofta på en eller två saker: Antingen så känner de inte till verkligheten, eftersom de vuxna har förtigit eller förskönat den. […] Andra barn har så låg självkänsla, att de ljuger för kamraterna för att skaffa sig en status och ställning som de längtar efter men inte tror på att de kan uppnå som sig själva. 

Åter andra lever i en verklighet i familjen som de helt enkelt inte kan uthärda eller skäms för […] Inget av dessa barn har gjort sig skyldig till något moraliskt fel. De har fantasin som en livsviktig del av sin överlevnadsstrategi och förtjänar om något erkännande, stöttning och hjälp – till hela familjen” (Jesper Juul: När barnet ljuger, http://www.family-lab.se/nar_barn_ljuger.asp, utan år). [12/2-18]

Juul verkar i själva verket snarast syfta på ”fabulera”, när han skriver ”ljuga”. När skolbarn och tonåringar ljuger eller förtiger sanningen för sina föräldrar beror det enligt honom nästan alltid på att sanningen inte är välkommen i familjen. Således framprovo-cerat av föräldrarnas förbud och moraliska fördömande av osanning. Barnet ser inga andra möjligheter än att ljuga. 

Att barnet skulle ljuga för att det anser sig vinna något materiellt fördelaktigt på detta, nämns alltså inte. Barnet bara ”experimenterar med verkligheten”… Andra forskare har mer fokuserat den prestation som ljugande innebär. Den hjärna som kan tänka ut och formulera osanning, är smart i meningen intelligent. Det anses kreativt, fast inte av den gängse formen ”konstnärligt skapande”.

Förmågan att ljuga

Vissa försigkomna barn kan redan som 2-åringar ljuga, visar exempelvis kanadensisk forskning. De färdigheter som krävs för att kunna ljuga är dessutom annars högt värderade. Experimenten brukar gå till så, att forskaren ställer fram något som är dolt under ett hölje eller i en låda, ber barnet att inte titta och säger att det ska få en belöning (oftast leksak) om det inte kollar, varpå forskaren en kort stund ”måste gå” ut ur rummet. Barnet videofilmas (med föräldrars godkännande, givetvis).

När forskaren återvänder och frågar barnet om det kikat svarar två av tre nej, trots att de flesta faktiskt gjort det inom loppet av några få sekunder efter att de lämnats en-samma. Experimentet designades redan i mitten av 80-talet av utvecklingspsykologen Michael Lewis och har senare upprepats i olika varianter åtskilliga gånger (Lewis m.fl. 1989). Av barnen i åldern 2,5-3 år förnekar 65 procent av dem som faktiskt kikade att de gjorde det, medan hela 80 procent av 4-åringarna och över 90 procent av 6-åringarna likaså ljuger.

Barnpsykologen och barnpsykiatern Michael Lewis som studerat företeelsen i decen-nier har identifierat fyra huvudtyper av barnlögner: 1) ljuga för att vara artig eller inte såra andras känslor (vita lögner uppvisar redan 3-åringar), 2) ljuga för att undgå straff (eller ej få belöning), 3) ljuga för sig själv (fantisera, utan avsikt att föra någon annan bakom ljuset) samt 4) ljuga för att såra andra. Bara den sistnämnda tycks vara en dålig sort. De tre första typerna är positivt relaterade till olika kognitiva färdigheter, även om de ofta betraktas som moraliska brister (Lewis 2015). 

Den första av de fyra ovan främjar ju social anpassning och exempelvis 4-åriga flickor är bättre på dessa vita och snälla lögner för att inte såra andras känslor, än vad jämn-åriga pojkar är (a a). Kang Lee och dennes kolleger (Talwar m.fl. 2007) genomförde ett experiment för att undersöka just denna sak: en försöksledare hade ett rött märke på sin näsa och sa till barnen att hon skulle fotograferas och frågade dem om hon såg okey ut. 

Efter att fotot tagits går försöksledare nr.1 ut och in kommer istället försöksledare nr.2 som frågar om nr.1 såg OK ut. Av 98 barn i åldern 3-7 år svarade 89 procent att nr.1 såg okey ut (ingen skillnad avseende barnens ålder) och deras ansiktsuttryck såg lika-dant ut, som hos de 11 procent som sa att nr.1 inte såg OK ut. Forskarnas slutsats var att från 3 års ålder är barn duktiga även på vita lögner.

