Utan elektronik i fjorton dagar försmäktade jag inte alls på Jamaica! Kommer inte längre skriva två artiklar i veckan…

Är precis åter efter 14 dagar på Jamaica och lämnade medvetet allt elektroniskt hemma på min betydligt mindre ö. Allt för att testa om jag skulle uthärda den digitala abstinensen. Det visade sig vara hur lätt som helst. Rent av befriande, faktiskt!

Har till och med kommit fram till att jag inte längre ska driva en enmanstidskrift med två artiklar i veckan. När jag började med min ”blogg” för snart 2,5 år sedan, trodde jag i min enfald att jag skulle få åtminstone NÅGRA reaktioner tillbaka. Allra helst kunna delta i ett utbyte med andra barnkulturintresserade i form av en dialog fram och tillbaka. Icke! Trodde åtminstone att de skulle gå i polemik… Konstaterar nu: vad jag inbillade mig! Så fel jag hade!

Folk i barnkulturbranschen samtalar tydligen bara med likasinnade. Inte särskilt utvecklande givetvis, fast jobb, känningar och uppdrag ger det förstås. Att rikta tankar rakt ut i rymden, utan att tillbaka få några som helst reaktioner eller kommentarer – varken ruttna ägg eller dito tomater, eller ens en liten kort kommentar eller ett ”+” för läsvärt innehåll, ja, det känns som att tala till stenar.

Över 149 296 läsare/besökare sammanlagt på min blogg, är kanske inte att förakta, med tanke på att jag inte precis skriver korta texter. Toppnoteringen med nästan 14 000 på ett specifikt inlägg kan både få en att glädjas och bli fundersam, med tanke på att så jämförelsevis få tagit del av de inlägg som jag själv finner viktigast. Men att ägna en vecka åt något som ibland bara 40 personer läser – eller eventuellt bara ”kollar” – känns inte särskilt givande längre. 

Det som gjort mig mest missmodig dock, är att just de inlägg som uttalat behandlar barns rättigheter fått så svagt gensvar. De om barns medborgerliga rättigheter, typ rösträtt, till exempel. Detsamma gällde min bok i ämnet från 2014: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter.

Jag kommer dock även fortsättningsvis att skriva blogginlägg då och då, men det blir inte av samma stadiga periodiska karaktär som hittills. Kanske bara när jag blir som mest förargad över sakernas tillstånd…

På måndag (12/3) lyder exempelvis rubriken 

Varför står det inget i förskolans läroplan om vikten av att barnen kan ljuga?

Hälsningar

Margareta