Hur ska vuxna förhålla sig till det barn som förnekar att det ljuger?

Om ditt barn – eller ett barn som du har en vägledande relation till – exempelvis stulit en kamrats leksak eller snattat något, men ljuger och säger att det fått prylen ifråga, hur ska du då reagera? 

Det råd som expertisen ger är att inte fokusera så starkt på själva ljugandet, när du talar med barnet. Koncentrera istället uppmärksamheten mot stölden eller snattandet, det vill säga sätt fokus på det beteende som ledde fram till lögnen. 

Detta är den rekommendation som Michael Lewis, barnpsykologen och barnpsykia-tern med tre decenniers studier av barnlögner bakom sig, som jag refererade till i måndagens inlägg (12/3-18), ger. Sannolikheten för att barnet ska ljuga igen minskar, ifall den vuxne kan visa att det finns andra sätt att uppnå samma mål.

Den vuxne kan genomföra rollspel med barnet, som visar andra sätt att uppnå målet för handlingen och andra sätt att hantera den obehagliga situationen, utan att barnet själv eller andra tar skada. På så sätt kan barnet öva sig i förhållningssätt som inte inbegriper detta att känna sig behöva ljuga.