Avseende typen 2) ovan: kikar barn i förväg ensamma på en leksak de utlovas få leka med, om de ej kollar? Ju äldre barnen är, desto lättare har de att motstå frestelsen (35 procent av 6-åringarna kan). Samtidigt börjar de med åldern också bli bättre på att ljuga. Att osant förneka att man gjort något, är givetvis enklare än att själv hitta på en lögn. Att ljuga framgångsrikt kräver att barnet inte bara kan skapa en osanning, utan även har en idé om vad någon annan kan, respektive inte kan, känna till. Denna för-måga förfinas också med åldern. Förmågan att ljuga är enligt åtskilliga amerikanska och kanadensiska forskare tecken på intelligens, inte minst av det slag som kallas emotionell intelligens, perspektivtagande och ”theory of mind”.

Behöver barn kanske inga ljugande förebilder?

Men hur lär sig redan tultbarnen att ljuga? Detta är givetvis inte bara en vuxen färdighet, men barnen får onekligen tips. Vissa vuxna ljuger offentligt flera gånger dagligen numera, i ett land nära våra tv-apparter… Ändå vågar de flesta politiska kommentatorer inte kalla det för lögn, utan möjligen ”false claims, untruths”. I fallet med barn som slirar på sanningen är inte alla vuxna lika finkänsliga. Små barn har förstås ljugande vuxna förebilder på betydligt närmre avstånd, ifall de nu skulle behöva det. 

När föräldern säger till barnet att inte göra kompisen eller mormor ledsen, ifall pre-senten är en besvikelse eller maten äcklig – utan istället berömma – eller när mamma uppringd i telefon till någon säger att hon inte kan prata därför att familjen just äter, trots att det inte är sant, eller pappa ber barnet att inte säga till mamma att de ätit glass strax före middagen, blir barnet kanske undervisat alternativt förvirrat beträffande om man får eller inte får ljuga.

Mycket tyder dock på att färdigheten är ”medfödd”. Att redan så små barn som 3-åringars ansikten kan maskera att de ljuger, och senare detta ”oskyldiga” ansikte kombinerat med verbala lögner, antyder att förmågan uppstått evolutionärt genom att dessa trovärdiga lögnare därmed lättare överlevt. Ljugandet har som sagt ett positivt samband med kognitiva förmågor. Det är till exempel inte visat att schimpanser har det tredejenivåperspektiv som innebär att ”jag vet att den andra schimpansen vet att jag vet“ (Lewis 2015).

Kan vuxna rätt bedöma vilka barn som ljuger?

Crossman & Lewis (2006) undersökte i vad mån 60 vuxna kunde avgöra vilka av drygt 50 videofilmade barn som ljög respektive talade sanning beträffande huruvida de hade tjuvkikat. De vuxna var socialarbetare, poliser, domare, förskollärare, men de kunde inte bättre än vad slumpen förklarar avgöra vilka som ljög och inte. Inte ens barnets egen förälder kunde bedöma detta på ett konsekvent sätt. Särskilt dåliga var de vuxna på att kunna se när barnet faktiskt talade sanning!

Den toronto-baserade psykologen Kang Lee har också forskat i över två decennier på barns förmåga att vilseleda. På nätet finns ett intressant så kallad TED Talk (13 minuter långt) i vilket han ställer frågan om åskådaren kan avgöra ifall ett barn ljuger eller inte. Hans aningen kinesiskbrytande engelska blir lättare att förstå tack vare de underlät-tande texterna under videon

Kang Lee: Can you really tell if a kid is lying? | TED Talk | TED.com

https://www.ted.com/talks/kang_lee_can_you_really_tell_if_a_kid_is_lying/transcript#t-100499 

På en annan länk finns även information och frågor till videon ifråga:

http://tedtalkspsychology.com/can-really-tell-kid-lying-kang-lee/ 

Lögnförmåga – ett nytt slags IQ-test för de yngsta?

De förskolebarn som ljuger är enligt Michael Lewis smartare än de som talar sanning. Förmågan att ljuga är ett tecken på intelligens och dessa barn kan ha en 10 poäng högre IQ. Inte minst är de ”emotionellt intelligenta” och bättre anpassade socialt. De barn som inte lär sig ljuga kan enligt honom rent av lida av svåra psykologiska pro-blem. Till exempel hyperaktiva förskolebarn (med ADHD) och barn med autism sägs vara sämre på att ljuga.

En av paradoxerna är att de förmågor som vuxna önskar sig hos barn, förmågan att planera, kontrollera sina känslor och inta en annans synvinkel, också är det som gör att barn kan ljuga framgångsrikt, påpekade även psykologen Paul Ekman m.fl. (1989). Att ljuga är således inte bara ”normalt” utan också ”intelligent”! Kognitiva färdigheter kan alltså även vara moraliskt tveksamma, men vi ägnar oss nästan alla varje vecka åt någon typ av osanning. Men bara psykopater njuter av den fjärde, sårande, typen. Jag har inte kunnat finna några belägg för barnpsykopater.

Psykologen Kang Lee framhåller dock att läget inte är hopplöst, ifall föräldrar eller förskolepersonal upptäcker att vissa barn inte kan ljuga (Stone 2018). Är barnet lite efter, går det att ta igen genom att träna de förmågor som krävs: känslokontroll, perspektivtagande, ”theory of mind”, till exempel genom olika interaktiva spel och perspektivtagandeövningar.

Hur bör vuxna förhålla sig till barn som insisterar på att ”sant”?

Förskolepersonal kanske känner sig obekväma med att främja ljugandet och vill hellre lära ut att det är fel att ljuga? Fast det vet redan 3-åringar. Att luras inte bara som på Första april, eller som barn ibland gör med korsade fingrar bakom ryggen, är dock en annan femma. De barn som har alltför livlig fantasi kanske kan besinna sig genom inlevelse i fiktiva berättelser?

Alltifrån Aisopos’ fabel Pojken och vargen om vallpojken som roade sig med att ropa ”vargen kommer”, trots att djuret inte gjorde det, varpå ingen trodde honom när vargen väl kom på riktigt, har olika aspekter av detta att ljuga tagits upp, ofta som ett slags varningsberättelser. Vi känner alla till Carlo Collodis Pinocchio och H.C. Andersens Kejsarens nya kläder, somliga även Boken om Majken (Margareta Strömstedt), Ulf Starks Sixten, till Tina och Zlatan (Ann-Kristin Lundmark), Borttappat: Katt, Kompis, Kalsong (Elin Lindell) och Stora syndboken (Elin Lindell & Lisa Bjärbo). 

Visst kan en diskussion runt dessa böcker ge upphov till intressanta samtal, men att förhöra den som ljuger, hota med bestraffning eller skambelägga är i vart fall ingen framgångsväg. Som Paul Ekman så talande uttryckt saken: ”Ingen kräver att en vuxen ska vittna mot sig själv i rätten, men det begär vi ofta av barn att de ska göra. Och de talar sanning, om de tror att vi kan acceptera deras misstag.”

Strunta alltså i att se Disneys Pinocchio (1940)! Se den åtminstone inte tillsammans med barnen, fast eventuellt introspektivt!

Referenser

Crossman, Angela & Lewis, Michael: Adults' ability to detect children's lying, Behavioral Sciences & The Law 24 (2006):5, s.703–715

Ekman, Paul, Ekman, Mary Ann Mason & Ekman, Tom: Why Kids Lie, New York: Scribner’s 1989

Juul, Jesper: När barnet ljuger, 

http://www.family-lab.se/nar_barn_ljuger.asp, utan år). [12/2-18]

Lewis, Michael: The origins of lying and deception in everyday life. How do children make sense of the complex social code that dictates when they should or should not lie?, American Scientist 103 (March-April 2015):2 

Lewis, Michael, Stanger, C & Sullivan, M.W.: Deception in three-year-olds, Developmental Psychology 25 (1989):3, s.439–443

Talwar, Victoria, Murphy, S.M. & Lee, Kang: White lie-telling in children for politeness purposes, International Journal of Behavioral Development 31 (2007):1, s.1–11

Stone, Alex: Is Your Child Lying to You? That’s Good, New York Times, Jan 5, 2018

Utan elektronik i fjorton dagar försmäktade jag inte alls på Jamaica! Kommer inte längre skriva två artiklar i veckan…

Är precis åter efter 14 dagar på Jamaica och lämnade medvetet allt elektroniskt hemma på min betydligt mindre ö. Allt för att testa om jag skulle uthärda den digitala abstinensen. Det visade sig vara hur lätt som helst. Rent av befriande, faktiskt!

Har till och med kommit fram till att jag inte längre ska driva en enmanstidskrift med två artiklar i veckan. När jag började med min ”blogg” för snart 2,5 år sedan, trodde jag i min enfald att jag skulle få åtminstone NÅGRA reaktioner tillbaka. Allra helst kunna delta i ett utbyte med andra barnkulturintresserade i form av en dialog fram och tillbaka. Icke! Trodde åtminstone att de skulle gå i polemik… Konstaterar nu: vad jag inbillade mig! Så fel jag hade!

Folk i barnkulturbranschen samtalar tydligen bara med likasinnade. Inte särskilt utvecklande givetvis, fast jobb, känningar och uppdrag ger det förstås. Att rikta tankar rakt ut i rymden, utan att tillbaka få några som helst reaktioner eller kommentarer – varken ruttna ägg eller dito tomater, eller ens en liten kort kommentar eller ett ”+” för läsvärt innehåll, ja, det känns som att tala till stenar.

Över 149 296 läsare/besökare sammanlagt på min blogg, är kanske inte att förakta, med tanke på att jag inte precis skriver korta texter. Toppnoteringen med nästan 14 000 på ett specifikt inlägg kan både få en att glädjas och bli fundersam, med tanke på att så jämförelsevis få tagit del av de inlägg som jag själv finner viktigast. Men att ägna en vecka åt något som ibland bara 40 personer läser – eller eventuellt bara ”kollar” – känns inte särskilt givande längre. 

Det som gjort mig mest missmodig dock, är att just de inlägg som uttalat behandlar barns rättigheter fått så svagt gensvar. De om barns medborgerliga rättigheter, typ rösträtt, till exempel. Detsamma gällde min bok i ämnet från 2014: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter.

Jag kommer dock även fortsättningsvis att skriva blogginlägg då och då, men det blir inte av samma stadiga periodiska karaktär som hittills. Kanske bara när jag blir som mest förargad över sakernas tillstånd…

På måndag (12/3) lyder exempelvis rubriken 

Varför står det inget i förskolans läroplan om vikten av att barnen kan ljuga?

Hälsningar

Margareta

Barns rätt till rösträtt i alla val: Del III

Som jag förklarade i de båda föregående inläggen (Del I, 26/2; Del II 28/2-18) har barn samma rätt som vuxna att rösta, i då äntligen allomfattande, val. Här ska jag visa på felaktigheterna i ytterligare fyra vanliga invändningar mot denna mänskliga rättighet och till sist dra den enda rimliga moraliska slutsatsen:

Rösträtt för (till att börja med) alla svenska barn i alla val!

De vanliga invändningar som jag tagit upp i de två första blogginläggen i denna fråga – och funnit irrelevanta, bland annat eftersom de lika gärna kan gälla vuxna med rösträtt – är:

1. Barn är okunniga om politik och demokratins funktionssätt?

2. Barn är väl själviska?

3. Men barn saknar ju erfarenhet? (=Del I)

4. Fast barn är så lättpåverkade?

5. Barn är ju nyckfulla, lekfulla och ansvarslösa?

6. Rättigheter bör väl förenas med motsvarande skyldigheter? (=Del II)

7. Rösträttsålder och myndighetsålder bör väl vara identiska? 

Var­för skulle dessa åldrar med nödvän­dighet hänga samman? Åldersgrän­­ser­na för att bli myndig res­pektive kunna rösta har ju helt olika syften: avsikten med att rös­ta är att bli erkänd som någon som räknas, att ens specifika grupps intres­sen er­känns som rele­vanta, att få politikerna att höra och ta hänsyn till ens åsik­­ter. Att kunna vara med och bestämma tillsammans med andra över sådant som faktiskt rör en. 

Myndighets­ålder däremot handlar om ett ensamt och personligt ansvar, medan röst­rättsålder rör ett kollektivt ansvar, delat med andra. Att vara myndig medför ett helt annat ansvar för per­son­liga handlingar med direkta följder för individens eget och andra individers liv än vad uttryckandet av en (laglig) åsikt gör. Eller borde göra det, men på den punkten brister många vuxna, t.ex. när de kör bil berusade eller överger sina barn. 

Fast rösträtten förknippas ändå ofta med ett antal personliga rät­tig­­heter som onekligen har 18-års­gräns: att ingå äkten­skap, disponera sin ekonomi, ingå juridiskt bindande avtal, ta kör­kort för bil, köpa cigaretter, konsumera alkohol på restaurang. Det krävs ännu större ansvar för att inte köpa alkohol och cigaret­ter, vilket många vuxna tycks sakna. Så var bör gränsen för rösträtt egentligen sättas? 

Ska kanske bara absolutister och icke-rökare få rösta? Att konsumera alko­hol och cigaretter eller ta miljonlån, är hand­lingar som inte går att göra ogjor­da och som ger effekter på kroppen och even­tuellt även på andras kroppar. Men försörjningsplikt då? Även de hustrur som inte haft egen inkomst har ändå fått rösta i snart 100 år. Varför skulle just barns avsaknad av inkomst särbehandlas?

Om några eller flera ”in­kom­­­petenta” barn nu skulle ”rösta fel”, får detta inte kon­sekven­ser jämförbara med inkom­petenta bilförares agerande, varken för dem själva el­­ler för andra. Att berusad köra ihjäl någon, gifta sig tidigt och skaffa barn, eller ta miljonlån är inget man kan göra ogjort om fyra år eller glömma likt valet av valsedel förra valet. 

8. Men rösträttsålder och valbarhetsålder bör väl höra ihop? 

Inte nödvändigtvis. Pro­ble­met är inte de valda representanternas ålder, utan valmans-kårens ålder. Även unga, till och med ålderskvoterade, riksdagsledamöter skulle med dagens rösträttsålder vara tvungna att gå sina äldre väljares krav till mötes, för att bli omvalda. Sammankopplingen av valbarhetsålder med rösträttsålder är också det ett tankefel. Om bara de som kan tänka sig att själva ställa upp på valsedlarna fick rösta, vore rösträkningen över på en kvart. Fast jag tror i och för sig inte att 12-åriga riks-dagsledamöter vore någon omöjlighet. Åren 1945-1974 hade Sverige för övrigt 1-2 år högre valbarhets- än rösträttsålder.

9. Men barn vill inte ens rösta? De är ointresserade eller?

Det som små barn framför allt vill ha större inflytande över, är sin egen vardag: sitt säng­gående, tv-tittandet, maträtter, kläder etc. Inte att rösta, invänder nu nå­­gon. Men det kan just bero på att de förvägras viktiga och riktiga möjligheter att påverka i större frå­gor, snarare än något skäl till att de inte bör kunna utöva mer inflytande. Att rösta är en viktig symbolisk rättighet som inte minst åtföljs av övertygelsen om att man verkligen räknas även i andra sammanhang och på andra områden.

Ibland ställs förvisso frågan till barn om de skulle rösta, ifall de fick, och nej-svaren brukar då onekligen överväga. Men enkätsvaren beror delvis på att barnen utgår från samhällets nuvarande syn på saken och har politikernas hit­tillsva­ran­de förslag och språk­bruk i tankarna. Barn är helt enkelt inte vana vid tanken på att det ens skulle vara möjligt för dem att på detta sätt göra sin röst hörd. 

Ett an­nat skäl till barnens nej, förutom hur valkampanjer hittills bedrivits, skulle också kun­na vara att de inte tyckt sig se något parti eller någon kandidat som de skulle vilja rösta på. Hade barn däremot rösträtt, skulle partierna tvingas komma med delvis andra förslag och ta upp mer ”barntillvända” valfrågor. Förutom tala så folk förstår. Till gagn för alla åldersgrupper.

10. Ska nu bebisar krypa till valurnorna också?!

Hur ska en 1-åring kunna uttrycka sin politiska vilja, om barnet nu ens har nå­gon sådan?, suckar till sist den ännu inte helt övertygade. Jag pläderar självfallet inte för röstplikt. Ingen förespråkare för barns rösträtt vill tvinga barn att rösta. Alla inser också att förstagångsväljarna vid valurnorna snarare troligen skulle vara minst 6-7 år. Förmodligen kommer alltså en lägsta prak­­tiserad röst­rätts­ålder att utkristalliseras av sig självt, då ytterst få förskole­barn lär vilja göra bruk av sin rättighet, men det återstår förstås att se. 

Fast man utövar inte nödvändigtvis sin rösträtt, utan den har man, vare sig man använder den eller inte. Bara det att inneha rösträtten är viktigt. Fem procent av de röstberättigade vuxna röstar aldrig och 15 procent bara ibland. Också barn borde kunna göra detsamma, om och när barnen så önskar. 

Det tyngsta princi­piella argumentet för en allmän och lika rösträtt är att alla (inte bara po­li­­­ti­ker) då i vart fall skulle börja ta barn på större allvar, än vad som nu är fallet. Fler skulle inse att också barn är fullvär­diga medborgare med eg­­­­na intressen, specifika perspektiv och behov av egna påver­kans­möjligheter. Rösträtt till barn skulle göra barn åtminstone aningen mer jämlika med vuxna. Devisen ”en människa, en röst” skulle till sist äntligen bli verklig­het.

Skulle någonting verkligen förändras om barn kunde rösta? 

Barns rösträtt är en principiell fråga och en viktig symbolfråga, som likt ringar på vattnet skulle inverka på andra frågor rörande barns medverkan och medinflytande i olika samman­hang. Vad utfallet av allmän och lika rösträtt i praktiken skulle bli, är förstås svårt att säga, men intresserar främst pragmatiker (som Olle Wästberg, Expressen 18/1-16). Statsvetarna verkar tippa på en min­d­re förskjutning mot vänster, om nu miljöpartiet inplaceras där. Oron för eller förhoppningen att, som Ellinor Pettersson skriver i kommentaren (Expr 18/1-16) ”SD äntligen kommer in i kommunerna. Yippie dags för maktskiften !!!!!!” verkar enligt statsvetare vara överdriven.

Finns det då inte bättre alternativ än barns eget röstande?

Professorer i historia och statsvetenskap som Jörgen Weibull och Bo Rothstein såväl som barnläkare har alltsedan mitten av 80-talet föreslagit att föräldrar skulle vara ställföreträdare och rösta åt barnen (1 eller 0,5 röst/barn) eller så en röst per familj (oavsett antal barn). I stort sett alla, utom de unga miljöpartisterna Benjamin Juhlin och Hanna Lindström (SvD 23/5-12) och jag, har anfört pragmatiska skäl till att ge barn ”rösträtt” via deras föräldrar. Man har menat att det skulle ge bättre uppväxtvillkor och att par­tier­na då betydligt mer skulle bry sig om barns intressen och tala ett be­gripli­ga­re språk – till glädje även för vuxna. 

Med vuxna som ställföreträdande röstande skulle barnen fortfarande vara omyndig-förklarade, andrarangens medborgare. Andra debattörer har menat att de bägge leden i ”allmän och lika rösträtt” är oförenliga i fallet med de yngsta och hävdat att den allmänna, d.v.s. allomfattande, rättigheten är viktigare än den lika rösträtten, varför ställföreträdarröstning för 0-8-åringar skulle vara okey. Jag håller alltså inte med om det. Alla barn i landet ska ha rätt att rösta, om de vill och själva gör det i vallokalen.

Även andra förslag har framlagts med syftet att ge barn större inflytande, utan att fullt ut erkänna barns mänskliga rättighet att rösta: t.ex. sänkt röst­rättsål­der, särskilda barnparlament, ett spe­ciellt barn- och ungdoms­parti. Inte ens Barnombudsmannen förordade i sitt remissvar till En refor­me­­­­­rad grundlag (SOU 2008:125) röst­rätt för alla barn, bara en sänkning av röst­rättsål­­­dern till 16 år i kommunal- och landstingsval, däremot inte vid riksdags­val. Varför vet jag inte…

Sverige är även i detta avseende efter Norge. Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg (Expressen 18/1-16) skriver: ”I Norge har man försök med sänkt rösträtts-ålder i vissa kommuner i de lokala valen. Erfarenheterna är genomgående goda. Ingen redovisar några större problem. (Inte heller tycks ungdomsröstandet ha påverkat valresultaten.)”

Vari eventuella problem skulle ha kunnat bestå, får min hjärna att gå igång med t.ex. bilder av otroliga kravallscener när ungdomsgäng bestående av 16-åringar försöker tränga sig förbi äldre röstande, eller röstat in ”oönskade” extrema partirepresentanter eller Kalle Anka. Grannlandet har alltså, även det på försök, i 20 kommuner i Norge vid kommunvalen 2011 och 2015 låtit 16- och 17-åringar rösta.

Nästan lika många 16-17-åringar deltog där som vuxna (57%) men i en av kommu-nerna hela 77 procent, som där var 10 procent högre än kommuninvånarnas generella deltagande. Det var 11 procent fler än förstasgångsväljarna över 18 år. I stort sett röstade 16-17-åringarna som äldre väljare enligt den norska regeringens evaluerings-rapport av valet 2011. 

I den juridiska utvärderingen pekas det på att det inte finns något nödvändigt samband mellan rösträttsålder och valbarhetsålder, men att det i och för sig inte finns några skäl till att särskilja dessa, eftersom 16- och 17-åringar har förmågan att rösta såväl som ställa upp i val och vara folkvalda.

https://www.regjeringen.no/no/dokumentarkiv/regjeringen-solberg/kmd/nyheter-og-pressemeldinger/evaluering-av-forsok-med-senket-stemmere/id749536/ 

Vad gäller sänkt rösträttsålder i olika länder har just 16 år varit det vanligaste förslaget, medan andra har föreslagit 14 år, vilket t.ex. var Nel­son Mandelas förslag 1994 för Sydaf­rikas del. Även 12 år i en Miljöparti-motion (1990/91: K222), 12 år likaså före-slaget av valforskare som professor Frank Aarebrot. 

Brasi­lien, Argen­ti­na, Ecuador, Nicaragua, Österrike, Bosnien-Hercegovina m.fl. har redan rösträtt för 16-åringar, medan Österrike är det enda landet i Europa som har 16 år för alla landets val. Andra länder har 16 år vid lokalval (i en av Tysklands delstater även i delstatsval, detsamma gäller delar av Schweiz). I Serbien och Montenegro får 16-åringar som arbetar rösta!

Men bara bara 10 procent av samtliga tillfrågade svenskar tyckte runt millennieskiftet att det skulle vara ett bra för­slag att sänka rösträttsål­dern till 16 år, enligt valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson. Det är med andra ord uppförsbacke, men motion är ju inne numera.

(Oscarssons hemsida 16/1-09: http://www.henrikoscarsson.com/2009_01_01_archive.html )

Den enda rimliga moraliska slutsatsen är med andra ord:

Rösträtt för (till att börja med) alla svenska barn i alla val!

Sverige anses ju ofta vara ett föregångsland, så varför inte gå före i en fråga som verkligen skulle väcka uppmärksamhet och förhoppningsvis sprida ringar på vattnet!?

Alltså hög tid att sätta fart på opinionsarbetet! Din demokrati behöver dig!

Referenser

Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Film-förlaget 2014

Rönnberg, Margareta: Från Barnjournalen via Lilla Aktuellt – till Häxan Surtants Rapport? Om barn, tv-nyheter, politik och medborgarskap, Visby: Filmförlaget 2010 Rönnberg 2014

Barns rätt till rösträtt i alla val: Del II

Som jag skrev i blogginlägget i måndags (Del I, 26/2-18) har barn samma rätt som vuxna att rösta – i till sist äntligen allomfattande allmänna val. Jag tog där upp två vanligt förekommande invändningar mot denna deras rättighet och ska i dagens inlägg ta upp ytterligare fyra typiska emot, för att avsluta argumenteringen på måndag (5/3). De bägge första, enligt min mening ovidkommande, motskälen var:

1. Barn är okunniga om politik och demokratins funktionssätt?

2. Barn är väl själviska?

3. Men barn saknar ju erfarenhet? 

Naturligtvis har vuxna mer livserfarenhet, allt annat vore ologiskt. Men erfarenheter kan vara på både gott och ont, inte nödvändigtvis detsamma som mognad eller klokare beslut. Vissa upprepade, men alltför likartade och be­fästa, erfarenheter riskerar att med åren göra oss alltmer rigida. Många äldre hål­ler fast vid synsätt som är grund-lagda i en helt annorlunda värld än dagens ver­k­­­lighet. Barn har dessutom erfarenheter som många vuxna aldrig haft, eller som de vuxna glömt, förträngt eller omöjligen kan ha. Exempelvis av hur det är att vara barn idag. 

Livserfarenhet kan alltså röra sig om en eftersläpning av föråldrade föreställ­ning­ar och cementerad känsla av grupptillhörighet. Partiets förslag i sak­frå­gor tycker man sig inte längre behöva sätta sig in i utan man har, sedan kan­ske 50 år tillbaka, ett vane­mäs­sigt ”för­troen­­de” eller en nostalgisk känsla för ett visst par­­ti. Valet av valsedel är alltså inte alltid så värst genom­­­­reflek­terat eller byggt på sakliga grunder och rationellt om­dö­me.

4. Fast barn är så lättpåverkade?

Demagoger kan lätt lura barn, lyder nästa påstående. Eller barn röstar utifrån partiledarens personlighet, snarare än på partiets politik. Det stäm­mer att de yng­sta har en tendens till att tro politiker om gott, men redan i 10-årsål­dern är den tilliten som bortblåst. Kanske är det snarare politikerna som behöver ändra sig här? Inte heller vuxna är förstås helt och hållet opåverkade av politikers karisma. 

Visst är barn generellt mer lättpåverkade än vuxna, konstigt vore annars. De har mindre att jämföra med. Men alla människor låter sig ständigt påverkas och vore inte vuxna påverkbara, fanns väl inga skäl till att alls ha valkampanjer. Det åligger därför dem som kampanjar att leva upp till de vuxnas påstådda ansvarsfullhet. Blir vuxna demagoger, kan det inte sägas vara barns fel. Fast barn möter ju intryck och åsikter från många fler än bara val­ar­­be­tar­e: från föräldrarna, skolan, kamrater, media. 

Manipulativa politikers lög­ner och falska löften skulle säkert bli emotsagda av människor i barnens närhet som de litar mer på. Men, tänker ni då, föräldrarna kommer att påverka barnen. Barnen röstar helt enkelt som för­äld­rarna. Visst är det möjligt, men föräldrars partipreferenser har länge in­verkat på deras vuxna barns rös­tande ock­så, även om detta mönster numera har luck­­­­rats upp. 

5. Barn är ju nyckfulla, lekfulla och ansvarslösa?

Visst kan barn vara ombytliga. Detsamma gäller många vuxna, som av opi­nions­undersökningar att döma tycks ändra åsikt från månad till månad. Många väl­jare minns inte ens vilket parti de röstade på för fyra år sedan. Hur ansvars­fullt lär det valet ha varit? Inte heller här tycks generationerna alltså skilja sig åt så värst mycket. Barn till alkoholister, psykiskt sjuka, eller med föräldrar som dött i AIDS har visat att redan 7-åringar kan ta ansvar för sig själva, för sina yngre sys­kon, eller rent av för föräldrarna. Om de behöver och får.

Vilket slags ansvar tar för övrigt vi vuxna, som tänker kortsiktigt och strun­tar i att vi svenskar idag konsumerar tre jordklot, trots att det faktiskt bara finns ett enda: 1,0? Barn ärver tyvärr sina föräldrars och far- och morföräldrars för länge sedan såd­da framtid. ”De vuxna är framtiden”, inte barnen som det alltid hävdas i vackra tal. Och vi ser resultatet: dagens och gårdagens vux­na tar föga an­svar för miljöförstö­ring, växthuseffekt, kärnkraftsav­fall, resursplundring, utrot­ningen av allt fler djurarter, avverkningen av urskog, överfiskning etc, osv. Vi röstar tvärtom för detta… Bara skatten inte sänks!

Rösträtt torde i sig öka barns och ungas ansvarskänsla, då man lättare bryr sig om sådant som man fått vara med om att bestäm­ma. Ansvar är en följd av rättig­heter, inte tvärt­om. Fast hur kan den som inte får ta något ansvar av­krävas ansvar?! 

6. Rättigheter bör väl förenas med motsvarande skyldigheter? 

Det är en vanlig före­­ställning att rättigheter, som den att rösta, måste balan­­seras mot ansvar och plik­ter, d v s skulle vara något slags belöning för indivi­dens samtidiga sky­l­­dig­­heter. Underförstått: barn har/tar inte det ansvaret, har inga sådana skyldigheter och barn bör då inte heller ha rättigheten att rösta. Denna tanke om ömsesidighet är både en utbredd miss­­­uppfatt­ning och möjlig att tillbakavisa vad gäller barns påstådda av­saknad av skyldig­heter. 

Vilka plikter har då barn? Vi tänker genast på skol­plikt för 7-15-åringar utan att de för den skull har någon rösträtt. Straff­pliktiga blir unga i Sverige vid 15 års ålder, men de får vän­­ta ytterligare tre år på att få rösta. Det vill säga: barn tros kunna ta ansvar för sina felak­tiga handlingar, men inte för sin klokskap eller sina genomtänkta åsikter. Med andra ord: ha skyldigheter, men inte jämförbara rättigheter. ­Inte heller yngre barn än 15-åringar får för övrigt bryta mot lagen.

Fast kravet på ömsesidighet mellan rättigheter och skyldigheter är inte relevant här. Att rösta är en mänsklig rättighet och mänskliga rättigheter är sådana som vi får för att vi är männi­skor – inte under förutsättning att vi förmår prestera något visst.

Snarare handlar vissa mänskliga rättigheter om att andra inte får göra något oönskat mot en, inte hindra rättighets­innehavaren, utan tvärtom bör hjälpa vederbörande att göra bruk av sin rätt, när hon eller han är svagare.

De fyra sista punkterna ska jag ta upp och tillbakavisa på måndag (5/3-18).

Referens 

Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014

Not

För några av punkterna har jag lånat argument från den tyske pedagogen Mike Weimanns Wahlrecht für Kinder – Eine Streitschrift, Weinheim: Beltz 2002. (Alltså: ”Rösträtt för barn – en stridsskrift”.)